Ny radikal idé tog form under lunchen: om det jävla blogger (som dessutom är ägt av google) krånglar som fan precis hela tiden, kanske är det dags att börja använda en annan bloggportal?
Jag hade ett svagt minne av att jag i mina bloggtiders begynnelse skaffade inloggning även på wordpress men sen ändå valde blogspot, och det visade sig att det stämde. Så nu har jag lite snabbt lagt upp en ny privat blogg med namnet the new nyx och följande adress: thenewnyx.home.blog
Fortfarande lösenordsskyddad, och tyvärr innebär det att man måste ha ett wordpresskonto för att kunna läsa, men det är lätt att lägga upp och kostar inget. Säg till om någon vill ha lösenordet!
Jag tror jag gör så att jag testkör denna nya portal och app ett litet tag. I värsta fall får jag väl lägga över allt i den gamla bloggen igen. Det vore ärligt talat inte hela världen, med tanke på min inläggsfrekvens senaste året. Men om, om, den här nya funkar bättre kanske det kan bli ändring på det!
onsdag, augusti 07, 2019
Testing
Betalade precis 30 spänn för ytterligare en ny bloggapp. Upp till bevis: går det att lägga till bilder?
Felkod 413. Bilden är tydligen för stor. [insert facedesk here]
So much happenings!
Har inte ägnat bloggen en endaste tanke på över en månad. Främst pga semester. Hur mycket semester det nu blir med en tvååring hemma från förskolan i fyra veckor XD
Anyhew, jag har bestämt att jag måste dela upp sommarens inlägg i flera, eftersom jag verkligen gärna vill lägga till lite bilder och det är lättare om man slipper jobba med kilometerlånga textinlägg. Problemet är att jag fortfarande inte kan göra det via mobilen. Förbaskade iPhone! Det verkar som att jag måste krypa till korset och ta den där appen som kräver tillgång till google+-kontot. Vet inte varför det tar emot så himla mycket, men faktum kvarstår att jag ibland drar mig från att skriva för att jag egentligen helst ville dela en bild och då gör jag det på Instagram istället. Tänk om man kunde hitta en funktion som importerar instagrambilder och -text direkt till ett blogginlägg. Seriöst, någon måste ju ha tänkt tanken tidigare..?!
Men tillbaka till sommarinläggen. Så här har jag tänkt i alla fall:
-semester i hudiksvall
-semester i tyskland
-pride och sista semesterhelgen
-sommarmående i största allmänhet
Och som vanligt så måste jag hur som helst skriva inläggen först och lägga in bilderna i efterhand. Nu fika. På återseende!
Anyhew, jag har bestämt att jag måste dela upp sommarens inlägg i flera, eftersom jag verkligen gärna vill lägga till lite bilder och det är lättare om man slipper jobba med kilometerlånga textinlägg. Problemet är att jag fortfarande inte kan göra det via mobilen. Förbaskade iPhone! Det verkar som att jag måste krypa till korset och ta den där appen som kräver tillgång till google+-kontot. Vet inte varför det tar emot så himla mycket, men faktum kvarstår att jag ibland drar mig från att skriva för att jag egentligen helst ville dela en bild och då gör jag det på Instagram istället. Tänk om man kunde hitta en funktion som importerar instagrambilder och -text direkt till ett blogginlägg. Seriöst, någon måste ju ha tänkt tanken tidigare..?!
Men tillbaka till sommarinläggen. Så här har jag tänkt i alla fall:
-semester i hudiksvall
-semester i tyskland
-pride och sista semesterhelgen
-sommarmående i största allmänhet
Och som vanligt så måste jag hur som helst skriva inläggen först och lägga in bilderna i efterhand. Nu fika. På återseende!
torsdag, juni 27, 2019
Livet
Det går framåt. Livet post-transplantation börjar ta form. Allt är inte som innan, men det börjar kännas som att man vågar hoppas att det kommer bli det så småningom.
Jag kommer börja gå hos terapeutstudenten på Kognitiva Beteendeinstitutet efter sommaren. Jag fick ju gå på utvärdering hos någon slags grundare/handledare/whatever och satt och fulgrät hos honom i en dryg timme innan han bedömde att det jag vill ha hjälp med är något dom kan erbjuda och deras behandlingsmodell är funkis med mina behov typ.
Det var en väldigt konstig upplevelse egentligen. Han var väldigt klinisk och visade inte en tillstymmelse till värme, medkänsla eller förståelse utan ställde bara frågor och följdfrågor fram tills alldeles på slutet. Jag sa något i stil med att jag ju uppenbarligen inte kan ha det så här - så fort någon frågar hur jag mår på riktigt så börjar jag gråta. Han suckade, lade ner sina anteckningsprylar, tog av sig glasögonen och sa "hur ska jag säga det här så att du förstår?" (jag vet, det ser väldigt nedlåtande ut i skrift men det kändes inte nedlåtande där och då). Sen så sa han ungefär så här:
"En del av din personlighet är väldigt lyhörd och formbar gentemot din omgivning och den innebär att du lägger väldigt mycket band på dina reaktioner och dina känsloyttringar. Du har haft den hela livet och den har tidigare fått ta väldigt stor plats, och du har fått hjälp med det, men sen har yttre omständigheter gjort att den har vuxit till sig lite för mycket igen. Den är inte dålig eller konstig. En annan del av din personlighet, som inte har fått så stort utrymme, är mer "genuint" du eller vad man ska säga, och tillåter dig att bara vara. En reaktion av allt som hänt hade kunnat vara att du stängde av alla känslorna, men det har du inte gjort och det är bra. Det är jättefint att du kan känna så här mycket och du ska vara glad för det! Och det du behöver är att hitta en balans mellan dom båda sidorna."
Han sa inte ordagrant så, men ungefär. Helt plötsligt blev han människa med stor medkänsla och värme. Jag var inte säker på att KBT var rätt sätt att tackla det här, men nu ser jag faktiskt fram emot att få påbörja behandlingen. Inte minst för att han förklarade att dom inte på något sätt tillhandahåller renodlad KBT. Studenten heter Katti och vi ska ses i nästa vecka för ett första uppstartssamtal. Det kommer bli jobbigt. Det är jobbigt att jobba med sig själv. Men det är värt det.
Igår åt jag lunch med Johanna och Vega. Det var första gången på jag vet inte hur länge som vi sågs (nästan) utan barn och pratade som goda vänner och om oss själva, inte bara ytligheter. Det var så skönt. Dom har ju också gått igenom en del. En sak som vi pratade om är att det har börjat dyka upp stunder då allt känns som förr. Bara små stunder till att börja med, men dom har börjat komma, dom kommer oftare och blir längre. Till exempel så skulle jag sitta i farsta en torsdag för några veckor sedan och det var Johannes tur att lämna Emil. Jag bestämde mig för att flexa och låg kvar i sängen och tittade på regnet genom fönstret när han kom tillbaka, så då kröp han ner hos mig igen och så låg vi och bara var tillsammans och lyssnade på åskan en stund.
Såna stunder gör att jag vågar hoppas på att allt kommer bli bra igen, till slut.
Jag kommer börja gå hos terapeutstudenten på Kognitiva Beteendeinstitutet efter sommaren. Jag fick ju gå på utvärdering hos någon slags grundare/handledare/whatever och satt och fulgrät hos honom i en dryg timme innan han bedömde att det jag vill ha hjälp med är något dom kan erbjuda och deras behandlingsmodell är funkis med mina behov typ.
Det var en väldigt konstig upplevelse egentligen. Han var väldigt klinisk och visade inte en tillstymmelse till värme, medkänsla eller förståelse utan ställde bara frågor och följdfrågor fram tills alldeles på slutet. Jag sa något i stil med att jag ju uppenbarligen inte kan ha det så här - så fort någon frågar hur jag mår på riktigt så börjar jag gråta. Han suckade, lade ner sina anteckningsprylar, tog av sig glasögonen och sa "hur ska jag säga det här så att du förstår?" (jag vet, det ser väldigt nedlåtande ut i skrift men det kändes inte nedlåtande där och då). Sen så sa han ungefär så här:
"En del av din personlighet är väldigt lyhörd och formbar gentemot din omgivning och den innebär att du lägger väldigt mycket band på dina reaktioner och dina känsloyttringar. Du har haft den hela livet och den har tidigare fått ta väldigt stor plats, och du har fått hjälp med det, men sen har yttre omständigheter gjort att den har vuxit till sig lite för mycket igen. Den är inte dålig eller konstig. En annan del av din personlighet, som inte har fått så stort utrymme, är mer "genuint" du eller vad man ska säga, och tillåter dig att bara vara. En reaktion av allt som hänt hade kunnat vara att du stängde av alla känslorna, men det har du inte gjort och det är bra. Det är jättefint att du kan känna så här mycket och du ska vara glad för det! Och det du behöver är att hitta en balans mellan dom båda sidorna."
Han sa inte ordagrant så, men ungefär. Helt plötsligt blev han människa med stor medkänsla och värme. Jag var inte säker på att KBT var rätt sätt att tackla det här, men nu ser jag faktiskt fram emot att få påbörja behandlingen. Inte minst för att han förklarade att dom inte på något sätt tillhandahåller renodlad KBT. Studenten heter Katti och vi ska ses i nästa vecka för ett första uppstartssamtal. Det kommer bli jobbigt. Det är jobbigt att jobba med sig själv. Men det är värt det.
Igår åt jag lunch med Johanna och Vega. Det var första gången på jag vet inte hur länge som vi sågs (nästan) utan barn och pratade som goda vänner och om oss själva, inte bara ytligheter. Det var så skönt. Dom har ju också gått igenom en del. En sak som vi pratade om är att det har börjat dyka upp stunder då allt känns som förr. Bara små stunder till att börja med, men dom har börjat komma, dom kommer oftare och blir längre. Till exempel så skulle jag sitta i farsta en torsdag för några veckor sedan och det var Johannes tur att lämna Emil. Jag bestämde mig för att flexa och låg kvar i sängen och tittade på regnet genom fönstret när han kom tillbaka, så då kröp han ner hos mig igen och så låg vi och bara var tillsammans och lyssnade på åskan en stund.
Såna stunder gör att jag vågar hoppas på att allt kommer bli bra igen, till slut.
tisdag, juni 04, 2019
Långhelg! Bröllop! Kognitiva institutet!
Idag fyller Frida år! Vi har firat med paketutdelning och hemmafrukost trots att det är tisdag. Ikväll ska vi käka nåt ihop också, vet inte riktigt vad ännu. Grattis lillasysterkanin!
Långhelgen kristihimm (torsdag-söndag) har tillbringats på västkusten. Vi tog bilen ner på torsdagen och hade möjligen vår bästa långkörning hittills med Emil. Vi åkte vid halv 11 och höll honom vaken fram till ca kl 12, sen sov han i ungefär tre timmar och sista timmen satt jag bak och höll honom sällskap (med mobilen - "blabblarna" har fått ett nytt uppsving igen). Lagom många pauser och bra humör på samtliga hela resan. Sen när vi kom fram blev det lyckligt återförenande av barnbarn och mormor och så åt vi middag. Efteråt gick jag spontant på quiz med Kalle och Bella och lite annat folk. Man får ju passa på.
Fredagen var stillsam. Vi sov ut, strosade på stan med mamma, hängde lite hos Bella och Kalle och katterna och åkte upp till Johanna och Oscar där vi åt fantastisk middag (som alltid!) och hade spelkväll efter att alla barn hade somnat. Vi sov halvbra av olika anledningar, men hade sen en jättemysig morgon innan vi åkte tillbaka och lämnade Emil på Carl Grimbergsgatan och packade om i bilen.
Sen körde vi nämligen till Tjörn för att göra oss i ordning hos Pelle och Nathalie och gå på bröllop! Mörke och Nelly gifte sig och jag hade träffat ungefär fem personer av de 80-ish gästerna tidigare (Johannes och brudgummen inräknade). Det var kallt men vi var snygga (så jävla snygga faktiskt!) och det blev en eftermiddag/kväll/natt av socialt umgänge - nostalgiska samtal med Johannes barndomsvänner och lärakännautfrågningar med fruar och bordsgrannar), fantastiskt bra middag (igen!), lagom alkoholintag och dans. Vi sov över hos Pelle och Nathalies mammas stuga 10 minuter bort från Billströmska där bröllopet var. Ingen bakfylla, bara vanlig trötthet som till viss del motverkades av fabulös sovmorgon. :D Knappt en enda bild blev tagen, så trevligt var det!
Tyvärr gick hemresan inte lika bra som vägen ner. Vi kom hem till mamma och pappa efter lunch nån gång och det första som hände var att Emil, som varit ett solsken sedan vi åkt, gick tillbaka till sitt vanliga missnöjda tvååringstrotsande jag. Medan Johannes vilade sig inför körningen försökte jag sysselsätta och distrahera och leka tills det var dags för middag, med halvdant resultat. Efter en tidig middag satte vi oss i bilen. Vi hade planerat allt rätt, men verkligheten är en annan femma, så när Emil hade bytt om till pyjamas och fått välling tänkte vi att han skulle somna och sova resten av vägen, men det som faktiskt hände var att han grät och klagade på allt i typ 2,5 timmar innan han slocknade av ren utmattning. Sista timmen fick vi någon slags lugn och ro, men det var typ tortyr innan dess. :( Man känner sig inte som årets förälder då direkt.
Som tur var har han varit lite mer som vanligt igår och idag. Lilla hjärtat. Han är ju så go när han är på bra humör, och kanske hade han visat den sidan hela helgen och behövde få släppa fram resten eller nåt. Kanske var han arg på oss för att vi hade varit borta så länge, trots att det hade gått jättebra att sova hos mormor och morfar? Jag vet inte. Men igår hade vi fullt fungerande teamwork i projekt vardag trots att min dag var fullständigt usel och jag fick klippt gräsmattan, vi åt hemlagad mat bara lite sent och Emil somnade i vettig tid i sin egen säng.
Min usla dag berodde på massor med grejer. Jag kom iväg sent till jobbet, bvc ringde och avbokade tiden vi skulle på på eftermiddagen och hänvisade till vårdcentralen istället, jag hade mens och mensvärk OCH fastedag, och sen visade det sig att väntetiden hos vårdcentralen var 4-6 veckor. Vi vill kolla upp en fläck på Emils rygg och det känns så himla störigt att behöva vänta så länge. Dessutom satt jag på andra besöket hos terapeuten på VC och grät och kände mig alldeles jättelåg i största allmänhet. När jag tittade på födelsedagspresent till Frida gick brandlarmet i Farsta centrum och jag hann lagom gå in igen och köpa presenten innan det var dags att hämta Emil. Sen blev kvällen riktigt bra till slut, men ja.
Idag känns det bättre.
I eftermiddag ska jag på utvärderingssamtal på Kognitiva Institutet, för att se om jag ska genomgå en studentbehandling hos dom. Terapeuten P på vårdcentralen ska nämligen sluta efter sommaren och våra två samtal hittills har mest handlat om vad det är jag vill ha hjälp med och vem hon ska slussa mig vidare till. Studenten ifråga håller på att utbilda sig till just terapeut och P hade bra erfarenheter av institutet. Innan allt bestäms ska en handledare intervjua mig för att se om det är rätt sorts behandling för mig och om inte har vi (P och jag) ytterligare ett samtal inbokat om två veckor för att följa upp och se om det finns andra alternativ. Det lutar åt att jag dels ska gå i egen behandling och dels att Johannes och jag ska ta några parsessioner också. Det känns som att vi behöver lära oss att prata med varandra igen, och kanske också få lite hjälp med att bearbeta det senaste året så att vi blir ett team på riktigt igen. Jag hoppas att det ska gå bra. Vi får se. Och nu måste jag gå och äta så att jag hinner jobba lite till innan jag sticker till Sabbatsberg.
Långhelgen kristihimm (torsdag-söndag) har tillbringats på västkusten. Vi tog bilen ner på torsdagen och hade möjligen vår bästa långkörning hittills med Emil. Vi åkte vid halv 11 och höll honom vaken fram till ca kl 12, sen sov han i ungefär tre timmar och sista timmen satt jag bak och höll honom sällskap (med mobilen - "blabblarna" har fått ett nytt uppsving igen). Lagom många pauser och bra humör på samtliga hela resan. Sen när vi kom fram blev det lyckligt återförenande av barnbarn och mormor och så åt vi middag. Efteråt gick jag spontant på quiz med Kalle och Bella och lite annat folk. Man får ju passa på.
Fredagen var stillsam. Vi sov ut, strosade på stan med mamma, hängde lite hos Bella och Kalle och katterna och åkte upp till Johanna och Oscar där vi åt fantastisk middag (som alltid!) och hade spelkväll efter att alla barn hade somnat. Vi sov halvbra av olika anledningar, men hade sen en jättemysig morgon innan vi åkte tillbaka och lämnade Emil på Carl Grimbergsgatan och packade om i bilen.
