Arkeologins Dag 2008

Det är idag det! Jag och lillasyster firade genom att promenera bort och kika genom staketet på Celeres Nordicas tornerspel i slottsparken. Jag mår av någon anledning så himla bra när jag får vila blicken på en häst eller två. Och vi såg faktiskt lite tornering också =)

Det är inte så ofta jag länkar till personliga hemsidor här i bloggen, men idag känner jag mig manad. Jag har haft en riktig sjusovarhelg och är dessutom förkyld och det första jag gjorde när jag vaknade och hade satt igång datorn var att titta på en länk som lillasyster skickade på msn.

Jag blev rörd.

Titta på den här videon och njut av glädjen som finns i världen. Läs lite om honom och vad folk skriver till honom. Titta på de tidigare videos han har gjort i samma anda (som jag faktiskt har sett förut, bara inte förstått att det eventuellt skulle komma fler) och bara tänk litegrann. Jag vågar nästan lova att du kommer vara lite gladare och må lite bättre efteråt.

Where the hell is Matt?

A small step for mankind

but a GIANT leap for Maja.

Idag var det första ridlektionen. Jag visste inte om bussarna gick när dom skulle, om ridläraren kände igen mig eller vad vi skulle göra på lektionen. Första lärdomen: ta en tidigare buss. Jag kom snudd på sent för att bussen var över tio minuter sen (när dom egentligen ska gå var tionde minut. stört dåligt!). Ridläraren kände verkligen igen mig vilket kändes bra. Jag ser verkligen fram emot att få rida för henne igen! Hon är utan tvekan den ridlärare som gett mig flest aha-upplevelser genom mina år som ridskolebarn. På lektionen skulle vi givetvis hoppa. Så B satte mig på stabila åldermannen Guinea Green (en liten bit ner i listan) som jag faktiskt har hoppat en gång tidigare. Vi var bara fem pers i gruppen och red ute i stora paddocken så det var gott om plats och fint väder. Och jag hoppade. Både ett, och två och tre hinder i rad. Det var egentligen inga svåra saker (till min stora lättnad. Jag är mer eller mindre nybörjare på hoppning ju!). Inga vägringar, inga utbrytningar, inga avramlingar. Jag behövde inte ens göra om en enda gång. Och jag var inte paralyserad av skräck heller. Det är indeed en stor dag idag. Och nästa vecka är det dressyr!

äntligen

Äntligen har jag städat klart, och ÄNTLIGEN har jag tagit tag i ridningen - bytt tid och betalat in. Så idag börjar det. Kl 17 rider jag min första lektion för terminen! Jag har längtat!

Jag är så himla trött på att flytta nu. Vi flyttar till en tvåa på tredje våningen i huset och det känns som om det borde kunna vara avklarat på ett par dar, två trappor upp bara. Men det är det inte kan jag tala om. Efter tre dagar har vi fått upp alla grejer. Imorron börjar städet. Jag vill skriva artikel (!), fika med folk igen och vara lite ledig innan allt drar igång. SUCK! Nån som vill hålla mig sällskap imorron?

Annat att fundera på för stunden: varför finns det så otroligt jävla dåliga förvaringsmöjligheter i studentlägenheter/-rum? Och frysutrymme ska vi inte tala om...

Ett underbart alternativ till hund/katt

Idag hände det igen och den här gången fanns pappa hemma och beredd med kameran! Behold the evidence!





Det syns ganska tydligt att dom störs av kameraljuden, särskilt den gröna ser lite skrajsen ut, men att dom trots det (och trots att den jätteläskiga blåa skruvmejseln låg på fel plats) vågade komma fram är ju jätteroligt! Jag har haft undulat från och till under hela min uppväxt. Att det finns människor, faktiskt rätt många, som anser att undulater är tråkiga och opersonliga är för mig helt oförståeligt. Undulater är intelligenta, nyfikna och lätta att få tama om man bara ger dem lite tid och låter bli att skrämma dem. De är riktigt roliga husdjur som ger otroligt mycket i utbyte mot din tid och ditt engagemang och kräver faktiskt förhållandevis lite daglig skötsel! Att följa en undulat som går på upptäcktsfärd i buren eller ute i rummet är något av det mest underhållande du kan göra. De undersöker och leker med de mest konstiga föremål och med lite tålamod även med dig.

