Jag har lurat mig själv... (så många gånger nu)

Här går jag omkring i tron att jag ändå lyckas blogga någorlunda regelbundet även om det är lite längre mellan inläggen än när jag var som mest aktiv. Hah! Insåg alldeles nyss att jag inte skrev ett enda inlägg på hela maj. Fel hade jag :)


Men då kanske det är lika bra att göra något åt saken? Det stora som har hänt (förutom allt det vanliga och kulturernas karneval osv) är att Findus har varit hos veterinären. Stackars liten! Han har ju långsamt fått allt längre klor och dom har varit för långa alldeles för länge. Jag har satt upp strategier för att göra något åt det, och vi har tränat på diverse saker, men för att hoppa över den tråkiga uppräkningen av misslyckade träningssatsningar så kan man väl helt enkelt säga att jag väntade för länge.


På lillasysters födelsedag skulle vi gå på Håkankonsert. Bokat sedan typ i höstas. Och när jag kom hem från jobbet torsdagen innan vi skulle åka ner, så hittade jag Findus med vad som såg ut som en bruten tå. :( Vad jag själva tror har hänt är att han har fastnat med klon på något vis och sedan ryckt så häftigt för att komma loss att tån blivit skadad. Den såg bruten ut, med en knyck mitt på och klon pekade snett åt fel håll. Han åt, drack, gjorde ifrån sig, och klättrade till och med omkring, så det var inte supertydligt till en början. Jag ringde till veterinären på roslagstull (speciell fågelkompetens - viktigt!) som hade en tid på sagda födelsedag och sedan en tid på tisdagen efter, dvs han skulle få sitta tre hela dagar med ont i foten. Djursjukvårdaren var ganska skuldbeläggande men hur jag än vände och vred på det (tittade på andra tåg, flygbiljetter osv) så gick det bara inte att få ihop det så att jag kunde gå med honom på lördagen. Sjuk i hjärtat laddade jag efter råd från djurkliniken in kråkorna i sjukburen med extra mycket mat och vatten och så pass mycket pinnar och grejer att han inte kunde flaxa runt. Sen åkte jag till Göteborg och kände mig som världens sämsta fågelägare.


Och firade lillasyster, gick på konsert och hade det allmänt grymt!


När vi kom hem var det till min stora lättnad egentligen ingen förändring. Tån såg likadan ut och han var fortfarande inte mer påverkad än att han satt lite mer still och avlastade den foten. På tisdagen jobbade jag hemifrån och packade in kråkorna i transporten och for till veterinären. Där höll hon med om att det såg brutet ut, men hon ville ta en röntgenbild ändå för säkerhets skull och då fanns det faktiskt ingen fraktur. Stackaren protesterade och sprattlade så väldigt att dom till slut blev tvungen att söva honom för att kunna röntga :( jag blev orolig, vet ju att det kan vara vanskligt att söva fåglar, men vad gör man? Och det gick snabbt och bra, han kom tillbaka lite tilltuffsad och groggy efter bara några minuter. Dom passade på att klippa klorna på honom (som jag bett om) medan han sov, så det var ju bra ändå. Nu är dom korta och fina igen.


Hon trodde att han helt enkelt fastnat och ryckt så pass att kloanlaget tagit stryk. Vet inte hur man översätter "tear" i det här sammanhanget, men hon tyckte i alla fall att det inte var så mycket att göra. Han fick behålla tån, förhoppningsvis kommer den läka ihop rätt igen, annars dör han inte av att ha en tå som pekar lite snett. Han blev ordinerad smärtstillande morgon och kväll i en vecka och jag fick medicin och två plastsprutor med mig hem. Och nu nästan en vecka senare är han sitt vanliga jag igen. Med lite sned tå. Vi får se om den vrids rätt igen.


Och eftersom jag blev påmind om sånt som jag borde tagit tag i för längesen så satte jag i torsdags igång pelletstillvänjningsprocessen också. Det har varit fyra extremt skrikiga dagar, och två extremt kontaktsökande och matletande kråkor. Väldigt roligt, om än av en inte jätterolig anledning. Dom har ju varit vrålhungriga, dom små liven. Men igår kom genombrottet - uppblött pelletsröra med en nypa frön gick ner! Och i morse valde dom till min stora förvåning blöta pellets framför grönsakerna.


Nu måste jag bara se till att kolla upp hur mycket pellets dom ska ha varje dag. Jag vill inte övergöda dom, och inte heller gå ifrån grönsaker och lite frön. En blandad kost känns ändå som bättre och roligare än en liten mängd pellets varje dag. Zupreem fruitblend parakit. Dags att googla!

