...papegoja?

Vi har kommit en liten bit på väg, i övertygelsekampanjen gällande fåglars förträfflighet som husdjur. Hjärtat säger sig ha förlikat sig med tanken att det kommer bli fågel, men han tror fortfarande helt säkert att det kommer bli mitt husdjur - inte vårt. Jag tror fortfarande att det blir annorlunda när det lilla livet väl är på plats. Men att överhuvudtaget överväga fågel är en kompromiss från hans sida, och att vänta tills efter sommarsemestrarna är en från mig. Vad är ett ynka halvår av längtan, i jämförelse med all den tid som varit? Och det ger ju gott om tid för research och förberedelser inte minst.

Det är liksom verkligen ett åtagande, detta att skaffa papegoja. De är ganska krävande djur (som ju ger dubbelt tillbaka, såklart) och de lever ganska länge. Och allt eftersom jag dammsuger Internet på information så dyker fler potentiella arter upp i periferin. Det skadar ju inte att lyfta blicken lite!

Jag försöker tänka lika rationellt som inför min hundrasresearch: vad vill vi ha, egentligen? En papegoja, som är av modell mindre och inte lever längre än ca 20 år, som funkar att ha i lägenhet och som är förhållandevis enkel att få tam. En sällskapsfågel, inte en prydnadsfågel. Undulat och Nymfkakadua (som det heter numera!) känns inte roligt alls. Bort bort. Men sen då?

Sparvpapegojan är ett solklart alternativ, som inte alls är borträknat på något vis, men jag kommer på mig själv med att önska att den var lite lite större. Hur som helst har jag initierat kontakt med en Stockholmsbaserad uppfödare och väntar svar på ungefär tusen frågor :)

Sparvpapegoja! Minsta papegojarten som hålls som tamfågel.

Bourke's parakit var en tidig bubblare, för att den är så väldigt vacker i viltfärg och i övrigt verkar passa våra önskemål på alla sätt. Enda frågan jag fortfarande letar svar på är hur svår den är att få tam. Är den svår på den fronten går den bort tyvärr, hur vacker den än är. Har mailat även en Bourke'suppfödare i Stockholmstrakten och väntar spänt på att höra av honom.

Bourke's parakit! Så oerhört vacker!

Katarinaparakit är en ny och mycket lovande kandidat som jag inte vet så mycket om än, men jag tänker förkovra mig ordentligt. 

Katarinaparakit, snäppet större än sparvpapegojan och mycket mycket lovande i övrigt!

Ett gäng arter såg intressanta ut vid första anblicken, men fick ganska snabbt stryka på foten på grund av diverse olika mindre passande egenskaper. Dvärgpapegoja/Agapornis är till exempel för högljudd. Splendidparakit är tydligen mycket svår att få tam. Morhuvad går bort på grund av inköpspris och livslängd. Kakarikin behöver för mycket space och Meyers är lite för långlivad.

Dvärgpapegoja/Agapornis - finns massor med färgvarianter och skriker som satan...

Splendidparakit - blir typ inte tam om man får tro vad som sägs och skrivs...

Morhuvad papegoja - dyr och långlivad...

Kakariki - 'clownfågeln' som behöver ungefär hur mycket plats som helst...

Meyers papegoja - inte omöjligt att vi hade fått ha den kvar till pensionen...

Jag är övertygad om att allt detta är fantastiska fåglar, men de passar helt enkelt inte oss. Precis som med hund anser jag att man ska ge sig själv, och fågeln, så bra förutsättningar som möjligt till ett långt, konfliktfritt och rikt liv tillsammans, och då gäller det att veta både vad man är ute efter och vad man kan erbjuda. Med andra ord - låt researchen fortsätta! :D

No'poo-nöden har ingen lag

Igår kröp jag till korset. Efter en månad av sls-fria hårtvättar stod jag inte ut med den plötsligt uppkomna och stadigt ihållande statiska elektriciteten längre. Visst blev håret rent och fint, och nedsmutsningstakten var den samma som tidigare, men att från dag ett efter tvätt - varje gång - behöva stå ut med ett hår som klistrar sig runt ansiktet och står rakt upp i övrigt, det var mer än jag mäktade med.