Sen körde vi nämligen till Tjörn för att göra oss i ordning hos Pelle och Nathalie och gå på bröllop! Mörke och Nelly gifte sig och jag hade träffat ungefär fem personer av de 80-ish gästerna tidigare (Johannes och brudgummen inräknade). Det var kallt men vi var snygga (så jävla snygga faktiskt!) och det blev en eftermiddag/kväll/natt av socialt umgänge - nostalgiska samtal med Johannes barndomsvänner och lärakännautfrågningar med fruar och bordsgrannar), fantastiskt bra middag (igen!), lagom alkoholintag och dans. Vi sov över hos Pelle och Nathalies mammas stuga 10 minuter bort från Billströmska där bröllopet var. Ingen bakfylla, bara vanlig trötthet som till viss del motverkades av fabulös sovmorgon. :D Knappt en enda bild blev tagen, så trevligt var det!
Tyvärr gick hemresan inte lika bra som vägen ner. Vi kom hem till mamma och pappa efter lunch nån gång och det första som hände var att Emil, som varit ett solsken sedan vi åkt, gick tillbaka till sitt vanliga missnöjda tvååringstrotsande jag. Medan Johannes vilade sig inför körningen försökte jag sysselsätta och distrahera och leka tills det var dags för middag, med halvdant resultat. Efter en tidig middag satte vi oss i bilen. Vi hade planerat allt rätt, men verkligheten är en annan femma, så när Emil hade bytt om till pyjamas och fått välling tänkte vi att han skulle somna och sova resten av vägen, men det som faktiskt hände var att han grät och klagade på allt i typ 2,5 timmar innan han slocknade av ren utmattning. Sista timmen fick vi någon slags lugn och ro, men det var typ tortyr innan dess. :( Man känner sig inte som årets förälder då direkt.
Som tur var har han varit lite mer som vanligt igår och idag. Lilla hjärtat. Han är ju så go när han är på bra humör, och kanske hade han visat den sidan hela helgen och behövde få släppa fram resten eller nåt. Kanske var han arg på oss för att vi hade varit borta så länge, trots att det hade gått jättebra att sova hos mormor och morfar? Jag vet inte. Men igår hade vi fullt fungerande teamwork i projekt vardag trots att min dag var fullständigt usel och jag fick klippt gräsmattan, vi åt hemlagad mat bara lite sent och Emil somnade i vettig tid i sin egen säng.
Min usla dag berodde på massor med grejer. Jag kom iväg sent till jobbet, bvc ringde och avbokade tiden vi skulle på på eftermiddagen och hänvisade till vårdcentralen istället, jag hade mens och mensvärk OCH fastedag, och sen visade det sig att väntetiden hos vårdcentralen var 4-6 veckor. Vi vill kolla upp en fläck på Emils rygg och det känns så himla störigt att behöva vänta så länge. Dessutom satt jag på andra besöket hos terapeuten på VC och grät och kände mig alldeles jättelåg i största allmänhet. När jag tittade på födelsedagspresent till Frida gick brandlarmet i Farsta centrum och jag hann lagom gå in igen och köpa presenten innan det var dags att hämta Emil. Sen blev kvällen riktigt bra till slut, men ja.
Idag känns det bättre.
I eftermiddag ska jag på utvärderingssamtal på Kognitiva Institutet, för att se om jag ska genomgå en studentbehandling hos dom. Terapeuten P på vårdcentralen ska nämligen sluta efter sommaren och våra två samtal hittills har mest handlat om vad det är jag vill ha hjälp med och vem hon ska slussa mig vidare till. Studenten ifråga håller på att utbilda sig till just terapeut och P hade bra erfarenheter av institutet. Innan allt bestäms ska en handledare intervjua mig för att se om det är rätt sorts behandling för mig och om inte har vi (P och jag) ytterligare ett samtal inbokat om två veckor för att följa upp och se om det finns andra alternativ. Det lutar åt att jag dels ska gå i egen behandling och dels att Johannes och jag ska ta några parsessioner också. Det känns som att vi behöver lära oss att prata med varandra igen, och kanske också få lite hjälp med att bearbeta det senaste året så att vi blir ett team på riktigt igen. Jag hoppas att det ska gå bra. Vi får se. Och nu måste jag gå och äta så att jag hinner jobba lite till innan jag sticker till Sabbatsberg.
måndag, maj 20, 2019
Som vanligt
Jag har långsamt blivit friskare efter Megaförkylningen för snart en månad sen. Tröttheten börjar gå över, tror jag. Känner fortfarande av musklerna runt revbenen, särskilt när jag ligger ner oavsett ställning eller hostar/nyser, men i övrigt börjar jag känna mig lite mer som vanligt igen. Idag gör jag ett försök med 5:2 igen och ser hur det går. Jag har ju känt mig väldigt matt när jag varit hungrig vid några tillfällen de senaste veckorna så vi får se helt enkelt...
Den här helgen har varit fantastisk så till vida att den varit helt som vanligt. Som vanligt innan Emil kom. Det började med att jag faktiskt pysslade i torsdags och fredags kväll. En modifiering och en påbyggnad av det jättefina lilla ats-kostymsetet som Emil fick av Fia när han var några månader gammal. Ända sedan jag fick veta att en annan dansvän, Anna, var gravid har jag tänkt att det där setet måste få gå vidare så att det används lite till och när jag var på sy- och hantverksmässan tidigare i år köpte jag en liten stuvbit. Den blev ett par små pantaloons, så nu består kostymen av en liten väst, ett superfint litet tofsbälte och ett par brallor! Fullständigt urgulligt!
I lördags var det nämligen födelsedagsfika hemma hos Anne och jag visste att Anna skulle komma dit. Anne fick en av mina övervintrade jordgubbsrevor och Anna fick den lilla kostymen. Den gjorde succé kan man lugnt säga. :) Emil och jag var där hela eftermiddagen och kom inte hem förrän det var dags att sova. Det var så himla mysigt och Emil hade sällskap av en treåring med en hög med bilar plus att han sprang runt och flirtade hej vilt. Dessutom fick vi fixat i trädgården på förmiddagen. Bästa lördagen på länge!
Sen igår fick jag sova ända till klockan åtta (!). Vi hade lånat ut Emil till sin farmor efter lunch så att jag kunde gå på terminsavslutningsshowen hos Studiefrämjandet. Jag fick titta på dans och hänga med dansfolk i flera timmar och sen gick Johannes och jag och åt middag på restaurang utan barn. Inte så vanligt numera. Också en makalöst bra dag!
Jag har tänkt mycket på det här med omställningen med att få barn de senaste dagarna och jag vet att en av dom jobbigare grejerna för mig är just att inte kunna göra allt jag vill på fritiden. Jag vill dansa mer, inte minst med Tiktaalik. Uppträda mer. Jag saknar lindyhopen med Johannes. Vill kunna gå på aw och spontanfika utan att behöva planera i flera veckor i förväg. Jobba över ett par timmar när det behövs. Vill kunna slappa på helgerna. Sova ikapp på söndagmorgnarnarna. Gå på dejt med Johannes när vi känner för det. Ha energi och tid att pyssla med alla små kreativa projekt som snurrar runt i huvudet på mig.
Jag ångrar aldrig, aldrig att vi fick Emil och jag vet att det är tillfälligt under småbarnsåren, men hur mysigt och roligt det än är med en pratglad, energisk och kärvänlig tvååring som vill ha och behöver uppmärksamhet i stort sett alla dygnets vakna timmar så finns det tillfällen när jag längtar tills han blir lite äldre. Säkert är det så också att jag känner av det extra mycket eftersom Johannes inte kunnat ta halva föräldraskapet på ett ganska bra tag.
Därför är jag helt orimligt nöjd med helgen. Jag pysslade, gjorde lite i trädgården som jag tänkt på att jag borde, var jättesocial och fick lite dans till livs även om jag inte uppträdde själv, gick på minidejt med Johannes och fick faktiskt sovit ut bättre än på länge! Det jag inte har gjort är allt det andra. Det är skitigt som fan gör hemma och badrummet börjar bli riktigt äckligt. Disk står staplad i köket och alla tvättkorgar svämmar över. Skräp behöver slängas och mat behöver handlas. Vi har knappt lagat mat på hela helgen, utemat för hela slanten.
Men det var det värt för att få känna sig som vanligt ett litet tag. Som kronan på verket och motvikt till den känslan hade vi missat att förskolan var stängd idag (jag har verkligen inte koll på läget längre), så jag tar en föräldradag med kort varsel eftersom Johannes faktiskt jobbar sin första dag efter transplantationen idag! Visserligen bara 9-13 men ändå. Sen ska vi hitta på nåt kul tillsammans i eftermiddag! Wish me luck med att hålla Emil sysselsatt fram till middagsvilan...
tisdag, maj 07, 2019
Sjukdom, mer sjukdom, julklappsdate och Leksandsbesök
Påskdagens morgon (sön) vaknade jag med feber. Mådde riktigt pyton och insåg raskt att det går inte att ta hand om Emil hela dagen på det här viset, så jag lyckades leasa ut honom till Eva för dagen trots kort varsel. Tror att jag kanske gjorde samma sak på annandagen men jag minns ärligt talat inte. Jag hade hög feber i typ fyra dagar. Tappade i stort sett rösten och hostade en del. Eftersom Johannes inte borde uppsöka förskolan pga immunförsvaret så tog jag alvedon tidigt varje morgon och lagom när jag hade slutat svettas var det dags att stappla ner med Emil till förskolan. Sen stapplade jag upp igen och sov i fyra fem timmar innan jag petade i mig lite mat och sov tills det var dags för hämtning. Den behövde jag tack och lov inte göra själv någon gång men sen behövde ju någon vakta barnet medan maten lagades och det var lättare för mig att sitta på en filt i trädgården medan han spankulerade runt, än att laga middag. Ingen ork, ingen matlust, illamående pga tom mage mest hela tiden, inflammation i tandköttet som inte ville läka, röst värdig en finsk alkoholist (som Johannes uttryckte det)... Så höll det på. Och lagom till tisdagen gick vårt internet ner.
På onsdagen hade ingen som helst förbättring skett, så jag gick till vårdcentralen. Läkaren tvättade händerna frenetiskt och konstaterade virusinfektion - inget att göra förutom att vila. Jag hade hoppats att det skulle vara något som gick att behandla men det var det ju inte, så det var bara att gå hem och lida vidare. Fram emot helgen var det lite bättre, febern hade gått över i snor och sprängande bihålor istället. Hostan var ungefär konstant, likaså orkeslösheten och matlusten. Jag var hemma sjuk hela veckan och missade därmed för första gången (tror jag?) ett uppträdande på grund av sjukdom. Stackars Linda och Helen fick göra en oväntad duett istället för trio.
På lördagen hade vi bestämt sedan tidigare att Eva skulle ta Emil så att vi kunde gå på showen Art (Rheborg, Schyffert, Andersson i relationsdrama typ). Vi gick på dejt och käkade middag och hängde en stund hemma hos Sebbe i hans nya lägenhet och tittade på medan han packade upp. Sjukt skön eftermiddag/kväll, men det blev inte sent direkt.
Emil sov faktiskt över hos Eva, första natten själv någon annanstans! Det gick jättebra trots lite feber (och lika mycket krångel och logistik som vanligt från farmors sida). Stora killen!
Sen åkte vi på utflykt på söndagen och jag fick köpt en ny kindle because reasons, på måndagen vabbade jag pga lite söndagsfeber hos Emil (men behövde sova två gånger under dagen så det var tur att Johannes också var hemma). På tisdagen gick jag faktiskt till jobbet och lyckades få lite gjort (och äntligen dök reparatören upp så att vi fick internet igen!), sen var det första maj och sen hade jag tagit ut två dagars semester.
Anledningen till det var att vi skulle åka och hälsa på Pelle och Nathalie och barnen i deras nya hus i Insjön utanför Leksand! Vi tillbringade långhelgen där och hade det fint, med utflykter och spelkvällar och mycket barn i alla tänkbara åldrar. Någonstans på vägen (fredagen) hände något med min hosta. Snoret och bihålorna gav tillslut med sig, men antingen hostade jag sönder något längs med revbenen på vänster sida, eller så har jag fått en elak inflammation i mjukdelarna mellan revbenen för helvete va ont jag har haft sedan dess.
Igår och idag har jag jobbat men varit grymt trött och inte går det att dansa något heller när "revbenen" beter sig på det här viset. Jag tar min egenkväll idag ändå, because viktigt, men jag kommer inte kunna vara med på avslutningen.
Jag tycker det är dags att vara färdig nu. Jag vill bli frisk och pigg igen! Ju mer jag tänker på det och ju fler jag pratar med, desto mer undrar jag om det här effekterna av det senaste året som tar ut sin rätt. Johannes är äntligen näst intill frisk och som vanligt igen och jag känner inte längre att jag måste hålla ställningarna och göra allt. Kanske var det här kraschen som har väntat...? Om det är så, så hoppas jag innerligt att det inte blir värre än så här. Den som lever får se. Nästa vecka har jag första psykologsamtalet på vårdcentralen, vi får se vad hon säger. Håll tummarna för att det är en inflammation jag har i sidan, som läker ut fort. Jag hostade sönder muskler när jag gick i gymnasiet och det tog fan MÅNADER innan jag kunde röra mig obehindrat igen. Jag har inte tid med sånt trams!
Och apropå tid, så är det hög tid att gå och äta något inför dansen. Som jag ska gå och titta på även om jag inte kan vara med. Så det så.
På onsdagen hade ingen som helst förbättring skett, så jag gick till vårdcentralen. Läkaren tvättade händerna frenetiskt och konstaterade virusinfektion - inget att göra förutom att vila. Jag hade hoppats att det skulle vara något som gick att behandla men det var det ju inte, så det var bara att gå hem och lida vidare. Fram emot helgen var det lite bättre, febern hade gått över i snor och sprängande bihålor istället. Hostan var ungefär konstant, likaså orkeslösheten och matlusten. Jag var hemma sjuk hela veckan och missade därmed för första gången (tror jag?) ett uppträdande på grund av sjukdom. Stackars Linda och Helen fick göra en oväntad duett istället för trio.
På lördagen hade vi bestämt sedan tidigare att Eva skulle ta Emil så att vi kunde gå på showen Art (Rheborg, Schyffert, Andersson i relationsdrama typ). Vi gick på dejt och käkade middag och hängde en stund hemma hos Sebbe i hans nya lägenhet och tittade på medan han packade upp. Sjukt skön eftermiddag/kväll, men det blev inte sent direkt.
Emil sov faktiskt över hos Eva, första natten själv någon annanstans! Det gick jättebra trots lite feber (och lika mycket krångel och logistik som vanligt från farmors sida). Stora killen!
Sen åkte vi på utflykt på söndagen och jag fick köpt en ny kindle because reasons, på måndagen vabbade jag pga lite söndagsfeber hos Emil (men behövde sova två gånger under dagen så det var tur att Johannes också var hemma). På tisdagen gick jag faktiskt till jobbet och lyckades få lite gjort (och äntligen dök reparatören upp så att vi fick internet igen!), sen var det första maj och sen hade jag tagit ut två dagars semester.
Anledningen till det var att vi skulle åka och hälsa på Pelle och Nathalie och barnen i deras nya hus i Insjön utanför Leksand! Vi tillbringade långhelgen där och hade det fint, med utflykter och spelkvällar och mycket barn i alla tänkbara åldrar. Någonstans på vägen (fredagen) hände något med min hosta. Snoret och bihålorna gav tillslut med sig, men antingen hostade jag sönder något längs med revbenen på vänster sida, eller så har jag fått en elak inflammation i mjukdelarna mellan revbenen för helvete va ont jag har haft sedan dess.
Igår och idag har jag jobbat men varit grymt trött och inte går det att dansa något heller när "revbenen" beter sig på det här viset. Jag tar min egenkväll idag ändå, because viktigt, men jag kommer inte kunna vara med på avslutningen.
Jag tycker det är dags att vara färdig nu. Jag vill bli frisk och pigg igen! Ju mer jag tänker på det och ju fler jag pratar med, desto mer undrar jag om det här effekterna av det senaste året som tar ut sin rätt. Johannes är äntligen näst intill frisk och som vanligt igen och jag känner inte längre att jag måste hålla ställningarna och göra allt. Kanske var det här kraschen som har väntat...? Om det är så, så hoppas jag innerligt att det inte blir värre än så här. Den som lever får se. Nästa vecka har jag första psykologsamtalet på vårdcentralen, vi får se vad hon säger. Håll tummarna för att det är en inflammation jag har i sidan, som läker ut fort. Jag hostade sönder muskler när jag gick i gymnasiet och det tog fan MÅNADER innan jag kunde röra mig obehindrat igen. Jag har inte tid med sånt trams!