Kloklipp nr 1

Igår gjorde vi det. Vi handdukade och kloklippte Douglas. Det kändes fruktansvärt trots att jag bara höll och inte behövde klippa, men det är verkligen inget jag tycker om att göra. En gång när jag jobbade på djuraffären råkade jag klippa lite lite för långt på en hund och även om det inte blödde alls utan den bara pep till och sen var glad igen så har det satt enormt djupa spår hos mig. :( vet faktiskt inte varför, men jag tycker det är riktigt obehagligt, typ kallsvettas och så. Men nöden har ingen lag. Det går för långsamt med klofilningsträningen och när Douglas nu själv kröp in självmant under handduken tänkte vi att det var lika bra att köra.


Stackars liten, han gjorde inte ett enda ljud ifrån sig även om han sprattlade en del och bet i handduken (och lite i mig - rätt åt mig) så det stod härliga till. Det var inte alla klorna som behövde klippas, av någon anledning har det löst sig själv ganska bra för honom, men en framklo har börjat vrida sig lite, en bakklo har kröker sig väldigt snabbt och ett par till var lite väl långa ändå, så vi tog allt som behövdes. Egentligen är det ju Findus som är mest akut, men nu sprang Douglas in under handduken först så då blev det så.


Findus var ganska upprörd och gjorde "hur gick det?"-ljudet under hela tiden, men Douglas var som sagt helt tyst. Det är svårt att klippa så små klor, särskilt när det sprattlas lite och pulpan inte är jättetydlig. Fick hålla upp den lilla foten mot uv-lampan för att se alls och hjärtat som höll i saxen tyckte också att det var knepigt. Bävar lite inför att ta Findus som ju har ännu mörkare klor, men dom är också längre och kanske att det blir lättare om man kan hålla i själva klon. Jag hoppas det. För det här vill jag helst inte behöva göra om.. :( Hur i hela fridens namn folk lyckas göra detta utan att vara två övergår mitt förstånd. Min förhoppning är att om vi klipper ordentligt en gång och sen ser till att det är mycket pinnar och sånt i buren som klorna kan slipas naturligt på, så kanske det ska räcka så.


Efteråt la jag ner fågel och handduk på soffan igen, på samma plats som när jag plockade upp honom, och när han hade tagit sig ut satt han och hässjade och såg allmänt medtagen ut en stund. Gud va ont i hjärtat jag får när dom har obehagliga upplevelser och ännu värre är det när det är mitt fel. Blev orolig att jag hade hållit för hårt. Men efter någon minut flög han och satte sig på golvlampan och putsade sig och sen flög han ut till köket. Jag fick till och med bjuda på lite hirs, även om han verkade lite frånvarande och behövde bli lite trugad. Och när han hade fått en stund för sig själv gick jag ut och tränade som vanligt och han var inte alls rädd för mig, så vi får nog kalla det för en framgångsrik manöver ändå. Olycklig matte men oskadat och icke-traumatiserat djur så att säga.


Puh.

Håhåjaja

Det där datorköpet gick inte riktigt som det var tänkt. HP skickade datorn i expressfart, så att den faktiskt var framme på utlämningsstället redan i fredags, dagen efter att jag hade lagt beställningen (!). Jag kunde hämta den först på lördagen dock. När vi hade öppnat den och ooh:at och aah:at en liten stund, visade det sig att en tangent hade något slags glapp. Majoriteten av knapptryckningarna reagerade den inte alls, men ibland tog den som vanligt och ibland tog den dubbelt istället. Det blev inte bättre under helgen, så i måndags ringde jag och reklamerade den.


Eftersom HP har väldigt varierade omdömen om sin kundtjänst var jag redo för fight, men tjejen jag pratade med sa bara "nä så ska det absolut inte vara, då ska du ju ha en ny" och skickade en retursedel till mailen samma dag. Jag skickade tillbaka den efter jobbet dagen efter (tisdag) och igår morse (torsdag) fick jag sms om att den nya låg och väntade på mig på postutlämningen. Kudos till HP kundtjänst för snabbt och enkelt förfarande och inte mindre än två blixtsnabba leveranser inom loppet av en vecka. Jag tog vägen förbi Tulegatan för tredje gången och hämtade ut den, och än så länge har vi inte hittat något fel på den (alla tangenterna funkar och hjärtat var nöjd med resultaten på 3D-maxtesterna eller vad det nu heter) så jag antar att jag vet vad jag ska göra i helgen


Men det är faktiskt marginellt, för imorgon kommer lillasysterkanin och hälsar på och vi ska på musikal! Något säger mig att det inte kommer bli jättemycket pillande med dator... :D