Jag skulle kunna promota undulaten som husdjur hur länge som helst men ni får nöja er med de härliga bilderna istället. Jag vill ha... Bli inte förvånad om det helt plötsligt står en fågelbur därhemma.

Kompis det går bra nu

Seriöst, enligt mitt kinesiska horoskop på facebook skulle jag få en bra karriärmöjlighet häromdan. Iofs skulle jag akta mig för att ge mig ut i trafiken och njuta av min ledighet och stressa ned också men i alla fall. Så vad händer?

Det här måste vara en av dom knäppaste bästa veckorna på länge. Småsaker först: Mammas och pappas o-tama undulater åt ur min hand helt på eget bevåg igår! Fyra dagar av oändligt tålamod tog det men Skam den som ger sig! Jag har nästan lika stor fascination för deras små fötter som jag har för kattungetassar..
Ett läkarbesök jag har varit orolig inför i några veckor gick jättebra idag. Nytt recept och svar och förklaringar på saker jag har funderat mycket över.

Men stora saker har också hänt:
Jag har fyllt 25 och fått jättefina presenter samtidigt som jag fick träffat en massa människor jag inte sett på evigheter..! En mängd biobesök på ett presentkort, lite köksattiraljer, presentkort på Cervera, en vinflaska, pengar till en stor fin blomma som jag ska köpa i uppsala, en bok om förhållanden och sist men inte minst en bärbar dator. Som jag egentligen skulle köpt själv men jag åkte till skottland för pengarna istället. Och en hel massa människor har hört av sig digitalt och gratulerat, det är jag inte riktigt bortskämd med =)
Jag har fått en fem veckors anställning i höst, jag ska faktiskt för första gången i mitt liv arbeta som arkeolog! På riktigt.. jag har nog egentligen inte fattat det än. Krångel med kurser och sånt får jag ta när det blir dags.
Nu nyss fick jag också reda på att hjärtat och jag ska flytta uppåt i huset äntligen, till en dublett på tredje våningen! Det är dags att flytta ihop igen efter några år som semisambos.

Jag kanske borde spela på lotto eller köpa ett par trisslotter också bara för säkerhets skull?

Jag tror att jag håller på att bli vuxen. Ibland känns det som om jag aldrig kommer någonvart men andra gånger så kan jag känna hur åren sträcker ut sig bakom mig. Så mycket jag har gjort ändå. Så många val. Så många upplevelser och händelser.

Det här djupa kommer sig faktiskt inte av att jag fyllde stora 25 i söndags. Det beror på att jag är arg på min pappa.

I min familj så pratar vi om mycket men vi diskuterar sällan och vi bråkar aldrig. Eller rättare sagt, vi pratar aldrig om våra egna relationer inom familjen. Så har det alltid varit. Jag kan inte påminna mig om att jag någonsin har hört folk skrika på varandra här hemma, åtminstone inte mer än ett par ord i taget. Mamma och pappa har bråkat EN gång som jag kommer ihåg. Då började mamma gråta. När jag blir arg och ledsen gråter jag också men jag har oerhört svårt för att sätta ord på vad det är jag känner. Av anledningar som jag kommer till strax. Jag blir så arg att jag blockerar mig själv, jag får blackout och står där med svarta ögon och tunghäfta.

Jag har kommit till insikt om vissa saker sedan jag flyttade hemifrån. Min pappa är väldigt konflikträdd och har under hela min uppväxt mörkat det genom att skälla ifrån och sedan inte tillåta någon säga emot. ”Färdigdiskuterat” liksom. Jag tror det är därför jag har svårt att få ur mig något när jag är arg. Det är därifrån min konflikträdsla härstammar. Länge inbillade jag mig att jag inte hade något temperament av den här anledningen. Tänk så fel =) Jag har massor med temperament. Jag har bara svårt att ventilera det på ett uppbyggligt sätt.

