Lite antibiotika om jag får be

Idag på lunchen gick jag till apoteket och hämtade ut mycket efterlängtad medicin.

Ni minns att jag vaknade med mens, bakfylla och urinvägsinfektion i söndags? Well, den där urinvägsinfektionen har inte gett med sig (jag har aldrig varit med om att den läker ut av sig själv, och jag har ändå åkomman ca två gånger om året.. What can I say? Jag har en naturlig läggning för blåskatarr. Yay.) och eftersom det var kurser med Devi (underbar, underbar) måndag och tisdag så har jag inte direkt tagit det jättelugnt heller.

Så när jag i onsdags vaknade med molande värk i ryggen tog det inte mycket googlande innan jag började misstänka det värsta. Njurbäckeninflammation?! Lyckades boka läkartid på kvällen så att jag kunde hålla min lektion på Sfr men fick springa från lektion nr 2. :/ och fick både ta snabbsänka och urinodling hos doktorn för säkerhets skull. Dock inget som tydde på att ryggvärken och blåskatarren skulle ha något samband, sänkan hade varit minst dubbelt så hög i sånt fall.

Nu går jag på sedvanlig behandling för urinvägsinfektion, och väntar (inte särskilt) tålmodigt på att rakbladen ska försvinna.

Då får man passa på att pigga upp sig med lite uppsalaträning!

(parantes: enligt läkaren var det typ fem år sedan man slutade med rutinmässigt urinprov vid misstänkt urinvägsinfektion. Det har jag fått göra varje gång på det förra stället. Jag läste oxå - och fick bekräftat - att man ska alternera antibiotikasorterna mellan gångerna, för att undvika bakterieresistens. Jag har fått samma sort varje gång i två år... Kanske var på tiden att jag bytte vårdcentral? Slut parantes)

Obekvämt.

Missnöjet osade så till den milda grad att det nästan gick att ta på imorse när jag kom till jobbet fyra minuter för sent. Min bästa kollega T har semester den här veckan och lugnet byts mot stress när arkivarien helt plötsligt är nere i vårt kontor hela tiden.

När jag kom in genom dörren kastade hon ett getöga på mig från T:s skrivbord och fortsatte prata i telefon. Dagens första beställning, på min telefon visade det sig, när hon kom och demonstrativt lade tillbaka den på mitt skrivbord efter att hon pratat klart. Jag som har hand om mailen idag, och därmed inte ens ska ha telefonen på. Hon sa inget. Det behövdes inte, som sagt.

Jag har noterat att det verkar som om det är den första personen som dyker upp efter åtta som hamnar i onåd, inte den som kommer sist in. Vilket ju är besynnerligt, men hey - det ordet kan ju beskriva mycket i hennes beteende.

När hon är i samma rum känns det som att det inte är okej att ta en paus ens en gång, det känns som att hon inspekterar, bedömer och övervakar allt man gör. Hur lång tid det tar. Hur effektiv man är. Själv är hon ju arbetsnarkoman och pausar bara på utsatta tider för att man ska, inte för att hon behöver. Hon är som en maskin. Det är jättestressade!

Sökte två jobb i söndags. Håller tummarna. Nu tillbaka. Nåde mig om jag tar för lång lunch oxå, nu när jag har den dåliga smaken att flexa ut redan kl 14 för andra dagen i rad...

I needs change.

Halloween 1.0

Vilken helg. Lugn fredag som vanligt. Det har blivit lite av ett signum faktiskt. Det enda spännande som hände var att jag köpte min första namnade orkidé: en miniphalaenopsis vid namn deliciosa som jag hoppas ska trivas i vårt köksfönster. Blev ett spontant glas vin med K oxå, vi har nog inte fattat hur nära varandra vi bor numera... :) mycket trevligt helt enkelt.