Någon gång snart ska jag skriva ett inlägg om hur det går med träningen av kråkorna. Vi har nämligen delvis gått över till gröna ärtor som träningsgodis och det är verkligen helt galet vad dom är villiga att slå knut på sig själva för just ärtor..! Min tanke var att vi skulle börja om med 'step up' och befästa det riktigt ordentligt, men utan att vi vet riktigt hur det gick till så har det utvecklats till en ganska långt gången inkallningsträning! Faktum är att om dom sitter uppe på gardinstången så kan jag sitta nere på golvet och dom flyger till mig ändå! Det är ganska stort faktiskt :) sen är det inte hundra befäst ännu, och vi jobbar parallellt vidare på fågeluppåner (som just nu har kommit till fågelraktner) på båda, och för findus del att han ska kunna göra snurra även när han står på platt yta. Igår lossnade det lite för honom och jag tror att det kommer komma snabbt nu när han väl har fattat grejen. Douglas har lärt sig vinka! Det är makalöst gulligt, och båda två använder nu sitt första regelrätta trick för att tigga. Det kan bli ganska kul när Douglas vinkar i tid och otid och Findus ibland börjar snurra som en besatt :)


Vi har övat extra inför lillasysterkanins besök till helgen, så imorgon är det upp till bevis. Nästa trick är tänkt att bli 'big eagle' (i längre förlängning ska det bli en big eagle även när dom hänger uppåner så att det blir en 'fladdermus' - men det lär dröja ett tag). Dock har det visat sig vara helt omöjligt att provocera fram en första antydan till vinglyft så det går extremt långsamt där. Men jag är som bekant vansinnigt envis på såna här saker, så det ska nog gå bra det med. Och vi har ju ingen brådska heller...

Och helt plötsligt var det december...

Om man tittar på mina tre inlägg från november kommer november att gå till historien som månaden då jag inte sov tillräckligt.. :) kanske inte hela sanningen. Men spela roll. Jag har kommit igång lite med bloggandet igen, även om det mest blir 'samlingsposter', och det var ju ett mål jag hade så det är bara bra.

Tyvärr kom kråkorna inte med till träffen i lördags, så även om jag hade en supertrevlig dag där (fick träffa I irl och blev kompis med lilla pärlconuren Rodrigo - något så vansinnigt söt!) blev det inte riktigt som jag hade tänkt. Findus fullständigt blåvägrade att gå in i transporten och det är ett problem som kommit gradvis med de allt längre klorna så det är tyvärr inte så konstigt. Varje gång han klättrar på mesh-nätet som är i luckan och fönstren på transporten så fastnar han, stackarn, för att klorna är så långa. Jag har fått hjälpa honom loss flera gånger och även om vi tränat jättemycket på att gå in i transporten, så har det bara resulterat i att han inte har något emot att sitta på min hand därinne men han vill inte sitta på pinnen. Det känns så himla tråkigt, men jag förstår honom faktiskt. Så det är dags att köpa en ny transport. Har efter moget övervägande och konfererande med I kommit fram till att jag (imorgon) ska ta mig ut till Arninge och köpa deras minsta fågeltransport - en lågrektangulär gallerbur med en öppningsbar kortsida, rejält handtag uppepå och en "lös" plastlåda i botten. Sen är det bara att träna allt vi kan på att gå in i den istället, så att vi får med kråkorna till Göteborg över jul. Men det borde inte vara något problem, i en gallerbur kan man ju använda targetpinnen från utsidan på ett helt annat sätt än i canvastransporten och så duktiga som dom blivit på targetpinne bör det inte vara något problem alls! Särskilt som dom ju var duktiga på att gå in i den innan klorna började spöka. Måste komma ihåg att säga till föräldrarna att låna den där buren från K's kompis igen också så att dom har nånstans att sitta hemma också.

I övrigt har jag betalat så vansinnigt mycket resor den här veckan att det känns som att alla pengar måste vara helt slut (men som tur är stämmer inte det för jag hade lite besparingar och en del resor går på vårt gemensamma konto). Göteborg till helgen, Göteborg över jul, islandsflyg och islandsridning, boende sista natten i Reykjavik... Lite retligt är att euron står högre nu än den gjorde när dom skrev in priserna i svenska kronor på eldhestars hemsida, så det blev lite dyrare än jag hade tänkt, men inte blodigt värre i alla fall.

I måndags när jag var ute hos Múska lyckades jag göra några bra töltfattningar. Det är så häftigt när man känner hur bakbenen kommer in under hästen och framdelen liksom lättar :) hon har en ganska bekväm tölt faktiskt, men vi kan fortfarande inte få den att hålla i mer än en paddock-kortsida typ. Oh well. Jag har ju all tid i världen att nöta på det där och sidvärtesrörelserna börjar också gå bättre. :) Numera är det så kallt att vi mest tar en skritt-tur längs med grusvägen och sen kör en 20 minuter kanske på ridbanan. Dags att plocka fram långkalsongerna (och fårskinnspadden)!

 Och dags att jobba lite mer!

Skärpt.