Nu har jag ju lovat mig själv att inte bli en sån som vispar ihop all sin hårvård hemma i köket, men det var till slut så många som tipsat om äppelcidervinägerskölj att jag helt enkelt blev tvungen att testa. Nöden har ingen lag. Och faktum är att det hjälpte, redan på första försöket...! Inte riktigt hela vägen kanske, men det blev bra mycket bättre, såpass att jag idag har håret utsläppt för första gången på jaa, typ ganska precis en månad.

En del äcv och nio delar vatten hopblandat i förväg i en gammal ursköljd schampoflaska gjorde att det var förhållandevis, förvånande, enkelt att administrera när man stod i duschen. Den enda nackdelen är väl att det inte luktar så gott så länge håret är fuktigt, även om man sköljer med vatten efteråt. Och som en liten extra bonus så kliar min hårbotten inte det minsta idag, trots att exemet har gått på krigsstigen i ett par veckor med stadigt ökande klåda som resultat.

Vad kan man säga..? Mycket experimenterande blir det.

Vet ni vad jag har?

Ett fönster fullt med blommande orkidéer! Fem av åtta, närmare bestämt! :)

Ljuvliga Springare!

När vi var på antikmässan förra helgen, så kom jag osökt att tänka på en liten skulptur (eller är det en figurin? Vad är skillnaden?) jag stötte på på Bukowskis Market härom månaden. Den hette "Springare" och är formgiven av Stig Lindberg. Jag som annars har väldigt lite till övers för just skulptur fattade ett enormt tycke för denna fantastiska pjäs, men är det från Gustavsberg är det dyrt så jag har försökt att förpassa den ur minnet. Det gick ganska bra, tills i söndags.

Och tro det eller ej, men jag hann knappt nämna detta hastigt påkomna minne för hjärtat förrän olika varianter av Springare plötsligt började dyka upp i blickfånget! Olika teckningar, olika storlekar.. Habegär i sin renaste form har nu rullat ihop sig i bröstet på mig. Jag vill ha en Springare! Men visst är det inte så konstigt? :)

Lillasyster förstår.

Teflonknappen! Teflonknappen! X(

Föreställ er följande scenario:

Två medarbetare får veta att gruppledaren använder telefonhänvisningssystemet för att kontrollera när de går på lunch - för att kunna kontrollera hur lång lunch de tar - utan att ta någon som helst hänsyn till att man ibland inte kommer ifrån exakt den minuten då telefonen kopplas bort. Medarbetarna upplever att de blivit utsatta för övervakning och spionage och att gruppledaren missbrukat hänvisningssystemets syfte. De bestämmer sig för att i protest sluta hänvisa när de går på lunch, och stänger istället bara av telefonen så snart de vet att den tredje medarbetaren är på plats med telefonen igång och kan svara om det skulle ringa.

Två veckor senare tar gruppledaren upp på månadsmötet att gruppen har blivit dåliga på att hänvisa sina telefoner vid lunch, hemgång etc. Hon nämner inte hur hon vet detta eller att växeln skulle ha haft några klagomål. Bara att det är "viktigt".

Min fråga är detta: hade ni börjat hänvisa telefonen igen? För jag har verkligen ingen jävla lust. Varför ska jag ge henne möjligheter till övervakning gratis liksom?!

Meningen med hänvisningssystemet är att det alltid ska finnas någon som svarar i telefon, eller om det inte gör det - att personen som försöker ringa får veta detta redan i växeln och slipper kopplas runt i onödan. Jag förstår syftet. Jag förstår bemötandeaspekten. Jag håller med om att det är viktigt när hela arkivet är på möte till exempel, när ingen alls kan svara.

