Jag avskyr när det blir såhär! Jag borde suttit på tåget nu!
Jag avbröt motvilligt den extremt trevliga höstfesten på SAU bara för att kunna ta tåget till sthlm. Jag jobbar i arninge imorgon och måste alltså sova i sthlm. Hade dessutom bestämt möte vid niotiden med M och K. Stackars M var redan strandad ensam på centralen och nu kommer hon få sitta där en extra timme... jag har sjukt dåligt samvete. :(
Det som hände var att jag glömde mobilen hemma, men satte en kollegas mobil på ringning för att med god marginal hinna gå hemom på vägen till tåget. Vilket var bra, för jag fick helt oförhappandes en jättefin orkidé för säsongens arbete och den kan jag ju inte släpa med till sthlm och tillbaka. Söta kollegor jag har va?! :)
Hur som helst hinner jag ner för johannesbacken och hör klockan slå kvartiåtta innan jag inser att jag glömt min tygkasse med alla mina övernattningsgrejer i på SAU. Så jag går tillbaka och får ringa på i en kvart innan någon hör ringklockan eftersom alla är på övervåningen och det är hög ljudvolym däruppe med så mycket folk... Ergo sum: jag missade tåget så det stänkte om det.
Så nu sitter jag hemma och våndas av dåligt samvete och frustration, samtidigt som M sitter själv på centralen. Varför kunde det inte bara få funka?! ÅÅÅH! X(
fredag, oktober 29, 2010
tisdag, oktober 26, 2010
How passive aggressive of me.
(men faktum är att grannen i fråga inte var hemma (!) när jag knackade på vid halvsjutiden imorse, så det var inte feghet som föranledde lappen utan en högst påtaglig frånvaro av närvaro hos den berörda personen)
fredag, oktober 22, 2010
Den här veckan har varit riktigt bra och riktigt jobbig och dålig på ungefär lika många sätt. Därför är jag för trött för att blogga just nu, och har dessutom inte lust. Det är så himla mycket annat som tar tid och energi just nu. Bara så ni vet.
Oooh förresten så har min snygga danskjol kommit. Teal är min färg!
Oooh förresten så har min snygga danskjol kommit. Teal är min färg!
söndag, oktober 10, 2010
en första gång för allt
Det är intressant det här med studentliv och att gå vidare. Studentlivet, mitt studentliv, har handlat om "heltidsstudier" i humanioraämnen vilket innebär några få föreläsningar i veckan (som max kanske en om dagen i genomsnitt på en månad). Till skillnad från till exempel min vän apotekarstudenten som pluggade mer eller mindre 8-5 varje dag i fem år. Det är skillnad på heltidsstudier och heltidsstudier. Heltidsstudier som mina bygger förstås egentligen på att man pluggar på egen hand hemma, det handlar om självdisciplin liksom, men vem sitter 8-5 varje dag om man inte måste? Till saken hör också att jag har studiehuvud och ganska snabbt fick in en studieteknik som funkar bra för mig. Därmed inte sagt att jag har glassat mig igenom studierna, det är bara det att studiebördan gått upp och ner beroende på deadlines och upplägget på kursen för stunden. Med andra ord har dygnsrytmen hoppat fram och tillbaka rejält, och jag har kunnat fika/promenera/dricka vin/hälsa på folk lite när som helst på dygnet/veckan/månaden/året. Med en "inkomst" på mindre än existensminimum förstås, med allt vad begränsningar i vardagen det innebär.
Tänk då vilken omställning att börja jobba heltid, ha en rutin som ser mer eller mindre likadan ut varje dag. En tid att gå och lägga sig, en tid att gå upp, ett tåg att passa morgon och kväll, ett fåtal timmar varje kväll som ska räcka till träning, umgänge, matlagning, middagsätning och kanske till och med ett hobbyutövande eller lite ren och skär slötid framför teven eller datorn. Med en månadslön som faktiskt går att leva på!
