And those who shop shall suffer...

Jaa... Vad ska man säga? För mycket spontanshopping straffar sig. Dels för att lönen blev lite mindre än beräknat på grund av ett par sjukdagar i februari, dels för att naprapatbesöken inte direkt var budgeterade för, dels för att det har varit en faslig massa biljettbokande det senaste - folk firar 30-årsfester, gifter sig och jag vet inte vad, dels för att jag måste spara till semestern, dels för att jag oxå måste spara med tanke på återbetalning av vissa mer kortsiktiga lån, och dels för att jag i fredags spontanshoppade även icke dansrelaterade grejer. Typ civilkläder för 2,5 hundralappar, en flaska mandelolja för sminkborttagning, en liten vindögd hammarhaj i glas för att den var så söt, två meter blytyngdsband till duschskynket, ett hekto rött te eftersom alla våra gamla håller på att ta slut, plus att jag åt på restaurang för ett par hundralappar oxå.

In alles känns det inte som några enorma utsvävningar men efter att ha betalat räkningarna (som inte var fler eller större än vanligt, skall påpekas) igår inser jag att det bara är att dra åt svångremmen.

Nu är det ju inte direkt första gången jag har (tar) en tajt månad, men trist är det. Jag kommer inte att ha råd med kjolen. :((

Shopping spree

Ooops.. Råkade visst köpa ett litet hängsmycke, en rosa trekantssjal och två bindis när löningen damp ner. Måste bli bättre på att stå emot! :) det är ju naprapatbesök den här månaden, och dessutom måste jag spara inför semestern!

Dessutom planerar jag en kjol med nästa klumpbeställning som går iväg i början av april, men den har jag fnulat på länge så den räknas inte. Bara färg som ska bestämmas slutgiltigt och jag lutar mycket åt en ny trefärgad lurex som går från blått till vitt (royalblue-seagreen-white). Vitt längst ner eftersom jag vill kunna använda den som underkjol och jag har behövt en vit sån i evigheter. Men inte en vanlig enfärgad utan en jag kan och vill använda som överkjol oxå. Jag formligen älskar ju min blå med guldbård, men det är inte alltid man vill ha den där bården.

För övrigt går jag runt med min posture corrector på jobbet nu och det är förjävla ASJOBBIGT måste jag erkänna! Tar av den på rasterna för att musklerna ska få vila lite... Vi får se på måndag om det gjort någon skillnad. Bär väskan på vänster axel (sjukt obekvämt!) och gör tåhävningar varje gång jag åker rulltrappa. Måtte det ge effekt!

Bilder på förra tretonade lurexkjolen och gamla blå favoritkjolen:

Mörbultad. In a good way.

Igår var jag hos naprapaten, på riktigt. Ingen elevbehandling. Det var väldigt intressant, och lite läskigt, för att inte tala om smärtsamt.

Jag fick intrycket av att kvinnan var enormt kunnig och erfaren, men hon var ganska brutal och brysk i manipulationerna och så var hon kall om händerna (vilket iofs spelar mindre roll).

Saker hon sa som var glada nyheter var till exempel att min högerhäl inte lider av hälsporre eller hälkuddeinsufficiens! Det är istället ett rent muskulärt problem, som beror på att min högra vad är väldigt kort och spänd. Det kan man lösa med rörelsestretch (långsamma tåhävningar) och så fick jag en TENS-behandling på en gång för att kicka igång läkprocessen. Läskig känsla när de med hjälp av elektroder leder ström genom musklerna så att de rör sig utan att man gör något själv!

Sedan måste jag stryka yogan och börja med Pilates för att få upp mer corestyrka. Som det är nu så stöds mina ländkotor inte upp ordentligt av musklerna som ska göra jobbet, vilket gör att särskilt en av dem halkar runt lite mellan diskarna och skapar en onödigt djup svank när jag står och går 'avslappnat'. Det gör att det ständigt är ömt och lite känsligt runt den kotan, vilket jag ju har märkt förut utan att veta vad det beror på. Men nu vet jag! Och är ordinerad danshållning med magstöd typ all vaken tid.