Men i en arbetsgrupp där max 2 personer har på telefonen samtidigt varje dag, så att man i värsta fall blir kopplad förbi 1 (EN!) telefon om det är så att det inte har hänvisats ordentligt, där misstänker jag å det grövsta att anledningen är att gruppledaren ska få bättre kontrollmöjligheter. Jag var jätteduktig på att hänvisa telefonen tills för ett par veckor sedan... Men om jag vet att hon håller den över noggrann uppsikt, och jag vet med mig att jag brukar sätta den på lite längre rast än jag planerar att ta - FÖR ATT DET INTE SKA RINGA NÄR JAG INTE ÄR DÄR och dessutom kan det hända att hissarna tog evigheter att ta sig ner, eller att man blir kissnödig precis när man lunchat klart eller vad som helst - då gissar jag att hon tror att jag verkligen tar exakt så lång rast som det står i systemet. Och det är ju inte okej, har jag blivit upplyst om.

Åååh jag vet inte om detta makes sense at all, men jag är i desperat behov av en knapp som slår på teflonet, spå att jag kunde låta allt bara rinna av mig. Problemet är att jag inte vet var den är någonstans.

Välkommen säng!

Ni kommer ihåg sängen vi köpte lite oförhappandes i slutet av december, på grund av alla ryggproblem och min akuta nackspärr på juldagen?

Igår levererades den till dörren och trots svärmors- och systersonsbesök samt antikmässa och restaurangbesök hann vi ändå montera ner den gamla och ihop den nya på kvällen. Tacka fan för det, inte har vi plats att ha TVÅ dubbelsängar ståendes i lägenheten...

Hur som helst. Vi kan väl säga att det var tämligen svårt att komma upp imorse. Så sen som jag var idag har jag nog aldrig varit utom vid läkarbesök eller dylikt. Dock väl inom flexramen skall påpekas. Hjärtat har skickat flera (!) sms med lyriska utrop under morgonen och själv vill jag helst gå hem och lägga mig igen. Det blir nog bra detta! Jag hoppas att ett par veckor i en bra säng ska göra lite mirakel med min rygg, och snart ska jag boka det där naprapatbesöket jag har pratat om.

Kom det pikar från arkivarien vid morgonfikat om hur sen jag var? Som ett brev på posten. Berättade jag att jag har ny säng? Inte en chans. Så dum är jag inte att jag ger henne material gratis. Då hade jag fått höra i flera veckor att det verkar vara svårare än vanligt att komma upp ur sängen på morgnarna. Nu är det ju stor risk att det stämmer, visserligen, men så länge jag kommer den tid jag ska var tredje arbetsdag tänker jag inte ge henne onödigt vatten på kvarnen.

Förhoppningsvis kanske det oxå blir precis tvärt om: att jag får lättare att gå upp eftersom jag är mer utvilad. Vi kan ju alltid hålla tummarna :)

Och nudå..?

Husdjurshoppet tog en hård smäll i måndags. Vi var och hälsade på nya sibiriska katter efter jobbet. Och hjärtat kände av dem lika mycket som förra gången, dvs markant mindre än andra katter men ändå en tydlig reaktion. Tjejen vi hälsade på var supertrevlig och menade oxå att hennes katter är väldigt allergena för att vara sibbar, men det är ju inte utan att man blir lite uppgiven. Man hade ju gärna velat se lite grader i reaktionerna liksom, variation inom just sibbarna. Men så blev det alltså inte.

Frågan är hur vi går vidare nu. OM vi gör det. För det finns egentligen tre vägar att gå. Antingen ger vi det första stället en ny chans om en månad igen, och ser om den tiden gör någon skillnad. Eller så testar vi ett tredje ställe, företrädelsevis där det inte finns just nykastrerad eller fertil hane. Eller så ger vi upp för stunden, inväntar ett kattallergivaccin, och funderar vidare på fågel. Det är ju inte hållbart att leva med allergiska besvär dagligen, särskilt inte för någon annans skull, och det är fortfarande så pass mycket reaktion att man liksom inte kan låtsas som ingenting. Hur gärna man än vill.