Ibland inser man hur mycket man har gått vidare när det gäller sätt att umgås med folk också. På Jubileumsmiddagen igår var det trevligt och ganska lagom stillsamt. På släppet kom det inte så mycket folk, men med billig bar och girlpowerplaylist på spotify gjorde det inte så mycket. Alls. Innan klockan blev jättemycket kom förslaget att dra vidare. Jag var trött (har ju för fan haft 6-dagars arbetsvecka den här veckan) och hade klackar på mig, och ovan som jag är att gå i sådana började fötterna tröttna också. Men mot bättre vetande och gratis inträde lät jag mig övertalas till att följa med till BJ. Även kallat Birger Jarl. Världens inneställe för alla 19-20-åringar i stan som inte kan eller vill gå på nation. Tror jag. Det verkade i alla fall så inatt. Men I really wouldn't know, jag har aldrig varit där förut. Vilket alla andra i uppsala för övrigt tycker är makalöst och nästan skandalöst...
Fem lagom förfriskade brudar med gasquefinkläder köpte alltså varsin dricka i utebaren och röjde sen på dansgolvet en stund trots att det var långt mellan de bra låtarna och alla små kids hade jeans eller kortkorta kjolar på sig. Man kan väl säga att vi stod ut lite i jämförelse med resten av klientelet. Själv hade jag på mig den djupaste urringningen jag äger. Det var ju ändå dammiddag med brösten i fokus. Men BJ-besöket gick utan några närmanden tack och lov, jag måste ha utstrålat ointresse väldigt tydligt. E och jag gick efter en stund på toa och kom tillbaks till tre asgarvande vänner. Tydligen hade en grabb kommit fram, lagt varsin arm om axlarna på K och M och sagt något i stil med "Såna heta MILF's!'. Och sen gått sin väg. K hävdade att han menade vår grupp i helhet och vi enades om att vi tolkade det som en förklädd komplimang och skrattade så vi tjöt åt hela historien. Ungefär tre dåliga låtar senare bestämde I, E och jag oss för att det var dags att gå hem. Vi MILF's orkar inte vara ute hela natten, och våra fötter gjorde ont.
Således upplevde jag igår två saker för första gången. Den ena var BJ. Jag ser det som ett socialt experiment som kan strykas från listan. Den andra var att i ett hav av 19-åringar bli kallad MILF tillsammans med en grupp tjejer på 25-29 år som ingen har blivit mamma än. Allt sammantaget kan man se det som ett bevis för att jag för alltid har gått vidare från mina vilda studentdagar. Fast dylika bevis har jag ju upplevt förr.
Så kan det gå en lördakväll i oktober. :)
Två heta MILF's.
Tre heta MILF's.
Tänk då vilken omställning att börja jobba heltid, ha en rutin som ser mer eller mindre likadan ut varje dag. En tid att gå och lägga sig, en tid att gå upp, ett tåg att passa morgon och kväll, ett fåtal timmar varje kväll som ska räcka till träning, umgänge, matlagning, middagsätning och kanske till och med ett hobbyutövande eller lite ren och skär slötid framför teven eller datorn. Med en månadslön som faktiskt går att leva på!
Ibland inser man hur mycket man har gått vidare när det gäller sätt att umgås med folk också. På Jubileumsmiddagen igår var det trevligt och ganska lagom stillsamt. På släppet kom det inte så mycket folk, men med billig bar och girlpowerplaylist på spotify gjorde det inte så mycket. Alls. Innan klockan blev jättemycket kom förslaget att dra vidare. Jag var trött (har ju för fan haft 6-dagars arbetsvecka den här veckan) och hade klackar på mig, och ovan som jag är att gå i sådana började fötterna tröttna också. Men mot bättre vetande och gratis inträde lät jag mig övertalas till att följa med till BJ. Även kallat Birger Jarl. Världens inneställe för alla 19-20-åringar i stan som inte kan eller vill gå på nation. Tror jag. Det verkade i alla fall så inatt. Men I really wouldn't know, jag har aldrig varit där förut. Vilket alla andra i uppsala för övrigt tycker är makalöst och nästan skandalöst...
Fem lagom förfriskade brudar med gasquefinkläder köpte alltså varsin dricka i utebaren och röjde sen på dansgolvet en stund trots att det var långt mellan de bra låtarna och alla små kids hade jeans eller kortkorta kjolar på sig. Man kan väl säga att vi stod ut lite i jämförelse med resten av klientelet. Själv hade jag på mig den djupaste urringningen jag äger. Det var ju ändå dammiddag med brösten i fokus. Men BJ-besöket gick utan några närmanden tack och lov, jag måste ha utstrålat ointresse väldigt tydligt. E och jag gick efter en stund på toa och kom tillbaks till tre asgarvande vänner. Tydligen hade en grabb kommit fram, lagt varsin arm om axlarna på K och M och sagt något i stil med "Såna heta MILF's!'. Och sen gått sin väg. K hävdade att han menade vår grupp i helhet och vi enades om att vi tolkade det som en förklädd komplimang och skrattade så vi tjöt åt hela historien. Ungefär tre dåliga låtar senare bestämde I, E och jag oss för att det var dags att gå hem. Vi MILF's orkar inte vara ute hela natten, och våra fötter gjorde ont.