Och apropå tid, så är det hög tid att gå och äta något inför dansen. Som jag ska gå och titta på även om jag inte kan vara med. Så det så.
fredag, april 19, 2019
bye bye kindle
Sen jag fick min Kindle i födelsedagspresent i somras har vi hängt ihop som ler- och långhalm. Jag skojar inte om jag säger att jag läser åtminstone 600 sidor i veckan. Ofta mer. Jag fullkomligt plöjer skönlitteratur. Den är min livlina, min verklighetsflykt och min stöttepelare och har hjälpt mig igenom hela hösten, vintern och våren. Jag har till och med ett skal till den eftersom jag har haft med den precis överallt och skärmen är känslig enligt internets samlade erfarenheter.
Idag bar jag den och en ilsk Emil. Jag hade varken väska eller fickor, Emil sprattlade och kindlen åkte i backen. Jag tänkte inte mer på det, plockade upp den och rättade till greppet om Emil och gick den sista biten. Det var rätt prioritering att tappa den istället för Emil. Men när jag öppnade den mycket senare på kvällen så såg jag tre sprickor i övre hörnet.
Blev alldeles kall men insåg snabbt att det gick att aktivera, öppna, läsa och bläddra utan problem. Så jag läste ut boken och trodde att jag hade klarat mig undan med några sprickor och blotta förskräckelsen. Tji fick jag.
Det uppdagades när jag skulle ge dåligt betyg till boken jag nyss läst ut att den övre fjärdedelen av skärmen inte reagerar. Så jag kan inte ge betyg, ändra ljusstyrka, gå till mitt library eller till butiken. Jag kan heller inte inte hoppa fram och tillbaka i boken utan att faktiskt bläddra mig dit en sida i taget.
Och så var det med det. Garanti gäller inte för åsamkad skada. Självrisken på försäkringen är dyrare än att köpa en ny. En ny kostar ca 1600 kr som jag inte riktigt har just nu efter tre tandläkarbesök samma månad.
Helvetes jävla apanus. Jag är så jävla frustrerad på mig själv..!
Imorgon ska jag se om man kan köpa en replacement screen på Ebay. Kostar några hundralappar och det finns utförliga steg för steg-guider online hur man gör när man byter.
Om det funkar tänker jag köpa ett nytt bättre skal. Och inte tappa den igen.
Skitkväll.
tisdag, april 16, 2019
Wait, what?
Insåg precis en grej: den 24:e januari skrev jag ett inlägg om målsättningar under 2019. Och faktum är att jag faktiskt tror att typ alla är gjorda eller uppnådda. Whaaat?! Måste vara något slags rekord! Kanske måste man göra nya vid halvårsskiftet i sånt fall? Jag menar, kolla här:
Och nu ska jag gå och käka lunch och sen ge mig på registratorsmailen igen.
- jag har kommit igång med träningen och håller i den, minst en gång i veckan i gymmet men oftast två.
- jag dansar igen och har två väldigt olika uppträdanden inplanerade, som jag borde skriva ett inlägg om nån gång.
- jag har satt igång med en slags föräldravänlig 5:2-version och håller i den också. Inte riktigt lika nitisk som innan graviditeten så vikten går inte neråt i riktigt lika rask takt som då, men det gör inget. Den smyger ändå åt rätt håll, om vågen i gymmet går att lita på.
- jag har färgat håret! Det behöver också ett eget inlägg nu snart. Med bilder. Jävla iPhone.
- Johannes har fått en ny njure.
Och nu ska jag gå och käka lunch och sen ge mig på registratorsmailen igen.
Talk the talk
Jag insåg en grej häromkvällen när jag stod och borstade tänderna. I snart ett års tid har Johannes och jag med något enstaka undantag bara pratat om sånt vi "måste" prata om. Praktikaliteter, logistik, tjaffs osv. Jag har inte ens reflekterat över det. Men mitt under tandborstningen så kom jag på en kul grej som hände på dansträningen och kände "det måste jag berätta för Johannes"! Och sen gjorde jag det.
Det låter trivialt, men det känns så himla stort. Det vardagliga samtalet om allt och inget är en så fundamental del av en relation att det inte ens märks förrän det inte finns längre, eller som i mitt fall - när det till slut återkommer. Tänk dig att under ett års tid inte ha någon att berätta alla såna där småsaker för, att fnissa eller himla med ögonen tillsammans med. Inte för att det inte finns personer i din omgivning utan för att reaktionerna och därmed interaktionerna i stort sett uteblir eller för att effekten aldrig blir den du tänkt.
Ju mer jag tänker på det desto mer tragiskt känns det som att livet varit. Dessutom av en anledning som jag inte ens har reflekterat över. Känner lite att jag inte riktigt lyckas förmedla det här så jag slutar nu. Helt enkelt.
Andra saker som har hänt är att dialysmaskinen äntligen är hämtad! Känns som att vi har ett dubbelt så stort vardagsrum helt plötsligt och en trapp som är som ett hål nu när den inte är belamrad med kartonger med engångsmaterial.
Dessutom har mamma åkt hem, så nu är det tillbaka till den riktiga vardagen. Saknar henne! Det är mycket på jobbet och jag måste nog inse att det inte kommer bli jättemycket gjort en månad eller två framöver med tanke på att jag måste lämna och hämta Emil tills Johannes sår har läkt tillräckligt bra. Jag har liksom i stort sett noll möjligheter att jobba över och riva av uppgifterna. Idag är det tisdag men ingen dans, dock har jag med rutin i åtanke ändå startat upp med barnvakten igen. Hon hämtar och har hand om Emil fram till middag och Frida stöttar upp från middag till sängdags. Det borde gå bra. Och jag behöver ta tillbaka mina egenkvällar oavsett aktivitet. Kanske sticker jag bara och äter en hamburgare i Farsta och läser min bok till det stänger. Spela roll, egentligen.
Egenkväll är egenkväll.
Det låter trivialt, men det känns så himla stort. Det vardagliga samtalet om allt och inget är en så fundamental del av en relation att det inte ens märks förrän det inte finns längre, eller som i mitt fall - när det till slut återkommer. Tänk dig att under ett års tid inte ha någon att berätta alla såna där småsaker för, att fnissa eller himla med ögonen tillsammans med. Inte för att det inte finns personer i din omgivning utan för att reaktionerna och därmed interaktionerna i stort sett uteblir eller för att effekten aldrig blir den du tänkt.
Ju mer jag tänker på det desto mer tragiskt känns det som att livet varit. Dessutom av en anledning som jag inte ens har reflekterat över. Känner lite att jag inte riktigt lyckas förmedla det här så jag slutar nu. Helt enkelt.
Andra saker som har hänt är att dialysmaskinen äntligen är hämtad! Känns som att vi har ett dubbelt så stort vardagsrum helt plötsligt och en trapp som är som ett hål nu när den inte är belamrad med kartonger med engångsmaterial.
Dessutom har mamma åkt hem, så nu är det tillbaka till den riktiga vardagen. Saknar henne! Det är mycket på jobbet och jag måste nog inse att det inte kommer bli jättemycket gjort en månad eller två framöver med tanke på att jag måste lämna och hämta Emil tills Johannes sår har läkt tillräckligt bra. Jag har liksom i stort sett noll möjligheter att jobba över och riva av uppgifterna. Idag är det tisdag men ingen dans, dock har jag med rutin i åtanke ändå startat upp med barnvakten igen. Hon hämtar och har hand om Emil fram till middag och Frida stöttar upp från middag till sängdags. Det borde gå bra. Och jag behöver ta tillbaka mina egenkvällar oavsett aktivitet. Kanske sticker jag bara och äter en hamburgare i Farsta och läser min bok till det stänger. Spela roll, egentligen.
Egenkväll är egenkväll.
måndag, april 01, 2019
Touchy-feely
Idag hoppas vi att Johannes får komma hem. Jag börjar på allvar bli desperat efter beröring. Svältfödd. Vill gosa i soffan länge, somna i sked, vakna i sked, hångla. Det har inte varit så värst mycket med något av det det senaste året.
Inte för att det är Johannes fel. Han kan ju inte hjälpa att han har haft ont av diverse katetrar, haft svårt att reglera temperaturen med mig för nära osv. Men det börjar bli rätt gammalt att bara röra vid varandra försiktigt och i förbifarten. Det räcker inte med en snabb kram längre liksom.
Jag har alltid varit ganska fysisk i den mening att jag behöver mycket kroppskontakt med den eller dom som är mig närmast. Sen ska jag inte sticka under stol med att jag tycker kramkulturen är problematisk, det kommer inte naturligt att kramas till höger och vänster hur som helst. Men Johannes är nåt annat såklart. Han är mitt hemma. Jag längtar hem. Så jävla mycket!
Hoppas jag får kramas ikväll! Och att operationssåret läker fort.
torsdag, mars 28, 2019
Hello goodbye
Igår fick Johannes hastigt och lustigt lov att åka hem. Tidigare var det sagt slutet av veckan, men han trodde att dom började få trångt med vårdplatser och han har ju blivit piggare väldigt stadigt. Vi hade bestämt att Emil nog borde få hälsa på honom på sjukhuset en gång i alla fall för förståelsens skull, så vi körde på med den planen ändå och sen åkte alla hem ungefär samtidigt - vissa med buss och vissa med sjuktransport. Emil var så glad över att se Johannes men det var ju väldigt svårt att bara vara stillsam inne på avdelningen så det var bra att det inte var ett särskilt långt besök.
Imorse var Emil sitt vanliga 2-åriga jag, med humörsvängningar och allt annat. Men han var jätteglad över att Johannes var hemma i sängen när vi vaknade och han skulle prompt sitta i Johannes knä en liten stund på morgonen - djupt upprörd när det inte gick snabbt nog.
Stackars Johannes hade en jobbig kväll och natt, med ganska mycket smärtor och lite frossa och nästan-feber. Jag har själv sovit dåligt, kunde konstatera att jag har vant mig vid att sova själv och tycker det är svårt med alla extra ljud, snarkningar osv, när vi är fler i sovrummet. Dessutom vaknade Emil halv 6 imorse och jag orkade bara inte bråka med honom om amningen när både Johannes och jag hade sovit så dåligt och det dessutom var ljust ute, så vi tog en maratonamning helt enkelt. Och så kom vi upp i så bra tid att jag kunde fixa håret lite. Har experimenterat igen med att sova med rullar på nedre längderna. Vi får se hur bra det håller, men resultatet var fint i alla fall!
Eftersom Johannes var lite orolig över nästan-febern igår pratade han med läkaren på kvällen, och bestämde att han skulle in på kontroll nu på morgonen om det inte blev värre under natten vilket det som tur var inte blev. För en liten stund sedan sa han att det verkar vara någon slags infektion i alla fall och att dom lägger in honom igen, för vidare kontroll och uppföljning. Oklart ännu vad det beror på.
Det känns så typiskt. Men å andra sidan har det gått så bra hittills. Lite bakslag är ju bara att vänta sig när det handlar om såna här komplicerade grejer. Hjärtat var lite ledsen över att det blev en så antiklimaktisk hemkomst när han ju varit så pigg på sjukhuset, men han får ju möjlighet att göra om igen nu. Oh well.
Imorse var Emil sitt vanliga 2-åriga jag, med humörsvängningar och allt annat. Men han var jätteglad över att Johannes var hemma i sängen när vi vaknade och han skulle prompt sitta i Johannes knä en liten stund på morgonen - djupt upprörd när det inte gick snabbt nog.
Stackars Johannes hade en jobbig kväll och natt, med ganska mycket smärtor och lite frossa och nästan-feber. Jag har själv sovit dåligt, kunde konstatera att jag har vant mig vid att sova själv och tycker det är svårt med alla extra ljud, snarkningar osv, när vi är fler i sovrummet. Dessutom vaknade Emil halv 6 imorse och jag orkade bara inte bråka med honom om amningen när både Johannes och jag hade sovit så dåligt och det dessutom var ljust ute, så vi tog en maratonamning helt enkelt. Och så kom vi upp i så bra tid att jag kunde fixa håret lite. Har experimenterat igen med att sova med rullar på nedre längderna. Vi får se hur bra det håller, men resultatet var fint i alla fall!
Eftersom Johannes var lite orolig över nästan-febern igår pratade han med läkaren på kvällen, och bestämde att han skulle in på kontroll nu på morgonen om det inte blev värre under natten vilket det som tur var inte blev. För en liten stund sedan sa han att det verkar vara någon slags infektion i alla fall och att dom lägger in honom igen, för vidare kontroll och uppföljning. Oklart ännu vad det beror på.
Det känns så typiskt. Men å andra sidan har det gått så bra hittills. Lite bakslag är ju bara att vänta sig när det handlar om såna här komplicerade grejer. Hjärtat var lite ledsen över att det blev en så antiklimaktisk hemkomst när han ju varit så pigg på sjukhuset, men han får ju möjlighet att göra om igen nu. Oh well.
tisdag, mars 26, 2019
Post-transpl.
Det var verkligen en urladdning senast jag skrev. Jag har inte ens varit inne och läst det i efterhand vilket är ovanligt för mig, ofta går jag tillbaka och läser, rättar till lite och redigerar efter att jag publicerat inlägget. Det har hänt mycket sedan dess.
Jag har äntligen, äntligen, färgat håret! Det är lila/magentaaktigt i grunden med röda slingor och ljusrosa toppar/längder och det är så jävla fint! Ingen skarp utväxt heller, utan det kommer växa ut snyggt. Och jag är typ kär i mig själv.. :) Blev liknad vid Molly Sandén första veckan och idag fick jag en rolig kommentar av en kollega som inte sett min nya hårfärg tidigare: "men va piffig du är i håret! Du ser ut som hon, vahetteron som är med i Let's Dance nu, handbollsspelaren!". Han menade alltså Linnea Claesson, och jag ska erkänna att det känns väldigt fint att bli liknad vid henne (oavsett hur stor liknelsen egentligen är haha). Så mycket komplimanger! Så mycket självkänsla! Jag spanar på mig själv i spegeln varje chans jag får och trivs makalöst bra. Det var helt rätt grej att göra så här tätt inpå transplantationen, en vitaminkick och en uppiggare! Borde jag ha förvarnat Johannes istället för att ha smugit med frisörbesöket? Kanske. Det var iofs lite roligt att jag råkade outa mig i gruppchatten så att alla fick se hans reaktion. Men ja.. Kostade det hutlöst mycket pengar? Ja. Det är inget jag kommer göra om med någon tät regelbundenhet om vi säger så. Var det värt det? Lätt.
Dessvärre har min kollega Caroline slutat :( Hon har inte trivts med sin chef och sin närmaste kollega på flera år och jag är glad för hennes skull, men det känns så himla tomt utan henne! Jag kunde åtminstone gå på hennes avskeds-aw tack vare Eva och det var supertrevligt. Fick dessutom visat upp håret för alla dom bra :) Det var bra! Och trevligt!
Emil blev sjuk veckan innan transplantationen, till vår stora fasa. Eller rättare sagt, han blev hemskickad på grund av feber och snor, och hade sedan inte en grad feber på typ en veckas tid. Grönsnorig var han däremot med besked så vi bestämde oss för att hålla honom hemma tills Johannes skrevs in för säkerhets skull. Stackars unge... Han var ganska hängig, det var helt rätt att hålla honom hemma den där torsdag-fredagen, men under helgen piggade han på sig ordentligt och måndagen sen fick han hänga med farmor istället för att vara på förskolan. Jag tror att båda två blev rätt slut av upplevelsen :)
Lagom på måndagen i förra veckan gick jag också och drog på mig en förkylning istället, samma dag som mamma och Pelle kom hit. Det var bara att isolera sig och försöka lida igenom. Jag tillbringade en dag och två nätter nere hos Frida och fick knappt se någon annan. Tack och lov att mamma kunde ha hand om Emil och vi alla kunde hjälpas åt med markservicen. Johannes och Pelle fick ju bara inte lov att bli sjuka, då hade transplantationen flyttats fram. Jag fortsatte att hålla mig på replängds avstånd när Nathalie kom och bodde hos oss tisdag-torsdag, så gott det gick i alla fall. Emil var ju tillbaka på förskolan igen på onsdagen och hela dagen satt Nathalie och jag och oroade oss över operationen. Den tog typ hela dagen och vi fick ringa några gånger för att få reda på hur allt hade gått. Men det gick bra. Jag upprepar alltså: Johannes är transplanterad och det har gått bra!
