en samlares bekännelser

Jag har en liten bekännelse nu igen. Håll i er!

Jag är en samlare.

Jo det är säkert! Jag samlar på många saker. Böcker till exempel. Innan jag åkte från göteborg imorse så inventerade jag mina böcker i göteborg så att jag vet exakt vad jag ska leta efter på antikvariat här i stan. Det är några delar i några serier som fattas.. En annan sak jag samlar på är örhängen. "Det gör väl alla" tänker nog många, men jag samlar på matchande kit: örhängen+halsband, örhängen+armband/ring osv. Jag samlar oxå på teburkar. Oftast köper jag en fin teburk bara för att den tittar på mig i affären och sen måste jag ut och hitta en trevligt te att lägga i den. En annan passion jag har är udda glas. Min dröm och mitt mål är att jag bara ska ha ett av varje oavsett om det gäller vattenglas, vinglas, ölglas, shotglas osv osv. Alla olika! Det är inte riktigt uppfyllt ännu och jag har inte samma idéer vad gäller porslin, bestick, koppar eller så. Men ja. Udda glas är min grej. Jag har oxå kvar mina högst värderade leksaker i en garderob hemma hos mamma och pappa, det är min samling av "Collectable Show Horses". Det fanns sammanlagt närmare 60 olika hästraser i fin hårdplast, alla 'unika' och rastypiska i färg och så vidare. Jag har nog ett 30-tal. Man kunde köpa stall till oxå och jag har några stycken såna med, fast inte så många att alla hästarna kan stå inne. Jag vet fortfarande vad alla hästarna heter (jag döpte dom givetvis) och vilka raser det är och jag sörjer fortfarande att de slutade säljas efter bara något år.

Idag har jag uppfyllt ett annat av mina samlarbehov! Det är så otroligt tillfredsställande. Jag har sedan jag var liten och fick ett runt 500-bitars pussel från Waddingtons med en massa tropiska fåglar på samlat på runda 500-bitarspussel med djur på. Jag har två =D Det är nämligen såhär att Waddingtons har slutat göra sina fina pussel och dom finns inte längre att köpa i sverige förutom i andrahand. Inte ens på svenska hemsidor hittar man dem om man inte räknar wwf.se men där finns bara två fula. Men idag blev det tillökning! För det räcker inte att det är runda 500-bitarspussel med djur på, NEJ, det ska givetvis vara FINA pussel oxå! Som tur är så har James Hamilton tagit över genren lite och emellanåt är det oxå samma konstnär, John Francis, som har gjort motiven. Jag hittade idag efter mycket om och men den fantastiska sidan www.jigsawgallery.com och där fanns det hela två stycken som jag gillade! Jag beställde den det fanns minst antal av, "Birds of lake, forest and field". Det dröjer ungefär 10 dagar innan den är framme, den skickas ju trots allt från england, och den kommer trivas utmärkt med mina tidigare "Tropical birds" och "Forest wildlife" =D Vem var det som sa att arkeologer bara var insnöade på förhistoria och medeltid?! Vi kan vara precis lika nördiga när det gäller andra grejer oxå! Nästa gång blir det "Scandinavian forest wildlife"!

allt jag inte gör

Julafton är över och snart juldagen oxå. Jag har ätit konstant i två dagar, tittat på en del film och umgåtts med familj i största allmänhet... Hjärtat var uppe tidigt i morse och har åkt upp till sin egen familj i sthlm för att fira lite jul där med, men jag är kvar i göteborg. Ensam igen alltså. Varför har mina inlägg här en tendens att handla om just ensamhet när jag råkar vara gräsänka? :)

Jag fick så fina julklappar ska ni veta! Bland annat ett smyckeskrin, en specialkokbok, expansion till Settlers (brädspelet), biobiljett, en riktig reseryggsäck från Everest, tre jättefina värmeljushållare, en liten bok med brev som barn har skrivit till jultomten, en rubiks kub, en rökelsehållare av trä, med mera.. Och mina och hjärtats julklappar blev mycket väl mottagna av resten av la familia. Det är nog lite som hjärtat säger, min familj är lite världsmästare på presenter. Vi lägger ned otroligt mycket möda på att ge bort bra och riktigt genomtänkta och träffande saker. Det är roligt och viktigt tycker jag! Presenterna betyder så väldigt mycket mer då, för alla inblandade!

En sak som stör idyllen lite är att jag inte kan sluta tänka på allt jag inte gör varje dag, saker jag borde göra. Faktiskt så har jag under den senaste halva veckan insett att jag faktikst är ganska stressad över en hel del saker. Nu i mellandagarna så borde jag läsa för forskningshistorikkapitlet i uppsatsen, samtidigt som jag borde köra lite bil så att jag inte glömmer bort allt (körkortet är trots allt inte i hamn ännu). Inget av det har jag gjort. Det hade ju inte skadat om jag kunde börja repetera körlektionshäftet heller. Det är det mest uppenbara. Men sedan är det annat som gnager på mitt undermedvetna, alltså saker som aldrig ligger långt borta i tankarna oavsett vad jag gör för stunden. Till exempel uppsatsen i största allmänhet. Till exempel praktiken (vilket jag iofs verkligen ser fram emot!), och distanskursen som börjar i slutet av januari. Till exempel det faktum att jag är färdig till sommaren och faktiskt måste börja söka jobb på riktigt (vad händer efter 6:e juni liksom? Men det kan jag skriva mer ingående om någon annan dag). Eller all internpolitik uppe på institutionen som jag ju har börjat lägga märke till allt mer den senaste terminen... Jag måste nog börja beta av saker om jag inte ska gå in i väggen totalt de kommande månaderna. Eller om det inte är möjligt, så åtminstone börja prioritera lite grann. Jag kan rimligen inte göra allting samtidigt. Och jag gissar att det förr eller senare kommer komma minst ett ångestinlägg här. Ångest hör visserligen uppsats till men uppsatsen är en förhållandevis liten del av min vardag just nu. Eller ja. Allt är ju relativt.

Jag tror jag ska gå och ägna mig lite åt min favoritform av verklighetsflykt. Jag håller på att läsa om en serie i min gamla bokhylla.

Slutligen..

Det digitala julkortet är ihopklistrat och skickat. Skinkan är griljerad, julmusten står på kylning på balkongen. Knäcken är kokad och ischokladen hälld i små kulörta folieformar. Mintkyssarna är stelnade och dekorerade med mörk choklad. Pepparkakshuset är ihoplimmat och klart, väntar bara på nonstop- och kristyrdekoration och det får bli imorron. Alla julklappar är köpta. Endast ett paket är fortfarande inte inslaget, alla andra är lagda under granen. Och julgranen är klädd sedan igår kväll.

Imorron är det julafton och jag är så redo :D jag älskar julen, till och med när den firas i ett regnigt och tråkigt göteborg och det inte går några bra filmer på tv under hela helgen!

God Jul allihopa!

Ett tips till hela familjen så här dan före dopparedan: skaffa den något okonventionella julskivan Lars Christmas. Den kommer att förgylla era framtida jular! =D

"halvinvalid"

Igår lyckades jag med något på sista lektionen som jag inte har gjort på hela terminen! Jag ramlade av. Hästen i fråga heter Montana (Listan) och jag blev varnad för att han är busig. Så jag satt inte och sov. Första försöket han gjorde var jag med och fick upp huvudet på honom utan att tappa balansen. Tredje gången oxå. Men andra gången, då var han för snabb och jag fick katapultskjuts ner i spånet. Tydligen så flög jag högt över hästen som inte var helt lite från början så det var ett högt fall.. Knäppt nog så lyckades jag med att landa på vänsterhöften (kommer ha stooort fint blåmärke där om en dag eller så), rulla runt och komma upp på knä igen av bara farten. Tyglarna höll jag kvar och Montana stod så stilla så och bara tittade på mig med den där förvånade "vad håller du på med då?"-blicken. Jag tog fyra andetag och satt upp igen, fascinerad över att jag kom upp, att jag inte blev rädd och att jag red vidare hela lektionen. Det enda jag kände var att jag var litegranna öm i höger fotled - inte värre än att jag utan problem kunde rida klart.

När jag kom ner på marken upptäckte jag att fotleden var ordentligt stukad och det har inte blivit bättre över natten trots att jag fick skjuts hem (slapp promenaden och bussen i minusgrader!), lindade den så fort jag kom ur duschen igårkväll och har haft den lindad sedan dess. Den är inte särskilt svullen i alla fall.. Och det är ju bra. Annars hade jag inte kommit i min sko och alltså inte kunnat gå på mina möten och fikor idag. Så idag har jag haltat och hasat runt både engelska parken och gågatan nere på stan, allt har tagit fyra gånger så lång tid som jag har planerat helt enkelt för att jag går i snigeltakt. Frustrerande. Folk tittar på en oxå när man inte går normalt har jag märkt.

Nämnde jag att jag är totalt ledbruten i övrigt oxå.. hela ena ryggmuskeln och skuldran ömmar som fasen.

'Det är mycket med det jordiska idag', så att säga.

Det var luccegask i lördags, totalomdömet blir nog "en lätt besvikelse" måste jag tyvärr medge. Men sällskapet var trevligt. Problemet var att jag var dödstrött redan innan eftersom det var hejdundrande efterfest i huset natten från fredagen och jag dessutom fortfarande inte hade fått tillbaka hela festsuget igen efter institutionens julfest förra veckan.. inte de bästa av förutsättningar med andra ord. Nu sitter jag mest här och försöker förmå mig att packa inför hemresan imorron. Det blir till att sova på tåget tror jag bestämt!

Suck på mig..

Luciasymposium

Lucia. Denna konstiga tradition vi har i sverige och, som jag har blivit upplyst om i eftermiddag, fransmännen inte har och inte förstår.

Jag vaknade av en mycket oskön sång ute i korridoren vid sextiden i morse. Det var det traditionella luciatåget som tog vägen förbi nationshusets korridorer på väg till polishuset (någon gång ska jag berätta mer om den traditionen). När jag gick upp ett par timmar senare och skulle titta på luciatv till frukosten så hade 2:an bara testbild. Besvikelse. Men jag kom ju upp i vettig tid som omväxling i alla fall.

På väg till symposiet var jag tvungen att gå in i universitetshuset från sidoingången eftersom jag lyckades pricka in precis när dom välkomnade en av nobelpristagarna (fråga mig inte vem) som skulle hålla föredrag i aulan. Tydligen har det synts poliser med automatvapen nere på stan och limousiner lite varstans hela dagen.. I wouldn't know eftersom jag var på symposiet heeela dan förutom en timmes lunch.