Lördagförmiddagen samlade vi vuxenpoäng genom att vara med på föreningens städdag. Det är ju en tämligen liten förening och det skadar ju inte att få lite ansikten på grannarna. Plus att det var rätt skönt att få vara utomhus och jobba lite med kroppen, jag krattade löv och spred ut ny jord runt grillplatsen like a boss :)

Och sen var det dags för årets första Halloweenfest. Förfest hos H med efterföljande utgång på Berlinernacht. Jag ägnade flera timmar åt min sugar skull-sminkning och förlorade sedan raskt mina vuxenpoäng genom att festa som en riktig uppsalastudent. Och det kan jag säga, jag har åkt fullsminkad genom Stockholms tunnelbana förr, men aldrig fått så mycket blickar, kommentarer och fotoförfrågningar som i lördags! Det blev inte jättesent men ganska blött. Verkar som om jag fortfarande är lite 'av-eller-på' vad gäller alkoholen, antingen blir det inget alls eller på gränsen till för mycket. Väldigt oförutsägbart vilket det blir oxå.

Anyhoo så var jag helt inställd på att åka på utflykt med kusin S på söndagen, men det blev inget med det. Nog var jag bakfull och dan men anledningen till att jag var tvungen att avboka var att jag vaknade, inte bara med huvudvärk och frossa och så mens på det, utan med en över natten fullt utvecklad urinvägsinfektion..! Det var skytteltrafik till toan var femte minut hela förmiddagen och det var bara att inse att det rimmar dåligt med pendeltåg- och bilresa för födelsedagsfirande av gammal moster. Kändes jätteilla att behöva ställa in, särskilt som jag anar att kusinen tror det berodde på bakfylla och därmed dålig planering från min sida :/ men nöden har ingen lag, och har jag inte lyckats dricka bort skiten på ett par dar nu blir det läkarbesök i slutet av veckan.

Idag och imorgon är det kortdagar för mig, på grund av danskurs för fantastiska Devi Mamak. Blev fullkomligt begeistrad av henne i Oslo förra året så detta har jag sett fram emot! Om bara fastedagen kunde sluta kännas så hungrig hade dagen, på sitt vanliga måndagströtta vis, känts riktigt positiv..! :)

Frustration. Eller bara gnäll?

Alltså jag måste bara få ventilera lite. Efter en helt underbar helg hade jag lika svårt som vanligt att komma upp imorse. Resultat: var på jobbet kl 8.07. Rent tekniskt börjar vi kl 8. Rent tekniskt har vi enligt kontraktet oxå möjlighet att flexa mellan 8-9 men det anses inte okej av arkivarien. Idag ansåg hon oxå att jag behövde påminnas om att vi inte bara ska vara här till 8 utan att datorn ska vara igång och telefonen påkopplad till 8 prick. Därmed allvarlighet och bannor för att jag var sen. Trots att jag var först på plats av oss tre. Trots att jag har varit den som larmat av typ 90% av dagarna sedan jag började här. Trots att den nya tjejen mycket sällan är här före just 5-7 minuter efter 8. Tydligen hade det tagits upp på ett möte när jag var sjuk. Rättning i ledet, tack.

Något annat som hade tagits upp på samma möte var tydligen det faktum att även den typ av beställning som vi måste vänta ett par dagar med att expediera SKA skickas iväg samma vecka som vi får in den. Annars ska beställningarna i vanliga fall expas samma dag. Det är främst den nya tjejen som haft problem med detta men när jag hade långhelg häromveckan hann jag inte riktigt klart och borde då ha lämnat över den till en kollega, och inte låtit den ligga som jag gjorde nu, vilket jag alltså blev noggrannt upplyst om när jag kom till jobbet idag. Trots att det är första gången det händer sedan tidigt i våras när jag var ny och inte hade förstått rutinen riktigt. Ajabaja!