Sen har vi ett litet större problem uppe i skuldrorna. Jag är sned - på grund av att jag i alla år har burit mina väskor på höger axel, troligen. Mitt i högra skulderpartiet sitter därav en fasansfullt hård och stor knut, som trots oerhört smärtsam punktbehandling vägrade släppa helt igår. Det kändes som om jag hade feber i axeln när hon var klar, men jag märkte oxå själv att skulderbladen kom ner mycket bättre efter behandlingen. Inte konstigt att jag har svårt med den biten i dansen..! Även vänster sida har en rejäl knut, om än mindre. Därför ska jag på återbesök nästa vecka, och tills dess är jag strängeligen förbjuden att bära något på höger axel, och jag har en bred tejpremsa från axeln ner till midjan som hjälper skulderbladet att hitta rätt plats. Återigen är det danshållning som är behandlingen, plus att jag aktivt måste dra bak mina axlar.

Det är nämligen så att mina bröstmuskler, som jag har fått förklarat för mig är väldigt korta, i själva verket är lååånga - men spända som satan. Det finns säkert någon slags orsak-och-verkan ihop med axelproblemen där, men jag vet inte vilken av dem som skulle vara ursprungligt vållande i sånt fall. Hållning, hållning, hållning alltså. Funderar på att ta med min hemmagjorda posture corrector till jobbet och ha den här. Inte vackert, men effektivt.

I övrigt är jag väldigt mjuk kring bäckenet, men verkar tydligen ha muskler som vid stretch i ytterlägen snarast blir ännu kortare och spändare. Det är därför
rörelsestretch som gäller, långsamt rulla på axlarna osv. Och nu vet jag inte om det är så med alla musklerna i kroppen på mig, men det skulle helt klart förklara en del.. Jag som aldrig upplevt att traditionell stretch gör något större skillnad, till exempel.

Aja. Jag lär ju återkomma efter nästa besök och berätta mer. Det är ett bra sätt att komma ihåg vad som sagts. Och inte är det konstigt att jag haft ryggproblem med allt detta att ovetandes tampas med. Nu ska det förhoppningsvis bli bättre!

Tjafs!

Jag vet inte om det är något i luften eller något i vattnet, om det är menshormoner som tjorvar eller om vi bara är ur fas på något vis, men de senaste dagarna har vi bråkat och tjafsat något oerhört, hjärtat och jag. Vi blir ju sams igen emellan, men det känns ändå tråkigt som sjutton och för en konflikträdd person som jag så tar det enormt mycket energi bara att genomföra varje tjafs/bråk och försöka vara konstruktiv och genomtänkt hela tiden. Känner mig helt känslomässigt utmattad idag, och jag tror inte att det bara är efterdyningarna från en ovanligt hård helg, eller det faktum att jag sovit jättedåligt pga att hjärtat för ovanlighetens skull har snarkat hela natten, som går att skylla på.

Är det inte dans och beteende på fyllan så är det vardagsbestyr som disk och tvätt, och sen kan vi väl slänga in min vikt och mitt förhållande till mat oxå, bara för att spexa till det lite. Och nu imorse fick jag en skrapa för att jag hade väckt hjärtat hela natten (snarkningarna..) istället för att rota fram öronproppar, "så att ingen av oss har fått sova, va bra!"

Det känns inte roligt, helt enkelt. Jag är trött av sömnbrist och överdrivet festande, trött på att bli påhoppad och trött på att störa mig. Och om man inte vet vad det beror på så är det ju svårt att göra så mycket åt det, känns det som. Och eftersom våra samtal har en tendens att övergå i hetsiga diskussioner blir man ju inte jättesugen på att sätta sig och prata heller... Deppigt värre!

Imorgon är det romantisk tisdag. Hoppas det känns bättre innan dess.

Nä, man är ju inte 25 längre...