Således upplevde jag igår två saker för första gången. Den ena var BJ. Jag ser det som ett socialt experiment som kan strykas från listan. Den andra var att i ett hav av 19-åringar bli kallad MILF tillsammans med en grupp tjejer på 25-29 år som ingen har blivit mamma än. Allt sammantaget kan man se det som ett bevis för att jag för alltid har gått vidare från mina vilda studentdagar. Fast dylika bevis har jag ju upplevt förr.
Så kan det gå en lördakväll i oktober. :)
Tre heta MILF's.lördag, oktober 09, 2010
svammel
Mitt 'nya' liv har börjat. Det betyder att jag har tagit tag i träningen. Igen. Ska jag ändå betala för gymkortet året ut (vilket jag ju som bekant har förbindit mig att göra) så får jag bannemig använda det också. Så nu kör jag ett afrodanspass på tisdagar och ett pilatespass på torsdagar, och så dansar jag ju ATS på studiefrämjandet på måndagar.
Det betyder att jag är hemma efter 20.00 tre kvällar i veckan, vilket i sin tur betyder att jag på onsdagarna helst bara vill hem och umgås med hjärtat och slösurfa och att jag på fredagarna typ kommer hem, äter, tvättar, krashar... eller som igår, träffar J och sover i sthlm för att jag jobbar i Arninge på lördagen. "Mitt andra jobb", som jag brukar kalla det.
Jag sitter alltså i forskarexpeditionen i Arninge idag. Kommahelsapåh?
Och med andra ord har jag nästan inget socialt liv kvar. Därför ser jag fram emot Lökjubileumsmiddagen ikväll! Det ska bli sjukt najs att få klä upp sig lite och träffa folk! Däremot är det trist att jag inte träffat hjärtat sedan i torsdags morse och inte kommer se honom igen förrän på söndag. Han har varit på typ internkonferens eller nåt i den stilen och sen har jag sovit hemifrån.
Den senaste veckan har jag funderat en hel del. Hur i hela fridens namn hinner folk? Jobba, träna, umgås med familjen, utöva någon slags hobby, laga näringsriktiga middagar som även räcker till matlådor, tvätta, diska, städa, duscha, och allt annat som måste göras? Och sen ett barn eller tre på det? Det övergår mitt förstånd, det är allt jag kan säga.. Jag orkar knappt vara hövlig på kvällarna numera. Det är tråkigt, ledsamt och synd. Antar att det vore viss skillnad om jag inte hade drygt 2,5 timmars pendlingstid varje dag. Det säger hjärtat i alla fall. Gnäll gnäll.
Men jobbet går bra, det rullar på i vanlig takt. Hade möte med CB, eller CeeBo som han ibland kallas. Min chef alltså. Har jag berättat vilken fantastisk atmosfär jag jobbar i? Helt seriöst så tror jag att det är få förunnat att ha en sådan arbetsplats. Jag trivs. Synd att dom inte behöver en arkivarie på heltid. Hittade förresten en flyttkartong fylld med handskrivna kvitton av olika slag huller om buller, som förstås skall sparas och alltså måste sorteras. Först efter år, sedan på namn. Jag har lagt en vecka på detta nu och har knappt kommit igenom en tredjedel. Och det är tråkigt! I vanliga fall har jag något av en talang för enformiga uppgifter, jag går liksom in i ett nästan meditativt läge, och det brukar gå himla bra. Med kvittona funkar det inte. Jag somnar. Det var inte riktigt beräknat för såna här tidskrävande upptäckter i tidsplanen, så jag tror - även om jag inte kan säga säkert förrän deadlinen är nådd - att jag kommer att få dra över lite på tiden. Det kommer jag iofs att behöva göra ändå, eftersom jag sällan jobbar exakt åtta timmar per dag. Men det gör inte så mycket känner jag. Det enda störande är att inte ha ett datum när man garanterat är färdig. Det hade varit intressant när jag söker jobb.