Till saken hör att min pappa är väldigt speciell. Svår om man så vill. Det finns garanterat anledningar till varför men i ärlighetens namn är jag inte intresserad av en hel psykoanalys. När jag bodde hemma var det värre, nu är man ju liksom hemma tillfälligt bara och har överseende på ett helt annat sätt. Men det finns saker som liksom retar gallfeber på mig fortfarande. Pappas tonfall och bemötande till exempel. Han vet inte hur man ber snällt, allt han säger låter som en befallning och han låter dessutom tjurig och grinig. En annan sak är hans beteende när det gäller vissa grejer. Han diskar inte. Han plockar fram saker men plockar inte bort. Han tvättar inte. Han bäddar inte. Han dammsuger inte. Ibland kan han nedlåta sig att laga mat men då smutsar han ner mer disk än vad jag gör på en lunch+middag plus att han använder vasken som avfallshink och inte tömmer den sen. Allt det här är ju saker som min mamma har gjort istället. Jag och mina syskon är rätt bortskämda, det kan jag lätt erkänna. Vi har aldrig varit tvungna att hjälpa till särskilt mycket hemma. Men det är ju skillnad när man en gång har flyttat hemifrån, man slutar ta sådana saker för givet. En tredje sak jag har svårt för när det gäller min pappa är att han inte kompromissar, jag vill nästan säga att han är respektlös mot medmänniskor. Han vägrar till exempel att låsa toalettdörren om sig. När vi har bett honom om det så säger han bara ”jamen jag bryr mig ju inte om nån öppnar dörren. Om någon tycker det är jobbigt får han väl titta om ljuset lyser eller inte” och vägrar förstå att varken jag, lillasyster eller gäster här hemma vågar/vill gå på stora toaletten (vi har två) längre när han är hemma. Han anser sig också ha allsmäktig rätt till bästa platsen i tv-soffan samt en särskild stol vid matbordet. Ingen diskussion. Får han inte sitta där blir han tjurig och går in och sätter sig framför datorn istället.

Kanske börjar det bli klart vad det är som är problemet? I nästan 20 år bodde jag med all denna frustration dagligen utan att få utlopp eller gehör för mina åsikter. Med andra ord är det många års irritation som kommer upp till ytan igen så fort jag kommer hem och måste dela lägenhet med pappa igen.

Igår morse låg det en lapp på diskberget på köksbänken där det med pappas handstil stod ”Snälla diska!”. Både jag och lillasyster blev otroligt frustrerade och konstaterade att det känns mer som en förolämpning när en sån begäran kommer från pappa. Han diskar ju aldrig och han plockar dessutom inte undan efter sig. När mamma ber om att vi diskar så får jag dåligt samvete för att jag inte tänkte på det först. Hon jobbar ju samtidigt som hon tar hand om större delen av hushållet. När pappa ber om det blir jag förbannad.

Jag skrev ett svar på pappas lapp där det stod just det: ”kanske skulle det uppfattas mindre som en förolämpning om vi hade sett DIG diska eller plocka undan någonting efter dig”. Sen diskade vi undan nästan alltihopa. Egentligen hade jag tänkt slänga lappen eftersom jag visste att pappa skulle bli skogstokig om han läste den, men jag glömde bort lappen och egentligen undrar jag om jag inte söker en konflikt om detta nu äntligen… Igårkväll hade pappa svarat. På lappen förstås. Kom ihåg att han är konflikträdd. Dyslektiker som han är så var det kanske inte så välskrivet men meningen gick inte att missförstå. ”Om du bara tittar på disken så kommer du inte se något men jag gör andra grejer som du inte ser. Jag förstår inte varför du blir förolämpad av att jag ber om lite hjälp. Vem tror du att du är? Jag vet vem och vad jag är. Och jag blir ledsen och förolämpad av att du blir förolämpad, jag som öppnat mitt hus totalt för er.”