Jag har skärpt till mig vad gäller sömnen och det har gjort så pass stor skillnad att jag inte längre är orolig. Väldigt skönt. :) Annars har det som vanligt hänt diverse spridda skurar..

Vi hade maskerad/halloweenfest den 30:e oktober och jag är så vansinnigt nöjd med min outfit som gengångare. Sminket blev riktigt bra, klänningen var helt rätt, de färgade linserna gjorde verkligen skillnad. Det var väldigt trevligt folk på plats och på det stora hela en oerhört bra kväll (även om grannen kom och klagade vid halv två - fast då sänkte vi på en gång, och det verkade inte finnas några hard feelings när vi träffade honom på städdagen sen)!

Jag har ridit ett antal gånger på Múska nu, som hästen heter. Hon är verkligen så snäll så klockorna stannar, extremt stabil och lättriden generellt men det går lite si och så med tölten. Jag har ju bara suttit på töltmaskiner förut och är inte så duktig på att göra ordentliga fattningar och faktiskt påverka tölten. Múska är dessutom femgångare och lite passtaktig av sig, vilket inte gör saken lättare. Har fått lite tips från M och jobbar mest med start- och stoppövningar just nu. Det räcker bra. Var för övrigt ute i söndags och red i dagsljus..! Så himla fint! Annars är det ju kolsvart ute när jag kommer dit på måndagarna, och det har blivit en standardrunda längs med grusvägen (tack gode gud för pannlampa) och sedan en kvart-tjugo minuter i paddocken. Funderar på att börja rida barbacka nu när det blivit kallt, men M säger att Múska är väldigt kantig om ryggen. Vi får väl se hur det blir med det :)

MEN. För att råda bot på min okunskap (och för att jag har velat göra det i flera år!) har jag och lillasysterkanin bokat en ridresa till Island! =D I slutet av januari ska vi åka på den här "turen" och jag vet inte vilket jag ser mest fram emot.. ridlektionerna, halvdagsturerna i vinterlandskapet, eller att bara få lite kvalitetssystertid. Med lite tur får vi kanske lite norrsken också. Hoppas!

Hjärtat och jag har gått vidare till nybörjare/medel-nivå i lindyhopen och vi har hemskt roligt. Mycket träning hemma och vi börjar få så pass koll på grejerna att vi inte längre dansar in i väggar, soffor och bokhyllor när vi tränar i vardagsrummet.. ;) Dessvärre missar vi den här kursomgångens elevdans i december pga namngivning i Göteborg, men jag överlever. Det är aldrig fel med göteborgsbesök och dessutom innebär det häng med vår extended family så det ska bli väldigt väldigt roligt!

Jag har kört med Paula's choice-produkterna (rengöring, exfoliering och dagkräm) i ett par veckor och fasat in särskilt exfolieringen lite försiktigt, efter råd från skincity. Det verkar funka, men i brist på nattkräm har jag en tendens att bli torr. Har därför beställt serumet som ska vara någon slags fuktboost och hoppas att det gör någon skillnad.

Annat som jag inte nämnt på bloggen såvitt jag vet, är att mamma och pappa ska flytta. Det har varit på g ett tag, sedan stambytet har hyran höjts successivt till en nivå som gör det oförsvarbart för två personer att bo i en femma - särskilt som mamma gick i pension i oktober. Nu har dom hittat en lägenhet som verkar passa perfekt, så efter nyår är det dags. Jag tror det är mest traumatiskt för oss barn faktiskt, även om det såklart aldrig är roligt att flytta. Mamma och pappa har ändå vetat att det varit på väg ett tag, och det är ju skönt att få tummen ur och faktiskt få det gjort! Men det innebär sista julen på nordosten. Vemodigt är bara förnamnet.. :/ Fast jag är säker på att det kommer bli bra bara vi får vant oss lite. Med tanke på att familjen har bott i samma lägenhet sedan innan jag föddes är det kanske inte så konstigt att det känns otänkbart att mamma och pappa skulle bo någon annanstans.

Annars ska jag på ny friflygningsträff på lördag. Kråkorna har varit ganska hormonella och rätt tvära i flera veckor och det kändes väldigt trist ett tag när dom var helt ointresserade av oss och backade nästan tillbaka till noll både i kontaktsök, step up:en och targetandet, men genom att utesluta boletning i filt, minska lamptiden med 30 minuter och börja från början med klicker och targetpinne har det blivit allt bättre. Jag lyckades till exempel väga dom båda två häromdagen: 51 resp 53 gram - alldeles lagom. Största problemet just nu är att Findus vägrar stå still så att jag kan klippa klorna på honom, och dom börjar bli väldigt långa :( Därför har vi börjat med något som kallas "toleransträning". Vi är bara i början än så länge, men målet är att Findus ska "säga till" när man får fila (inte klippa, alltså) och då vet att det går fort och smärtfritt och sen får man godis. Det är ganska häftigt faktiskt och jag passar på att träna Douglas med samma sak. Vore oerhört skönt att slippa vara livrädd att råka klippa i pulpan för att man inte kan hålla upp klon mot ljuset. Hoppas bara det går snabbt så att han slipper gå med långklor för länge. Annars blir jag så illa tvungen att handduka honom och tvångsklippa och det vill jag undvika så långt det bara går.