Jösses alltså.. helgen har varit tuff kan man säga. Hjärtat hade fest med sina jobbarkompisar i fredags kväll (fattar fortfarande inte att man kan vilja umgås mer än nödvändigt med så många av sina kollegor, men det säger nog mer om min egen arbetsplats än om hans.. trevliga var de iaf!) och förfesten var förlagd här hemma hos oss. Målet för kvällen var att gå ut på den lokala finlandsfärjan Garbos. Det är ett ganska omtalat ställe, som enligt uppgift ska ha fyra olika dansgolv (det var två - ett housegolv och ett schlagergolv) och även om deras bartenders visste vad de gjorde så var det absolut inte värt sina 150 (!) kr i inträde och trots att hela kvällen varit jättetrevlig om man bortser från dansgolvsmusiken, så avslutade hjärtat och jag med ett praktbråk som resulterade i att vi liksom smet iväg utan att säga hejdå till folket. Sent blev det också. Sånt som händer, men kanske inte jätteönskvärt just den här gången.. Så när vi vaknade igår morse hann vi typ bara prata igenom saker och bli sams igen innan vi var tvungna att hasta iväg till Uppsala för återträff på Nationen. Tämligen slitna kom vi lite fashionabelt sent till årets version av Landsmannaföreningens lunch, med påföljande Lökmiddag för mig och oväntad och mycket spontant JO-kapitel för hjärtat.


Det blev faktiskt en helt fantastisk dag, med massor med nostalgi och glada återseenden! Uppsala och Göteborgs nation är fortfarande så väldigt mycket hemma på så väldigt många sätt, och kommer nog alltid att vara det. Det blev också en lång dag, igen - vi var inte hemma förrän halv två inatt och vi höll på att frysa ihjäl på vägen. Inga klockor ställda imorse kan vi väl säga, och ändå råkade vi sova middag vid 18-tiden ikväll. Jag har ändå varit utanför lägenheten och faktiskt danstränat och tagit en fika. Men jävlar, man är inte 25 längre.


Kan man få en helg till nu, så att man kan samla krafter inför arbetsveckan som börjar imorgon..?

Ett år senare...

Igår var det exakt ett år sedan jag gjorde min parotidektomi, dvs för ett år sedan hade jag legat inne en natt på karolinska efter en halv face off för borttagning av en 2-centimeterstumör på min vänstra öronspottkörtel.

Den hade suttit där i många år utan att göra särskilt mycket väsen av sig, men ni minns säkert anledningarna... Det finns inget som garanterar att den inte skulle ha vuxit något mer bara för att den stått still några år. Den var godartad, men det är ganska vanligt att de utvecklar malignitet efter hand. Plus att jag tyckte att själva knölen var ful, även om det bara var jag som såg den.

Det var en medelstor rutinoperation och jag blev sövd, vilket jag inte förstod förrän i efterhand hur mycket det sliter på kroppen. På grund av ansiktsnerven finns det ganska gott om tänkbara bieffekter och rätt läskiga komplikationer förknippade med ingreppet, från nedsatt känsel i huden runt örat och på kinden (vilket jag fick) till permanent nedsatt funktion i västra ansiktshalvan (vilket jag slapp) och egentligen allt möjligt däremellan. Jag hade förberett mig på allt, utom en grop - och den gropen tog det ett bra tag innan jag kunde acceptera, även om jag inte ens tänker på den dagligen längre.

Jag valde att förlägga större delen av min sjukskrivning hemma hos mamma och pappa i Göteborg, vilket jag i efterhand är väldigt glad för. Där kunde jag hasa runt i pyjamas och otvättat hår (på grund av sårets placering var jag beordrad att vänta med hårtvätt så länge jag bara kunde - tror jag stod ut i drygt 10 dar) och bara sova, äta och hämta krafterna igen.

Efter 6 veckor var jag på återbesök och hade då läkt så ihop så galet bra att jag blev friskförklarad och slapp fler kontroller. Jag hade såret tejpat i nästan 6 månader för att det skulle bli ett så litet och osynligt ärr som möjligt och upplevde mycket märkliga känselfenomen när de kapade ytliga nerverna växte ihop igen. De enda bestående menen jag har kvar idag är att jag inte har någon känsel alls i örsnibben och att vissa nerver har kopplat ihop sig lite fel: om jag petar på ett särskilt ställe på ärret så känns det uppe på kanten på ytterörat oxå. Lite freaky och samtidigt coolt vad kroppen klarar av att göra. Gropen är kvar och kommer alltid vara det, och jag har slutit fred med den.