Jag är så lättad. Hade ju tänkt ta ut semesterdagar ons-tors men det blev sjukskrivning hela veckan istället. På torsdagen tyckte jag att det inte hade blivit tillräckligt mycket bättre, så jag lyckades få tid på vårdcentralen (min sambo är nytransplanterad-kortet funkade utmärkt!) och blev konstaterad med halsfluss. Penicillin och hela baletten. Vad är oddsen?! Så jag fick inte hälsa på på sjukhuset förrän igår eftersom hans läkare ville att jag skulle känna mig helt frisk innan jag kom dit. Har fått nöja mig med telefon- och videosamtal och lite rapporter från Nathalie som (såklart) åkte dit redan dagen efter och flera gånger till under helgen. Så som jag också hade velat göra. Det blev lite känslomässigt när jag äntligen fick träffa honom igår. Jag tog ut en halv semesterdag och hängde med honom och Pelle hela eftermiddagen. Fick kramats försiktigt, pratat en hel del om allt och inget, hålla handen under korridorspromenader, spelat lite kort och fikat. Sen fick jag hjälpa Pelle att komma till sin sjuktaxi så att han kunde påbörja resan hem och så kom jag hem lagom för att äta lite våfflor och lägga Emil. Jag försöker göra det så ofta som jag kan, så att det finns någon slags rutin för honom nu. Jag är lite orolig över hur han ska reagera när Johannes kommer hem, men han är hemskt söt och rar i alla fall, även om det kommer en del trots och bråk. Tvåårstrots eller reaktion - ingen aning. Jag hoppas innerligt på det första.
Varje gång han ser att dörren till vardagsrummet är stängd säger han "pappa sover" och då säger jag att pappa är på sjukhuset, att han kommer hem när han mår bättre och att han saknar Emil jättemycket. Något av det har han plockat upp i alla fall för när han ser Johannes i telefonen skiner han upp och säger "pappa hukhuset". Igår lekte dom tittut i videosamtalet. Fruktansvärt fint.
En nackdel är ju att jag hade massa planer på saker jag skulle få gjort när Johannes var borta och mamma var här, men jag har ju varit sjuk och mått som en räv nästan en hel vecka så det har inte blivit något med det. Jag är superstressad över det. Önskar så att jag kunde bara ta ett steg tillbaka och sansa mig. Vara lite snäll mot mig själv osv. Men det går högst sådär. Mamma försöker hjälpa mig att beta av listan lite långsamt under dagarna då hon är ensam hemma, så lite framåt går det ju. Och trots det har jag bestämt mig för att gå och dansa idag efter jobbet. Planerar att ta ut några timmar och gå och hälsa på Johannes först eftersom jag inte kommer kunna sluta tidigare någon av de kommande dagarna i veckan.
Senaste beskedet är att Johannes ska få komma hem i slutet av veckan. Detaljer som dag låter fortfarande vänta på sig. Och nu måste jag jobba lite. Håhåjaja.
Jag har äntligen, äntligen, färgat håret! Det är lila/magentaaktigt i grunden med röda slingor och ljusrosa toppar/längder och det är så jävla fint! Ingen skarp utväxt heller, utan det kommer växa ut snyggt. Och jag är typ kär i mig själv.. :) Blev liknad vid Molly Sandén första veckan och idag fick jag en rolig kommentar av en kollega som inte sett min nya hårfärg tidigare: "men va piffig du är i håret! Du ser ut som hon, vahetteron som är med i Let's Dance nu, handbollsspelaren!". Han menade alltså Linnea Claesson, och jag ska erkänna att det känns väldigt fint att bli liknad vid henne (oavsett hur stor liknelsen egentligen är haha). Så mycket komplimanger! Så mycket självkänsla! Jag spanar på mig själv i spegeln varje chans jag får och trivs makalöst bra. Det var helt rätt grej att göra så här tätt inpå transplantationen, en vitaminkick och en uppiggare! Borde jag ha förvarnat Johannes istället för att ha smugit med frisörbesöket? Kanske. Det var iofs lite roligt att jag råkade outa mig i gruppchatten så att alla fick se hans reaktion. Men ja.. Kostade det hutlöst mycket pengar? Ja. Det är inget jag kommer göra om med någon tät regelbundenhet om vi säger så. Var det värt det? Lätt.
Dessvärre har min kollega Caroline slutat :( Hon har inte trivts med sin chef och sin närmaste kollega på flera år och jag är glad för hennes skull, men det känns så himla tomt utan henne! Jag kunde åtminstone gå på hennes avskeds-aw tack vare Eva och det var supertrevligt. Fick dessutom visat upp håret för alla dom bra :) Det var bra! Och trevligt!
Emil blev sjuk veckan innan transplantationen, till vår stora fasa. Eller rättare sagt, han blev hemskickad på grund av feber och snor, och hade sedan inte en grad feber på typ en veckas tid. Grönsnorig var han däremot med besked så vi bestämde oss för att hålla honom hemma tills Johannes skrevs in för säkerhets skull. Stackars unge... Han var ganska hängig, det var helt rätt att hålla honom hemma den där torsdag-fredagen, men under helgen piggade han på sig ordentligt och måndagen sen fick han hänga med farmor istället för att vara på förskolan. Jag tror att båda två blev rätt slut av upplevelsen :)
Lagom på måndagen i förra veckan gick jag också och drog på mig en förkylning istället, samma dag som mamma och Pelle kom hit. Det var bara att isolera sig och försöka lida igenom. Jag tillbringade en dag och två nätter nere hos Frida och fick knappt se någon annan. Tack och lov att mamma kunde ha hand om Emil och vi alla kunde hjälpas åt med markservicen. Johannes och Pelle fick ju bara inte lov att bli sjuka, då hade transplantationen flyttats fram. Jag fortsatte att hålla mig på replängds avstånd när Nathalie kom och bodde hos oss tisdag-torsdag, så gott det gick i alla fall. Emil var ju tillbaka på förskolan igen på onsdagen och hela dagen satt Nathalie och jag och oroade oss över operationen. Den tog typ hela dagen och vi fick ringa några gånger för att få reda på hur allt hade gått. Men det gick bra. Jag upprepar alltså: Johannes är transplanterad och det har gått bra!
Jag är så lättad. Hade ju tänkt ta ut semesterdagar ons-tors men det blev sjukskrivning hela veckan istället. På torsdagen tyckte jag att det inte hade blivit tillräckligt mycket bättre, så jag lyckades få tid på vårdcentralen (min sambo är nytransplanterad-kortet funkade utmärkt!) och blev konstaterad med halsfluss. Penicillin och hela baletten. Vad är oddsen?! Så jag fick inte hälsa på på sjukhuset förrän igår eftersom hans läkare ville att jag skulle känna mig helt frisk innan jag kom dit. Har fått nöja mig med telefon- och videosamtal och lite rapporter från Nathalie som (såklart) åkte dit redan dagen efter och flera gånger till under helgen. Så som jag också hade velat göra. Det blev lite känslomässigt när jag äntligen fick träffa honom igår. Jag tog ut en halv semesterdag och hängde med honom och Pelle hela eftermiddagen. Fick kramats försiktigt, pratat en hel del om allt och inget, hålla handen under korridorspromenader, spelat lite kort och fikat. Sen fick jag hjälpa Pelle att komma till sin sjuktaxi så att han kunde påbörja resan hem och så kom jag hem lagom för att äta lite våfflor och lägga Emil. Jag försöker göra det så ofta som jag kan, så att det finns någon slags rutin för honom nu. Jag är lite orolig över hur han ska reagera när Johannes kommer hem, men han är hemskt söt och rar i alla fall, även om det kommer en del trots och bråk. Tvåårstrots eller reaktion - ingen aning. Jag hoppas innerligt på det första.
Varje gång han ser att dörren till vardagsrummet är stängd säger han "pappa sover" och då säger jag att pappa är på sjukhuset, att han kommer hem när han mår bättre och att han saknar Emil jättemycket. Något av det har han plockat upp i alla fall för när han ser Johannes i telefonen skiner han upp och säger "pappa hukhuset". Igår lekte dom tittut i videosamtalet. Fruktansvärt fint.
En nackdel är ju att jag hade massa planer på saker jag skulle få gjort när Johannes var borta och mamma var här, men jag har ju varit sjuk och mått som en räv nästan en hel vecka så det har inte blivit något med det. Jag är superstressad över det. Önskar så att jag kunde bara ta ett steg tillbaka och sansa mig. Vara lite snäll mot mig själv osv. Men det går högst sådär. Mamma försöker hjälpa mig att beta av listan lite långsamt under dagarna då hon är ensam hemma, så lite framåt går det ju. Och trots det har jag bestämt mig för att gå och dansa idag efter jobbet. Planerar att ta ut några timmar och gå och hälsa på Johannes först eftersom jag inte kommer kunna sluta tidigare någon av de kommande dagarna i veckan.
Senaste beskedet är att Johannes ska få komma hem i slutet av veckan. Detaljer som dag låter fortfarande vänta på sig. Och nu måste jag jobba lite. Håhåjaja.
måndag, mars 11, 2019
Främlingar
2019-03-10
Behovet av att skriva av mig har brunnit i huvet och hjärtat den senaste timmen men nu när jag väl har satt mig så kommer det inget. Det känns som att inlägget redan är skrivet inombords men nu vet jag inte ens var jag ska börja. Skraj för var det ska sluta också. Rädd för att sätta saker på pränt för att det gör att det känns mer på riktigt och det finns delar av livet jag inte alls vill ska vara på riktigt.
Ibland, för ofta, är det som att vi är två främlingar som bara fortsätter rubba varandras cirklar. Vi stryker varandra mothårs utan att det är meningen och kommunikationen går bara inte fram. Jag är övertygad om att vi är exakt lika frustrerade på varandra i dom situationerna. Vi har olika fokus, väljer totalt olika saker att konfrontera varandra om och reagerar sen på sätt som är helt barocka för den andre och jag vet inte hur vi ska komma härifrån och komma vidare! Ibland känns det inte som vi längre. Det är då jag blir rädd på riktigt att vi kommer komma ut på andra sidan av det här och välja att gå skilda vägar. Blir typ gråtfärdig bara av att läsa orden nu när jag skrev dom, men det är den rena skära sanningen och det skrämmer mig så jävla mycket.
Jag satt och läste igenom det senaste årets inlägg härom natten. Det var ju inte förrän i somras som jag stängde bloggen och det innebär att hela våren och försommaren gick utan att jag bloggade om något som jag börjar förstå har satt väldigt djupa spår: johannes personlighetsförändring. Det är inte ovanligt i samband med svår njursvikt men det var det ingen som sa till mig och jag visste inte att det var något jag borde förbereda mig mentalt på. I våras eskalerade det i takt med att njurvärdena blev sämre och så här i efterhand kan jag inte förstå att jag inte nämnde det mer i bloggen, men så är det väl när man vet om att vem som helst kan läsa. Inte för att jag någonsin har varit välbesökt, men när man vet att svärmor och gemensamma vänner kan få för sig att surfa förbi så censurerar man sig ändå lite mer än vad som kanske hade varit nyttigt. Kanske för att man är rädd att visa sig... ja, vadå egentligen? Jag vet inte. Svag? Oförstående och därmed icke-stöttande sambo? Jag vet bara att det sitter oerhört långt inne att erkänna att förhållandet blev destruktivt för mig när det gäller vissa aspekter. För det blev det.
Johannes blev i brist på bättre ord grälsjuk. Han har alltid haft humör, men det eskalerade som sagt fullständigt. Han fick kortare och kortare stubin, han kunde svänga oerhört snabbt och det blev till slut tydligt att det inte handlade alls om konstruktivt bråkande längre utan det var helt enkelt så att han behövde ventilera och då var det jag som fick ta emot. Den som har känt mig länge vet att jag på mitt första jobb hade en chef som påbörjade varje tilltal till mig med ett av två alternativ: "Maja du måste..." eller "Maja du får inte...". Det var alltid kritik i någon form, något jag hade gjort som jag inte skulle eller som inte var tillräckligt bra, eller något jag borde ha gjort men av någon anledning hade missat/glömt bort/inte hunnit/inte vetat om. Precis så blev det hemma. Jag upplevde mig nästan bevakad, påhoppad för minsta lilla och attackerad av Johannes ilska utan urskiljning. Det spelade ingen roll om felet var stort eller litet, om effekterna var små eller stora, ilskan var på samma nivå oavsett och den kvävde mig och mina reaktioner.
Det var alltid något som var fel, jag upplevde att inget blev rätt eller tillräckligt, och jag började till slut få stresspåslag när mobilen ringde när jag var på jobbet eftersom jag tog för givet att Johannes hade kommit på något nytt att skälla ut mig för. Det handlade om allt från att passa tider till att göra rent filtret i diskmaskinen, från hur middagen var tillagad till om jag hade kommit ihåg att ringa den där hantverkaren eller någon annan person, från om jag hade tvättat för lite underkläder till att jag växlade fel när jag körde bil eller att jag glömt säga till att jag tog det sista vällingpulvret. Att försöka förklara eller ursäkta sig gjorde honom om något ännu argare och jag slutade helt enkelt argumentera tillbaka och försökte bara be om ursäkt, hålla låg profil, och blidka honom så att konflikten gick över så fort som möjligt för jag orkade inte ta alla dessa bråk. Jag tassade på tå, försökte förutse, slätade över, var ständigt positiv i överkant för att på något vis försöka väga upp negativiteten som kom från andra hållet. Dessutom blev han sämre och sämre och man får inte lov att vara arg eller besviken eller ledsen på någon som är sjuk. Så är det. Vi har pratat om det i efterhand, tro inget annat. Han upplevde bland annat att jag inte tog honom på allvar för att det "var njurarna" och därmed förminskade hans ilska. Som sagt - främlingar helt oförstående av varandra.
Jag ska inte gå in mer på det än så, bara säga att det satte spår jag känner av fortfarande och jag hoppas att det ska vara en av sakerna jag får hjälp att bearbeta hos vårdcentralens psykolog (som har tid för besök först 1 april). Jag är osäker på ett sätt jag inte minns att jag var tidigare. Dubbelkollar allt med honom och ogillar att ta beslut som påverkar fler än mig själv. Är även klumpigare och mer tankspridd, vilket iofs kan bero på andra saker också. Jag lägger osunt stor vikt vid hans reaktioner och jag är väldigt känslig för kritik i alla format. Och jag har backat så många steg i min konflikträdsla att jag knappt klarar av att bråka konstruktivt längre. Samma problem som jag gick till psykologmottagningen med för många år sedan brottas jag med i varje bråk nu. Jag får enormt stresspåslag och blir ofta så arg att det brinner i huvudet på mig, jag får tunghäfta, spelar upp hela bråket inuti huvudet med alla tänkbara argument, för att sedan inte veta vad jag faktiskt har sagt och inte. Jag försöker vara saklig men trasslar in mig i känslorna. Gråter. Numera vet jag att kroppen inte orkar ha så stark ångest särskilt länge i sträck, och det är det som händer sen - jag tappar tråden om och om igen, går över i någon slags apati, får blackout och kan nästan inte minnas vad konflikten handlade om från början, vet bara att den måste ta slut nu för jag orkar inte mer. Herregud va sjukt det låter när man skriver ut det på det här viset.
Som tur är bråkar vi inte jämt. Och vissa gånger är bättre och andra är sämre. När dialysen kom igång blev det markant skillnad och eftersom vi gått till bättre och bättre dialys har effekterna även märkts på grälsjukheten. Men han är fortfarande snar till kritik, ofta grinig och han är perfektionist ut i fingerspetsarna. Är det inte gjort på hans sätt är det inte bra nog. Men samtidigt frustrerar det honom utan gräns att han "måste vara den drivande". Och det måste han, för jag har tappat all lust och förmåga. Han dubbelkollar allt och kan inte lämna något över huvud taget opåpekat, om (när) han märker att något inte blivit rätt eller tillräckligt bra gjort. Härom månaden lyckades jag faktiskt fräsa ifrån när han kritiserade hur jag hanterade Emil en gång för mycket och bägaren rann över. Jag blev snorförbannad till hans stora förvåning, och jag minns inte allt jag sa men jag avslutade i alla fall med något i stil med "hur vore det med lite jävla stöd i föräldraskapet?!". Då blev han tyst och jag vann. Det händer inte ofta. Inte för att man ska se det som en tävling heller men jag tror att det på nåt vis kokar ner till att jag känner mig i underläge. Och jag försätter mig själv där också genom att fortsätta att vika mig, fortsätta att göra saker halvdant och bjuda in till kritik, fortsätta glömma grejer, fortsätta att bry mig för mycket om hans reaktioner och ord. Och innerst inne fortsätter jag också att förutsätta att det är jag som är känslig och att det är det som behöver ändras. Långt ifrån allt av det han säger är ogenomtänkt eller utstuderat elakt, tvärt om. Men han har dåligt tålamod och jag är tunnhudad.
Ett av dom tydligaste minnena jag har från behandlingen i Uppsala var efter att vi hade pratat om vad som hände varje gång jag bråkade med pappa under uppväxten. Det gick ut på ungefär samma förlopp som jag beskrev ett par stycken längre upp (och jag jobbade mig förbi alltihop med Johannes - han har varit typ den enda jag har kunnat bråkat konstruktivt med, tills nu då). Psykologen frågade mig vad jag skulle vilja säga till mig själv när jag var mindre, med mitt nuvarande facit i hand. Vad skulle jag vilja säga till barnet Maja som känner sig kvävd av den andres stora känslor. Jag minns inte exakt vad det var, men det hade att göra med att den som är argast inte automatiskt har "rätt" eller "vinner". Att känslor är viktiga oavsett om man har argument att backa upp dom med, och att jag har rätt till min ilska och mina reaktioner oavsett vad motparten säger och tycker.