I förra veckan låg det lite presenter från kontorsservice i matsalen - i form av godis. Jag tog en klubba, som jag påbörjade på min rast uppe i fikarummet. Dock var den hårdare än jag hade räknat med och därför fick den följa med ner till arbetsplatsen när rasten var slut. Efter några minuters arbete kom arkivarien fram till mitt bord och frågade om jag inte kunde läsa skylten på utsidan av dörren ("all förtäring av mat och dryck förbjuden i arkivet")? När jag svarade att jodå, det kunde jag, så tyckte hon att det var på sin plats att skoja om att jag kunde bli av med jobbet som arkivarie, vilket är ironiskt på så väldigt många sätt! För det första var det inte så att jag smaskade eller lät/störde dom andra med mitt klubbätande. Jag hade heller inte svarat i telefon med den i munnen. För det andra är det uppenbarligen okej för min kollega att ha en vattenflaska på skrivbordet varje dag, så regeln är inte undantagslös. För det tredje är det garanterat första gången hon någonsin ser mig äta något på min plats, eftersom jag aldrig har gjort det förut. Ändå behövde jag alltså bassning asap. För det fjärde är jag anställd som  arkivassistent vilket jag oxå blir påmind om med ojämna mellanrum. Jag var så nära att göra mig lustig över detta men lät bli och reagerade som jag anstränger mig för att alltid göra: genom att säga okej och nicka utan att försvara mig eller komma med undanflykter eller liknande. Sen åt jag upp min klubba i lugn och ro.

Dessutom blev jag skarpt uppläxad för att jag pratade för mycket (!) vid ett tillfälle i somras. Till saken hör att jag och min sommarkollega arbetade aktivt samtidigt som vi pratade, och det var inga telefonsamtal under tiden som vi kunde tänkas störa. Vi sitter med mycket rutinartade och i ärlighetens namn ganska hjärndöda uppgifter delar av varje dag, och om man pratar samtidigt förhindrar det att man somnar av tristess eller måste pausa med 15 minuters mellanrum. Ändå behövde arkivarien näpsa mig för detta med de avslutande orden "det har varit ALLDELES för mycket prat här nu!"... Trots att hon själv satt i rummet bredvid med möjlighet att stänga en dörr om hon upplevde sig störd av vårt icke-jobbrelaterade pladder.

Jag undrar om jag är konstig på något vis som tycker att detta är enerverande? Tillbaka till mellanstadiet liksom? Millimeterövervakning och pikar och opassande skämt. Inget utrymme för misstag och tillsägelse direkt vid första lapsus eller felsteg, oavsett om det är en engångsföreteelse eller ej. Är jag överkänslig? För jag blir fullständigt skogstokig! Det bara brinner i huvudet på mig vid minsta lilla tillsägelse och jag drömmer om att få byta jobb eller åtminstone 'chef' dagligen. Jag upplever att hon behandlar oss och särskilt mig som omogna tonåringar som behöver hållas kort. Att hon beter sig mer som en skolfröken än som en gruppledare och att det är enormt viktigt för henne att vi vet vår plats. Vi är assistenter. Hennes assistenter. Inget annat.

Det har gått så långt att jag undviker hennes sällskap i längsta möjliga mån. Sitter så långt ifrån henne jag kan på fikapauserna och låter bli att kommentera eller delta i hennes samtal. Den naturliga frågan från utomstående blir såklart "men har du pratat med henne om detta?". Min naturliga motfråga är denna: Hur i hela fridens namn tar man upp något sånt utan att det blir spänt och dålig stämning i vår lilla och nära samarbetande  arbetsgrupp?! Och innerst inne tror jag inte att hon är beredd att ändra på sitt sätt. Call it a hunch.

Fredag!

Herregud vilken vecka. Hjärtat och jag har stångats med hantverkare så det står härliga till, det har varit mycket på jobbet, en jättefin ATS-lektion i onsdags (vilket både tar och ger enorma mängder energi), många grejer som har legat och väntat har blivit åtgärdade eller åtminstone påbörjade... Och det är så vansinnigt skönt att det är fredag!

Frukostfrallan ligger i väskan, jag är mer eller mindre helt frisk igen, helgen utlovar socialt umgänge och på det stora hela känns tillvaron ganska angenäm. På ett morgontrött få-tyst-på-den-vrålskrikande-ungen-i-tunnelbanan-pronto-tack!-vis.

God morgon!