Symposiet var spännande. Projektet som var grunden till temat är jag yttepyttelite involverad i, så det var intressant som sjutton att se vad "resten" handlar om. Korrespondansanalyser och seriationer och importföremål och så vidare.. Men det coolaste av allt var efterölen på Williams med några såna dära stora namn, stora personligheter, som är respektabla och trevliga och faktiskt vet vad jag heter! :) Det är grymt att vara bekant med folk som är duktiga.. och ja, jag erkänner att jag är rätt lättimponerad : >

I fredags umgicks jag oxå med bekanta hela kvällen och nästan hela natten.. det var grävsvin, i år kallad "Den traditionella julfesten" på grund av bokningskrångel. Vilket sjöslag. Och gudars skymning vad roligt jag hade! Fast det fick jag förstås betala med råge i lördags.. fick till min stora skam avboka mina träffar i sthlm eftersom jag inte klarade av att ta mig till tåget. Usch. Jag skäms fortfarande. Oddsen är rätt stora att det blir en relativt lugn Luccegask på lördag om man säger så. Och inte nog med att jag drack för mycket och dansade hela natten, jag lyckades få TVÅ beundrare oxå, varav den ena (fick jag reda på idag) är gift. Cheezes.. vart är världen på väg? Jag berättade till och med upprepade gånger för honom, den 'värste' av dem, att jag har pojkvän men det gav inget resultat. Den andre trodde jag visste det redan, men om inte annat så vet han det nu. Suck. Jag är totalt obekväm med att bli raggad på har jag insett. Om det betyder att jag varit i förhållande för länge eller mest handlar om vad det är för killar som raggar på mig låter jag vara osagt (och i ärlighetens namn vet jag inte ens själv)...

Bara en ridlektion kvar, igenridning på måndag i den grupp och för den ridlärare jag kommer att ha nästa termin när jag fortsätter rida för egna pengar. Annars är det bara slutsträcka fram till handledarmötet på tisdag och hemfärden till göteborg på onsdag.. Jag fattar inte att det redan är lucia! Det är ju fasen jul snart!

Omöjlighet

Jag vet inte varför men det är helt och fullt omöjligt för mig att gå upp i vettig tid på morgnar när jag inte har någon tid att passa. Och då menar jag inte tvättid eller att jag på eget bevåg har ställt klockan så att den ringer kl 09.00 för att jag ska plugga hela dagen eller så. Nej, jag måste ha en tid som jag inte kan påverka själv, ett möte, en föreläsning eller något liknande. För när klockan ringer och det bara är jag själv som har bestämt att jag ska gå upp så spelar det ingen roll vilka ambitioner jag hade kvällen innan. Jag skojar inte. Det är mig oöverstigligt att vika bort täcket och svänga benen över sängkanten och faktiskt gå upp! Oftast stänger jag inte av klockan heller utan börjar snooza för jag tänker i mitt nyvakna sinne att jag faktiskt ska gå upp snart, bara inte precis just nu! Idag har jag snoozat mellan 08.30 (mycket ambitiös igår) och 11.45 (mindre ambitiös idag). Nu säger den världsvane att det bara är att låta bli att snooza - gå upp direkt när klockan ringer. Tro mig, jag har prövat det. Det funkar inte. Jag har oxå prövat att ställa klockan på andra sidan rummet så att jag verkligen måste gå upp och stänga av den (jag vaknar ju med ett ryck oavsett vart klockan står eftersom jag är så förbannat ljudkänslig när jag sover). I gymnasiet ställde jag klockan ovanpå en hylla på andra sidan rummet så att jag var tvungen att plocka fram och ställa mig ovanpå en stol för att komma upp och kunna stänga av den. Rummet var iofs inte särskilt stort men ändå.

Tro mig, inget hjälper. Har jag ingen opåverkbar tid att passa så kommer jag inte upp. Jag har ingen som helst självdisciplin som nyvaken.

Det hör säkert ihop med att jag är kvällsmänniska. O, vad hade jag inte gjort för att få bli det motsatta?! Världen är skapad av och för morgonmänniskor! Mina kreativa perioder ligger definitift inte alltid på förmiddagen. Oftare på eftermiddagen och sedan på kvällen efter tiotiden. Jag är kvällspigg. Det spelar ingen roll hur trött jag är vid femtiden. Runt nio piggnar jag till i vilket fall som helst! Vem kan gå och lägga sig när man känner sig helt pigg? Det enda undantaget någonsin är när jag har utfört kroppsarbete - företrädelsevis utomhus - hela dagen. Och då mår jag som bäst oxå. Men det blir inte mycket kroppsarbete såhär när man studerar kan jag säga... Det störda är att jag verkligen trivs med att komma upp på morgonen när jag faktiskt lyckas med det. Särskilt när det är ljust ute. Kruxet är att jag inte klarar av att ha lång tid på mig på morgonen heller. Ju längre tid jag har på mig för dusch, frukost, smink osv, desto senare blir jag. Jo det är säkert! Det ultimata är ungefär 25 minuter. Då hinner jag upp, välja kläder, ta på lite smink, äta och allt det där. Ska jag duscha oxå så lägg på en kvart kanske, max. Har jag längre tid än så blir jag garanterat sen.

Har jag nämnt att jag är en stor tidsoptimist oxå och att jag bor ungefär tio minuter ifrån allt jag behöver? Det är min förhoppning att allt detta ska ändras när jag slutar plugga. Missförstå mig rätt, jag gillar pluggandet (trots allt strul), men jag får aldrig någon vardagsrutin eftersom jag inte har något fast schema med föreläsningar eller möten varje dag. Resultatet är att jag väldigt ofta är trött. Fast jag har inte sovit powernaps på eftermiddagarna på riktigt riktigt länge nu!

Dagens bikt: Jag är en kronisk dygnsvändare som helt fåfängt ställer väckarklockan på runt nio varje kväll och sover till åtminstone elvatiden varje 'morgon'.

Ändå får jag saker gjorda i tid. Och trots allt gnäll så kan jag meddela att jag bara har försovit mig förbi ett möte/föreläsning EN gång under innevarande termin.

internetcafé

Internetcaféer är en himla fiffig uppfinning. Nu för bara några minuter sedan fick jag prata med hjärtat som satt i Glasgow och fortfarande var helt överväldigad av konserten igår. Msn är för övrigt en annan fiffig uppfinning. Han kommer hem inatt (fyratiden någon gång tror jag) och har lovat att komma in och pussa mig i nacken.

Jag bad honom att vara varm om händerna, annars lär det ju bli ett skräckuppvaknande =D

I can has!

Gräsänkan inda house. Hjärtat är i Skottland och ska på konsert. Jag är alldeles ensam.

Det finns en rolig sida full med fåniga bilder med rolig text på. Där kan jag sitta i evigheter när jag slösurfar. Tänkte att jag skulle dela med mig lite av den såhär mitt i torsdagsnatten och samtidigt vara lite nördig (när ska jag få tag på indiana jones-musiken som mobilsignal?!). En varning är kanske på sin plats... Det är extremt lätt att fastna där för att bara kolla en sida till. :)

Parantetiskt

Jag tycker det är så otroligt roligt när gamla vänner och bekanta vill ta upp kontakten igen! Eller när folk man inte pratat med på flera månader helt plötsligt hör av sig på eget initiativ. Det har hänt nu i dagarna och det har verkligen livat upp mig i detta mitt dagliga helvete bestående av INGENTING. Förutom möjligen lite shopping med stipendiepengar och en och annan fika. På onsdag börjar verkligheten. Då har jag mitt första (!) handledarmöte. Då tror jag för övrigt att jag ska bussa professorn på en viss kulturgeograf oxå, som inte svarar på mina mail.

Annars då? Nu är det på det stora hela klart att jag kommer ha tio veckor/15hp praktik i vår. Vilket betyder att jag måste börja skriva och skriva snabbt som fan oxå eftersom första halvan av vårterminen kommer att vara heltidsjobb och andra halvan kommer att vara heltidsplugg med den nya landskapskursen. Plus att jag ska läsa 15 hp GIS för arkeologer på halvfart/distans oxå. Fast den oroar jag mig extremt lite för iofs. Jag vet inte om jag tjatar om detta? Det enda jag vet är att det är otroligt viktigt i mitt huvud, allt detta vad som kommer hända nästa termin.

En rolig sak jag och A pratade om idag var hur man säger Trapetskonstnär på fåniga sätt. Säger man trapetsör? Som tapetsör fast med ett extra r? Eller kanske trapetsist? Kan man säga att man är tapestrist då oxå? Eller tapetkonstnär? Vi har såna djuplodande diskussioner ibland, A och jag... =D

Inatt snöar det i Uppsala

ej att rekommendera

Jag skulle vilja dra fördel av detta fantastiska medie och ge ett icke-tips så att säga. Jag vill o-rekommendera en film som vi efter en hel del diskussion hyrde igår, hjärtat och jag. Filmen heter Sunshine och den är för det första inte vad den utger sig för (jag vill att det ska stå på utsidan om det är en 'i-rymden-kan-ingen-höra-dig-skrika'-film) och för det andra får den en rätt störd twist på slutet där en halvt hudlös ljusresistent gammal befälhavare från den föregående misslyckade expeditionen som borde varit död sedan 7 år tillbaka dyker upp för att sabotera hela missionen som ska rädda mänskligheten. Say what now? Till dess försvar måste jag säga att filmen börjar bra och att den är jävligt snyggt gjord. Men där slutar nog det positiva..
Nu ska jag äta en banan och bege mig upp till engelska parken. Har jag berättat att jag extraknäcker som tentavakt emellanåt? xD Gomorron!

Guess who...!

Gissa vem som har praktikplatsen i vår fixad och klar!!! JAG!! I fem, om jag har tur tio (!), veckor ska jag praktisera på heltid på SAU. Stört, men sant :) Det kan bli precis hur häftigt och grymt som helst. Äntligen ska jag få lite erfarenhet och inblick i hur det funkar utanför universitetet..

Alltså. Från igår till idag så måste jag säga att det känns otroligt mycket bättre både med uppsats, institution och studieplan. Måste nog börja tona ner mina klagomål om att jag inte får något stöd från institutionen. Helt plötsligt känns det som om jag verkligen har någon på min sida som är genuint intresserad av hur det går för mig. Hejja studierektorn :)

Födelsedagsfika och uppsatstidender

Ikväll har vi varit på födelsedagsfika hos A och J. Det var jättejättetrevligt, jag känner alltid att vi träffas för sällan när vi väl ses :) Grattis A!