Samtidigt vet jag att jag var väldigt dramatisk under uppväxten och tonåren. Dramaqueen deluxe. Det gör att jag även om jag har rätt till mina reaktioner inte riktigt litar på att dom är sunda eller bra eller rätt. Det är som att jag har backat 15 år i min personliga utveckling och jag vet inte hur jag ska komma tillbaka igen, bara att jag är olycklig.
Imorse ställde sig johannes fullständigt ifrågasättande och oförstående till mina försök att få hjälp med att prata med Emil i allt detta som pågår och som är på väg att hända med transplantation, sjukskrivning osv. När vi röjde verkstaden nu ikväll, för att relining-firman kommer imorgon bitti och ska börja jobba, så råkade jag tappa ett gardinstångsfäste på Johannes guldklimp (räsercykeln) och jag fick genast en verbal skrapa. Sen skulle jag flytta ett gammalt element och lyckades droppa rostvatten över halva källaren innan han på ett enligt mig ganska bryskt sätt gjorde mig uppmärksam på det. För mig lät det ingen skillnad. Sen blev jag gråtfärdig för att han frågade om han skulle plocka i en disk (vilken fråga egentligen.. behövs det? ja eller ej?). Och sen satte jag mig och bloggade i soffan.
Big mistake. Självklart märkte han att det var något och frågade vad det var och självklart kunde jag inte ens börja nysta i det på ett sakligt sätt utan fick bara ur mig att det är grejer jag behöver få ur mig för att kunna titta på dom lite utifrån och få lite perspektiv. En stund senare frågade han vad han hade gjort och igen kunde jag inte säga något vettigt utan blev upprörd och förklarade med darr på rösten och tårar i ögonen att det är en situation som byggts på under lång tid och jag orkar inte ta det hela nu för jag vet inte hur jag ska ta upp det utan att det blir en stor konflikt och jag orkar inte ta en stor konflikt. Satte mig i köket istället. Nu märker jag att han är grinig. Kanske med rätta.
Med tanke på att jag plöjer skönlitteratur i samma takt som när jag läste littvet och allt är på engelska är det kanske inte så konstigt att jag har lättare för att uttrycka mig på just engelska för någon slags slutkläm.
It's so messed up that I don't know how to get myself out of this fucking situation! Everything is fine until it's not, and then my anxiety goes through the roof at the same time that I try to avoid whatever it was that triggered him this time. I miss us. I miss me. And I'm not even the one with the disease.
Om man får tro på johannes är en anledning till att vi har så svårt att prata om saker nu att han försöker se framåt och fokusera på positiva saker, medan han tycker att jag fokuserar på det som har varit och på det negativa. Han har säkert rätt. Och jag blir provocerad när han säger att "familjer går ju igenom sånt här hela tiden, det utförs massor med transplantationer varje år, och det går bra - dom kommer ut starkare på andra sidan", som att det automatiskt betyder att det kommer göra det för oss också. Helt ärligt: när vi lyckas samarbeta och faktiskt ta oss an vardagen som ett par och ett team vågar jag tro att det kommer bli bra igen, någonstans i slutet av den här jävla vägen. Men det kan gå långt mellan gångerna.
-------------------------------------------------------------
2019-03-11
Det här ovanför skrev jag igår kväll innan allt gick åt skogen. Jag började bli klar och redo för sängen när Johannes kom och sa att det inte är okej att jag gör så här och låter honom sitta en hel kväll och grubbla över vad han har gjort för fel, jag måste prata med honom. Till slut gjorde jag det och vi hade ett långt och jobbigt samtal där jag fick berätta för honom om alla mina farhågor och om hur jag mår i det här klimatet vi har. Han erkände vid något tillfälle att han tar mig för givet och har slutat bekräfta mig, vilket var skönt att få "kvitto" på. Men han sa också att jag måste komma på ett sätt att sluta bry mig så avgrundsdjupt mycket om vad han säger och tycker. Med hans egna ord: "Jag är SJUK. Jag är hela tiden förgiftad. Den där femåringen som kom fram när jag inte hade ätit ordentligt när jag var 25 brottas jag med hela dagarna nu. Det är inte rimligt att det är mina reaktioner som är norm". Kanske låter som en knasig liknelse men det ligger mycket sanning i det och det är ju också en av grejerna jag vill få hjälp med hos vårdcentralspsykologen.
Det var väldigt längesen vi pratade så ärligt och prestigelöst med varandra. Skönt att få släppa fram min oro över vår framtid tillsammans i ljuset och skönt att inte behöva hålla tillbaka varesig tårar eller ord och att han faktiskt lyssnade. Vi har båda två skuldkänslor över att vi inte tycker att vi varit bra föräldrar åt Emil det senaste året. Jag bad för första gången om ursäkt för att jag gjorde det svårare än det behövde vara för honom i våras, det är baksidan av min egen upplevelse - johannes visste att han hade begränsad ork och jag utmanade den gränsen om och om och om igen. Inte för att han var så värst tydlig med det, men jag kan ändå inte säga att jag var helt ovetande. Jag fick säga till honom att jag inte alls upplever honom som en så "vettig och resonabel person" (hans ord) som han var innan och att det finns en hårdhet i hur han förhåller sig till mig som inte har funnits tidigare och som jag har väldigt svårt att stå ut med. Att jag känner att min självkänsla trycks ner hela tiden av att han bara kritiserar. Han fick förklara att han inte klarar av att gå igenom det här med alla känslorna på utan han måste stänga av dom för att stå ut och bara stånga sig igenom. Vet inte hur friskt det är i längden men den mest bestående av alla behandlingar står ju ändå inför dörren nu snart.
Kanske är det så att det här kommer ändra sig om 10 dagar. Om vi har tur. Och om vi har tur kan vi få fler såna här tillfällen att gråta tillsammans, istället för att gå runt och lida på varsitt håll. Om vi har tur.
Det blev för lite sömn i natt och idag är jag helt känslomässigt urladdad. Hoppas att det leder till något bättre.
Behovet av att skriva av mig har brunnit i huvet och hjärtat den senaste timmen men nu när jag väl har satt mig så kommer det inget. Det känns som att inlägget redan är skrivet inombords men nu vet jag inte ens var jag ska börja. Skraj för var det ska sluta också. Rädd för att sätta saker på pränt för att det gör att det känns mer på riktigt och det finns delar av livet jag inte alls vill ska vara på riktigt.
Ibland, för ofta, är det som att vi är två främlingar som bara fortsätter rubba varandras cirklar. Vi stryker varandra mothårs utan att det är meningen och kommunikationen går bara inte fram. Jag är övertygad om att vi är exakt lika frustrerade på varandra i dom situationerna. Vi har olika fokus, väljer totalt olika saker att konfrontera varandra om och reagerar sen på sätt som är helt barocka för den andre och jag vet inte hur vi ska komma härifrån och komma vidare! Ibland känns det inte som vi längre. Det är då jag blir rädd på riktigt att vi kommer komma ut på andra sidan av det här och välja att gå skilda vägar. Blir typ gråtfärdig bara av att läsa orden nu när jag skrev dom, men det är den rena skära sanningen och det skrämmer mig så jävla mycket.
Jag satt och läste igenom det senaste årets inlägg härom natten. Det var ju inte förrän i somras som jag stängde bloggen och det innebär att hela våren och försommaren gick utan att jag bloggade om något som jag börjar förstå har satt väldigt djupa spår: johannes personlighetsförändring. Det är inte ovanligt i samband med svår njursvikt men det var det ingen som sa till mig och jag visste inte att det var något jag borde förbereda mig mentalt på. I våras eskalerade det i takt med att njurvärdena blev sämre och så här i efterhand kan jag inte förstå att jag inte nämnde det mer i bloggen, men så är det väl när man vet om att vem som helst kan läsa. Inte för att jag någonsin har varit välbesökt, men när man vet att svärmor och gemensamma vänner kan få för sig att surfa förbi så censurerar man sig ändå lite mer än vad som kanske hade varit nyttigt. Kanske för att man är rädd att visa sig... ja, vadå egentligen? Jag vet inte. Svag? Oförstående och därmed icke-stöttande sambo? Jag vet bara att det sitter oerhört långt inne att erkänna att förhållandet blev destruktivt för mig när det gäller vissa aspekter. För det blev det.
Johannes blev i brist på bättre ord grälsjuk. Han har alltid haft humör, men det eskalerade som sagt fullständigt. Han fick kortare och kortare stubin, han kunde svänga oerhört snabbt och det blev till slut tydligt att det inte handlade alls om konstruktivt bråkande längre utan det var helt enkelt så att han behövde ventilera och då var det jag som fick ta emot. Den som har känt mig länge vet att jag på mitt första jobb hade en chef som påbörjade varje tilltal till mig med ett av två alternativ: "Maja du måste..." eller "Maja du får inte...". Det var alltid kritik i någon form, något jag hade gjort som jag inte skulle eller som inte var tillräckligt bra, eller något jag borde ha gjort men av någon anledning hade missat/glömt bort/inte hunnit/inte vetat om. Precis så blev det hemma. Jag upplevde mig nästan bevakad, påhoppad för minsta lilla och attackerad av Johannes ilska utan urskiljning. Det spelade ingen roll om felet var stort eller litet, om effekterna var små eller stora, ilskan var på samma nivå oavsett och den kvävde mig och mina reaktioner.
Det var alltid något som var fel, jag upplevde att inget blev rätt eller tillräckligt, och jag började till slut få stresspåslag när mobilen ringde när jag var på jobbet eftersom jag tog för givet att Johannes hade kommit på något nytt att skälla ut mig för. Det handlade om allt från att passa tider till att göra rent filtret i diskmaskinen, från hur middagen var tillagad till om jag hade kommit ihåg att ringa den där hantverkaren eller någon annan person, från om jag hade tvättat för lite underkläder till att jag växlade fel när jag körde bil eller att jag glömt säga till att jag tog det sista vällingpulvret. Att försöka förklara eller ursäkta sig gjorde honom om något ännu argare och jag slutade helt enkelt argumentera tillbaka och försökte bara be om ursäkt, hålla låg profil, och blidka honom så att konflikten gick över så fort som möjligt för jag orkade inte ta alla dessa bråk. Jag tassade på tå, försökte förutse, slätade över, var ständigt positiv i överkant för att på något vis försöka väga upp negativiteten som kom från andra hållet. Dessutom blev han sämre och sämre och man får inte lov att vara arg eller besviken eller ledsen på någon som är sjuk. Så är det. Vi har pratat om det i efterhand, tro inget annat. Han upplevde bland annat att jag inte tog honom på allvar för att det "var njurarna" och därmed förminskade hans ilska. Som sagt - främlingar helt oförstående av varandra.
Jag ska inte gå in mer på det än så, bara säga att det satte spår jag känner av fortfarande och jag hoppas att det ska vara en av sakerna jag får hjälp att bearbeta hos vårdcentralens psykolog (som har tid för besök först 1 april). Jag är osäker på ett sätt jag inte minns att jag var tidigare. Dubbelkollar allt med honom och ogillar att ta beslut som påverkar fler än mig själv. Är även klumpigare och mer tankspridd, vilket iofs kan bero på andra saker också. Jag lägger osunt stor vikt vid hans reaktioner och jag är väldigt känslig för kritik i alla format. Och jag har backat så många steg i min konflikträdsla att jag knappt klarar av att bråka konstruktivt längre. Samma problem som jag gick till psykologmottagningen med för många år sedan brottas jag med i varje bråk nu. Jag får enormt stresspåslag och blir ofta så arg att det brinner i huvudet på mig, jag får tunghäfta, spelar upp hela bråket inuti huvudet med alla tänkbara argument, för att sedan inte veta vad jag faktiskt har sagt och inte. Jag försöker vara saklig men trasslar in mig i känslorna. Gråter. Numera vet jag att kroppen inte orkar ha så stark ångest särskilt länge i sträck, och det är det som händer sen - jag tappar tråden om och om igen, går över i någon slags apati, får blackout och kan nästan inte minnas vad konflikten handlade om från början, vet bara att den måste ta slut nu för jag orkar inte mer. Herregud va sjukt det låter när man skriver ut det på det här viset.
Som tur är bråkar vi inte jämt. Och vissa gånger är bättre och andra är sämre. När dialysen kom igång blev det markant skillnad och eftersom vi gått till bättre och bättre dialys har effekterna även märkts på grälsjukheten. Men han är fortfarande snar till kritik, ofta grinig och han är perfektionist ut i fingerspetsarna. Är det inte gjort på hans sätt är det inte bra nog. Men samtidigt frustrerar det honom utan gräns att han "måste vara den drivande". Och det måste han, för jag har tappat all lust och förmåga. Han dubbelkollar allt och kan inte lämna något över huvud taget opåpekat, om (när) han märker att något inte blivit rätt eller tillräckligt bra gjort. Härom månaden lyckades jag faktiskt fräsa ifrån när han kritiserade hur jag hanterade Emil en gång för mycket och bägaren rann över. Jag blev snorförbannad till hans stora förvåning, och jag minns inte allt jag sa men jag avslutade i alla fall med något i stil med "hur vore det med lite jävla stöd i föräldraskapet?!". Då blev han tyst och jag vann. Det händer inte ofta. Inte för att man ska se det som en tävling heller men jag tror att det på nåt vis kokar ner till att jag känner mig i underläge. Och jag försätter mig själv där också genom att fortsätta att vika mig, fortsätta att göra saker halvdant och bjuda in till kritik, fortsätta glömma grejer, fortsätta att bry mig för mycket om hans reaktioner och ord. Och innerst inne fortsätter jag också att förutsätta att det är jag som är känslig och att det är det som behöver ändras. Långt ifrån allt av det han säger är ogenomtänkt eller utstuderat elakt, tvärt om. Men han har dåligt tålamod och jag är tunnhudad.
Ett av dom tydligaste minnena jag har från behandlingen i Uppsala var efter att vi hade pratat om vad som hände varje gång jag bråkade med pappa under uppväxten. Det gick ut på ungefär samma förlopp som jag beskrev ett par stycken längre upp (och jag jobbade mig förbi alltihop med Johannes - han har varit typ den enda jag har kunnat bråkat konstruktivt med, tills nu då). Psykologen frågade mig vad jag skulle vilja säga till mig själv när jag var mindre, med mitt nuvarande facit i hand. Vad skulle jag vilja säga till barnet Maja som känner sig kvävd av den andres stora känslor. Jag minns inte exakt vad det var, men det hade att göra med att den som är argast inte automatiskt har "rätt" eller "vinner". Att känslor är viktiga oavsett om man har argument att backa upp dom med, och att jag har rätt till min ilska och mina reaktioner oavsett vad motparten säger och tycker.
Samtidigt vet jag att jag var väldigt dramatisk under uppväxten och tonåren. Dramaqueen deluxe. Det gör att jag även om jag har rätt till mina reaktioner inte riktigt litar på att dom är sunda eller bra eller rätt. Det är som att jag har backat 15 år i min personliga utveckling och jag vet inte hur jag ska komma tillbaka igen, bara att jag är olycklig.
Imorse ställde sig johannes fullständigt ifrågasättande och oförstående till mina försök att få hjälp med att prata med Emil i allt detta som pågår och som är på väg att hända med transplantation, sjukskrivning osv. När vi röjde verkstaden nu ikväll, för att relining-firman kommer imorgon bitti och ska börja jobba, så råkade jag tappa ett gardinstångsfäste på Johannes guldklimp (räsercykeln) och jag fick genast en verbal skrapa. Sen skulle jag flytta ett gammalt element och lyckades droppa rostvatten över halva källaren innan han på ett enligt mig ganska bryskt sätt gjorde mig uppmärksam på det. För mig lät det ingen skillnad. Sen blev jag gråtfärdig för att han frågade om han skulle plocka i en disk (vilken fråga egentligen.. behövs det? ja eller ej?). Och sen satte jag mig och bloggade i soffan.
Big mistake. Självklart märkte han att det var något och frågade vad det var och självklart kunde jag inte ens börja nysta i det på ett sakligt sätt utan fick bara ur mig att det är grejer jag behöver få ur mig för att kunna titta på dom lite utifrån och få lite perspektiv. En stund senare frågade han vad han hade gjort och igen kunde jag inte säga något vettigt utan blev upprörd och förklarade med darr på rösten och tårar i ögonen att det är en situation som byggts på under lång tid och jag orkar inte ta det hela nu för jag vet inte hur jag ska ta upp det utan att det blir en stor konflikt och jag orkar inte ta en stor konflikt. Satte mig i köket istället. Nu märker jag att han är grinig. Kanske med rätta.