Sjukling med tofsinspiration

Har varit hemma från jobbet två dagar för sjukdom, en riktig slamkrypare till förkylning som jag tror att jag fick med mig från Göteborg. Börjar bli dödligt uttråkad, men när hjärtat (som också varit hemma idag) och jag traskade ut på långsam förkylningspromenad i det vackra höstvädret tidigare idag kunde jag inte låta bli att glida in lite snabbt i en av garnbutikerna som finns nere i centrum. Det stod att det var rea i fönstret, men när jag kom in upptäckte jag att det var en garnbutik i min smak - massor med billigt garn även utan rean! Eftersom jag ju varken stickar eller virkar utan gör tofsar av det så känns det väldigt onödigt att lägga ut massa pengar på dyra garner - när billiga går precis lika bra.

Idag köpte jag på mig fem nystan i helt fantastiska färger som ska fästas på en redan färdig bas. Inspirationen finns hos FatChance-medlemmen Kae Montgomery som har ett fullständigt fantastiskt tofsbälte...!



Kae. Tofsar.

Dessvärre finns det inga riktigt bra bilder på det. Jag vill veta hur det är uppbyggt rent strukturellt. Hur många trådar med tofsar det är, vilka olika längder, hur många tofsar på varje tråd, hur trådarna är placerade längs med bältet, osv. Och medan jag letade efter fler bilder på sagda bälte hittade jag något helt annat...

Folk har en tendens att inte tro oss när vi säger att vår kostym är hittepå, men det är faktiskt sant. Och inspirationen till det här med tofsarna kommer bland annat från utsmyckning av hästar och kameler i den arabiska delen av världen. Jag tycker det är en härlig bild som verkligen utstrålar kostymmottot  'more is more'! :D

 

 

Och med den bilden tar jag helg. Fem garnnystan, en godispåse och jag. Framför tvn. 

Trouble in breakfast paradise

Jag bor ju numera så att jag går förbi den lilla lokala matbutiken när jag går till tunnelbanan på morgonen. Faktum är att butiken och t-baneuppgången ligger mer eller mindre vägg i vägg. En positiv aspekt av detta är att man, om man som jag äter frukost på jobbet, kan köpa nygräddade frukostfrallor utan att förlora nämnvärt av den dyra morgontiden. Särskilt sen jag började med 5:2:an har detta blivit något som tar mig igenom fastedagarna, vetskapen om att jag imorgon får en jäkligt god frukost.

I ett par månader har det varit en perfekt morgonrutin. En fortfarande ljummen brödbit åker ner i väskan, doften håller en sällskap hela vägen till jobbet och halv nio är det go-frukost (åtminstone tre vardagar i veckan). Det finns två sorters frallor som står absolut högst upp på önskelistan: "panini med frukt och pumpafrön" och "müslistycke" - som också är full av frukt, och nötter. Simply himmelriket i brödform, båda två, och det är inte så kinkigt vilken det blir.

Men de senaste veckorna har något hänt. Någon ny måste ha blivit ansvarig för brödbaket på morgnarna, för plötsligt finns det inte några färdiga müslistycken eller pumpafrö-och-frukt-paninis när jag kommer dit. Dom står nämligen i ugnen, flera minuter bort. Båda sorterna på samma plåt. Jag har börjat komma ner senare och senare (till nackdel för mitt flexkonto som plötsligt inte växer lika regelbundet längre) och några dagar hjälpte det, men det var bara en kortsiktig lösning eftersom det inte dröjde många dagar innan samma problem uppstod igen. Resultat? Jag får nöja mig med en urtråkig Balder eller fitnessbaguette, eftersom jag inte kan gå till jobbet senare utan att börja komma för sent.

Prioriteringsordningen på morgonfrallorna har med andra ord successivt ställts på huvudet och jag är fullständigt övertygad om att det är en konspiration mot min person, jag har ju trots allt varit deras trognaste kund i det här sammanhanget - förutsägbar som en klocka.

Idag när jag frågade kassörskan hur det kom sig att det ändrats sa hon tröstande att det beror på vilken ordning plåtarna går in i i ugnen på morgonen och idag råkade det bli så att just 'mina sorter' gick in sist.