För jag söker förstås jobb. Bara fasta tjänster, så det är inga enorma mängder, men ändå. Om det är så att jag inte hittar nåt nytt när december drar igång så börjar jag nog söka projekt igen, men det är fastanställning som gäller egentligen. Annars kan vi inte flytta. Har jag nämnt att vi var och pratade med en massa banker för ett par veckor sen? Det var hur som helst summan av informationen från alla bankbesöken. Flytt = fast anställning för maja. Ingen fast anställning - ingen flytt.
Det var ett av alla de samtalsämnen som avhandlades förra helgen btw. Förra helgen firade vi mammas 60-årsdag. Egentligen fyllde hon i nu i tisdags, men för att vi skulle kunna fira hela familjen tillsammans krävdes en helg och lillasysters flyg var billigare förra helgen än denna. Vilket passade mig bra. Hela familjen, extended parts aswell, kom alltså till hufvudstaden förra fredagen och sen var det överraskningar på löpande band, terrakottaarmé, bankett på sjätte tunnan, stadspromenader, lite shopping, teknikjämförelser och mycket annat. Senast vi sågs allihopa var i julas, så det var på tiden! Och det var roligt! Vi har liksom inte gjort något hela familjen tillsammans sen vi var på familjesemestrar när vi syskon var små. Förhoppningsvis ses vi alla igen till jul. Helt säkert vet man inte förrän det börjar närma sig. Och apropå jul så väntar ett stort och jobbigt samtal angående julfirande, jag ska bara förbereda mig mentalt och se till att ta tag i det. Usch, suck och pust.
Annars försöker jag njuta av höstvädret så mycket jag kan, och hanka mig fram på min halft icke-befintliga lön den här månaden. Jag fick resterande betalning från SAU förstås, reseersättning och övertid och sånt. Men eftersom jag jobbar timme på Bolins så kommer septemberlönen först i slutet av oktober, och den är dessutom inte en hel månadslön, så blir det två små löner på rad. Det är lite frustrerande eftersom jag börjar behöva uppdatera stora delar av min garderob, plus att jag vill se bostadsspararkontot växa, men vad gör man?
Terapin är också avslutad för gott. Ett år har det tagit, ett långt år av självinsikter, övningar, beteendeexperiment och bakslag. Nu vet jag vad jag vill ändra på och varför, och har en aning om hur jag ska gå tillväga. Dessvärre har jag också en förståelse, kanske lite för stor, för hur svårt det kommer vara och hur lång tid det kan ta. Men det är skönt att vara klar. En sak mindre att försöka passa in i veckoschemat.
Jag har för övrigt börjat konsumera skönlitteratur i sällan skådad takt. Det kommer väl med tågresorna antar jag. Ett tag letade jag fåfängt efter en-boks-fantasy som jag kallar det, fantasy som inte är långa serier utan bara en bok sen slut. The English Bookshop i Uppsala är ett riktigt mecka för den som läser fantasy/sci-fi på engelska, med ett helt rum helt tillägnat dessa båda genrer samt skräck. Vid ett av mina besök beklagade jag mig lite för ägaren om att det skrivs så mycket dussinfantasy nu för tiden, det är helt enkelt inte riktigt samma kvalitet på berättelserna längre. Han höll med mig och hade en teori om att det handlar om att man för tio år sedan inte kunde leva på att skriva just fantasy, varför författarna på den tiden jobbade med något annat och skrev på fritiden. Det fanns sällan deadlines och böckerna var tvugna att vara riktigt bra för att bli publicerade. Nu är det inne att läsa fantasy och genren börjar bli lite urvattnad. Det är synd. Och jag tror att det kan ligga en hel del i det han säger. Men han sa också att det finns undantag som bekräftar den här 'regeln', och så fick jag fyra namn som han tyckte jag skulle pröva. Jag har kommit snart halvvägs. Detta är mitt omdöme:
Lynn Flewelling's The Tamír Triad (The Bone dolls twin, Hidden warrior och The oracle's queen) är en helt fantastisk trilogi som jag rekommenderar alla fantasyfantaster att läsa. Den är ny, har kommit under andra halvan av 2010-talet, men den är magisk på ett helt unikt sätt. Den är dessutom en kommentar till den heteronormativitet som har blivit nästan ett kännetecken för genren. Mycket läsvärd! Varning för sträckläsningsbehov :)
Nästa författare jag har gett mig på är Carol Berg, som har skrivit Transformation, Revelation och den tredje som jag inte kommit till än och inte kommer ihåg vad den heter. Jag har kommit halvvägs genom tvåan, Revelation, och jag är mycket fascinerad.