Idag har jag även för första gången i mitt liv lyckats med bedriften att missa en ridlektion. Jag fick totalt hjärnsläpp och kom inte på vad det är för dag förrän lektionen hade pågått i en halvtimme, dvs ingen chans i hela världen för mig att hinna dit i tid.. Grymt frustrerande. Efter förra veckans mindre intressanta lektioner så hade jag verkligen sett fram emot idag. Ända tills idag vill säga :) Knäppt kan det bli ibland!

Idag har jag för övrigt gjort en massa bra saker. Pratat med folk och sådära. Jag hade först möte med HV om möjligt nytt uppsatsämne vilket gick jättebra. Plötsligt så har jag ett ämne på riktigt och det är lika mycket landskap och GIS som förut men mer inriktat på folkvandringstid och så har jag inoficiellt (än så länge) fått både en huvudhandledare och en biträdande dito. Jag träffade huvudhandledaren idag oxå. Hade jag fått välja så hade jag valt att ha min biträdande handledare som huvudhandledare och inte ha något med min huvudhandledare att göra över huvud taget, men vad göra? Institutionen har inte råd med en huvudhandledare utifrån. That's it. Jag kan i alla fall sätta igång, äntligen! Så nästa möte (då vi för övrigt ska träffas alla tre) är i nästa vecka och tills dess vet jag vad jag måste ha gjort vilket känns jättebra. Lyckades dessutom få en trevlig liten fikastund med några gamla bekanta uppe på SAU, inte illa! Det känns som om allt blev lite mindre stressbetonat då. Speciellt som jag bara varit uppe där för att prata om allvarliga saker de senaste två åren.

Jag har även pratat med studierektorn om diverse saker, mest om mastern. Det är synd att han är så ny på sin post. Jag känner mig totalt borttappad av institutionen och han gjorde inte direkt saken bättre även om han var trevlig och så. Jag frågade om formella krav på min uppsats (jag är ju den första i världshistorien som skriver en kompletterande masteruppsats). Jag påpekade att masterstudenterna har fått en hel del för mycket pengar från institutionen i resersättning för stockholmskursen som är avslutad nu (och blev beskylld för att vara "lojal" som kom och berättade det. Knäppt. Själv tyckte jag mest att det vore oärligt att inte säga nåt. Menmen). Dessutom berättade jag att jag behöver ha HV som biträdande handledare. Han sa inte direkt nej, men inte direkt ja heller. Får jag inte henne vet jag inte vad jag gör! Han påpekade att det vore bra om jag kunde få hjälp att göra en "individuell studieplan" vad nu i hela världen det betyder. Jo, och så fick jag förklarat för mig (och senare bekräftat av E-L) att jag inte kunde räkna in de 7,5 hp jag läser i uppsatsstödjande detta året. För det är "samma" som jag läste förra året och jag kan inte få betyg två gånger i samma kurs. Jag är alltså 7,5 poäng kort i min masters degree. Varför kunde ingen ha sagt det till mig när jag började i höstas!? Detta är ett typexempel på en av anledningarna att jag inte känner mig stöttad från institutionen...

Oavsett vilket så kunde inte studierektor göra något på studs men han bad om att få återkomma snarast med besked. Har han inte hört av sig på torsdag kommer jag börja tjata!

Mitt uppe i allt detta så försöker jag dessutom ordna en praktikplats till i vår, plus ordna upp uppsatsstödjande (som jag då uppenbarligen inte läser). Det är skönt att NÅGOT föll på plats lite idag! Och att kvällen slutade så trevligt som den gjorde, annars hade jag fått krupp! Hur ska jag orka med allt tjaffs och alla byråkratiturer om jag inte får ta en fika eller så ibland och bara ha trevligt, det undrar jag. Och följdfrågan: kommer jag ha tid att göra det i nästa termin?

Ett litet men ack så stort dagsverke

Idag har jag nästan inte gjort ett skapandes grand, men det gör faktiskt inget för jag har gjort den enda saken som jag hade bestämt att jag måste göra idag. Jag har kontaktat rätt person med en förfrågan om praktikplats i vår. Det känns sjukt bra eftersom jag tycker det är så himla jobbigt att prata telefon. Sen att personen jag egentligen skulle prata med var på semester och jag fick leta rätt på näste i rang och skicka ett väl avvägt och lagom ödmjukt mail till den personen istället gör ju inte så mycket. Jag är stolt över mig själv.

Det är för övrigt inte direkt så att jag kan göra en massa på uppsatsen idag ändå! Jag är fortfarande utan handledare och har försökt läsa lite på egen hand medan jag väntar på ett möte med studierektorn för att se om jag kan få en handledare utifrån. Igår dök det dessutom upp en annan möjlighet. Jag ska träffa HV på SAU på tisdag och se om hon har något lagomt åt mig att göra i sitt forskningsprojekt som hon håller på med nu. Jag är inte rädd för att byta ämne om det betyder att jag kan börja på studs, hela den här cirkusen med handledare och ämnesval börjar gå mig på nerverna! Så vi får se vad det blir av det.

Nu ska jag dra på mig lite kläder och gå ut på stan med I. Mitt bevakade stipendium har inkommit, garderoben är i stort behov av uppdatering och jag är i stort behov av fika!

Mardrömseniors

Jag har inga principer mot diskussion. Jag är inte jättefascinerad av det själv, är verkligen ingen begåvad debattör, men jag kan absolut uppskatta ett riktigt bra meningsutbyte och tror att man kan lära sig mycket om både sig själv och den/de andra samt om ämnet för diskussionen. En win-win situation så att säga.

Vad jag däremot inte förstår att uppskatta är när en hel grupp med personer (till exempel dagens seniorsmöte) sitter och om och om igen upprepar varandras argument utan att förstå det. När de dessutom tror att de tycker olika. När vissa personer (ingen nämnd och ingen glömd) av någon anledning måste göra sina tankar hörda även om det inte direkt har med ämnet att göra. När vissa personer (återigen ingen nämnd) tar som sin uppgift att upprepa en kortkort version av det föregående talare sagt med övertygelsen att det var deras egen idé. När vissa personer (ingen nämnd) fullkomligt vägrar att tänka utanför sin egen lilla personliga låda. Inte minst när vissa (ingen nämnd) dessutom envisas med att ställa frågor som inte kan göra annat än att dumförklara dem.

Seniors är lite som nationens styrelse. Det tas beslut, tas fram förslag, godkänns olika typer av kallelser och så vidare, allt med nationens bästa för ögonen och var och en efter egen förmåga. I vanliga fall är det ett rätt bra diskussionsforum. Folk brukar hålla sig till saken, stämningen brukar vara trevlig och tolerant. Idag var seniors som förbytt på alla dåliga sätt som tänkas kan.

Har man inte bemödat sig om att komma på senaste mötet och inte bett att få läsa protokollet så får man väl för sjutton finna sig i det som beslutades, bordlades och diskuterades?! För mig är det ofattbart att man kan sitta och hätskt argumentera mot något som redan klarats av under föregående möte! Särskilt när man formligen vägrar att ens försöka förstå diskussionen och tankegångarna som ledde fram till beslutet! Var man inte där så får man 'skylla sig själv' och gilla läget oavsett om man håller med eller inte!

Nä usch! Jag blir så fruktansvärt trött på folk ibland. Finns det något som är så frustrerande som att sitta och lyssna till en grupp vars diskussion bara går runt runt i samma loop och ingenting kan få dem att inse detta och antingen föra diskussionen vidare till nästa nivå eller helt enkelt lägga ned den? Jag tror inte det. Jag har inte tålamod nog för det.

Alla har vi behov, eller hur?

Det är jobbigt när de inte blir tillfredsställda, oavsett om det handlar om hunger, sömn eller något helt annat. Jag är just nu inne i en sån där frenetisk läsperiod som jag får lite då och då. Jag känner mig helt enkelt tom om jag inte får läsa riktigt många riktigt bra böcker på obestämbar framtid! Skönlitteratur skall tilläggas. Även den bästa kurslitteratur kan få mig att somna på kvällarna. Jag är i behov av såna där böcker som kräver ens uppmärksamhet konstant tills man har läst ut dem, riktiga tegelstenar eller hela serier som bara kan sträckläsas. Som gör att man glömmer bort både att äta och sova. Det är alltid lättare när jag får ett riktigt lässug hemma i göteborg eftersom större delen av min fantasybokhylla bor där. Det räcker liksom inte med att gå till biblioteket och låna en bok. Jag vill veta att fortsättningen väntar på mig inom räckhåll. Nu i veckan sprang jag på en gammal kär vän i bokhyllan, Imperiets Dotter av Raymond E Feist. Tyvärr hann jag bara till tredje boken av sex innan jag var tvungen att åka ifrån henne vilket stör mig ohyggligt. Igårkväll var jag för trött för att bry mig (även om tågresan hade blivit mycket trevligare) men ikväll skriker sinnet efter fortsättningen. Det är ju inte så att jag inte vet vad som kommer hända iofs, jag har ju läst serien förr (fast bara två gånger) men jag vill återuppleva magin igen. Jag antar att det bara är att fortsätta nästa gång jag kommer hem igen.

Parantes: Folk undrar varför jag bara köper skönlitteratur som jag redan har läst och envisas med att med ojämnda mellanrum läsa om (jo det är säkert!) nästan alla mina böcker. Svaret är att en riktigt bra bok inte bara är lika bra utan ibland till och med bättre andra gången man läser den. Och tredje. Och fjärde. Och så vidare. Det är som att återknyta kontakten med en riktigt nära vän. Ja, jag är nörd :) En gång läste jag ut en bok och grät en halv dag efteråt. Jag var otröstlig och hjärtat blev hemskt orolig tills jag lyckades kvida ur mig vad som var fel. Jag tittade på boken som låg på sängen och kunde inte förklara bättre än med orden "den är slut". Ibland har han sånt tålamod med mig... <3 Boken var för övrigt Robin Hobb's Fool's Errand. Kort sagt: mina böcker är mina vänner och min bokhylla har en del av min själ.

Jag lånade ut en annan bok av Feist idag, till min stora glädje måste jag erkänna. Det känns som om ingen i min omgivning uppskattar mina favoritförfattare ;) Feist är definitivt en av dem. Jag har slaviskt läst allt jag har kommit över av vad han skrivit och kan tyvärr inte säga att allt är lika bra, men det som är bra... åh, det är storartat! Imperiets Dotter räknas klart dit, liksom Ormkrigskrönikan och till viss mån även Slaget om rämnan även om den är "sämst" av de tre. Sedan är det som om luften och framför allt fantasin har gått ur den gode Raymond E Feist. Språket, plotten, porträtten, ALLT blir sämre. Det är synd och skam, men jag tycker att vi alla ska vara tacksamma över att han har lämnat efter sig åtminstone dessa tre serier som är riktigt riktigt bra. Jag ser klart fram emot att få diskutera Ormkrigskrönikan med A som lånade första delen idag!