Så ja... man håller ju sig sysselsatt i alla fall... :)

Friflygningsträff

Friflygningsträff är ungefär vad det låter som. Ett tillfälle där fågelägare låter sina fåglar flyga fritt under mer eller mindre ordnade (inhängnade) former, som aktivering och socialisering. Jag har varit på några uteträffar tidigare men aldrig på en regelrätt friflygning. Det är väldigt bra att få lite inspiration och påminnelse om vad man faktiskt kan göra med papegojor, stora som små. Det är ju ganska lätt hänt att man kommer av sig och stannar upp i träning osv annars, om man bara sitter hemma på kammaren och tappar sikte på målet.

I lördags var jag på papegojföreningens friflygningsträff. Kråkorna var med. Vi hade tränat på att gå in i transporten i ett par veckor och det gick förhållandevis smidigt ändå, om än inte lika bra som i somras. Dom klarade resan över alla förväntningar, börjar väl bli vana gissar jag. Skönt är det! När vi väl kom fram blev jag helt överväldigad av ljudnivån och alla människor - det visade sig att det var 3-årsjubileum så det var extra mycket folk. Kråkorna fick stå och titta och känna in läget en timme eller så, och dom var så lugna att jag sen faktiskt vågade släppa ut dom en stund.

Herregud, mina nerver.

Det var så många fåglar, så mycket folk, och kråkorna är så små så små i jämförelse med allt annat.... Jag får nästan lite ångest även när jag tänker på det i efterhand..! Tyvärr hade alla de fyra andra katarinorna som aviserat att dom skulle varit med fått förhinder, så det var egentligen bara två dvärgpapegojor som var i samma storleksliga som Findus och Douglas. Allt annat var större. Flera olika sorters aror, kakaduor, amazoner, jakos, någon kongo om jag inte är helt ute och cyklar, dvärgaror, massor av vitbukar, senegaler, morhuvade, nymfparakiter och till och med en liten pärlconur som jag blev stormförtjust i trots att den nöp mig! Och mer såklart.

Jag tänkte försöka placera dom i småfågelträdet och hålla tummarna att dom skulle stanna där, men Findus klättrade ut och sen efter nån minut kom Douglas som skjuten ur en kanon och körde flera stora varv innan han hamnade på golvet. Findus blev rädd och for iväg han med, och flög något färre varv innan han också hamnade på golvet. Douglas fick jag plocka upp två gånger totalt, Findus bara en, och sen hittade dom en bekant plats: gardinstången. Där fick dom sitta en stund innan jag mutade ner dom till trädet (Douglas ville INTE sitta i trädet, men Findus vågade lite i alla fall) och sen in i transporten igen. Dom var nog inte ute mer än kanske 20-30 minuter, men det fick räcka. Mina nerver klarade inte mer.. :)

I efterhand kan jag knappt förstå att jag vågade. Men nu är premiären avklarad och nästa gång är det inte jubileum så då ska det förhoppningsvis vara mycket mindre folk. Plus att I som också har katarinor men blev sjuk den här gången också kommer då. Jag tror jag behöver henne som stöd. Och tills dess ska vi fortsätta öva transport, samt att åka axel och bli flyttad på generellt.

Det gulligaste var nog när Douglas satt på min hand och åt muta och sedan landade det plötsligt en amazon på min axel. Istället för att fladdra bort i panik lutade han sig så långt bort från amazonen som möjligt och blängde på den samtidigt som han markerade extremt tydligt med stjärten. Jag fick lämnat bort amazonen ganska snabbt och Douglas satt kvar! Mattehjärtat smälte..

Det var en tjej som tog ett par bilder, men annars blev det en ganska anonym premiär. I söndags tog jag fasta på föreläsningen om berikning och aktivering och hämtade ett par hallonkvistar och satt in till kråkorna i buren. Mycket spännande. Och efter att ha fått en experts godkännande att använda även grenar som vuxit nära väg (svårt för mig att hitta annat, men dom pillar ju mest sönder grenarna i molekyler) kommer jag fortsätta med det så mycket jag kan, innan alla blad försvinner i vintern. Överlag fick jag många bra idéer från föreläsningen, som hölls av hon som skriver djurtränarbloggen. Jäkligt intressant faktiskt! Inte omöjligt att jag resonerar lite mer kring det där här i bloggen framöver.