Stackars hjärtat har dåligt samvete för att han begränsar mig så, och så tycker han ju hemskt mycket om katter och skulle väldigt gärna vilja ha en.. :( själv är jag inte fullt så nedbruten som man skulle kunna tro, och faktiskt ganska förtjust i idén på fågel, men när vi diskuterade saken i måndagskväll blev det uppenbart att det inte är helt enkelt.

Hjärtat är nämligen helt på det klara med att ett husdjursägande kommer att begränsa oss på vissa nya sätt. Han är inte helt förtjust i den aspekten, men han förstår iaf att den är densamma oavsett vilken typ av husdjur vi skaffar. Däremot känner han att ett krav för att det ska vara värt det för honom är att husdjuret är av en art (och en individ) som han kan connecta med och som blir lika mycket hans som min nya familjemedlem. Och han ser inte den relationen med en fågel.

För mig, som är uppvuxen med undulater och har massor med fina och roliga barndomsminnen där våra fåglar figurerar, ter sig detta synsätt nästan absurt - men man ska respektera varandras olikheter och åsikter och jag tror (vet) att problemet ligger i att han aldrig träffat en tam och tokrolig fågel.

Operation Övertygelse är därför nu i full gång. Håll tummarna! Och all hjälp emottages tacksamt.

Hehum..

Minns jag att jag skrev det förra inlägget? Nej.
Borde jag ha skrivit det? Förmodligen inte.
Var jag partysugen när vi åkte till E? Nope.
Blev jag liiite för full? Ja.
Var det planerat? Nej.
Hade jag en bra kväll? Hell yeah :D


Jag förtjänade min bakfylla idag, men det var det värt... :)

Jösses i min lilla låda, va full jag blev. Är rädd att jag delade med mig av mycket tvivelaktiga kunskaper ikväll, men ni kan trösta er med att jag har haft helt sjukt trevligt iaf..! Jag skyller på alkoholen.  :D Grattis E.

Fulperioden

Enligt mina efterforskningar får man räkna med allt från några veckor till några månaders fulperiod när man ska vänja av håret från alla poo-produkter. Makes sense, i suppose. Håret protesterar mot det ovana nya men skolar snart om sig till en lite mer naturlig och vänlig tillvaro.

För min egen del är denna fulperiod nu inledd. Igår tvättade jag håret med mitt nyinförskaffade sistaschampo och mitt nästa lika nya sls-fria balsam. Idag är håret rent, men flygigt och elektriskt.

Må fulperioden bli kort och inte alltför elakartad! :) jag är sjukt nyfiken på hur detta ska bli...!

Onsdagsego

Saker jag är stolt över idag:

# att jag kom ihåg att testa ansiktstvätt med honung igår, och det funkade över alla förväntningar!

# att jag inte lät tävlingsinstinkten get the best of me i morse när random man betedde sig underligt på väg till jobbet, vilket resulterade i att han blev obekväm men inte jag.

# att jag inte nappade på arkivariens stora, mestadels felaktiga, utläggning om hundar vid frukostrasten.

# att jag hjälpte en socialsekreterare att sätta en nedlåtande kommunpolitiker på pottan angående LSS.

# att jag inte släppte någon syrlig kommentar när arkivarien på eftermiddagsfikat skrattande sa följande angående en tävling om 'bästa matbild' på instagram: "ja jag tänkte när jag såg den att om man känner att man vill vara med på den, då borde man nog hitta något annat att göra!". Halvt underförstått att om man tar bilder på mat och använder mobilen på dagarna så är man mobilberoende och en svag och mindre värd människa. Att man kan använda mobilen för att få vara ifred på rasten eller bli lockad av den kreativa aspekten i en dylik tävling finns inte på kartan.

Klapp på axeln för mig idag, onsdag.