Jag tror för övrigt att det är dags att rota fram något annat värt att läsa om ur bokhyllan och gå och lägga mig. Imorron börjar "allvaret" igen.. dvs jag ska bevaka mitt stipendie, förhoppningsvis boka in ett möte eller två och sedan fika hela eftermiddagen :D Heltidsstudier? You just gotta love it!

pinnmat

Nu börjar det dra ihop sig och imorron åker jag hem till uppsala igen, fast först ska jag träffa halva släkten på lunch. Imorron alltså. :) Jag är så redo att komma hem och börja med uppsatsen. Det har tagit intressanta vändningar i mailkontakterna vill jag lova, och det är hög tid för rivstart.

Idag har jag och lillasyster hittat på ett nytt ord. Vi gör sånt ibland när vi glömmer bort dom viktigaste orden och måste ersätta dom med något annat. "Pinnmat" betyder således "mat man äter med pinnar", det vill säga kina- och thaimat. Hur enkelt som helst egentligen. En blivande klassiker. Vi hade oxå fantastiskt roligt när vi försökte äta take-awaypinnmat med fel hand.

Göteborg, mitt hjärtas stad

Det är en sån lättnad att komma hem till göteborg. Det är så tryggt och hemvant och underbart välbekant. Det är hemma. Jag mår så bra av att bara vara här hemma ett par dar såhär! Ibland glömmer jag bort det förstås.. det är nog därför jag inte är hemma mer än en gång per termin. Det och av ekonomiska skäl. Det enda som är synd efter en fantastisk senhöstdag som det har varit idag (vindstilla och skinande sol heeela dan!) är att hjärtat är här ännu mer sällan än vad jag är. Av fullt förståeliga skäl förstås, men ändå. Det är något särskilt med att stå ombord på en av dom där gula färjorna mellan hönö-öckerö och lilla varholmen med vindnupna kinder och solen i ansiktet, med fartblåsten i håret och en känsla av att precis just nu står tiden still en liten liten stund för min skull.

Jag saknade dig idag älskling. Sanningen är att Göteborg är ännu mera hemma när du är här med mig.

FÖRBANNAD!

Jag blir så arg, ja jag blir så sjukt förbannad över att det finns människor som tycker att det är okej att få andra att må dåligt genom sexuella trakasserier!! Dom finns uppenbarligen överallt omkring oss. Och det allra allra värsta är hur dom här människorna lyckas vända ens ilska delvis mot en själv, samtidigt som de sår tvivel inom en när det gäller ens egna reaktioner. "Varför gjorde jag inte mer?" "Sa jag verkligen ifrån så att han förstod?" "Kan jag ha missuppfattat eller överdriver jag i efterhand?" "Kommer någon ens att tro mig?"

En riktig jävla punkspark ska dom ha, både både bildligt och bokstavligt talat! Gudars skymning vad arg jag blir!!

Veckans

Igår hade jag en sån där häftig lektion igen, på Copper. Vi var bara fyra dessutom så det var snudd på privatlektion emellanåt. Hur kul som helst! Det var ungefär samma övningar som på lektionen med Rob Roy förra veckan, lite mer jobb på volterna med ställning och tempoväxlingar. Skillnaden var att jag red Copper med snodd. Vilken ball liten häst han är ändå! Han var ganska tung i handen och blev lätt stum i munnen om man inte pillade konstant med bettet, men nog såg jag i spegeln att snodden slackade lite då och då! Det är första gången jag har ridit honom i form på riktigt och han är en helt annan häst! Vi gjorde öppnor på löpande band, ökade och minskade tempo både i trav och galopp, rev av skitsnygga och bekväma galoppfattningar på volterna och gud vet allt. Jag är såå imponerad! Dels av mig själv och dels av min stora lilla låtsasprivathäst! Hon vill dessutom att jag ska fortsätta med honom resten av terminen eftersom jag måste jobba ordentligt med honom för att han ska gå i form även om man har snodd, och jag kommer att förstå bättre "vad som verkligen krävs av mig för att en häst ska orka gå i form en hel lektion". Och det kan ju vara nyttigt om man säger så..

Idag gick det desto sämre. Jag var sist på listan och red en fin fux vid namn Prinsen (se listan). Jag kan säga att det som sägs om honom på hemsidan när det gäller dressyr är en grov underdrift. Jag har aldrig i hela mitt liv suttit på en så skänkeldöd häst. Jag fick låna sporrar och hade längsta dressyrpisken jag kunde hitta och jag kunde inte ens hålla igång honom i trav när jag vände över ridbanan. Sporrar till trots så hände inte ett jota när jag gav skänkel. Jag tycker inte om att sparka igång hästar men med tanke på att han bara tvärnitade och slog när man la till spöt så fanns det inte mycket val. Och inte ens då hände det egentligen något. ALLT gick i slow-motion. Vi skulle jobba med ställningen men för mig var hela lektionen bara en kamp för att få honom att inte stanna helt. Frustration intill gråtfärdig är nog det som kommer beskriva mitt minne från den här lektionen för all framtid. SUCK! Så jag är bara lycklig att jag inte är i stan nästa vecka så att jag slipper den där himla hästen. Till råga på allt hade han mage att vara jättegullig när jag hade suttit av. En sån där som nästan kryper upp i famnen på en utan att klia sig eller nafsa eller nåt i den stilen.. Varför en sådan häst går på ridskola är mer än vad jag förstår. Vad gör dom stackars nybörjarna när dom hamnar på honom?! Det lär fan vara enklare att få en reaktion av en plint (ni vet en sån där man hade på gympan) än att få det av den där hästen!!

Men nu är det hur som helst ridledighet nästa vecka. Ska bli lite skönt att vila upp sig ändå.

Vänner, jag är åter!

Nu har jag mobil igen, med samma nummer som förut! Så nu får ni allt börja ringa mig igen så att jag inte tror att ni inte tycker om mig längre ;)

Jag ska bannemig fira med lite middag!

"Make the crazyness happen!"

Såhär kan det gå när maja har varit vaken för många timmar i sträck och inte orkar vara allvarlig längre. Fnissig fotograf är hjärtat förstås! <3

"kolorimetrisk proteinbestämning"

Igår var det kaos med tågen mellan uppsala och sthlm. Vi var där i samma tid som vanligt men vårt tåg var inställt utan någon ersättningsbuss. Det tåget som gick därefter var närmare en halvtimme försenat så vi var inte på AFL förrän en dryg halvtimme för sent.. vilket kändes riktigt illa eftersom vi hade heldag och liksom behövde den tiden..

Igår gjorde vi nämligen något riktigt fräckt på lab-arken! Vi labbade! =D på riktigt alltså. Vi gjorde en så kallad kolorimetrisk proteinbestämning på ett prov från en matskorpa på insidan av en keramikbit. Vi gjorde dessutom alla nödvändiga uträkningar för hand och fick mycket klart för oss vad som var meningen att vi skulle förstå med lektionen: hur mycket jobb det ligger bakom en enda siffra i en tabell och hur mycket vana och skicklighet det verkligen krävs i labbarbete för att resultatet ska bli användbart. Vår lilla grupp på tre personer utan labbvana, hade utan större problem klarat av alla dom praktiska momenten i tid men uträkningsmomentet... vi fick räkna om alltihopa fyra gånger (och fick fyra helt olika resultat) och varje gång tog mycket längre tid än man någonsin kunde tro! =)

Det roliga var att vi verkligen löste det till slut, utan lärarhjälp, och att vi dessutom fick lite kläm på vad det faktiskt var vi höll på med. Och stor insikt i antalet ställen det kunde gå fel på och hur stor inverkan det hade på slutresultatet. I själva verket var det inte svårt, vi var bara ovana. Det kändes faktiskt hur bra som helst. Speciellt som nästan alla andra grupper verkligen behövde mycket hjälp. Kanske har man lite granna logisk intelligens trots allt och gymnasiematten bara förstörde inställningen?

Idag, däremot, har jag följt med I och några till bekanta till sthlm för att vara "Modell för en dag". Igen, tänker ni som läst min blogg ett tag, och det stämmer faktikst. Det är andra gången jag är på något liknande. Och det var lika roligt den här gången, bilderna blev till och med ännu bättre, men jag köpte ingen. Jag har haft nog med problem med att få ekonomin att gå ihop de två senaste veckorna för att ha lust att köpa dyra foton.. tänkte att hjärtat skulle få ta ett par nu istället och om det blir nåt bra så kanske jag till och med lägger upp det här!

Hepp!

Veckans

Jag hade den mest fantastiska kväll igår, aha-upplevelserna radade upp sig som på löpande band!

Dubbla ridlektioner var det, först ordinarie då jag hoppade med Copper. Jag är ju som bekant en mespropp när det gäller hoppning och jag kan inte säga att det gick särskilt bra, utan det som var så häftigt var att jag inte ens var orolig. För första gången på flera år så var jag inte ens nervös inför en hopplektion. Det måste vara så att Copper är så stabil att jag bara inte kan vara rädd när jag rider honom! Men det gick inte direkt i överljusfart, jag fick inte ordning på vägarna och jag hade lika dålig balans som vanligt. Det var inte svåra grejer och alla andra klarade det jättebra men jag var så förundrad över att jag inte var rädd att jag liksom tappade koncepterna =D knäppt. Men ja, ingen höjdarlektion egentligen alltså. Men sedan skulle jag rida igen direkt efter. Givetvis ville jag vara schyst och hjälpa till att plocka undan bommar och stöd efter hopplektionen, visste inte att vi var lite försenade, och blev sen till uppropet. Jag fick bara ett namn och ett "dom andra går in när som helst! Skynda dig!" och sedan var det full rulle med att hitta rätt häst, hitta rätt träns och allt det där andra man ska komma ihåg.