På det stora hela blev det en väldigt fågelcentrerad helg. :)

Tankar om framtiden

Jag valde att skaffa två hanfåglar för att jag inte har några som helst planer på att häcka dem. Dels för att det är ett väldigt stort ansvar som jag inte vill ta lätt på och hasta in i, dels för att det kräver mer tid och inte minst mer plats,  och dels för att jag inte tycker att det ska vara syftet med ett fågelägande. Det känns lika fel som att köpa hund för att man vill ha valpar eller katt för att man vill ha kattungar. Därför är det lustigt att det inte tagit mer än ett halvår för mig att ändå börja tänka i häckningsbanorna.

Det har lite att göra med att jag (oväntat nog) tycker att det är lite spännande med hur färgerna ärvs ner - även om jag kanske inte gillar alla lika mycket.

Men framför allt beror det på att jag börjar förstå att vi inte är så många som tänker som mig när det handlar om fågelhållning. Det verkar vara försvinnande få uppfödare (och nu menar jag uppfödare i bred bemärkelse, alltså alla som tar katarinakullar) som tänker på att Katarinor är lika mycket papegojor som conurer, vitbukar och jako:s, och att dom kanske därmed har ett litet större ansvar gentemot både de nya fåglarna och de blivande ägarna... Ingen ifrågasätter varför det är viktigt att bygga en bra relation till sin "riktiga papegoja " -typ en Amazon - men ändå är det försvinnande få Katarinaägare överlag som ser på sina fåglar som något mer än prydnad.

Missförstå mig rätt - jag tycker inte att det är fel att hålla Katarinor i flock i voljär. Jag tycker verkligen att de är vackra. Det jag tycker är synd är när folk håller dem i en bur som ligger exakt på de lagliga L80-måtten och sen inte ens överväger att behandla sina Katarinor som de intelligenta och nyfikna djur de faktiskt är.
En Katarina lever ungefär lika länge som en hund. Fundera på vilket arbete en hunduppfödare lägger ner på varje valp som föds.. De ska vänja sig vid att man tar i dem, lyfter dem, att man klipper klor och öppnar mun och borstar tänder. De ska vänja sig vid att ha på sig sele/halsband/koppel. Man vänjer dem vid olika ljud, olika dofter, olika typer av underlag och vid att träffa nya personer. Man börjar kanske träna inkallning så smått, och kanske att sitta och stå still på kommando. Man börjar jobba på rumsrenheten och introducerar kanske transport och bilåkning. Allt detta och mer ändå gör en seriös hunduppfödare för att valpen ska få en så solid start som möjligt i livet, för att den ska kunna bli en harmonisk vuxen, och för att den nya ägaren ska ha en bra utgångspunkt.

Men en fågelunge? Om man har tur, som jag har haft med findus, så har den vant sig vid att människan är inne i buren och röjer runt med jämna mellanrum, och levt såpass stort att den har fått lära sig flyga när den kommit ut ur holken. Om man har otur, som jag haft med Douglas, så har den bildat en negativ bild av händer och blivit blyg. Båda har tack och lov få testa en varierad kost från start, vilket jag är oändligt tacksam för!

Men tänk om uppfödaren varsamt och försiktigt vant dem vid händer och hantering, visat att kloklippning inte är farligt och att människor är roliga klätterträd? Tänk om sele redan var introducerad? Tänk om ungarna vid försäljning var mer eller mindre handtama och hade en grundträning/-vana som gjorde att övergången till nytt hem och rollen som sällskapsfågel gick så smidigt och odramatiskt som möjligt...
Om jag födde upp Katarinor, så vore det för att testa hur stor skillnad man som uppfödare kan göra i den här frågan. Med tanke på hur avancerade djurskyddsregler vi har i det här landet tycker jag att du är anmärkningsvärt att det inte redan är praxis även med de små papegojorna.

Information om Katarinaparakiten - my edition

Det kommer säkert inte som någon överraskning att jag är med i flera grupper med papegoj-/fågelinriktning på facebook. Det är både träningsgrupper och allmänna samtalsgrupper. Favoriten är nog den något ostigt benämnda "Vi som älskar Katarinaparakiter". Jag gick med när jag letade uppfödare och fick kontakt med kvinnan som sålde Findus till mig (och även initierade kontakt mellan mig och Douglas uppfödare) och sen har jag blivit kvar. Det finns en enorm kunskapsbank där, det laddas upp väldigt fina bilder med ojämna mellanrum och även om det är omöjligt att undvika idioterna fullständigt (vi pratar ju ändå om internet), så är det på det stora hela en väldigt trevlig grupp som gett mig mycket information och många diskussioner. Men nu häromdagen var det en av mina icke-favoritpersoner därinne som hade skrivit ihop en Informationsartikel om Katarinor, för att lägga på en annan sida. Hon efterlyste några bilder till artikeln och länkade till den för att vi skulle se vad det handlade om. Hon har själv inga katarinor (vilket ju gör att åtminstone jag höjer lite på ögonbrynen) men hon är väldigt duktig på undulater och verkar vara med i ungefär varenda fågelgrupp och -forum som existerar.