Igår insåg jag dock att jag helt har missat en annan bestående biverkning. Årsdagen till ära så att säga.. När jag gick i godan ro på Åhléns och åt lite nötter efter jobbet så råkade jag kika mig i en spegel, och insåg att jag hade en röd fläck på kinden. Jag blev såklart tvungen att kolla vad det var, och insåg då att fläcken inte bara var röd utan även fuktig av svett.

Nu är detta inte en helt ovanlig respons från kroppen efter just en parotidektomi, så egentligen är det inget konstigt, men jag blev lite chockad ändå. Den har säkert funnits där länge utan att jag märkt den (hur ofta kollar man sig i spegeln samtidigt som man tuggar intensivt liksom?) men jag måste ändå erkänna att det väckte mycket tankar och jag var inte så lite disträ när jag mötte upp hjärtat en stund senare.

Så, på det stora hela måste jag nog säga att jag tills igår eftermiddag hade lagt operationen bakom mig, medan jag efter gårdagens "bakslag" nog behöver lite mer tid innan jag hamnar där igen. Men jag kommer komma dit. Ska bara smälta lite först...

Och här kommer lite bilder från operationsdagen med dränslang, dagen efter utan dränslang, en månad efter op, och ett år efter op med synlig grop. Knäppt vad sjukvården och kroppen är kapabla till ändå.

Monday ramblings

Oväntat mycket snö på marken när jag vaknade imorse... Särskilt efter en helg av blåsigt men vackert vårväder. Osäkert väglag på väg till jobbet var en underdrift, så jag kom faktiskt några minuter sent - men jag varnade innan så arkivarien kan inte säga nåt (även om hon upplyste mig om att hon själv hade förutsett att det skulle snöa - oklart varför).

I lördags firade vi hjärtats födelsedag, med sovmorgon, finfrukost och pannkakstårta och besök precis hela dagen. Fint var det! Men tog jag några bilder? Nope. Jag MÅSTE bli bättre på det där igen. :/ ska se om jag kan få tag på någon från frukosten iaf.

Och i söndags var det äntligen dags att göra oss av med diverse gamla möbler oxå! ReTuren är ett fantastiskt påhitt och ett alternativ till de gamla grovsoprummen. Ett antal gånger i månaden kommer en eller ett par stora sopbilar som ställer sig på förutbestämda platser runt om i stan och så har man 20 minuter per stopp på sig att lämpa av möbler, hemelektronik, miljöfarligt avfall, glödlampor osv. Helt gratis! Vi blev av med vår gamla sängbotten, den gamla bäddmaddrassen och dessutom min gamla fåtölj från Uppsala, som ingen vill ha ens om dom får den gratis... :) dessutom hade jag årsmöte med dansgruppen på eftermiddagen, i senaste laget om man ser till stadgarna, men det finns goda anledningar till det och nu är det avklarat. Bara skriva protokoll kvar.

In alles en tämligen intensiv men mycket tillfredsställande helg!

Nu ska jag dricka upp mitt te och försöka stänga ute arkivariens obildade men tvärsäkra samtal om ortsnamn. Och sen är det bara sista passet kvar innan jag får dra till Farsta strand och käka social middag! :)

Edit: fick tag på ett par bilder ändå!

Solstorm i ett vattenglas

Ljuvliga friskvårdstimme! Om det inte finns någon anledning att göra annorlunda så brukar jag använda den på fredagar. Skönt att komma ur det här bygget med lite extra dagsljus kvar och skönt att kunna börja helgen i lugn och ro.
Idag ska jag förbereda mig rekvisitamässigt på hjärtats födelsedag imorgon, och mentalt för födelsedagsfikat som kommer innefatta en inte oansenlig del av personerna jag skrev om i onsdags. I övrigt tänker jag köpa en fredagsgodispåse och tycka synd om mig själv.