Lärdomen man skall dra av detta är att det är värt att lita på tipsen från han som äger bokaffären. :)
Nu ska jag sluta vara asocial mot min kollega E-M och se om det finns något annat att göra än skriva blogg. Jag märker att det blir såhär svamligt och långt när det var längesedan jag skrev. Det kännetecknar också lite hur min hjärna mår just nu, det är ganska rörigt och omständigt även där. Tills nästa gång...
Det betyder att jag är hemma efter 20.00 tre kvällar i veckan, vilket i sin tur betyder att jag på onsdagarna helst bara vill hem och umgås med hjärtat och slösurfa och att jag på fredagarna typ kommer hem, äter, tvättar, krashar... eller som igår, träffar J och sover i sthlm för att jag jobbar i Arninge på lördagen. "Mitt andra jobb", som jag brukar kalla det.
Jag sitter alltså i forskarexpeditionen i Arninge idag. Kommahelsapåh?
Och med andra ord har jag nästan inget socialt liv kvar. Därför ser jag fram emot Lökjubileumsmiddagen ikväll! Det ska bli sjukt najs att få klä upp sig lite och träffa folk! Däremot är det trist att jag inte träffat hjärtat sedan i torsdags morse och inte kommer se honom igen förrän på söndag. Han har varit på typ internkonferens eller nåt i den stilen och sen har jag sovit hemifrån.
Den senaste veckan har jag funderat en hel del. Hur i hela fridens namn hinner folk? Jobba, träna, umgås med familjen, utöva någon slags hobby, laga näringsriktiga middagar som även räcker till matlådor, tvätta, diska, städa, duscha, och allt annat som måste göras? Och sen ett barn eller tre på det? Det övergår mitt förstånd, det är allt jag kan säga.. Jag orkar knappt vara hövlig på kvällarna numera. Det är tråkigt, ledsamt och synd. Antar att det vore viss skillnad om jag inte hade drygt 2,5 timmars pendlingstid varje dag. Det säger hjärtat i alla fall. Gnäll gnäll.
Men jobbet går bra, det rullar på i vanlig takt. Hade möte med CB, eller CeeBo som han ibland kallas. Min chef alltså. Har jag berättat vilken fantastisk atmosfär jag jobbar i? Helt seriöst så tror jag att det är få förunnat att ha en sådan arbetsplats. Jag trivs. Synd att dom inte behöver en arkivarie på heltid. Hittade förresten en flyttkartong fylld med handskrivna kvitton av olika slag huller om buller, som förstås skall sparas och alltså måste sorteras. Först efter år, sedan på namn. Jag har lagt en vecka på detta nu och har knappt kommit igenom en tredjedel. Och det är tråkigt! I vanliga fall har jag något av en talang för enformiga uppgifter, jag går liksom in i ett nästan meditativt läge, och det brukar gå himla bra. Med kvittona funkar det inte. Jag somnar. Det var inte riktigt beräknat för såna här tidskrävande upptäckter i tidsplanen, så jag tror - även om jag inte kan säga säkert förrän deadlinen är nådd - att jag kommer att få dra över lite på tiden. Det kommer jag iofs att behöva göra ändå, eftersom jag sällan jobbar exakt åtta timmar per dag. Men det gör inte så mycket känner jag. Det enda störande är att inte ha ett datum när man garanterat är färdig. Det hade varit intressant när jag söker jobb.
För jag söker förstås jobb. Bara fasta tjänster, så det är inga enorma mängder, men ändå. Om det är så att jag inte hittar nåt nytt när december drar igång så börjar jag nog söka projekt igen, men det är fastanställning som gäller egentligen. Annars kan vi inte flytta. Har jag nämnt att vi var och pratade med en massa banker för ett par veckor sen? Det var hur som helst summan av informationen från alla bankbesöken. Flytt = fast anställning för maja. Ingen fast anställning - ingen flytt.