Anyhoo, så läste jag artikeln och tyckte den var ganska bristfällig, men när jag gav några små förslag på förbättringar (mest språkliga) så ignorerade hon mig helt. Så nu tänker jag helt enkelt skriva en egen som är bättre. Mest för min egen sinnesros skull, men kanske finns det någon av er som läser som undrat något också. :) Inte minst tycker jag det är ett roligt sätt att se vad man lärt sig det senaste halvåret. Så here goes:

Katarinaparakit

"en liten apa som låter som ett marsvin"

 

The basics - i det vilda

Katarinaparakiten (Bolborhynchus lineola) är en liten papegoja som i det vilda förekommer i Central- och norra Sydamerika. Det finns två underarter, Bolborhynchus lineola lineola och Bolborhynchus lineola tigrinus, men det är nästan utan undantag den förstnämnda som förekommer i fångenskap. Den lever vanligen i tätbevuxna skogsområden där dess fjäderdräkt är ett perfekt kamouflage, men har även noterats i andra habitat som exempelvis savann. Det är en utpräglad flockfågel som lever i grupper om allt från 6-30 individer, ibland har så många som 150 fåglar setts i samma flock. Den håller sig också på förhållandevis hög höjd, från ca 600 möh upp till ca 2300 möh. Katarinan är svår att få syn på i sin naturliga miljö och det finns ett fåtal författare som beskriver arten i det vilda mer ingående, men de kan vara ganska motsägelsefulla i sina utsagor - som synes i länken här ovan. Den leder för övrigt till en av de mest utförliga hemsidorna om katarinaparakiter och jag återkommer alltid dit när jag letar information.





 

The basics - färger



Katarinan är som sagt en liten papegoja med kort spetsig stjärt, storleksmässigt någonstans runt en engelsk undulat, eller mellan australiensisk undulat och Agapornis/dvärgpapegoja. Jag har inte mätt mina kråkor men uppgifter på mellan 16-18 centimeters kroppslängd är vad som figurerar på internet och jag tycker nog det ser ut att stämma. Vikten på en fullvuxen fågel ligger runt 50 g och vingspannet på drygt 10 cm. Storleken kan med andra ord variera lite. Viltfärgen är klargrön med svarta markeringar på vingar, rygg och gump, men det finns också en rad framavlade färgvarianter som brukar delas upp i grön och blå linje utifrån grundfärg. Grön linje har då  nyanserna viltgrön-mörkgrön-oliv-lutino (gul) medan den blå linjen har turkos-kobolt (blå)-mauve (grå)-creamino (vit). Samtliga färger har svarta markeringar utom -inosarna. Sen finns det även en väldigt ovanlig cinnamon-gen (kanelbrunaktig ton istället för svart) samt ett vanligare gråvingeanlag som kan ljusa upp alla varianter i både grön och blå linje. Man pratar framförallt om mörkanlag och gråvingeanlag i SF (single factor) och DF (double factor), och det kan bli riktigt avancerat för en lekman som mig (findus mamma är exempelvis silverfärgad och hur genetiken ser ut där har jag ingen aning om!), men jag har fått experthjälp att bestämma mina kråkor:

 

Douglas är en kobolt och Findus är en mörkgrön SF (single factor) gråvinge. Genetik är spännande även när man inte har planer på att häcka sina små dyrgripar! :)

 

The basics - utfodring

I det vilda äter katarinorna alla möjliga vegetabilier, som frön, frukt, bär, gräs, blad och skott av olika slag, men även insekter. I fångenskap är en fröblandning basen men man ska helst låta den vara ca 50% av fodergivan och sedan låta resten vara grönsaker, rotfrukter, örter, frukt och bär. Variation är viktigt och för min del kan jag säga att man aldrig vet vad i grönfodergivan som kommer gå hem. Det är olika från dag till dag, men också beroende på hur det serveras. Vissa saker är godare att äta från fat/skål, vissa saker föredrar dom från 'krokar' på burväggen och ytterligare andra saker vill dom helst att man matar dom med - och äter då med god aptit sånt som dom inte rör från exv fatet. Hirs är bästa mutan.

 

Som sällskapsfågel

Personligen tycker jag att Katarinaparakiten är en fullständigt förträfflig sällskapsfågel, och jag tänkte säga något om varför.