Har funderat lite löst på om jag är i behov av anger management-terapi. Det kan inte vara nyttigt att gå runt och bära så mycket ilska och starka känslor inom sig som jag gör/har gjort det senaste typ året, varken för självkänslan eller blodtrycket. Kanske finns det någon hjälp till självhjälp att ta till? Får kika på det.

Och för alla som undrar hur det är idag...

...så känns det ungefär såhär:

Nothing like an old hurt to spice up a common wednesday

Årets sanning tamefan. Huvudet brinner, känslorna går på högvarv och innerst inne skulle jag helst vilja gråta en skvätt om det nu hade varit möjligt att göra det utan upptäckt på jobbet. Jag är dysfunktionell. Min familj är dysfunktionell. Min sambos familj är dysfunktionell. Min vänskapskrets är dysfunktionell. Min arbetsplats är dysfunktionell. Nämnde jag att jag är dysfunktionell?

Ibland önskar jag att det fanns en ffw-knapp för livet så man kunde spola förbi valda delar. Full warp ahead plz.

Hrm

I gårdagens balkonginspirationsfrenzy gick jag hem och försökte ta lite riktiga bilder på den. Det gick väl minst sagt sådär... ;) den är så liten att det är svårt att få med den i sökaren på kameran hur man än vrider, och plåträcket såg rent bedrövligt ut på bilderna, mycket värre än i verkligheten.. Men anyhew: I give you BALKONGEN! (det börjar bli läge att fundera på platsbyggen för att utnyttja ytan maximalt - jag ser detta som "före-bilderna"...)

Balkong!

Note to self - vad vill vi odla på balkongen i år?
-Jordgubbar
-Sockerärtor?
-Hjärtat vill ha (körsbärs-) tomater
-Örter (typ timjan och basilika och kanske mynta)
-Rosenbönor (för skugga!)
-bladsallat?
-Blommor?

Det börjar bli dags att planera lite mer noggrant tror jag bestämt! Vad ska köpas i färdiga plantor, vad ska sås och när? Möbel behöver byggas, och spaljé... Ny balkong ju! Liten och utan tak, med fult plåträcke, men ändå! Bästa sydvästläge och fin utsikt åt enda hållet. What to do with it? :D

Åter och lördagsutflykt

Jag är tillbaka på jobbet igen. Hade varit så gudaskönt att vara hemma någon dag till, men som hjärtat sa igår så vore det ju mest för nöjes skull.. Och det stämmer, ergo: jobbet idag.

Det har äntligen kommit ett avbrott i det gråmulna februarivädret, och i helgen var det både sol och varmt! Och blåsigt, ska erkännas.. Men ändå! Jösses vad livsandarna återvänder så fort det kommer lite vår i luften. :)

Hjärtat och jag firade genom en mastodontpromenad ut till Ulvsunda slott, via Överjärva gård. Så himla fint, även om vi höll på att blåsa bort emellanåt så var det solglasögon på och när man kom i lä var det riktigt varmt! Vi gick i antikaffärer och bygghandlar och stall och handelsträdgårdar och åt en tämligen sen lunch på slottscaféet. När vi väl kom hem igen sov jag som en stock i en och en halv timme - så kan det bli när man är halvsjuk och får överdos med frisk luft och motion :)

Jag insåg oxå att jag måste börja vardagsfota igen, man har ju ändå med mobilen överallt numera, och att jag borde ta tag i fotoalbumsprojektet som legat slumrande i på tok för många år. Här är den magra skörden från i lördags (och så kan vi ju inte ha det!):

Katarinorna

Hemma sjuk. Inte oväntat och egentligen ganska skönt. Vaknade igår morse med ont i halsen, tjocka bihålor och ett huvud fullt av snor och bara orkade inte ta en dag till på jobbet såhär halvdan som jag varit sedan söndag kväll. Terminsstarten på dansen gick jättebra i onsdagskväll, och det var liksom det viktiga den här veckan så nu är jag hemma och kurerar mig. Med det sagt, så tror jag att jag har kommit till ett val i papegojfrågan.