I listan kan du leta upp Rob Roy. Det står inte mycket, men jag kan berätta att han är ett tio år gammalt mörkbrunt halvblod, stor som ett hus (minst 1.75 enligt min uppskattning) och gärna leker giraff när man ska tränsa. Jag fick hjälp att tränsa lite snabbt och behövde pall för att sitta upp =D Väl uppe kände jag bara hur en oändligt lång häst med stort steg sträckte ut sig under mig och suckade för mig själv med Safran i åtanke, eftersom jag visste att det var dressyrlektion och att gruppen är "avancerad", dvs lite för bra för mig. Men vi gick igång rätt snällt, red fram och sådär utan större problem. Jag fick inte ordning på formen men vi blev ombedda att lägga mest uppmärksamhet på att göra mycket tempoväxlingar så jag brydde mig inte så mycket.. Sedan visade det sig att vi skulle ägna lektionen åt öppna i skritt. Jag kan meddela att senast jag försökte mig på en öppna var för en åtta-nio år sedan och det gick inte särskilt bra. Ni kan ju tänka er hur jag kände mig uppe på älgen Robban.. Längs med ena långsidan skulle vi göra en öppna mot spegeln/Birgitta och längs med den andra fick vi göra lite vad vi kände behövdes, ta en volt i trav eller sådär. Första omgången för mig blev det bara pannkaka. Det är många grejer att tänka på på en gång och koordinationen är ju inte på topp alla gånger. Andra gången hittade vi ETT steg. Jag såg det i spegeln. Tredje gången så blev det några steg till och ett otroligt uppmuntrande och berömmande "_B R A__M A J A!!" med eftertryck sådär som bara ridlärare kan uttrycka sig! Och vilken känsla... att sitta på en häst som verkligen gör rätt när du själv gör det..! Jag vet inte hur längesen det var sist! Jag fick ju inte till någon perfekt långsida förstås och det blev lite skevt emellanåt och sådär även sen när vi bytte varv, men GUD. Jag hade nästan glömt bort att det är för dom där speciella tillfällena när allt helt plötsligt ramlar på plats som man håller på med hästar över huvud taget! På slutet fick vi trava loss hästarna i några minuter på volterna och jag formligen flöt fram i kort trav på ett litet moln vid namn Rob Roy som med små fina hjälper höll formen stadigt och gjorde precis det jag hade tänkt. Jag bara måste rida honom igen i onsdagsgruppen! Det är helt fantastiskt att förstå exakt vad ridläraren menar med att hästen ska 'söka sig framåt-neråt' och att man ska hålla den 'mellan handen och skänkeln'. Det är otroligt abstrakta uttryck för företéelser som inte kan beskrivas - bara upplevas.

<3 Rob Roy

I förrgår hade jag dessutom en rätt jobbig och dålig stipendiatlektion på Copper där vi skulle göra skänkelvikningar i trav på hörnlinjerna. Copper är svår att rida ihop liksom på ponnyvis och han är inte jättelätt att flytta så jag kan nog säga att det inte var vår ljusaste stund tillsammans, jag gick därifrån rätt besviken. Egentligen har jag verkligen inget emot Copper, vi passar nog rätt bra ihop tror jag, men jag blir liksom trött på mig själv för att jag inte kan! För övrigt så är det ju inte särskilt roligt att höra att "du borde rida honom med snodd nån gång så att du får känna hur det känns när han går i form". Och det var ungefär allt hon sa till mig på hela lektionen.

Reflektion: Birgitta är otroligt olika som lärare beroende på lektion. I stipendiatgruppen känner jag att hon inte ser mig alls och då är vi ändå bara sex stycken.. Det är extremt sällan hon säger något till mig alls och när hon väl gör det så är det oftast väääldigt kortfattat. Men alla andra lektioner jag rider och har ridit för henne så är hon så bra!! Och aha-upplevelserna börjar som bekant att trilla in - bara inte på stipendiatlektionerna. Det är lite konstigt :)

En sak jag helt plötsligt insåg nu är oxå att jag har ridit hela 11 lektioner på fyra veckor! ELVA! Det är fan lika mycket som man rider på en hel termin i vanliga fall! Jag hoppas att det betyder att det har börjat lossna lite för mig och att aha-upplevelserna fortsättar att dyka upp lite då och då...

studentrepresentant

Nu har jag blivit studentrepresentant till slut. På måndag är första institutionsstyrelsemötet som jag är kallad till. Även operation uppsatsstödjande (har jag berättat att jag är på väg att revolutionera uppsatsstödjande kursen på både master- och C-nivå?) är igång och verkar gå hur bra som helst än så länge. Nästa träff om det är på onsdag och då ska jag INTE försova mig som jag gjorde till träffen igår. Sjukt pinsamt men uppenbarligen ingen större skada skedd. Jag har även mer eller mindre säkert bytt uppsatsämne till något helt annat än det tidigare med bronsåldersortsnamnen. Nu är det runstenars rumslighet som ska utredas är tanken! I torsdags hade vi provtagning för fosfatanalys i fält på lab-arken och på måndag ska vi ha föreläsning om hur man arbetar i labb. Sjukt spännande, samtidigt som man hela tiden har den praktiska uppgiften i bakhuvudet (men det kan vi ta närmare någon annan gång). Idag har hjärtat och jag duckat nationsstäddagen genom att vara jätteduktiga och plugga uppe i engelska parken. Det behövdes, så vi känner att det var giltigt förfall. Tyvärr är det ovanligt mycket månad kvar i slutet av pengarna den här omgången så vi ska inte ens gå på städsexan ikväll. :(

Jag har den närmaste veckan reflekterat en del över hur det går att klara sig utan mobil i dagens samhälle. Min slutsats är att det går mycket bra om man bara ser till att kommunikationen öga mot öga funkar. Jag lider egentligen inte särskilt mycket av att vara mobillös för tillfället vilket jag verkligen trodde att jag skulle göra. Det är klart, ibland undrar jag hur det kommer sig att folk har slutat höra av sig till mig (brukar dock komma på bättre tankar ganska snabbt) och det händer förstås att jag önskar att jag hade en telefon lättillgängligt. Men ändå. Jag har lyckats skrapa ihop en hel del viktiga telefonnummer från gamla kalendrar och liknande och har nu en mycket eminent telefonbok som jag tar med mig överallt. När det är något extremt viktigt kan jag nästan alltid låna någons mobil i en minut och i övrigt är det helt enkelt bara att se till att bestämma saker (dvs tidpunkter, mötesplatser osv) ordentligt på förhand. Det funkar ganska bra! Och ni behöver inte oroa er heller, jag kommer att ha samma nummer i fortsättningen. Det firar vi väl med en runsten va?


Därmed inte sagt att jag inte går och väntar på mitt nya sim-kort. Det var faktiskt två veckor sen jag låste det ffs! Ungefär en vecka sa supporten att det skulle ta.. Hrm..!

Stipendieseniors

Det verkar ju inte sämre än att jag få en hel del stipendiepengar den här gången oxå! Hejja mig =D

Veckans

Idag har jag varit jättedepp och nere, vet inte riktigt varför. Jag tror att det är en kombination av att jag inte har några pengar kvar fastän det är en vecka tills nästa omgång, allt strul med institutionen och att jag aldrig kommer igång med uppsatsen. Kanske. Egentligen har jag inget annat att klaga på ju. Och imorron är det stipendieseniors oxå.

Igår var det stipendiatlektion på Safran och igenridning på Copper. Safran och jag funkade inte särskilt bra. Surprice surprice. Framridningen bestod av travarbete med lite skänkelvikningar i bågar halvvägs in till medellinjen och sedan ut igen. Lektionen gick sedan ut på att göra galoppfattningar på volterna med så små hjälper som möjligt: dvs tydliga halvhalter och ett bra stöd på yttertygeln ungefär. Tanken var att det skulle räcka med att skjuta fram innerhöften lite, alternativt trampa ned innerhälen lite extra. Behöver jag säga att det inte gick särskilt bra? EN gång, tror jag, så förstod jag var hon menade. Alla andra gånger var det bara kaos. Inte minst när han bestämde sig för att upprepade gånger bara sakta av och bli totalt istadig utan draghjälp. På volten... (!) Jag frågade efteråt vad jag gjorde för fel och tydligen så var jag för stum i handen (som omväxling?!) och eftersom han gärna krullar ihop sig och går bakom bettet så förstår han inte vart han ska ta vägen då och blir lite lätt panisk och bara stannar. Bra att veta.. ^^ Seriöst, jag hör inte hemma på den hästen. Inte ännu i alla fall! Så det kändes ju rätt kasst minst sagt.

Hon frågade för övrigt om vi känner att vi har någon nytta av det vi pratar om på stipendiatlektionerna eftersom vi har så få frågor. Svaret är givet, jag har lärt mig så mycket, men aha-upplevelserna kommer inte på Safran utan på alla andra hästar jag rider! Igår pratade vi om galopp. Galoppen är tretaktig och i högergaloppen är stegordningen vänster bak (!), höger bak och vänster fram, höger fram. Vilken sorts galoppfattning man får lära sig beror tydligen på vilken ridskola man gått på oxå, vilket jag inte visste och ju faktiskt är lite stört, och tydligen så rider man inte in hästar likadant här i sverige som nere på kontinenten heller. Dom har haft lite problem med det med de importerade belgiska hästarna :D som "inte pratar svenska" som hon uttryckte det. Vi hade åtminstone tre olika varianter representerade inom gruppen på 6 pers.. :D Instruktörerna rider tydligen för instruktör lite då och då, och han vill att dom ska använda så små galopphjälper som möjligt, varför dom vill att eleverna ska göra detsamma. Jag förstår logiken. Men det var ju lite som att sätta sig i skolbänken igen. Det var lyckat om jag ens fick en fattning där jag ville, och han inte vek ihop hela innersidan eller bröt av på en gång igen. Så jag var lite nere när jag gick och satte mig och tittade på lektionen efter. Till sällskap hade jag K, min nya bekantskap i stipendiatgruppen, och vi tänkte faktikst rätt lika om både gruppen och Birgitta och hästarna och sådär.. det var trevligt :) Och jag blev härligt stel tills det var dags igen.

Igenridningsgruppen hade dressyr och jag fick rida en häst som som sagt heter Unexpected Copper, kallad Copper (listan). Lite samma modell som Sheriffen jag har ridit innan, liten storhäst som är ganska kompakt. 17 år gammal herre som viftar mycket argsint med svansen och kastar med huvudet när man kommer och stör honom i spiltan och som man måste sadla av ifall han inte ska gå direkt efter min lektion eftersom han lägger sig ner och vilar :) Lite excentrisk alltså. Men inte dum direkt. Gillar när man kliar honom under hakan när han har träns på och tigger rätt mycket när man har hoppat av efter lektionen. Övningen gick i alla fall ut på att vi gjorde några steg skänkelvikning för ytterskänkel i taget i skritt längs med ena långsidan och sedan en längre skänkelvikning i trav på en något förskjuten diagonal. Jag kämpade väl på mest som vanligt och tyckte att det gick hyffsat på långsidan men mindre bra på diagonalen, men tydligen måste det varit något särskilt som syntes för när vi skrittade av så sa birgitta helt apropå att jag kanske borde byta till Copper på stipendiatlektionerna hädanefter. Jag som i mitt stilla sinne har velat byta till mig Sheriffen (eller åtminstone byta bort Safran) såg plötsligt en öppning men jag vågade faktikst inte ta upp det vidare med henne just då utan sa bara att jag trivdes riktigt bra på honom vilket jag ju oxå gjorde.

