bye bye kindle

Sen jag fick min Kindle i födelsedagspresent i somras har vi hängt ihop som ler- och långhalm. Jag skojar inte om jag säger att jag läser åtminstone 600 sidor i veckan. Ofta mer. Jag fullkomligt plöjer skönlitteratur. Den är min livlina, min verklighetsflykt och min stöttepelare och har hjälpt mig igenom hela hösten, vintern och våren. Jag har till och med ett skal till den eftersom jag har haft med den precis överallt och skärmen är känslig enligt internets samlade erfarenheter. 

Idag bar jag den och en ilsk Emil. Jag hade varken väska eller fickor, Emil sprattlade och kindlen åkte i backen. Jag tänkte inte mer på det, plockade upp den och rättade till greppet om Emil och gick den sista biten. Det var rätt prioritering att tappa den istället för Emil. Men när jag öppnade den mycket senare på kvällen så såg jag tre sprickor i övre hörnet.

Blev alldeles kall men insåg snabbt att det gick att aktivera, öppna, läsa och bläddra utan problem. Så jag läste ut boken och trodde att jag hade klarat mig undan med några sprickor och blotta förskräckelsen. Tji fick jag. 

Det uppdagades när jag skulle ge dåligt betyg till boken jag nyss läst ut att den övre fjärdedelen av skärmen inte reagerar. Så jag kan inte ge betyg, ändra ljusstyrka, gå till mitt library eller till butiken. Jag kan heller inte inte hoppa fram och tillbaka i boken utan att faktiskt bläddra mig dit en sida i taget.

Och så var det med det. Garanti gäller inte för åsamkad skada. Självrisken på försäkringen är dyrare än att köpa en ny. En ny kostar ca 1600 kr som jag inte riktigt har just nu efter tre tandläkarbesök samma månad. 

Helvetes jävla apanus. Jag är så jävla frustrerad på mig själv..! 

Imorgon ska jag se om man kan köpa en replacement screen på Ebay. Kostar några hundralappar och det finns utförliga steg för steg-guider online hur man gör när man byter. 

Om det funkar tänker jag köpa ett nytt bättre skal. Och inte tappa den igen. 

Skitkväll. 

Wait, what?

Insåg precis en grej: den 24:e januari skrev jag ett inlägg om målsättningar under 2019. Och faktum är att jag faktiskt tror att typ alla är gjorda eller uppnådda. Whaaat?! Måste vara något slags rekord! Kanske måste man göra nya vid halvårsskiftet i sånt fall? Jag menar, kolla här:

• jag har kommit igång med träningen och håller i den, minst en gång i veckan i gymmet men oftast två.
• jag dansar igen och har två väldigt olika uppträdanden inplanerade, som jag borde skriva ett inlägg om nån gång.
• jag har satt igång med en slags föräldravänlig 5:2-version och håller i den också. Inte riktigt lika nitisk som innan graviditeten så vikten går inte neråt i riktigt lika rask takt som då, men det gör inget. Den smyger ändå åt rätt håll, om vågen i gymmet går att lita på.
• jag har färgat håret! Det behöver också ett eget inlägg nu snart. Med bilder. Jävla iPhone.
• Johannes har fått en ny njure.

Nu ska jag bara göra mitt bästa för att inte gå in i väggen så har vi full pott...!

Och nu ska jag gå och käka lunch och sen ge mig på registratorsmailen igen.

Talk the talk

Jag insåg en grej häromkvällen när jag stod och borstade tänderna. I snart ett års tid har Johannes och jag med något enstaka undantag bara pratat om sånt vi "måste" prata om. Praktikaliteter, logistik, tjaffs osv. Jag har inte ens reflekterat över det. Men mitt under tandborstningen så kom jag på en kul grej som hände på dansträningen och kände "det måste jag berätta för Johannes"! Och sen gjorde jag det.

Det låter trivialt, men det känns så himla stort. Det vardagliga samtalet om allt och inget är en så fundamental del av en relation att det inte ens märks förrän det inte finns längre, eller som i mitt fall - när det till slut återkommer. Tänk dig att under ett års tid inte ha någon att berätta alla såna där småsaker för, att fnissa eller himla med ögonen tillsammans med. Inte för att det inte finns personer i din omgivning utan för att reaktionerna och därmed interaktionerna i stort sett uteblir eller för att effekten aldrig blir den du tänkt.

Ju mer jag tänker på det desto mer tragiskt känns det som att livet varit. Dessutom av en anledning som jag inte ens har reflekterat över. Känner lite att jag inte riktigt lyckas förmedla det här så jag slutar nu. Helt enkelt.

Andra saker som har hänt är att dialysmaskinen äntligen är hämtad! Känns som att vi har ett dubbelt så stort vardagsrum helt plötsligt och en trapp som är som ett hål nu när den inte är belamrad med kartonger med engångsmaterial.

Dessutom har mamma åkt hem, så nu är det tillbaka till den riktiga vardagen. Saknar henne! Det är mycket på jobbet och jag måste nog inse att det inte kommer bli jättemycket gjort en månad eller två framöver med tanke på att jag måste lämna och hämta Emil tills Johannes sår har läkt tillräckligt bra. Jag har liksom i stort sett noll möjligheter att jobba över och riva av uppgifterna. Idag är det tisdag men ingen dans, dock har jag med rutin i åtanke ändå startat upp med barnvakten igen. Hon hämtar och har hand om Emil fram till middag och Frida stöttar upp från middag till sängdags. Det borde gå bra. Och jag behöver ta tillbaka mina egenkvällar oavsett aktivitet. Kanske sticker jag bara och äter en hamburgare i Farsta och läser min bok till det stänger. Spela roll, egentligen.

Egenkväll är egenkväll.

Touchy-feely

Idag hoppas vi att Johannes får komma hem. Jag börjar på allvar bli desperat efter beröring. Svältfödd. Vill gosa i soffan länge, somna i sked, vakna i sked, hångla. Det har inte varit så värst mycket med något av det det senaste året. 

Inte för att det är Johannes fel. Han kan ju inte hjälpa att han har haft ont av diverse katetrar, haft svårt att reglera temperaturen med mig för nära osv. Men det börjar bli rätt gammalt att bara röra vid varandra försiktigt och i förbifarten. Det räcker inte med en snabb kram längre liksom. 

Jag har alltid varit ganska fysisk i den mening att jag behöver mycket kroppskontakt med den eller dom som är mig närmast. Sen ska jag inte sticka under stol med att jag tycker kramkulturen är problematisk, det kommer inte naturligt att kramas till höger och vänster hur som helst. Men Johannes är nåt annat såklart. Han är mitt hemma. Jag längtar hem. Så jävla mycket! 

Hoppas jag får kramas ikväll! Och att operationssåret läker fort.