Det lutar mycket starkt åt Katarinaparakit, eller Barred parakeet eller Lineolated parakeet - "Linnie" i kortversion - som de heter på engelska. Det är små papegojor, som jag i en sluten burfågelgrupp på facebook fick beskrivna för mig som "apor som låter som marsvin", vilket i mina öron låter helt underbart. När jag väl började läsa på ordentligt om dem blev de liksom bara bättre och bättre. De är små, tystlåtna, gnager inte nämnvärt på allt de kommer åt, stillsamma, blir lätt tama och verkar ha lite läggning för att härma både ljud och tal vilket hjärtat har påtalat både en och två gånger att det vore kul. De lever i ca 10-15 år och dessutom kommer de i flera olika färger - nästan för bra för att vara sant med andra ord! Potentiella nackdelar är att man behöver klippa deras klor regelbundet. Det började med den här hemsidan, som ledde till att jag hittade den här wikipediaartikeln, och sedan hamnade jag på 'Amerikanska katarinaparakitsällskapet's hemsida. Visserligen har jänkarna en del knäppheter för sig, håller ensamfåglar, vingklipper och handmatar från tidig ålder för att skapa 'tama fåglar' och så vidare. Men ändå.

Och som om inte detta räcker så finns det ungefär obegränsat med youtubevideos på "linnies" som är hur söta som helst. Till exempel:

Liten känsla för storleken och trevlig information
Lätet (ignorera textrutorna och bara lyssna!)
Härmandet (visslar)
Pratandet (alla ägare på den här typen av klipp låter tyvärr helt idiotiska... ;) )
Mer prat (HI! Me monster. Hrr!)
Sjungandet (!)
Och en till sjungande bara för att det är så vansinnigt gulligt!
Utomhus (en dröm jag har, detta att kunna ta med fågeln/fåglarna ut)
Mer utomhus (strunta i vad han säger, han är amerikan)
Badandet (tydligen formligen älskar dom att bada och om man duschar dom hänger dom sig uppåner och brer ut vingarna för att bli blöta riktigt överallt)
Gosandet
Mera gos
Ännu mera gos 
Knäppis 1 :)
Knäppis 2 :)
Knäppis 3 :)

Och detta är bara en bråkdel av utbudet... Ju fler filmsnuttar jag ser desto starkare blir intrycket av att katarinorna är ganska försiktiga små papegojor, som när de upptäcker nåt nytt eller läskigt, snarare stelnar till och tittar noga och ser ut att fundera väldigt mycket - istället för att flaxa bort så fort som möjligt som många andra arter (inkl undulater) gör. Kanske är det de stora ögonen, kanske är det den framåtlutande stilen, jag vet inte.. Men jag är helt enkelt såld. :) Får inte nog. Och som grädde på moset fick jag via facebookgruppen veta att det är en tjej som håller på att starta upp uppfödning på just katarinor i Stockholm. Så jag ska ta kontakt med henne och se om man eventuellt kan få ställa sig i inaktiv kö för två ungar från henne. Företrädelsevis olika färger så att det är lätt för både mig och hjärtat att se skillnad på dem, men vilka spelar ingen roll.

Åh. Kan det inte bli höst? :D

Det finns flera olika nyanser av grönt (som är den ursprungliga färgen) - ljus, mörk, "olive".. Jag gillar dom allihop!

Den mörkblå varianten kallas "cobolt"

...medan den turkosaktiga av någon anledning helt enkelt kallas blå. Sen finns det helvita "creamino"...

...en grå/lila variant som kallas "mauve"...