Med tanke på att jag plöjer skönlitteratur i samma takt som när jag läste littvet och allt är på engelska är det kanske inte så konstigt att jag har lättare för att uttrycka mig på just engelska för någon slags slutkläm.
It's so messed up that I don't know how to get myself out of this fucking situation! Everything is fine until it's not, and then my anxiety goes through the roof at the same time that I try to avoid whatever it was that triggered him this time. I miss us. I miss me. And I'm not even the one with the disease.
Om man får tro på johannes är en anledning till att vi har så svårt att prata om saker nu att han försöker se framåt och fokusera på positiva saker, medan han tycker att jag fokuserar på det som har varit och på det negativa. Han har säkert rätt. Och jag blir provocerad när han säger att "familjer går ju igenom sånt här hela tiden, det utförs massor med transplantationer varje år, och det går bra - dom kommer ut starkare på andra sidan", som att det automatiskt betyder att det kommer göra det för oss också. Helt ärligt: när vi lyckas samarbeta och faktiskt ta oss an vardagen som ett par och ett team vågar jag tro att det kommer bli bra igen, någonstans i slutet av den här jävla vägen. Men det kan gå långt mellan gångerna.
-------------------------------------------------------------
2019-03-11
Det här ovanför skrev jag igår kväll innan allt gick åt skogen. Jag började bli klar och redo för sängen när Johannes kom och sa att det inte är okej att jag gör så här och låter honom sitta en hel kväll och grubbla över vad han har gjort för fel, jag måste prata med honom. Till slut gjorde jag det och vi hade ett långt och jobbigt samtal där jag fick berätta för honom om alla mina farhågor och om hur jag mår i det här klimatet vi har. Han erkände vid något tillfälle att han tar mig för givet och har slutat bekräfta mig, vilket var skönt att få "kvitto" på. Men han sa också att jag måste komma på ett sätt att sluta bry mig så avgrundsdjupt mycket om vad han säger och tycker. Med hans egna ord: "Jag är SJUK. Jag är hela tiden förgiftad. Den där femåringen som kom fram när jag inte hade ätit ordentligt när jag var 25 brottas jag med hela dagarna nu. Det är inte rimligt att det är mina reaktioner som är norm". Kanske låter som en knasig liknelse men det ligger mycket sanning i det och det är ju också en av grejerna jag vill få hjälp med hos vårdcentralspsykologen.
Det var väldigt längesen vi pratade så ärligt och prestigelöst med varandra. Skönt att få släppa fram min oro över vår framtid tillsammans i ljuset och skönt att inte behöva hålla tillbaka varesig tårar eller ord och att han faktiskt lyssnade. Vi har båda två skuldkänslor över att vi inte tycker att vi varit bra föräldrar åt Emil det senaste året. Jag bad för första gången om ursäkt för att jag gjorde det svårare än det behövde vara för honom i våras, det är baksidan av min egen upplevelse - johannes visste att han hade begränsad ork och jag utmanade den gränsen om och om och om igen. Inte för att han var så värst tydlig med det, men jag kan ändå inte säga att jag var helt ovetande. Jag fick säga till honom att jag inte alls upplever honom som en så "vettig och resonabel person" (hans ord) som han var innan och att det finns en hårdhet i hur han förhåller sig till mig som inte har funnits tidigare och som jag har väldigt svårt att stå ut med. Att jag känner att min självkänsla trycks ner hela tiden av att han bara kritiserar. Han fick förklara att han inte klarar av att gå igenom det här med alla känslorna på utan han måste stänga av dom för att stå ut och bara stånga sig igenom. Vet inte hur friskt det är i längden men den mest bestående av alla behandlingar står ju ändå inför dörren nu snart.
Kanske är det så att det här kommer ändra sig om 10 dagar. Om vi har tur. Och om vi har tur kan vi få fler såna här tillfällen att gråta tillsammans, istället för att gå runt och lida på varsitt håll. Om vi har tur.
Det blev för lite sömn i natt och idag är jag helt känslomässigt urladdad. Hoppas att det leder till något bättre.
lördag, mars 09, 2019
Mitt i natten
Jag hade en idé om att jag skulle blogga i sängen, men Emil verkar bli störd a ljudet från tangenterna så det blir inget med det. Alla app-helveten går åt skogen. När ska jag få möjlighet att lägga till bilder från mobilen? Jävla iPhone!?
tisdag, mars 05, 2019
"Vara snäll" och knasballongsfödelsedag!
Hurra! Idag firar vi Emil som fyller hela 2 år! Helt sjukt. Johannes och jag hade tänkt väcka honom med sång imorse, men givetvis vaknade monstret redan halvsex och vägrade somna om så Johannes fick komma in med ljus och presenter och sång när han var klar med maskinen medan vi låg kvar i sängen. Presenterna bestod av ett nytt par blåa byxor (istället för det urvuxna favoritparet), ett litet batteridrivet lok som körde själv på tågbanan (nästan lika roligt för pappan som för barnet) och en ny bok om lillasysterkanin (favoriten) som kommit med posten från mormor och morfar.
Vi åt frukost alla tillsammans med lyxyoghurt och födelsedagsbröd med extragod ost. Sen fulländade vi dagens outfit med en epictijshört och så hässlen (hängslen) till byxorna som var lite stora. Fruktansvärt söt och mycket nöjt födelsedagsbarn! Så gick vi till förskolan en timme senare än vanligt. Jag anar en tradition i vardande.
Först hade jag lite dåligt samvete för att jag ville gå och dansa på Emils födelsedag, men det var jättemysigt att fira i lugn och ro på morgonen och kvällarna är ändå så trötta och rutinmässiga att det kändes mycket bättre att göra så här. När han blir större får vi nog tänka ett varv till, men nu är han ändå så liten att han inte förstår vad födelsedag betyder och har inga förväntningar på det heller.
Jag har funderat mer på det jag skrev i förra inlägget. Om man nu ska vara lite snäll mot sig själv och försöka förstå varför det känns som att jag aldrig får något gjort, så kanske det kan vara värt att rada upp alla begränsningar man jobbar runt hela tiden. For example:
¤ Jag jobbar bara ca 90% på grund av hämtningar och lämningar.
¤ Varannan måndag jobbar jag enbart med registratorsmailen för att avlasta registraturen. Det är ett gäng timmar som försvinner varje månad.
¤ Jag förbereder, genomför och följer upp kanslimöte varje vecka och arkivmöte var tredje vecka, genom att sammanställa dragningslista, boka lokal osv.
¤ Jag förbereder och genomför internutbildningar, stationsbesök, bollplanksmöten.
¤ Jag blir avbruten flera gånger om dagen med utlämnanden som gör att jag tappar tråden och måste börja om.
¤ Jag tränar två gånger i veckan på arbetstid, och varje gång går det ca 1,5 timmar.
Det är heller inte helt lätt att navigera de personligheter som tillsammans bildar kansliet, och det tar mycket energi. Om man har allt detta (och dessutom en sak som Johannes sa häromkvällen: en chef producerar ju nästan ingenting utöver möten och nu är jag ju arbetsledare om än inte personalansvarig) i åtanke så känns det lite bättre ändå. Det är inte så konstigt att min produktion har gått ner i jämförelse med när jag jobbade heltid, använde friskvårdstimmarna efter arbetstid och "bara" var arkivarie!
Vi åt frukost alla tillsammans med lyxyoghurt och födelsedagsbröd med extragod ost. Sen fulländade vi dagens outfit med en epictijshört och så hässlen (hängslen) till byxorna som var lite stora. Fruktansvärt söt och mycket nöjt födelsedagsbarn! Så gick vi till förskolan en timme senare än vanligt. Jag anar en tradition i vardande.
Först hade jag lite dåligt samvete för att jag ville gå och dansa på Emils födelsedag, men det var jättemysigt att fira i lugn och ro på morgonen och kvällarna är ändå så trötta och rutinmässiga att det kändes mycket bättre att göra så här. När han blir större får vi nog tänka ett varv till, men nu är han ändå så liten att han inte förstår vad födelsedag betyder och har inga förväntningar på det heller.
Jag har funderat mer på det jag skrev i förra inlägget. Om man nu ska vara lite snäll mot sig själv och försöka förstå varför det känns som att jag aldrig får något gjort, så kanske det kan vara värt att rada upp alla begränsningar man jobbar runt hela tiden. For example:
¤ Jag jobbar bara ca 90% på grund av hämtningar och lämningar.
¤ Varannan måndag jobbar jag enbart med registratorsmailen för att avlasta registraturen. Det är ett gäng timmar som försvinner varje månad.
¤ Jag förbereder, genomför och följer upp kanslimöte varje vecka och arkivmöte var tredje vecka, genom att sammanställa dragningslista, boka lokal osv.
¤ Jag förbereder och genomför internutbildningar, stationsbesök, bollplanksmöten.
¤ Jag blir avbruten flera gånger om dagen med utlämnanden som gör att jag tappar tråden och måste börja om.
¤ Jag tränar två gånger i veckan på arbetstid, och varje gång går det ca 1,5 timmar.
Det är heller inte helt lätt att navigera de personligheter som tillsammans bildar kansliet, och det tar mycket energi. Om man har allt detta (och dessutom en sak som Johannes sa häromkvällen: en chef producerar ju nästan ingenting utöver möten och nu är jag ju arbetsledare om än inte personalansvarig) i åtanke så känns det lite bättre ändå. Det är inte så konstigt att min produktion har gått ner i jämförelse med när jag jobbade heltid, använde friskvårdstimmarna efter arbetstid och "bara" var arkivarie!
torsdag, februari 28, 2019
Disträ
Jag måste nog helt enkelt inse och acceptera att jag är inne i en extremt disträ period. Det kommer dagar och stunder som är undantag, men på det stora hela har jag under flera veckors tid liksom aldrig riktigt fått upp farten på jobbet känns det som. Och egentligen inte hemma heller. Inte för att jag har suttit och grubblat eller nåt istället, utan det är som att jag bara aldrig riktigt kommer igång. Startsträckan är orimligt lång och jag tappar farten innan jag ens fått upp den. Idag, liksom igår, liksom i förrgår har jag bara gjort precis det jag absolut måste. Minsta tänkbara och dessutom prokrastinerat till sista minuten. Det börjar bli störande. Tänk om jag hade gjort något hemma på kvällarna istället för att bara parkera mig i soffan med kindlen eller framför tv:n?
Det behöver städas, typ jättemycket, men neh... Jag skulle kunna börja packa in mitt pyssel i den färdigbyggda garderoben i hobbyrummet, men neh... Jag skulle kunna göra klart mood boarden för hobbyrummet och tvinga oss att bestämma oss för vilket tema vi vill ha, så att vi kan skaffa stringhyllan vi behöver och göra så klart som det går, men neh.... Vi behöver byta lakan i sängen, rensa kylen och stuva undan en massa grejer som blivit liggande framme, för att inte tala om prylarna jag har sagt att jag ska sälja på blocket eller tradera, men vad gör jag? Jag handlar och lagar mat när jag måste, diskar när grejerna tagit slut, tvättar när det blir akut klädbrist och slänger skräp när det inte går att undvika längre.
Men jag försöker ta till mig vad sjukgymnasten säger till mig - det handlar faktiskt om att lyfta sig själv och vara nöjd med det som BLIR gjort, istället för att sänka sig själv och bara ha dåligt samvete för det som inte blir gjort. Förra helgen beskar vi äppelträdet - heja mig! Och jag har de senaste dagarna köpt födelsedagspresenter till både Johannes och Frida - booyah!
Dom andra grejerna blir säkert av förr eller senare dom också. Tror jag.
End of rant. I övrigt kan jag meddela att jag har slutat med Mindler-appen och försöker nu istället boka tid hos psykolog via vårdcentralen som anhörigkonsulenten (m. fl.) har föreslagit. Hade troligen varit lättare om jag inte hade glömt mobilen på jobbet igår... Idag sitter jag på Farsta brandstation för att få lite gjort.
The irony.
Det behöver städas, typ jättemycket, men neh... Jag skulle kunna börja packa in mitt pyssel i den färdigbyggda garderoben i hobbyrummet, men neh... Jag skulle kunna göra klart mood boarden för hobbyrummet och tvinga oss att bestämma oss för vilket tema vi vill ha, så att vi kan skaffa stringhyllan vi behöver och göra så klart som det går, men neh.... Vi behöver byta lakan i sängen, rensa kylen och stuva undan en massa grejer som blivit liggande framme, för att inte tala om prylarna jag har sagt att jag ska sälja på blocket eller tradera, men vad gör jag? Jag handlar och lagar mat när jag måste, diskar när grejerna tagit slut, tvättar när det blir akut klädbrist och slänger skräp när det inte går att undvika längre.
Men jag försöker ta till mig vad sjukgymnasten säger till mig - det handlar faktiskt om att lyfta sig själv och vara nöjd med det som BLIR gjort, istället för att sänka sig själv och bara ha dåligt samvete för det som inte blir gjort. Förra helgen beskar vi äppelträdet - heja mig! Och jag har de senaste dagarna köpt födelsedagspresenter till både Johannes och Frida - booyah!
Dom andra grejerna blir säkert av förr eller senare dom också. Tror jag.
End of rant. I övrigt kan jag meddela att jag har slutat med Mindler-appen och försöker nu istället boka tid hos psykolog via vårdcentralen som anhörigkonsulenten (m. fl.) har föreslagit. Hade troligen varit lättare om jag inte hade glömt mobilen på jobbet igår... Idag sitter jag på Farsta brandstation för att få lite gjort.
The irony.
onsdag, februari 27, 2019
Impulsshopping och rövsvett
Av någon anledning har det varit väldigt mycket pengar över den här månaden, och sen kom det en ny lön på det och plötsligt finns det medel att faktiskt leva lite mer för, utöver räkningar och sparande. Lite mer livskvalitet liksom, efter att ha hållt hårt i kronorna sedan...ja, egentligen sedan jag blev föräldraledig men särskilt sedan Johannes gick ner i tjänst.
Igår splurgeade jag fullständigt och bokade frisörbesök (wohoo!), köpte hudkräm och handkräm (med ros-doft?!) och dessutom köpte jag ett par nya träningsbyxor från Indiskas samarbete med Röhnisch som premiärsläpptes på ett fåtal utvalda butiker just igår. Rosa med blått mönster - superskrigiga och jag blir jätteglad varje gång jag ser dom! :D
Idag på fastedagslunchen gick jag på stan och fortsatte med att impulsshoppa ett par böcker på bokrean och dessutom två (!) läppstift. Vardagsfina, ett med glans och ett med fukt. Nu måste jag börja hålla i mig så att jag inte får fullständigt shoppingvansinne... XD
Igår dansade jag också igen, efter att ha missat förra veckan på grund av episkt bra AW. It happens. Hur som helst var det så vansinnigt roligt att få köra ihop med Fia som också äntligen lyckades komma dit. Vi åt subwaymackor och fnissade och dansade duett hela lektionen. Resultatet är att jag redan måste tvätta mina nya träningsbrallor, cuz daaaamn va min rövsvett luktar illa! ;D
Igår splurgeade jag fullständigt och bokade frisörbesök (wohoo!), köpte hudkräm och handkräm (med ros-doft?!) och dessutom köpte jag ett par nya träningsbyxor från Indiskas samarbete med Röhnisch som premiärsläpptes på ett fåtal utvalda butiker just igår. Rosa med blått mönster - superskrigiga och jag blir jätteglad varje gång jag ser dom! :D
Idag på fastedagslunchen gick jag på stan och fortsatte med att impulsshoppa ett par böcker på bokrean och dessutom två (!) läppstift. Vardagsfina, ett med glans och ett med fukt. Nu måste jag börja hålla i mig så att jag inte får fullständigt shoppingvansinne... XD
Igår dansade jag också igen, efter att ha missat förra veckan på grund av episkt bra AW. It happens. Hur som helst var det så vansinnigt roligt att få köra ihop med Fia som också äntligen lyckades komma dit. Vi åt subwaymackor och fnissade och dansade duett hela lektionen. Resultatet är att jag redan måste tvätta mina nya träningsbrallor, cuz daaaamn va min rövsvett luktar illa! ;D
fredag, februari 22, 2019
Game on
Igår var vi på "inskrivningsmöte" på transplantationsmottagningen i Huddinge. Även Pelle och Nathalie var kallade till samma tid, men vi gick inte in alla samtidigt. Det var en överläkare och en patientkoordinator på plats, som förklarade mer hur det funkar med transplantation, och så fick vi till slut det efterlängtade datumet: 20 mars.
Dom kommer att skrivas in dagen innan och sedan kommer Johannes att ligga kvar i 7-8-9 dagar efteråt innan han får åka hem, beroende på hur han mår såklart. Själva transplantationsdagen är det ingen idé att komma på besök, men dagen efter och särskilt dagen efter det går det bra. Besökstider öppet typ hela tiden utom nattetid.