Fundera på hur arg jag blev. Är. Först trodde jag att han missförstått och gissat att hjärtat hade skrivit kommentaren. Då ställde jag in mig på att jag måste prata med honom och reda ut lite – hjärtat hade ju inget med saken att göra alls. Sen sa mamma att han trodde att det var jag. Sanningen är ju att det är både jag och lillasyster som står bakom och vi känner båda två att vi MÅSTE konfrontera honom när han kommer hem. Han vill förmodligen inte, men det kan inte hjälpas. Jag kommer aldrig, ALDRIG, acceptera att bli tillsagd att jag ska vara tacksam för att jag får lov att komma och hälsa på mitt föräldrahem. Man kan inte kräva tacksamhet, antingen har man den eller inte. Jag är så arg att jag har ont i magen. Är nära gråten nästan. Hur vågar han?! Och det värsta är att jag vet hur han kommer reagera. Han kommer dra hela familjeförsörjartrumfkortet. "Ni får bo här gratis och det är jag som betalar, därför har jag rätt att vänta mig att ni hjälper till här hemma". Det är så FEGT! Lika fegt som när hjärtats pappa bestämmer att han får göra bordsplaceringen utan att någon har något att säga till om eftersom han betalar restaurangen! För mamma drar också in pengar till familjen OCH tar hand om lägenheten. HON har rätt att rätt att vänta sig att vi hjälper till!

För missförstå mig rätt – jag hävdar verkligen inte att vi inte ska hjälpa till här hemma när vi bor här!

Nej det som gör mig så innihelvete förbannad är det är pappa som kräver det. Han som springer runt som en annan tvååring och drar fram grejer på löpande band och bara förväntar sig att dom ska hoppa tillbaka in i skåpen eller diskmaskinen av sig själv. Han som vägrar att anpassa sig överhuvudtaget till människorna runt omkring sig. Han som tycker att bästa sättet att lösa en konflikt är att han säger vad han tycker och sen är det bra. Han som liksom tycker att eftersom han jobbar åtta timmar per dag så är han lite mer värd än resten av oss, han behöver inte bidra med nåt mer än pengar eftersom han är familjeförsörjare. Han som anser att respekt betyder att vara tyst och göra som han säger.

Han är en försoffad viktigpetter med ett enormt ego som behöver öva på ödmjukhet och medmänsklig respekt.

Jag avskyr att vi har bråkat så lite genom åren för det betyder att det blir så himla stort när vi väl ryker ihop, trots att det kanske handlar om något så trivialt som en papperslapp. Jag avskyr att det blir superpersonligt och jättestort såfort man blir lite frustrerad och vill ta upp det med någon annan. Mest av allt avskyr jag att ju mer betänketid jag har på mig desto mer tvehågsen blir jag.

"Är det verkligen värt det?"

Jag har alltid varit så stolt över att vårt hem har varit vidöppet och välkomnande för pojkvänner, flickvänner och kompisar under alla år. Ska jag helt plötsligt tvingas känna att jag står i tacksamhetsskuld till mamma och pappa för att jag kommer hem och hälsar på?

Jag tror inte det. Inte om jag måste.

Och på något vis blev det augusti...

Jag vet inte riktigt när det hände men sista månaden på sommarlovet har plötsligt infunnit sig. Jag bor hos mor och far i Hemstaden, vantrivs med värmen, slarvar med mitt promenerande, försöker skriva på min artikel och hålla liv i det lilla sociala som fortfarande finns kvar häromkring...

Igår var vi på kräftskiva på Hönö, ett kärt återseende av både plats och folk, såväl som en riktigt bra fest. Jag och lillasysterkanin blev nostalgiska och plågade stackars hjärtat med historier från vår barndom nästan hela dan och kvällen =)

I övrigt händer det inte mycket. Det är sommarlov med allt vad det innebär.