När jag så kom till onsdagslektionen idag så var det helt oförhappandes hästbyte. Tydligen så byter de häst för hoppningen så att man alltså har samma häst på två dressyrlektioner och sedan ny häst för en alt. två hopplektioner. Det tar ju helt klart bort välja-häst-hypen när man bara har samma häst två gånger i rad! Tidigare när jag ridit på ridskola så har man haft samma häst fyra gånger i rad och då var det ju viktigt vilken häst man fick. Men hur som helst. Fjant som jag är så räcker det med att någon nämner hinder för mig så blir jag nervös, speciellt när jag sitter på en ny häst. Och jag som inte känner till hästarna särskilt bra skulle givetvis välja först. Ingen av dom jag har ridit var med utom Safran och honom ville jag ju inte ha efter galopplektionen igår, men så såg jag plötsligt Coppers namn och tänkte att varför inte, jag testar vidare. Och vilket val! Det gick helt enkelt kanon! "Banskissen" såg ut såhär:

Och övningen gick ut på att gå ett varv i trav på högervolten i lättsits över markbommarna och sedan fatta galopp mellan mellan fyrkantspåret och yttre sockerbiten, galoppera ett varv över den upphöjda bommen och sedan sakta av mellan spåret och den andra yttre sockerbiten och göra om det hela igen. I båda varv. Copper var en klippa, lite putt i fattningarna men gud vilken skön galopp han hade! Och enda gången han saktade av (f.ö. det enda "dumma" han gjorde på hela lektionen) och travade över hindret var när jag inte gav eftergiften ett helt steg innan han hoppade av. Jag menar hur fantastiskt är det!? En häst som inte försöker smita förbi! Ja, jag har suttit på tråkiga hopphästar men det är faktiskt inte för inte jag är hopprädd. Som det är nu så känner jag att jag nästan ser fram emot hopplektionen nästa gång. Stört om man heter maja! :)

Så, när jag kom hem ikväll så var jag på jättebra humör och allt känns mycket lättare. Tur är väl det eftersom det är en fullbokad dag imorron! Tänk vilken livskvalitet hästeriet är för mig egentligen, fastän jag fegar och tänker för mycket och allt sånt... Och jag frågade förresten Birgitta om jag fick byta till Copper och det fick jag! Så hädanefter kommer jag ha Copper på stipendiatlektionerna.. Ingen mer Safran på ett tag för min del.

Jag kan inte låta bli...

...att lägga mig i saker som jag egentligen inte har med att göra ibland. En sån sak jag råkar ha mycket åsikter om nu i dagarna är det faktum att hjärtats familj (läs syster och mamma) har skaffat en norsk skogskatt. Till sammanhanget hör då att hjärtat har en ganska svår allergi mot just katt, han har haft det sedan han var liten. Argumenten lät så som följer:

1. "norska skogskatter är inte lika allergena som andra katter" (vilket råkar vara bullshit, men who cares?)
2. "den ska bara bo i systerns rum och hallen, så resten av lägenheten kommer inte att vara full med katthår" (vilket oxå råkar vara bullshit, okej att inte låta katten vara i ett visst rum men hålla den borta från halva lägenheten? I don't think so)

Igår åkte vi dit för att tillbringa natten där. Jag skulle ju till SU och ha föreläsning i morse och hjärtat hade ett ärende i sthlm tidigt i morse. Och vad hände? Jo, efter ungefär en halvtimme började hjärtat klia sig i ögonen och nysa med allt kortare mellanrum. Och visst var det en hemskt söt kattunge, men nu är det ju slutgiltigt bevisat att hjärtat inte kan vara där mer än ett dygn eller så i taget innan hans allergi gör honom tokig! Och faktum är att jag hade kunnat säga det redan från början och faktiskt hjärtat oxå! Det är det som retar mig så! Det var liksom aldrig någon testperiod eller ens ett förhör om hans allergi... trots det kom det hoppfulla frågor hela kvällen: "känner du av katten nu?", "känns det nånting nu?", "märker du av allergin något?" och kommentarer som "VA? gör du?!", "men du var ju inte så allergisk när vi hade katt när du var liten" och "men det måste ha kommit nu på senare år?!". Och varje gång var svaret ja, alternativt jo respektive nej.

Det dom har gjort är alltså att på ett mycket effektivt sätt gjort så att hjärtat kommer hälsa på dom ännu mer sällan och dessutom inte kan stanna mer än någon dag. Jag tycker att det är osnyggt så in i norden och kan inte låta bli att störa mig något fantastiskt. Åh jo, jag försöker att inte visa det så mycket eftersom hjärtat har en tendens att gå i försvarsställning när jag har åsikter om hans familj (förståeligt, det medges), men faktum kvarstår! Katten kommer inte att försvinna (så mycket stod klart redan igårkväll med tanke på den strida strömmen av baby-talk som hördes genom lägenheten), den är precis lika allergen som vilken annan katt som helst (utom möjligen rex-katter) och den håller hus i både köket, badrummet och i vardagsrummet förutom hallen och systerns rum (surprice surprice). Då är det inte konstigt om hjärtat känner sig "bortbytt" mot en kattunge..! Han hävdar att han har gjort det klart för modern men jag hörde inte konversationen och jag vore innerligt förvånad om det skulle hända något mer drastiskt i frågan än ett beklagande.

(Inom parantes kan tilläggas att en av anledningarna till att min familj inte köpte katt nu när senaste undulaten trillade av pinn var att hjärtat (och andra i bekantskapskretsen) inte skulle kunna komma hem och hälsa på då! Fundera på det där nere i Stockholm!)

Dagens klipp

Den dansande kakaduan!

och så klassikern förstås, ej att förglömma!

Veckans

Den ordinarie lektionen idag gick helt fantastiskt mycket bättre än förra gången! Övningen gick ut på att rida skänkelvikning i trav på hörnlinjen och sedan sakta av och gå ett varv på 'den andra' volten och göra framdelsvändningar i varje hörn. Jäklar vilka framdelsvändningar jag rev av! En halvhalt på yttertygeln och så behövde man inte ens hålla emot, han vände runt på framdelen ändå. Sjukt häftigt :D Skänkelvikningarna i trav kunde definitivt varit bättre (märkte för övrigt att han är mycket svårare att flytta åt vänster) men i skritt gick det faktiskt helt okej. Hörnpasseringarna behöver vi jobba lite med oxå. Men: Sheriffen är min tekopp helt enkelt! Det är verkligen synd att han redan är paxad i stipendiatgruppen.. hon tycker inte ens om honom sa hon igår!

Igenridningen blev helt oförhappandes på Safran, min nya bekantskap från gårdagen. Gruppen hade markarbete och jag blev som vanligt lite harig och nervös när det gäller hoppning. Har helt enkelt ridit för många kamikaze-hästar i hoppning i mina dar.. :/ Egentligen hade jag inte hört något alls om hur Safran hoppar så det var bara att testa. Hon varnade mig lite för att hans galopp var "hoppig" vilket jag inte förstod alls förrän i fattningen. Cheezes va hästen liksom studsar fram xD Nästan omöjlig att sitta ner på. Vi skulle hoppa en upphöjd bom som låg på medellinjen, i en åtta om ni förstår hur jag menar. Komma två gånger på hindret och byta varv varje gång. Det kändes som om det gick väldigt fort och han hoppade av lite tidigt båda gångerna (jag gör något konstigt som får alla hästar att göra så med mig, måste fråga henne om det nästa gång) men hon sa inget särskilt förutom att jag skulle försöka komma ännu lite rakare på en annan gång. På vägen ut sen så kom en av åskådarna och gick bredvid mig och tyckte att det hade sett jättetrevligt ut och att Safran vanligen blir så till sig att han studsar på snedden fram till hindret (!). När jag bokade en igenridningstid till på kontoret efteråt så tyckte Birgitta oxå att det hade sett väldigt fint ut, att han liksom var nöjd med att jag inte fipplade så mycket med händerna innan hindret. Hon vet vad hon sysslar med den, ger nästan inget beröm alls vanligen bara för att det ska märkas desto mer när hon väl gör det :D

Så ja, sammanfattningsvis så får jag säga att det går framåt. Verkligen :)

När jag kom hem hade hjärtat maten färdig och så hade han satt igång bastun åt mig oxå. Jag är så bortskämd och han är en sån raring ibland :) Så jag åt en fantastiskt god middag och satt sedan en halvtimme i bastun och stretchade. En dusch på det så känner man sig nästan som människa igen. Vi får se om jag kan gå imorron!

Riddagboken

Någon gång i tidernas begynnelse när jag var typ tio så fick jag höra att man kan lära sig mycket av att skriva rid-dagbok så det är helt enkelt vad jag kommer göra framöver. Fast jag kommer nog koncentrera mig mest på stipendiatlektionerna eftersom det är då vi lär oss mest. Det är oxå där jag kommer ha samma häst större delen av terminen och förhoppningsvis kommer utvecklas mest. Den hästen heter för övrigt Safran (leta rätt på honom i listan) och är ett 13 år gammalt danskimporterat halvblod. På bilderna är han svettfux men han är ännu mörkare än så i verkligheten, numera ser han nästan "vanligt" brun ut med mörkare man och svans. Hur som helst är han storleken större än Pernod och är lätt att ha att göra med i största allmänhet (fegheten som nämns på sidan har jag inte märkt av än), fast han är en jäkel på att krulla ihop sig och har inte världens bästa balans. I kombination med mig som definitivt inte har bra balans så kan man nästan räkna ut att det blir ganska vingligt. Han är lätt att böja och lätt att flytta men han är känslig i munnen och vill inte gå stadigt i form med mina flaxiga händer (fortfarande hemskt att uppleva!). Dessutom har han ett jättestort steg och är lite springig. Inte helt omöjlig, bara obekväm när det börjar gå fort... hej skavsår säger jag bara. Idag gjorde vi samma övning som förra gången och vid ett par tillfällen fick jag till och med till framdelsvändningen hjälpligt. Men om jag inte gör exakt rätt så gör Safran fel och eftersom jag är ringrostig som sjutton så. Ja. Det blir inte perfekt utan lossnar lite granna då och då. Jag antar att det är därför Birgitta vill att jag ska fortsätta på honom. På sätt och vis är han den perfekta läromästaren för mig. Jag måste få till balansen och koordinationen, bli stilla i handen och få ordning på sitsen. Sen går han säkert som en klocka :P Kom för övrigt på mig själv med att ge ledande tygeltag i framdelsvändningen, fy på mig, ännu en påminnelse om hur mycket jag har glömt! Vi pratade för övrigt om trav idag. Eftersom den är tvåtaktig är det lite lättare för ryttaren att ge hjälperna vid rätt tillfälle än i skrittens fyrtakt. Benförflyttningen är ju diagonal oxå men det visste nog alla redan.