Den där första tiden då han ligger inne handlar det om övervakning och kontroller, men särskilt om att kalibrera medicinering. Det kommer sen att fortsätta i ungefär tre månader. En grej som jag inte visste men är glad att jag fick veta, är att medicineringen och då särskilt kortisonet kan ge ganska mycket biverkningar. Illamående och andra fysiska grejer, men det kan också ge humörsvängningar och andra personlighetsförändringar. Det är tillfälligt men jag är så väldigt lättad över att få veta det redan nu med tanke på hur det var förra våren. Det kommer mer information när Johannes skrivs ut efter operationen, men det finns enligt överläkaren/koordinatorn inget vi kan göra hemma för att förbereda eller så. Reaktionerna och tillfrisknandet är så väldigt individuellt.
Det finns heller inte någon som helst hjälp eller stöd för anhöriga från sjukhusets sida, så jag ska sätta mig och boka tid hos husläkare för att få komma till psykolog via vårdcentralen. ASAP. För övrigt har varken familjerådgivningskvinnan eller anhörigkonsulenten hört av sig igen sedan förra veckan.
Borde ha gissat att det lät för bra för att vara sant, det lilla som ändå blev överenskommet. Och sen så ska jag boka frisörbesök också. Så det så. Det var dagens 18-minutersblogginlägg. Suck. Har inte alls lust att gå och träna nu...
Dom kommer att skrivas in dagen innan och sedan kommer Johannes att ligga kvar i 7-8-9 dagar efteråt innan han får åka hem, beroende på hur han mår såklart. Själva transplantationsdagen är det ingen idé att komma på besök, men dagen efter och särskilt dagen efter det går det bra. Besökstider öppet typ hela tiden utom nattetid.
Den där första tiden då han ligger inne handlar det om övervakning och kontroller, men särskilt om att kalibrera medicinering. Det kommer sen att fortsätta i ungefär tre månader. En grej som jag inte visste men är glad att jag fick veta, är att medicineringen och då särskilt kortisonet kan ge ganska mycket biverkningar. Illamående och andra fysiska grejer, men det kan också ge humörsvängningar och andra personlighetsförändringar. Det är tillfälligt men jag är så väldigt lättad över att få veta det redan nu med tanke på hur det var förra våren. Det kommer mer information när Johannes skrivs ut efter operationen, men det finns enligt överläkaren/koordinatorn inget vi kan göra hemma för att förbereda eller så. Reaktionerna och tillfrisknandet är så väldigt individuellt.
Det finns heller inte någon som helst hjälp eller stöd för anhöriga från sjukhusets sida, så jag ska sätta mig och boka tid hos husläkare för att få komma till psykolog via vårdcentralen. ASAP. För övrigt har varken familjerådgivningskvinnan eller anhörigkonsulenten hört av sig igen sedan förra veckan.
Borde ha gissat att det lät för bra för att vara sant, det lilla som ändå blev överenskommet. Och sen så ska jag boka frisörbesök också. Så det så. Det var dagens 18-minutersblogginlägg. Suck. Har inte alls lust att gå och träna nu...
måndag, februari 18, 2019
Finaste Findus
Det är så konstigt att skriva det här inlägget och det är så konstigt att börja med meningen "Findus är död". Det allra konstigaste är att hans lilla knasiga personlighet inte finns i den här världen längre och aldrig kommer komma tillbaka igen. För Findus finns inte mer. I torsdags gjorde vi några tricks för gamla tiders skull, en snurr och en vinkning, en låååång fågel och ett par tum-targetar. Det var sista gången vi umgicks på riktigt och han verkade glad och nöjd.
Under typ en månad har han långsamt, långsamt blivit lite, lite rundare om gumpen. Inte så att det syns särskilt mycket, men ändå tydligt bredvid Douglas. Frida och jag frågade katarinaexperten Isabella (som äger både Findus och Douglas föräldrar men inte var i landet när just Findus och Douglas blev till) i tisdags, och hon tyckte inte det såg så allvarligt ut - skulle kunna vara hormoner i och med våren osv. Han har ändå ätit, sovit, skitit, interagerat och varit ute ur buren precis som vanligt. Frida ringde också till veterinären för säkerhets skull och hon sa likadant. Troligen hormoner men en röntgen kan ju alltid säga mer än en gissning.
När Frida åkte dit i fredags (man vill ju ändå vara på den säkra sidan) var vi båda vid gott mod och både Findus och Douglas var jätteglada över att få vara ute i transporten. Men det visade sig att det inte alls var bra. Findus hade en tumör högt uppe i buken, som tryckte på lungor och puttade annat neråt. Bulan på gumpen var muskelmagen som var vätskefylld på grund av detta. Det var en dödsdom - man kan inte göra så mycket med tumörer på så små fåglar, kropparna är helt enkelt för små och det finns ingen annan fungerande behandling heller med läkemedel eller så. Frida ringde mig och berättade det när jag satt på vägen hem på tunnelbanan och vi grät tillsammans när vi kom fram till att vi för Douglas skull ändå skulle ta hem Findus några dagar så att alla fick chans att förstå att något var fel och säga hejdå, samtidigt som vi börjar leta efter en ny kompis till Douglas.
Tisdag - imorgon - planerade Frida att åka in med honom igen, men det blev inte så. Redan på lördagen var han sämre, andades tyngre och var hängig och det var helt enkelt dags att göra det svåraste av allt. Så det gjorde Frida. Jag kommer alltid att vara ledsen för att jag inte kunde åka med ;( Kände och känner mig fortfarande som en svikare, trots att man ju inte kan finnas överallt hela tiden.
Årets första riktiga vårdag 2019-02-16 fick Findus somna in och Douglas hann förstå att något var galet, istället för att bara få sin bästa kompis plötsligt försvunnen. 4,5 år blev han, inte ens hälften av vad som vore normalt. Det är så fruktansvärt orättvist!
Saker jag alltid kommer minnas med Findus är att vi lärde oss klickerträning tillsammans. Han var det första husdjuret jag verkligen lärde ett trick (snurra) med mening och han fick mig att skratta så himla många gånger med sina knasiga nyfikna påhitt. På instagram finns filmer och bilder från när vi bodde i Sundbybergslägenheten och dom sprang runt på hyllor, bord, soffor och golv. Det finns filmer på nästan alla våra trick (totalt kunde han snurra, vinka, lång fågel, puss, targetpinne, target på plastlock, gå och göm dig, inkallning på kortare avstånd och hålla näbben still mot tummen). Han övade mig att läsa av hans kroppsspråk och ljud så att jag sedan kunde hjälpa Douglas med blygheten. Findus pep fullkomligt överlyckligt varje gång han fick duscha och hängde uppåner som en annan genomblöt tennisboll nästan varenda gång. Han pillade gärna med mina smycken fast alltid så försiktigt, och han hade världens finaste små mysljud när han satt på axeln och mådde bra på kvällarna.
Findus har tillsammans med Douglas lärt mig att verkligen respektera den lilla papegojan, och också fått mig att inse att småbarn och papegojor inte är någon bra kombination. Större barn - absolut, men tiden räcker inte till när barnet (-n) är för litet. Det är världens häftigaste husdjur och samtidigt världens sämsta. Jag är så väldigt tacksam över att jag kunde lämna över fåglarna till Frida när hon flyttade hit så att dom inte behövde stå ut alltför länge efter att vi hade flyttat hit till radhuset. Det är mitt lågvattenmärke som djurägare hittills och även om jag vet att jag tog hand om dom på bästa sätt när det gällde alla basbehoven, så mådde jag jättedåligt över att inte kunna ge dom den mentala stimulans som dom behövde. Jag vet inte om mitt samvete hade överlevt om Findus hade blivit sjuk då. Nu vet jag att han med ett par månaders undantag levde ett fullständigt förträffligt fågelliv och att det gick snabbt när han väl blev sämre. Han fick somna in med Douglas i närheten, innan hans lilla kropp gav upp. Han slapp lida.
Nu är det fullt fokus på att hitta en kompis till Douglas. Vi har inte fått napp i någon av katarinagrupperna än så länge på varesig riktade pm eller sökes-inlägg, men Isabella har en krok ute i Göteborg och Frida söker av blocket. Stackars lilla blåkråkan var väldigt dämpad efteråt och under gårdagen, och så länge han har Frida inom synhåll går det hjälpligt. Han söker väldigt mycket kontakt och det skär i hjärtat när man förstår hur mycket han måste sakna Findus. Så fort han inte ser henne blir han helt hysterisk och det känns som att det är bråttom. Fåglar kan ju som bekant dö av stress osv. :( OM det inte löser sig på något annat sätt så kan vi eventuellt få ta över Findus bror från Isabella. Vi söker ju en hane som är runt 4-5 år och det skiljer inte särskilt mycket i ålder mellan bröderna. Jag hoppas så innerligt att vi hittar någon snart!
Finaste lilla knaskråka, grönkråka, grönmes, Findus. Du är och kommer alltid att vara saknad!
Under typ en månad har han långsamt, långsamt blivit lite, lite rundare om gumpen. Inte så att det syns särskilt mycket, men ändå tydligt bredvid Douglas. Frida och jag frågade katarinaexperten Isabella (som äger både Findus och Douglas föräldrar men inte var i landet när just Findus och Douglas blev till) i tisdags, och hon tyckte inte det såg så allvarligt ut - skulle kunna vara hormoner i och med våren osv. Han har ändå ätit, sovit, skitit, interagerat och varit ute ur buren precis som vanligt. Frida ringde också till veterinären för säkerhets skull och hon sa likadant. Troligen hormoner men en röntgen kan ju alltid säga mer än en gissning.
När Frida åkte dit i fredags (man vill ju ändå vara på den säkra sidan) var vi båda vid gott mod och både Findus och Douglas var jätteglada över att få vara ute i transporten. Men det visade sig att det inte alls var bra. Findus hade en tumör högt uppe i buken, som tryckte på lungor och puttade annat neråt. Bulan på gumpen var muskelmagen som var vätskefylld på grund av detta. Det var en dödsdom - man kan inte göra så mycket med tumörer på så små fåglar, kropparna är helt enkelt för små och det finns ingen annan fungerande behandling heller med läkemedel eller så. Frida ringde mig och berättade det när jag satt på vägen hem på tunnelbanan och vi grät tillsammans när vi kom fram till att vi för Douglas skull ändå skulle ta hem Findus några dagar så att alla fick chans att förstå att något var fel och säga hejdå, samtidigt som vi börjar leta efter en ny kompis till Douglas.
Tisdag - imorgon - planerade Frida att åka in med honom igen, men det blev inte så. Redan på lördagen var han sämre, andades tyngre och var hängig och det var helt enkelt dags att göra det svåraste av allt. Så det gjorde Frida. Jag kommer alltid att vara ledsen för att jag inte kunde åka med ;( Kände och känner mig fortfarande som en svikare, trots att man ju inte kan finnas överallt hela tiden.
Årets första riktiga vårdag 2019-02-16 fick Findus somna in och Douglas hann förstå att något var galet, istället för att bara få sin bästa kompis plötsligt försvunnen. 4,5 år blev han, inte ens hälften av vad som vore normalt. Det är så fruktansvärt orättvist!
Saker jag alltid kommer minnas med Findus är att vi lärde oss klickerträning tillsammans. Han var det första husdjuret jag verkligen lärde ett trick (snurra) med mening och han fick mig att skratta så himla många gånger med sina knasiga nyfikna påhitt. På instagram finns filmer och bilder från när vi bodde i Sundbybergslägenheten och dom sprang runt på hyllor, bord, soffor och golv. Det finns filmer på nästan alla våra trick (totalt kunde han snurra, vinka, lång fågel, puss, targetpinne, target på plastlock, gå och göm dig, inkallning på kortare avstånd och hålla näbben still mot tummen). Han övade mig att läsa av hans kroppsspråk och ljud så att jag sedan kunde hjälpa Douglas med blygheten. Findus pep fullkomligt överlyckligt varje gång han fick duscha och hängde uppåner som en annan genomblöt tennisboll nästan varenda gång. Han pillade gärna med mina smycken fast alltid så försiktigt, och han hade världens finaste små mysljud när han satt på axeln och mådde bra på kvällarna.
Findus har tillsammans med Douglas lärt mig att verkligen respektera den lilla papegojan, och också fått mig att inse att småbarn och papegojor inte är någon bra kombination. Större barn - absolut, men tiden räcker inte till när barnet (-n) är för litet. Det är världens häftigaste husdjur och samtidigt världens sämsta. Jag är så väldigt tacksam över att jag kunde lämna över fåglarna till Frida när hon flyttade hit så att dom inte behövde stå ut alltför länge efter att vi hade flyttat hit till radhuset. Det är mitt lågvattenmärke som djurägare hittills och även om jag vet att jag tog hand om dom på bästa sätt när det gällde alla basbehoven, så mådde jag jättedåligt över att inte kunna ge dom den mentala stimulans som dom behövde. Jag vet inte om mitt samvete hade överlevt om Findus hade blivit sjuk då. Nu vet jag att han med ett par månaders undantag levde ett fullständigt förträffligt fågelliv och att det gick snabbt när han väl blev sämre. Han fick somna in med Douglas i närheten, innan hans lilla kropp gav upp. Han slapp lida.
Nu är det fullt fokus på att hitta en kompis till Douglas. Vi har inte fått napp i någon av katarinagrupperna än så länge på varesig riktade pm eller sökes-inlägg, men Isabella har en krok ute i Göteborg och Frida söker av blocket. Stackars lilla blåkråkan var väldigt dämpad efteråt och under gårdagen, och så länge han har Frida inom synhåll går det hjälpligt. Han söker väldigt mycket kontakt och det skär i hjärtat när man förstår hur mycket han måste sakna Findus. Så fort han inte ser henne blir han helt hysterisk och det känns som att det är bråttom. Fåglar kan ju som bekant dö av stress osv. :( OM det inte löser sig på något annat sätt så kan vi eventuellt få ta över Findus bror från Isabella. Vi söker ju en hane som är runt 4-5 år och det skiljer inte särskilt mycket i ålder mellan bröderna. Jag hoppas så innerligt att vi hittar någon snart!
Finaste lilla knaskråka, grönkråka, grönmes, Findus. Du är och kommer alltid att vara saknad!
fredag, februari 15, 2019
Udda yrkestitel: "anhörigkonsulent"
Ibland går tiden snabbt.
Igår hade jag tjatat med mig Johannes på möte med anhörigkonsulenten på stadsdelen. Det var ju ändå alla hjärtans dag... Emil och jag var hemma från jobb och förskola (vabdag 2 i februari) och hade varit ute i stallet hos Crulle med Frida. På vägen hem ledde GPS:en oss en annan väg än den jag kört förut och förutom ett antal framvästa fuckitfuckitfuckitfuckit så gick det över all förväntan. Men vi var framme bokstavligt talat i sista minuten.
Konsulenten var hemskt rar. Vi fick en timme där vi pratade om vad vi tror och känner att vi behöver. Jag hade delat upp det i tre delar redan innan: dels städhjälp, dels hjälp med att prata med Emil (jag vill inte göra det mer traumatiskt än vad det behöver vara för honom, men det ÄR ju en stor grej som håller på att hända med transplantationen osv och han förstår så mycket mer än vad man vill tro) och dels kanske något slags samtalsstöd - antingen till mig eller till mig och Johannes tillsammans. Det sistnämnda har vi inte pratat om förut men det kändes skönt att ha ut det i luften, särskilt som det inte var jag som nämnde det först.
Hon ska hjälpa oss med att kolla upp hur man ansöker om städhjälp (men det är rätt sannolikt att det inte kommer bli beviljat så hon öppnade upp diskussionen om att anlita städfirma igen och den här gången var Johannes lite mer öppen för förslaget även om vi inte är hemma riktigt ännu).
Hon har lämnat mitt nummer till en person på familjestödsenheten som förhoppningsvis ska kunna säga några smarta grejer om hur vi ska prata med Emil. Det känns bra och hon tyckte vi var kloka som funderade på det här.
Och hon rekommenderade att jag så fort som möjligt pratar med min husläkare (vilket jag just nu inte har någon, men det går ju att åtgärda) som får remittera mig till psykolog via vårdcentralen. Som hon uttryckte det verkar det vara ett tvådelat behov för mig, dels behöver jag ren fakta och det ska jag förhoppningsvis få efter besöket på transplantationskliniken nästa vecka, men dels är det också känslomässiga saker från året som gått som jag tydligt behöver bearbeta och det är det psykologsamtalen ska få hjälpa till med. Hon föreslog också att vi ska ta något eller några parsamtal efter att allt har lugnat ner sig i sommar, för att få hjälp att kommunicera och hitta tillbaka till varandra som friskt par och liksom verkligen gå vidare. Jag tycker det låter bra och förhoppningsvis fortsätter Johannes att vara positiv till idén. Man vet ju aldrig.