Det var ett av alla de samtalsämnen som avhandlades förra helgen btw. Förra helgen firade vi mammas 60-årsdag. Egentligen fyllde hon i nu i tisdags, men för att vi skulle kunna fira hela familjen tillsammans krävdes en helg och lillasysters flyg var billigare förra helgen än denna. Vilket passade mig bra. Hela familjen, extended parts aswell, kom alltså till hufvudstaden förra fredagen och sen var det överraskningar på löpande band, terrakottaarmé, bankett på sjätte tunnan, stadspromenader, lite shopping, teknikjämförelser och mycket annat. Senast vi sågs allihopa var i julas, så det var på tiden! Och det var roligt! Vi har liksom inte gjort något hela familjen tillsammans sen vi var på familjesemestrar när vi syskon var små. Förhoppningsvis ses vi alla igen till jul. Helt säkert vet man inte förrän det börjar närma sig. Och apropå jul så väntar ett stort och jobbigt samtal angående julfirande, jag ska bara förbereda mig mentalt och se till att ta tag i det. Usch, suck och pust.
Annars försöker jag njuta av höstvädret så mycket jag kan, och hanka mig fram på min halft icke-befintliga lön den här månaden. Jag fick resterande betalning från SAU förstås, reseersättning och övertid och sånt. Men eftersom jag jobbar timme på Bolins så kommer septemberlönen först i slutet av oktober, och den är dessutom inte en hel månadslön, så blir det två små löner på rad. Det är lite frustrerande eftersom jag börjar behöva uppdatera stora delar av min garderob, plus att jag vill se bostadsspararkontot växa, men vad gör man?
Terapin är också avslutad för gott. Ett år har det tagit, ett långt år av självinsikter, övningar, beteendeexperiment och bakslag. Nu vet jag vad jag vill ändra på och varför, och har en aning om hur jag ska gå tillväga. Dessvärre har jag också en förståelse, kanske lite för stor, för hur svårt det kommer vara och hur lång tid det kan ta. Men det är skönt att vara klar. En sak mindre att försöka passa in i veckoschemat.
Jag har för övrigt börjat konsumera skönlitteratur i sällan skådad takt. Det kommer väl med tågresorna antar jag. Ett tag letade jag fåfängt efter en-boks-fantasy som jag kallar det, fantasy som inte är långa serier utan bara en bok sen slut. The English Bookshop i Uppsala är ett riktigt mecka för den som läser fantasy/sci-fi på engelska, med ett helt rum helt tillägnat dessa båda genrer samt skräck. Vid ett av mina besök beklagade jag mig lite för ägaren om att det skrivs så mycket dussinfantasy nu för tiden, det är helt enkelt inte riktigt samma kvalitet på berättelserna längre. Han höll med mig och hade en teori om att det handlar om att man för tio år sedan inte kunde leva på att skriva just fantasy, varför författarna på den tiden jobbade med något annat och skrev på fritiden. Det fanns sällan deadlines och böckerna var tvugna att vara riktigt bra för att bli publicerade. Nu är det inne att läsa fantasy och genren börjar bli lite urvattnad. Det är synd. Och jag tror att det kan ligga en hel del i det han säger. Men han sa också att det finns undantag som bekräftar den här 'regeln', och så fick jag fyra namn som han tyckte jag skulle pröva. Jag har kommit snart halvvägs. Detta är mitt omdöme:
Lynn Flewelling's The Tamír Triad (The Bone dolls twin, Hidden warrior och The oracle's queen) är en helt fantastisk trilogi som jag rekommenderar alla fantasyfantaster att läsa. Den är ny, har kommit under andra halvan av 2010-talet, men den är magisk på ett helt unikt sätt. Den är dessutom en kommentar till den heteronormativitet som har blivit nästan ett kännetecken för genren. Mycket läsvärd! Varning för sträckläsningsbehov :)
Nästa författare jag har gett mig på är Carol Berg, som har skrivit Transformation, Revelation och den tredje som jag inte kommit till än och inte kommer ihåg vad den heter. Jag har kommit halvvägs genom tvåan, Revelation, och jag är mycket fascinerad.
Lärdomen man skall dra av detta är att det är värt att lita på tipsen från han som äger bokaffären. :)
Nu ska jag sluta vara asocial mot min kollega E-M och se om det finns något annat att göra än skriva blogg. Jag märker att det blir såhär svamligt och långt när det var längesedan jag skrev. Det kännetecknar också lite hur min hjärna mår just nu, det är ganska rörigt och omständigt även där. Tills nästa gång...
fredag, oktober 01, 2010
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)