Något som jag inte har nämnt men har tänkt på är att vi inte har galopperat en enda gång hittills. På sätt och vis tycker jag att det är helt rätt. Om man inte behärskar skritten och traven så har man egentligen ingen anledning att gå på galoppen, och jag förstår inte riktigt mina gamla ridlärare som ville att vi skulle hinna fatta minst en galopp i varje varv varje lektion. Vad gav det oss, egentligen? Vi hade ju kunnat använda tiden till vettigare saker som att finslipa skänkelvikningen eller hörnpasseringarna eller vad som helst. Som det är nu så känns det som om när galoppen kommer så kommer vi att koncentrera oss på just galoppen den lektionen. Vet inte riktigt varför, men det känns vettigt! Någon som inte håller med får gärna kommentera :)

Har bokat en massa igenridningstider oxå, första imorron. Vi får väl se hur det går. Jag känner fortfarande att jag är sämst i stipendiatgruppen, men vi fick lite bättre kontakt medvarandra efter lektionen idag i alla fall.. :) Och när Birgitta uppmärksammade min gelé-pad (som gör att jag får mindre skav) och tyckte att det var en suverän uppfinning och en bra idé när man rider så många olika hästar eftersom "rumpan passar ju inte perfekt i alla sadlar" så blev det lite visning av den oxå. Mer kontakt alltså, det gillar vi!

Shit happens.

Det är min reflektion efter helgen. Sen att det nödvändigtvis skulle hända precis den här helgen är bara ett tecken på att det verkligen finns en universell lag om alltings jävlighet.

Jag har efter mycket eftertanke konstaterat för mig själv att såna här saker händer alla ibland. Nu råkade det vara första gången jag tappade bort nåt på fyllan, men so what? Sim-kortet är spärrat och det var inte så att jag hade betalat en massa för telefonen (no offence P men du sa det själv =) ). Imorron ska jag ringa till Tele2 och höra vad som krävs för att jag ska få ett nytt sim-kort och så ska jag kolla vidare på erbjudanden med medföljande telefon. Jag kommer vara sjukt okontaktbar ett tag men det får jag väl vara då eftersom jag var så klantig. Summan av kardemumman är i alla fall att skadan är begränsad och det GÅR att lösa problemen som uppstått.

Mina tankar ikväll går till lillasyster som sitter första kvällen på sin nya praktikplats och precis har fått uppleva att känna sig GAMMAL i jämförelse med sällskapet man helt ofrivilligt råkar ha i närheten. Välkommen i klubben söstra mi ;) Du kommer växa in i rollen snabbare än du tror. Och så fort jag blivit mobil igen så ska jag ringa och höra hur det går för dig! Maila så länge!

Duschen kallar, så att jag kan få lite sovmorron imorron! pussåkram på er

Jag är så misslyckad!

FAN FAN FAN! HELVETES JÄVLA SKIT!! Jag söp bort min mobil på Etage ikväll! *gråta* jag orkar inte mer än sms;a älskling och be honom säga till pappa att ringa och spärra så fort som möjligt. Frågan är om det är fort nog? Vet inte ens vad jag kan göra utöver det. Helvete Helvete Helvete! inga nummer! ingen hemtelefon! ingen möjlighet att hitta pappas nummer på internet, eller lillasysters! Jag lär ju försöka ringa Etage imorgon om det går (läs: om jag får låna en telefon) men ingen vet! Lika bra att förlika sig med tanken att bli av med alla numrena! Jag har sån huvudvärk att jag kommer däcka rakt ner i tangentbordet snart, ska gå och lägga mig nu snarast..

HELVETE HELVETE HELVETES JÄVlA ERGI OCH FÖRDÄRV! jag har aldrig någonsin supit bort något förut! Varför just mobilen (och hur i hela fridens namn lyckades jag ändå hålla koll på nycklar, kort och pass?) och varför just nu när alla (mamma pappa lillasyster och hjärtat) är ute och reser och bara kan nås på mobil?

|| Uppdatering.. Vaknade asbakis kl 10, somnade om och sov till 3. Nu är sim-kortet spärrat i alla fall (bara 12 timmar för sent, typ, hejja maja), men jag kommer fortfarande inte åt att ringa någon alls (när jag lyckas låna en telefon så svarar ingen) och det enda numret jag har lyckats luska rätt på är pappas. Etage svarade tillslut och har inte hittat något vilket jag nog ändå inte vågade hoppas på egentligen. Tanke: Vem fan vill ha den där mobilen?! Den är varken ny eller flashig på något vis, snarare tvärt om: jätteslitet skal och dålig display. Dåligt batteri oxå btw, hoppas att det tog slut snabbt om någon kom på idén att ringa med den. Nu ska jag gå under jorden i hjärtats tröja (lite tröst av hans doft i alla fall även om han inte är här och kan hålla om mig) pyjamasbyxor och raggsockar, och tycka synd om migsjälv.
Förbannade dag...

Ett par bilder till från E

Alltså det här är humor! =D

Den där dörren var bara för inbjudande :) Jag i mitten! (om nu någon missade det) Och nu till 10 000-kronorsfrågan: Hur många arkeologer får plats i en megalitgrav? Karaoke is teh shit! Allsång i Ronneby. Tyvärr hade jag gått hem vid det laget ;) E leker Nazgûl i Brahehus. och så en sista 'M & E i fält' -bild!

En lätt indignation

Det är vad jag känner varje gång jag försöker köpa byxor. Det slutar alltid med att jag går hem och stirrar in i väggen och undrar varför jag inte börjar använda kjol på heltid istället. Jag är uppenbarligen felstöpt, totalt osymmetrisk och rakt igenom oproportiornerlig. Om man får tro klädtillverkarna då alltså, eftersom jag undantagslöst (!!) befinner mig mitt emellan två storlekar oavsett vilken typ det är som används (32-32 jeansstorlekarna, S-M-L, 38-40-42, you name it!). Jag vet ju att det inte är sant. Det tar bara en liten stund att förklara det för sig själv varje gång man provat allt i byxväg i en affär och ändå får gå hem tomhänt.

Jaja. Jag har hört att det är inne att inte vara som alla andra nu för tiden. Och jag köpte i alla fall ett par billiga skor och en duschkräm. ^^

Mat.

Totalt ledbruten..

..det är vad jag är ikväll!

Hej alla hästintresserade vänner (det räknar jag kallt med att ni är allihopa)! Idag red jag min andra lektion på ridstipendiet. Akademistallet är fortfarande lika fint och jag är fortfarande fascinerad över ljuset, rymden och vilket lugn det hägrar över lektionsstallet. Den här länken kommer ni att bli tvugna att klicka på varje gång ni vill se vilken häst jag har ridit, UVFK har nämligen en hemsida med alla hästarna.

Om ni letar rätt på Pernod i den där listan och klickar på honom så får ni se ett par bilder på hästen jag red igår. Det står inget om honom på hemsidan än, men jag kan berätta att han är ett halvblod (pappan är ox) på fem år. Han var väl snäll och söt i största allmänhet (hade väldigt fint huvud btw), inga problem alls liksom, men det slog väl inga gnistor om oss i ridningen direkt.. Överlag så ska jag villigt erkänna att det inte var en av mina bättre lektioner. Koordinationen var borta, balansen var borta. Huvudet kan liksom fortfarande en del men kroppen klarar inte av att utföra något. Sjukt irriterande är vad det är! Nu förväntade jag mig iofs inte så mycket av mig själv eftersom det trots allt är flera år sedan jag red för instruktör, men ändå. Jag blev rätt besviken på att han gick och stretade med huvet i taket under den nedsuttna traven, har alltid fått höra att jag har en stabil hand men uppenbarligen har den försvunnit. :( I skritten gick det helt ok däremot. Vi red fram relativt självständigt och gjorde sedan en liten övning bestående av skänkelvikning på halva diagonalen, följt av en kvarts framdelsvändning strax innan X och så ut på spåret. Behöver jag säga att jag inte gjorde framdelsvändningen? Hon sa till och med till mig att jag skulle strunta i den :/ Vi pratade oxå om de sju olika tygeltagen man som ryttare har att röra sig med. Undrar om jag kommer ihåg alla XD Ledande, ställande, uppresande, understödjande, förhållande, eftergivande och emothållande borde dom vara om jag inte är helt ute och cyklar! Shit, jag kom ihåg dom! Sen så pratade vi lite om hur hästen rör sig i skritt: höger bak, höger fram, vänster bak, vänster fram; med andra ord alltså inte diagonalt som i traven. Skritten är ju som bekant även fyrtaktig. En grej jag aldrig har reflekterat över tidigare är att man får olika bra effekt av skänkeln beroende på NÄR i hästens rörelse du sätter in den. Om du ska flytta åt höger så använder du liksom skänkeln precis när högerbogen är i sitt bakersta läge och då fångar du upp bakbenet där hästens motor sitter! Fascinerande tanke :D Hur som helst: summan av första lektionen är att den var upplysande men att det gick rätt illa och det var mitt fel hela vägen. För övrigt tror jag att jag är den som kan minst av stipendiaterna, vilket ju bådar gott för utvecklingen. Hej träningsvärk!

Idag red jag en häst som heter Sheriffen i en grupp med tio personer istället för sex stycken som vi ju är i stipendiatgruppen. Det var hästbyte (val av ny häst för de närmaste fyra gångerna) och dressyr, lucky me. Jag var av någon anledning i mitten istället för sist i listan men eftersom jag inte känner till någon av hästarna så blev jag ändå 'tilldelad' en av ridläraren. Jag har ju liksom ingen älsklingshäst än om man säger så.. Förresten började hela kvällen bra med att jag kom dit i god tid och sprang på en gammal kompis från guldkören, M, i vars grupp jag uppenbarligen var det nya tillskottet! Mycket trevlig överaskning. Vi gjorde i stort sätt samma övning idag, fast utan framdelsvändningen, och det gick mycket bättre! Visst tog det en halvtimme eller så innan det lossnade men shit va skönt det var att känna exakt när det släppte några steg i taget sen! Gruppen var lagom avancerad för mig, jag kände mig inte hopplöst sämst vilket var skönt, och dom var hemskt trevliga allihopa också. Jag kommer att trivas där! Det känns redan ännu mer aktuellt att fortsätta rida nästa termin, särskilt om jag får fortsätta i den här gruppen. Min kompis M kommer för övrigt att vara min inspirationskälla framledes. Det ser så lätt ut när hon gör allt! =)

Nu har jag ätit middag framför datorn och jag tror att duschen kallar. Lite stretching kunde ju oxå vara på sin plats så att jag kan gå över huvud taget imorron. Dom som påstår att hästen gör allt jobbet och det enda ryttaren gör är att åka med har ju ingen aning om vad dom pratar om i alla fall. Dom borde prova själva och se hur många nya muskler dom hittar efteråt! =D Och apropå det så tycker jag verkligen att vi borde dra ihop ett lagomt gäng och sticka på tur nu när hösten fortfarande är fin!