Nu vet jag ju att det påståendet är felaktigt: det är ingen tillfällighet för just idag. Frågan är vad man kan göra åt saken? Den lätt nedlåtande reaktionen hos kassörskan säger mig att det inte räcker med att prata med personalen på golvet. På något sätt måste jag nå nästa nivå i the command chain. Hur det ska gå till vet jag dock inte ännu, men jag kommer inte att ge upp och acceptera i alla fall.

Så mycket kan jag säga.

Götelaborg!

Håhåjaja. Så var man tillbaka i Sumpan igen efter en helg i hjärtestaden på bästkusten. Det var massivt födelsedagsfirande på agendan. Hjärtat och jag slutade tidigt och hoppade på tåget och var därför på centralen redan strax innan sju i fredagskväll, där pappa hämtade oss. Sen var det hem med väskorna och mycket tissel och tassel och jag fick finna mig i att omgående bli ledd till kvällens underhållning - musikquiz på Plain Kitchen med bror och far! Vi käkade riktigt najs middag (köttbullar med potatismos och gräddsås, jag svär på att det smakade precis som mammas!), drack öl och quizade och faktum är att vi kom trea. Visserligen vinner man bara äran då men i alla fall :) Det var ett ganska avancerat quiz så jag är väldigt nöjd med oss... Ett fredagstips för alla göteborgare som läser den här bloggen. Brorsan brukar hänga där också.

Sen på lördag morgon gick jag upp tidigt och bakade kaka. En timme senare anlände lillasystern och engelsmannen och så hade vi storfrukost med paketöppning för nästan samtliga närvarande (jag fick ett armband, nya tekoppar, en sten från Grekland mm) och påföljande kafferep. :) Mycket bra kaka faktiskt, en Blondie (ljus brownie fyi) med vit choklad, lite kokos, vaniljkesella och färska hallon och blåbär. Sen gick vi på Universeum hela familjen och efter det var det dags för middag med j på Moon Thai nere vid avenyn. Ett äventyr på många sätt :) Testa! Vi avslutade lördagen med utdragen visning av islandsbilder. Folk somnade. Men jag hade roligt, och det finns vissa i familjen som förmodligen mår ganska bra av att behöva titta på andras bilder i evigheter någon gång då och då... : >

Hur som helst hade hjärtat och jag grymt frukosthäng i  Toltorpsdalen med utökade familjen T på söndagförmiddagen och käkade sen en familjehamburgare på ett nytt ställe med syskonen, pappa och J. Nästan allihop gick ut på stan för lite söndagsshopping efteråt och jag fick en jättefin tröja av lillebror i födelsedagspresent. Han hittade en jacka som satt helt fantastiskt bra också! Middagspizza följdes av avsked för systern och engelsmannen och sen kollade jag på en konstig film uppe hos lillebror. Imorse tog hjärtat och jag tåget tillbaka upp till Stockholm och jag har varit ledig idag - kompledig för en klämdag jag jobbade i våras.

Det har med andra ord varit en intensiv helg med mycket familj, mycket mat och mycket Göteborg. Underbart! Och så kommer nästan allihop upp och hälsar på i november så det dröjer inte alls så länge innan vi ses igen! :D

Och btw, ursäkta för det förra inlägget. Jag lovar att detta inte kommer bli en blogg som bara handlar om dieten hit och dit, jag är faktiskt bara fullständigt obsessed två dagar i veckan. Det var ett svagt ögonblick och bloggappen var den enda distraktionen som räckte en hel fikarast. :)

Torsdag är fastedag. Igår, när vi blev bjudna på tårta av avdelningschefen eftersom vi blivit utnämnda till "årets registratur 2012" tackade jag min lyckliga stjärna för det och tog för mig. Idag sitter jag tyst lidande och försöker låta bli att titta på när kollegorna mölar i sig resterna. Tårtresterna har hånat mig från kylskåpet varje gång jag sträckt mig efter mjölken och nu testas alltså min viljestyrka ytterligare. Visste ni att marsipan luktar? Det är konstigt (och talande) att det är så mycket jobbigare att avstå detta än vanlig mat.

Jag sörplar lite surmulet i mig min smoothie och distraherar mig med bloggappen, och försöker se fram emot dagens stundande frisörbesök. Och så har jag nya skor. Det kan man vara glad för.