...och helgula "lutinos" med röda ögon. Jag tror att jag är minst förtjust i de helfärgade, men egentligen är det ju bara petitesser, det här med färg :)

Tisdags- och förkylningstrött

Idag gör jag inte många knop. Bytte gårdagens tilltänkta löparrunda mot frukt (vitaminer) och en bra stund i bastun, för att försöka mota bort förkylningen. Gick lite sådär. Vaknade med lika ont i halsen som igår och en tung och tjock känsla i bihålorna dessutom, och vi kan väl säga att energinivåerna inte direkt seglar runt uppe vid taket nu på eftermiddagen.. Gäsp och suck. Känns det likadant imorgon så stannar jag hemma på torsdag!

Wishful thinking..?

Hade små känningar redan när jag gick och lade mig igår. Och mycket riktigt, imorse vaknade jag med tydligt halsont. Där fick jag för att jag gått runt och sagt att jag nästan önskar att jag kunde få bli sjuk så att jag slipper gå till jobbet några dagar. Snart har nämligen alla andra varit sjuka utom jag och det har varit vansinnigt mycket arkivarie nere i arkivet de senaste veckorna. Det är mycket som går just nu...

Men helgen har åtminstone varit jättefin! Lagom blandning av slapp ledighet och social samvaro både i lördags och igår. Vädret kunde kanske varit bättre, men man kan ju inte få allt här i världen. Det enda som känns lite sådär är ju att grundkursen i ATS börjar på onsdag, så att jag egentligen inte har tid att vara sjuk.

De hemliga conurerna...

Alltså detta med jänkarnas conurer, det är fasen inte lätt! Efter en hel del, mer eller mindre tröstlös, informationssök på internet under helgen har jag kommit fram till att det må vara vanliga tamfåglar i USA, men i Sverige är de ovanligare. Ganska mycket ovanligare. Två stycken Pyrrhuravarianter verkar ändå förekomma på den här sidan pölen, och det är vad som kallas för Grönkindad parakit/conur och Brunörad parakit/conur. De är små och ser ganska snarlika ut, och kallas alla möjliga saker på engelska. Tydligen är det väldigt trevliga fåglar, lätta att träna och mycket kärvänliga av sig (gömmer sig gärna innanför folks tröjor till exempel..!) men åtminstone den brunörade kan vara tämligen högljudd också, och tyvärr måste jag erkänna för mig själv att de båda dessutom lever i längsta laget. Jag börjar tröttna på det här researchandet nu faktikst. Såpass mycket fantaster är vi inte, hjärtat och jag, att vi nödvändigtvis ska en jätteovanlig fågelart bara för att. Dessutom handlar det ju om det där med att ge sig själv och fågeln så bra möjligheter som det bara går, och i det ingår faktiskt att läsa på - vilket är smått omöjligt på de ovanligare arterna.

Just nu leder Katarinaparakiten, och nu tänker jag fokusera på att få veta mer om den istället! Så det så. Kanske att det lugnar sig lite med fågelfanatismen här på bloggen ett tag i och med det. Kanske. ;)

Brunörad spillevink.

Grönkindad dito.

Vi fortsätter!

Okej, researcharen vilar sällan länge. Idag har vi valt bort följande arter:

Alexanderparakit - på tok för stor.

Halsbandsparakit - snäppet för stor, oftast enmansfågel och skriker lite för högt för att bo i lägenhet. Lär sig tydligen prata väldigt bra annars - kolla in den gula Bowie på youtube!

Plommonhuvad parakit finns det nästan ingen info om alls, men den blir lite för stor och lite för gammal... Fast fin är den!

Praktrosella, eller Rosellor i allmänhet, är tydligen svåra att få riktigt tama och trivs bäst i voljär.

Och samma sak gäller tyvärr även Sångparakit och egentligen alla gräsparakiterna (Turkosparakit, Elegantparakit osv.. Även Bourke's hör hit, tyvärr) - svår att få tam, plus att dom behöver mycket utrymme.

Dock har jag förstått att det finns ett gäng med vad amerikanarna kallar för "Conures", som heter allt möjligt på svenska och därför inte går att söka generellt på. Det verkar vara småvuxna saker (åtminstone inom Pyrrhurafamiljen) vilket ju är positivt för oss. Ska leta efter svenska namn på conurer nästa gång jag sätter mig, och se vad det verkar vara för små typer! :)