Note to self

Lee Norma 33/32. Har jag råd?

tramsmaja

Jag kan inte hjälpa det, jag är riktigt nervös inför första ridlektionen. Den är imorron. Nytt stall med nya regler, nya hästar, ny ridlärare, ny grupp som redan ridit en lektion ihop. Hrm.. Fjompigt är det men jag kan inte låta bli. Måste sluta jaga upp mig över saker!

Hade för övrigt en hemskt trevlig eftermiddag ute i flogsta med L och L och lilla vovven idag. Promenad i skogen och regnet är aldrig fel med en liten parvel i hälarna :) Jag vill! Jag vill ha hund NU. Ge mig husdjur ffs!!

Dagens länktips: www.art.com

Bildurval från exkursionen

Som sagt, detta är ett urval! Möjligen kommer det några fler när jag bytt bilder med E och så vidare.. men ja. Håll till godo! Vem sa att arkeologer var tråkiga? xD

Professor Kyhlberg pratar om hospitalskyrkan

Medeltidskyrkan i Kristianopel...

...med sin väldigt underdimentionerade dörr.

Vandrarhemmet i Ronneby. E, K och J har rökpaus

E och megalitgraven i Fjälkinge

Näsums gudahage. Vilken plats.. Åk dit!

M och lite av utsikten från gudahagen

E och jag kl nio (!) på morgonen

Professor Carlsson i kraterröset

Hällristningar. Jag gillar hällristningar!

J i fotografitagen! Vad gör man inte för den perfekta gravfältsbilden?

Slutligen jag i the house of doom på bilkyrkogården i Ryd, på väg hem och ganska trött.

Året var nittonhundra tvåtusensju.

En grupp arkeologer från uppsala och sthlm åkte på exkursion till blekingetrakten med höga förhoppningar om veckan som låg framför dom. Varför, det vet varken du eller jag. (läses högt med hans vilnius-dialekt och stort allvar)

Igår kväll kom jag hem igen efter blekingeexkursionen. Det har varit en upplevelse utöver det vanliga kan man väl säga. Tack och lov för K och E som varit mina ständiga följeslagare under dessa fyra dagar! :) Vi har haft sjukt kul emellanåt! Det kommer ett inlägg med bara bilder från veckan så fort jag har lagt över dom på datorn, men just nu får ni nöja er med textversionen.. Jag tror att jag kommer ihåg sakerna i rätt ordning men vi har tittat på så mycket på så kort tid att det är möjligt att jag blandat ihop dagarna/sevärdheterna lite på nåt ställe. Men hur som helst.

Vi åkte alltså iväg i tisdags morse. Jag måste erkänna att jag sov större delen av bussresans första halva, eftersom jag bara hade fått ungefär fem timmars sömn natten innan. E hade dessutom dygnat så vi var på ungefär samma nivå när vi klättrade ombord. På vägen neråt landet tittade vi så på Stegeholms slottsruin i Västervik där vi även åt lunch. Sen for vi vidare till Kronobäcks kloster/hospitalsruin, platsen för freden i Brömsebro (en ful mycket modern sten hade dom rest på platsen oxå) och slutligen den lilla, från början danska, medeltidsstaden Kristianopel. På varje plats stannade vi en stund och lyssnade på en mer eller mindre sammanhängande miniföreläsning av en av våra två medföljande professorer. Dom tyckte oxå det var roligt att agera bussguider på vägen och pratade i mikrofonen stup i ett om vad vi åkte förbi på höger och vänster sida ("ett jättefint gravfält med resta stenar ser ni om ni tittar på vänster sida nu", "titta på det stora bronsåldersröset precis vid vägen nu på höger sida", osv). Vi kom hur som helst fram till Ronneby och vandrarhemmet i "brunnsparken" som var vår bas resten av veckan vid sjutiden ungefär, och sen så gick vi och åt middag på en liten pizzeria/grekisk resturang (!) med en otroligt otrevlig servitris, dyra priser och långa väntetider. Vad göra när man inte har nåt alternativt ställe att gå till? Jag åt pizza, det billigaste huset hade. Jag, E, K och den tjeckiska erasmus-studenten delade sedan rum. Vi var så trötta att vi bara satt uppe på rummet för oss själva och pratade och väntade på att klockan skulle bli så mycket att vi kunde gå och lägga oss. Mitt i samtalet fick tjeckiskan, J, för sig att vi skulle dricka tjeckisk plommonvodka oxå. Need I say that vi somnade vid typ tiotiden och sov djupt ända tills klockorna ringde på morgonen? :)

Frukosten på vandrarhemmet var jättebra! Det var inga problem att ta sig ner till den i tid direkt, och klockan nio åkte bussen ut. På onsdagen tittade vi på Siretorps stenåldersområde (där man kunde hitta stenålderskeramik mitt ute i skogen! helt galet!), Höga rör - bronsåldersröset högst upp på berget i Mörby, megalitgraven i Fjälkinge och till sist åkte vi på vinst och förlust på jakt efter Näsums Gudahage; vilken vi oxå hittade och vilken plats det var! Jag hoppas verkligen att det ska synas på bilderna sen, det är en varm rekomendation från min sida om någon av er rör sig åt det hållet (men ta skylten med en nypa salt, den är rätt fantasifull om man säger så). Lunch blev det i Sölvesborg efter ett rätt besviket besök på "Sölvesborgs slott" som var så dåligt 'återuppbyggt' att man bara ville skratta åt det! Vi kom tillbaka till brunnsparken i Ronneby ganska tidigt på kvällen och våra vördade professorer bestämde sig därför för att vi skulle promenera upp på ett närliggande berg och titta på fornborgen som låg där, och även ett bronsåldersröse på en annan bergsknalle i parken. Mycket klättrande blev det alltså på onsdagen. Kvällen blev lite mer social, men nästan helt nykter för min del (vilket inte kan sägas för större delen av sällskapet). E och jag gick till Willys och handlade middagsmat för två dagar (inga fler dyra dåliga resturanger för vår del!) och lagade middag i gemensamma köket på vandrarhemmet. En upplevelse det med :) Allt eftersom så droppade typ hela sällskapet in och alkoholen flödade. Det hela slutade med att jag blev så trött på ljudnivån och trängseln och de tafatta kontaktförsöken från de blyga människorna (varför dom nödvändigtvis måste välja MIG att prata med övergår mitt förstånd, kanske ser jag för snäll ut eller nåt) att jag gick och la mig. Vi hade ju tänkt spara festandet till torsdagen oxå, och jag hade inga planer på att sitta bakfull en hel dag i en buss!

På torsdagsmorgonen pallrade jag mig upp i tid för att hinna duscha och tvätta håret före frukost. Vi åkte ut och tittat på ett jättemaffigt kraterröse (aldrig sett ett på riktigt förut!), vidare till Hjortsberga järnåldersgravfält med massa skeppssättningar, vi tittade på brobyhusen i Agdatorp och på Björketorpsstenen (coolaste nidstenen nånsin! 1 av 3 i sverige), på "hästahallen" - Möcklerydsristningen med sitt medelhavsskepp, och så slutligen på en "kastal" som faktiskt var mindre spännande. Men det som gjorde störst intryck på torsdagen var faktikst karaoke-baren som vi hade sett fram emot så! Någon hade på tisdagen luskat ut att det var karaokebar med bartömning på det där stället, och vi var laddade till tusen. Döm vår förvåning när vi kom dit vid niotiden och stället bestod av "DJ Mats" (vars största dröm uppenbarligen var att bli radiopratare), 8-9 snorfulla lumpare, ett av traktens original (en kortklippt, blonderad och kraftigt sminkad kvinna i 45-årsåldern som var där helt själv och var så packad att hon inte kunde prata), samt sänkta priser i baren (inte särskilt billigt alltså). Behöver jag nämna att låtlistan till kareokemaskinen inte var speciellt inspirerande? Jag höll rätt låg profil och gick hem tidigt :) Tråkigt, jag vet, men det var det där med bakfyllan, det där med pengarna och det där med sällskapet. Vissa kvällar kan man ha hur kul som helst oavsett om man dricker något eller inte: detta var inte en sådan kväll! Citatet för kvällen kom från K efter att hon druckit två drinkar och sedan suttit tyst en lång stund: "asså... jag vill fan inte flytta till ronneby.." XD Andra stannade till stängning, men inte jag som sagt.

Fredagen gick egentligen bara åt att åka hem. Vi stannade knappt alls på vägen förutom för lunch vid Brahehus-ruinen som låg granne med en lunchresturang precis vid motorvägen. Jag passade på att köpa en liten souvenir till hjärtat: en äkta grännapolkagris kokad på platsen :) Köpte en till P oxå, som födelsedagspresent. Vi var hemma i sthlm tidigare än väntat, och eftersom E och jag fick den brillianta idén att köpa take-away thaimat på stationen så hann vi med första tåget till uppsala oxå!

Resten av kvällen blev inte riktigt som jag hade trott. Vi var ju bjudna på födelsedags slash inflyttningsfest hos P och jag tänkte att jag skulle gå dit och ha trevligt och sen gå hem när dom drog ut. Icke, säger jag! Vi hamnade på Värmlands och hade hur livat som helst, dansade och shotade och gud vet vad :D Vi blev fångade på bild oxå, hjärtat och jag, och fick frågan om någon av oss gjort bort sig under kvällen. Vårt svar var "vi dansade på högtalarna där nere förut, det var rätt pinsamt" XD Tydligen ska vi vara med i Uppsalatidningen.. galen avslutning på en galen kväll! Nattamat blev mcdonalds och sen krashade vi. Idag är hjärtat JÄTTEbakis, men jag mår finemang. Så orättvist kan det vara ibland :) Nu ska jag ner och käka lite lördafika tror jag. Eller nej fasen, det är inget idag. Aja, jag hittar nog på nåt.

Tjing på er! Jag återkommer med bilder från exkursionen så fort jag kan..!