På det stora hela var det en mycket positiv upplevelse för mig, särskilt att vi var där båda två så jag är glad att jag propsade trots att Johannes har extra mycket på jobbet den här veckan och nästa. Vi har verkligen inte helt lätt för att prata om allt det här och det gör mig ledsen eftersom vi brukade vara bättre. Men vi kommer ju in i den här situationen från så väldigt olika utgångspunkter, av förklarliga skäl (jag är inte sjuk - Johannes är inte anhörig), och det är väl att acceptera det som är det svåra antar jag. Bättre då att leta rätt på vad för hjälp som finns att få och inte bara gå runt som ett annat offer.
För att lämna det här med anhörigkonsulenten så måste jag bara skriva också att Emil har börjat sjunga! Det låter inte helt rätt alla gånger men det går oftast att höra vilken sång det är och då tycker han det är jätteroligt att vi sjunger den tillsammans. Björnen sover, lilla snigel, ekorrn satt i granen, imse vimse spindel är väl vad vi hör oftast. Det är så fruktansvärt sött! Ofta fastnar han på en textrad också, och kan stå och sjunga "björnen sover, björnen sover, björnen sover, björnen sover" en lång stund. Finaste lilla sötnöt!
Något annat han gör då och då är att han frågar om vi inte ska åka bil idag. "Kanske åka bilen?" säger han på morgonen när Johannes tar på honom fleecebyxorna. När Johannes säger att vi inte kommer åka bil idag, så frågar han bara vidare. Kanske åka buss? Kanske åka pendeltåg? Kanske åka spårvagn? Kanske åka vanligt tåg? Han gillar verkligen sina fordon och jag tror att han är uppe i typ fem olika traktorer hemma nu. Och när han vaknade ute hos crullehästen så öppnade han ögonen och utbrast GRÄVSKOPA. Och mycket riktigt - där stod det en grävskopa. Dig lurar man inte, hjärtat.
Nu måste jag jobba lite. Jakten på en blogg-app går vidare.
Igår hade jag tjatat med mig Johannes på möte med anhörigkonsulenten på stadsdelen. Det var ju ändå alla hjärtans dag... Emil och jag var hemma från jobb och förskola (vabdag 2 i februari) och hade varit ute i stallet hos Crulle med Frida. På vägen hem ledde GPS:en oss en annan väg än den jag kört förut och förutom ett antal framvästa fuckitfuckitfuckitfuckit så gick det över all förväntan. Men vi var framme bokstavligt talat i sista minuten.
Konsulenten var hemskt rar. Vi fick en timme där vi pratade om vad vi tror och känner att vi behöver. Jag hade delat upp det i tre delar redan innan: dels städhjälp, dels hjälp med att prata med Emil (jag vill inte göra det mer traumatiskt än vad det behöver vara för honom, men det ÄR ju en stor grej som håller på att hända med transplantationen osv och han förstår så mycket mer än vad man vill tro) och dels kanske något slags samtalsstöd - antingen till mig eller till mig och Johannes tillsammans. Det sistnämnda har vi inte pratat om förut men det kändes skönt att ha ut det i luften, särskilt som det inte var jag som nämnde det först.
Hon ska hjälpa oss med att kolla upp hur man ansöker om städhjälp (men det är rätt sannolikt att det inte kommer bli beviljat så hon öppnade upp diskussionen om att anlita städfirma igen och den här gången var Johannes lite mer öppen för förslaget även om vi inte är hemma riktigt ännu).
Hon har lämnat mitt nummer till en person på familjestödsenheten som förhoppningsvis ska kunna säga några smarta grejer om hur vi ska prata med Emil. Det känns bra och hon tyckte vi var kloka som funderade på det här.
Och hon rekommenderade att jag så fort som möjligt pratar med min husläkare (vilket jag just nu inte har någon, men det går ju att åtgärda) som får remittera mig till psykolog via vårdcentralen. Som hon uttryckte det verkar det vara ett tvådelat behov för mig, dels behöver jag ren fakta och det ska jag förhoppningsvis få efter besöket på transplantationskliniken nästa vecka, men dels är det också känslomässiga saker från året som gått som jag tydligt behöver bearbeta och det är det psykologsamtalen ska få hjälpa till med. Hon föreslog också att vi ska ta något eller några parsamtal efter att allt har lugnat ner sig i sommar, för att få hjälp att kommunicera och hitta tillbaka till varandra som friskt par och liksom verkligen gå vidare. Jag tycker det låter bra och förhoppningsvis fortsätter Johannes att vara positiv till idén. Man vet ju aldrig.
På det stora hela var det en mycket positiv upplevelse för mig, särskilt att vi var där båda två så jag är glad att jag propsade trots att Johannes har extra mycket på jobbet den här veckan och nästa. Vi har verkligen inte helt lätt för att prata om allt det här och det gör mig ledsen eftersom vi brukade vara bättre. Men vi kommer ju in i den här situationen från så väldigt olika utgångspunkter, av förklarliga skäl (jag är inte sjuk - Johannes är inte anhörig), och det är väl att acceptera det som är det svåra antar jag. Bättre då att leta rätt på vad för hjälp som finns att få och inte bara gå runt som ett annat offer.
För att lämna det här med anhörigkonsulenten så måste jag bara skriva också att Emil har börjat sjunga! Det låter inte helt rätt alla gånger men det går oftast att höra vilken sång det är och då tycker han det är jätteroligt att vi sjunger den tillsammans. Björnen sover, lilla snigel, ekorrn satt i granen, imse vimse spindel är väl vad vi hör oftast. Det är så fruktansvärt sött! Ofta fastnar han på en textrad också, och kan stå och sjunga "björnen sover, björnen sover, björnen sover, björnen sover" en lång stund. Finaste lilla sötnöt!
Något annat han gör då och då är att han frågar om vi inte ska åka bil idag. "Kanske åka bilen?" säger han på morgonen när Johannes tar på honom fleecebyxorna. När Johannes säger att vi inte kommer åka bil idag, så frågar han bara vidare. Kanske åka buss? Kanske åka pendeltåg? Kanske åka spårvagn? Kanske åka vanligt tåg? Han gillar verkligen sina fordon och jag tror att han är uppe i typ fem olika traktorer hemma nu. Och när han vaknade ute hos crullehästen så öppnade han ögonen och utbrast GRÄVSKOPA. Och mycket riktigt - där stod det en grävskopa. Dig lurar man inte, hjärtat.
Nu måste jag jobba lite. Jakten på en blogg-app går vidare.
torsdag, januari 24, 2019
Sakta men säkert - målsättningar 2019
Sakta men säkert håller jag på att se över mitt digitala självförsvar efter kursen i teknisk informationssäkerhet. Jag har låst adressändring på både skatteverket och adressandring.se, jag har installerat och börjat använda en lösenordshanterare (men det är helt ärligt inte riktigt hemma ännu), jag använder lås på både privat mobil och hemdator, och jag har precis aktiverat min digitala brevlåda för myndighetspost.
Jag har inte krypterat min hårddisk, jag har inte någon VPN-lösning och jag är inte jätteduktig på det här med back-up. Men det tar sig!
Sakta men säkert närmar sig en danstermin igen. Vår barnvakt Lova ska hämta Emil på tisdagar och jag har fått tillåtelse att hänga på Helens kurs. Lyckades dessutom övertala Fia om att anmäla sig också! Pröva-på är det på tisdag och sen kursstart tisdagen efter det! Det var en av mina målsättningar inför 2019 och jag har väl egentligen inte spaltat upp dom riktigt bra hittills, så here goes:
Inför 2019 har jag några målsättningar som jag har tänkt att jag ska jobba aktivt för att uppnå.
- kom igång med träning (check!) och fortsätt träna
- ta upp 5:2 igen (check!) och gå ner lite i vikt
- ta upp dansen igen (jobbar på det, förutsättningarna är på plats) och uppträda minst en gång innan året är slut
Sakta men säkert håller jag också på att bli dunderförkyld. Yay..
onsdag, januari 16, 2019
10-minutersbloggpost
Det kanske ska bli min nya grej. Korta inlägg oftare? :)
Idag åkte mamma hem, hon har varit här sedan i lördags. Så fantastiskt skönt varenda gång! I söndags tog vi en utflykt till Bergianska allihopa, i måndags gick jag och johannes på 16,5-årsdejt med middag på Himlen och bio (Bohemian Rhapsody - såå bra!) och fick pratat om en massa bra grejer. Igår hämtade hon Emil och fixade sina grymma morots- och halloumibiffar och idag åkte hon hem. Emil kommer vara halft otröstlig, stackarn, när hon inte går att hitta.
5:2-an och träningen fortsätter. Det är inte roligt, men det blir av. Idag ställde jag mig på vågen för första gången sedan innan jul och vi kan väl utan att gå in på detaljer säga att jag låg lite över 80-strecket innan jul och idag låg jag under! Det känns som en för tidig effekt av 5:2-an ännu, men det känns bra ändå. Härmed uttalar jag min målvikt: 70 kg. Vi får se om vi kommer dit :)
Och nu ska vi ha läskigt kanslimöte.
Idag åkte mamma hem, hon har varit här sedan i lördags. Så fantastiskt skönt varenda gång! I söndags tog vi en utflykt till Bergianska allihopa, i måndags gick jag och johannes på 16,5-årsdejt med middag på Himlen och bio (Bohemian Rhapsody - såå bra!) och fick pratat om en massa bra grejer. Igår hämtade hon Emil och fixade sina grymma morots- och halloumibiffar och idag åkte hon hem. Emil kommer vara halft otröstlig, stackarn, när hon inte går att hitta.
5:2-an och träningen fortsätter. Det är inte roligt, men det blir av. Idag ställde jag mig på vågen för första gången sedan innan jul och vi kan väl utan att gå in på detaljer säga att jag låg lite över 80-strecket innan jul och idag låg jag under! Det känns som en för tidig effekt av 5:2-an ännu, men det känns bra ändå. Härmed uttalar jag min målvikt: 70 kg. Vi får se om vi kommer dit :)
Och nu ska vi ha läskigt kanslimöte.
fredag, januari 11, 2019
Fyraminutersbloggpost
Jag har varit i Göteborg med Emil och haft fullständig avkoppling i några dagar, samt återknutit vänskaper (Rebecka - var väl aldrig något problem, bara längesen vi sågs, och så Aron och Kicki - som varken ses eller hörs av särskilt mycket). Mysdag med mamma ute på Gunnebo och eget biobesök because barnvakt.
Jag har börjat jobba igen och det känns bra. Kommer sitta en dag i veckan i FA (första igår) och det kommer bli grymt.
Jag har börjat med 5:2 igen, som jag hade tänkt. Det är jobbigt. Det kommer bli bättre.
Jag har dragit igång friskvårdsträningen på jobbet igen efter ledigheten. Duktigt av mig.
Jag har haft tre samtal i Psykologappen. Första samtalet lite trevande, andra tyckte jag att hon fokuserade på helt fel grejer och tredje kändes helt okej igen så jag kommer fortsätta med henne lite till. Har fått i läxa att tänka snällare om mig och försöka kartlägga vad som tar onödig känslomässig energi - tjafs med andra ord.
Nu ska jag äta lunch!
Jag har börjat jobba igen och det känns bra. Kommer sitta en dag i veckan i FA (första igår) och det kommer bli grymt.
Jag har börjat med 5:2 igen, som jag hade tänkt. Det är jobbigt. Det kommer bli bättre.
Jag har dragit igång friskvårdsträningen på jobbet igen efter ledigheten. Duktigt av mig.
Jag har haft tre samtal i Psykologappen. Första samtalet lite trevande, andra tyckte jag att hon fokuserade på helt fel grejer och tredje kändes helt okej igen så jag kommer fortsätta med henne lite till. Har fått i läxa att tänka snällare om mig och försöka kartlägga vad som tar onödig känslomässig energi - tjafs med andra ord.
Nu ska jag äta lunch!
tisdag, januari 01, 2019
Julfirande tre dagar i rad - litet bildurval
Som ett komplement till den avbrutna redogörelsen av julhelgen i det förra inlägget tänkte jag göra en kortfattad version med bilder. Jag vet att jag inte har gjort ett bildinlägg på ungefär evigheter, lovar att skaffa en app som kan lägga till bilder när man bloggar från mobilen! Jag har också, min vana trogen, varit jättedålig på att ta bilder. Men här kommer i alla fall ett litet urval nu när jag sitter på datorn för en gångs skull.
23 dec - jullunch hos Jukka
24 dec - julfirande med mamma, pappa, Sebbe och Frida
25 dec - julafton nr 2 med Hultmanska kollektivet
Jag tror ändå att jag lyckades lägga ribban någorlunda pragmatiskt den här gången, och det har inte varit särskilt stressigt eftersom alla inte kom till oss samtidigt den här gången. Det var en fin jul och Emil fick så himla fina julklappar! Men det är typ tredje året i rad som jag inte har möjlighet att gå all in och jag saknar det. Hoppas det blir bättre nästa gång! :)
Stödsamtal #3 och julafton
Det här inlägget påbörjades någon dag efter julafton men lev aldrig klart. Väljer att publicera det ändå.
--------------------------------------------------------------------------------------
Jag tänkte jag skulle summera det tredje stödsamtalet litegrann, innan jag helt glömmer bort vad som sades. Vi kom egentligen inte fram till några nya klarheter, mest att jag borde boka in det där Mindler-samtalet efter helgerna även om det inte känns just nu som att det kommer behövas. Det kände jag ju inte när jag bokade första tiden på företagshälsan heller, men det var väldigt vältajmat när det väl var dags att gå dit. Den 28:e mitt på dagen ska det ske. Svårt att välja behandlare helt på random, men det är ju bara att byta om det inte känns bra. Frikortet gäller, så inte kostar det något heller.
Jag och Frida köpte mat inför jul på mathem.se så nu är jag igång! Har en inloggning och allt!
Jag ska också försöka få träffa någon som kan förklara för mig vad jag kan förvänta mig av tiden efter transplantationen. För några veckor sedan fick johannes hem en broschyr som heter "Information till patienter och anhöriga om njurtransplantation". Den fick mig att inse att det kommer bli värre igen, innan det blir bättre. Johannes kommer att ligga inne på sjukhuset i upp till två veckor och sedan är han sjukskriven i tre månader, varav två då han inte får lov att bära tungt på grund av operationssåret. Jag bävar. Om johannes inte får lov att bära tungt kan han knappast lyfta en 13-kilos tvååring och då kan han helt enkelt inte ta Emil själv, eftersom det inte går att komma ifrån en del lyft (i och ur vagnen, i och ur badkaret, upp och ner från stolen för att säga några). Jag kommer med andra ord att bli "ensamstående" igen... Det känns för jävligt faktiskt. Försöker trösta mig med att det åtminstone ska vara för en begränsad tid. Två månader, sen ska det gå bra igen liksom. Om man nu kan lita på det..
Jag tror att jag måste fortsätta den här posten vid senare tillfälle, nu ska vi titta på Love Actually.
--------------------------------------------------------------------------------------
--------------------------------------------------------------------------------------
Jag tänkte jag skulle summera det tredje stödsamtalet litegrann, innan jag helt glömmer bort vad som sades. Vi kom egentligen inte fram till några nya klarheter, mest att jag borde boka in det där Mindler-samtalet efter helgerna även om det inte känns just nu som att det kommer behövas. Det kände jag ju inte när jag bokade första tiden på företagshälsan heller, men det var väldigt vältajmat när det väl var dags att gå dit. Den 28:e mitt på dagen ska det ske. Svårt att välja behandlare helt på random, men det är ju bara att byta om det inte känns bra. Frikortet gäller, så inte kostar det något heller.
Jag och Frida köpte mat inför jul på mathem.se så nu är jag igång! Har en inloggning och allt!
Jag ska också försöka få träffa någon som kan förklara för mig vad jag kan förvänta mig av tiden efter transplantationen. För några veckor sedan fick johannes hem en broschyr som heter "Information till patienter och anhöriga om njurtransplantation". Den fick mig att inse att det kommer bli värre igen, innan det blir bättre. Johannes kommer att ligga inne på sjukhuset i upp till två veckor och sedan är han sjukskriven i tre månader, varav två då han inte får lov att bära tungt på grund av operationssåret. Jag bävar. Om johannes inte får lov att bära tungt kan han knappast lyfta en 13-kilos tvååring och då kan han helt enkelt inte ta Emil själv, eftersom det inte går att komma ifrån en del lyft (i och ur vagnen, i och ur badkaret, upp och ner från stolen för att säga några). Jag kommer med andra ord att bli "ensamstående" igen... Det känns för jävligt faktiskt. Försöker trösta mig med att det åtminstone ska vara för en begränsad tid. Två månader, sen ska det gå bra igen liksom. Om man nu kan lita på det..
Jag tror att jag måste fortsätta den här posten vid senare tillfälle, nu ska vi titta på Love Actually.
--------------------------------------------------------------------------------------
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)