För det första är dom bra i storlek med tanke på L80 - en laglig bur ska vara minst 70 cm lång och minst 60 cm hög, men helst större! Katarinorna är aktiva och företagsamma och behöver space och sysselsättning, men i jämförelse med de större arterna är det ändå överkomliga burstorlekar vi pratar om - särskilt om man bor i lägenhet. Det står ofta att katarinorna är perfekta fåglar just för lägenhet, eftersom dom är så tysta, men enligt min erfarenhet är det en sanning med modifikation. Deras vardagsljud är underbart och väldigt vilsamt: dom knarrar, knorpar, piper, grymtar, viskar och visslar tyst. Men dom har också ordentliga röstresurser, som våra använder dels i kontaktropet när dom kallar på varandra (eller oss), dels när det dröjer för länge med frukosten på morgonen, och dels som svar på andra höga ljud (läs dammsugaren och liknande). Ingen fågel är tyst. Däremot går jag med på att en någorlunda nöjd katarina är lågmäld. När våra blir hungriga och/eller uttråkade stiger ljudnivån.

 

För det andra är dom vansinnigt nyfikna, vilket är enormt underhållande och dessutom underlättar om man vill få dem tama! Jag har läst på många ställen att dom ska vara så väldigt lugna och stillsamma och det håller jag generellt inte med om. Men när en katarina är lite skrajsen, till exempel när den ska närma sig ett okänt föremål eller är på en ny plats, så rör den sig i slow motion, "smyger" som vi brukar säga. Och om man inte socialiserar sina fåglar och vänjer dom vid allehanda ljud och företeelser, så kommer dom att fortsätta att vara obekväma så fort man stökar runt hemma, har tvn på, möblerar runt och städar i buren, eller får besök, och då sitter dom mer eller mindre still. Så vill inte vi ha det, och har därför sedan kråkorna kom levt helt som vanligt med allt vad det innebär dagligdags. Både Findus och Douglas är rasande nyfikna både på oss och på allt runt omkring sig, särskilt när något invant byts ut mot något nytt. Dom undersöker ny burinredning, bokhyllan, köksskåpen och -hyllorna, våra kläder och smycken, tvättstället, krukväxter och allt annat man kan tänka sig. Det har också gått förvånansvärt lätt att vänja dom vid både oss och andra personer och det fortsätter vi att öva på. Mitt mål är att dom ska bli helt tama och vi är faktiskt på god väg! Dessutom svarar dom väldigt väldigt bra på positiv förstärkning och klickerträning. Sen är dom ju individer såklart. Findus är kaxig och Douglas är blyg, till exempel. Men generellt: nyfikna och lätta att träna/få tama.

 

För det tredje lever dom lagom länge - vanligen ca 10 år upp till ca 15. Man får en stor papegoja (till sättet) i en liten kropp som lever ungefär lika länge som en hund/katt. Det ansvaret är stort nog för mig, jag hade aldrig med gott samvete kunnat skaffa ett djur som lever i 30-40-50-60-80 år, när man inte vet hur ens eget liv kommer se ut ens om 2.

Något jag är fullständigt och orubbligt övertygad om är att katarinor inte ska vara ensamma. Dom behöver inte bara en annan fågel utan en artfrände! Sen är dom himla snälla mot varandra oavsett kön generellt, så du måste inte skaffa en hona och en hane och riskera oönskade häckningar om du inte vill, men en katarinaparakit ska inte vara själv. Findus och Douglas är ju inte släkt, och reaktionen när dom träffades första gången var hjärtskärande fin. Findus hade bott hos oss i fyra dagar, varav han på grund av sjukdomshemmasittande och andra anledningar hade varit ensam typ en eftermiddag totalt. Douglas hade bott tre dagar hos mina föräldrar som ju har undulater, i väntan på att åka tåget upp till Stockholm. Ingen av dom hade alltså varit vad man skulle kalla ensam i någon större utsträckning. När Douglas kom hem tänkte jag låta dom titta på varandra från varsin bur en dag eller så för att vänja sig lite innan jag släppte ihop dom, men när dom hörde varandra och insåg att det var en annan katarina i den andra buren, tog det inte tio minuter innan dom höll på att krypa ur skinnet i sina försök att nå varandra. Jag hade inte hjärta att hålla isär dom längre än någon timme.... :)

 

Roliga kuriosa: katarinor håller i saker med fötterna, och går framlänges med korsande fötter på pinnar precis som stora papegojor gör - andra små papegojor går i sidled. Dom har en speciell sittställning som är ganska unik: med huvudet ner och stjärten upp, det ser nästan ut som att dom ligger på pinnen. Dom hänger ofta uppåner och klättrar mycket och gärna, våra kan man hitta spatserandes i burtaket. Dom älskar att bli duschade och hänger sig uppåner och burrar upp sig för att verkligen bli så blöta som möjligt, samtidigt som dom piper överlyckligt.

Avslutningsvis
En myt, en nackdel och ett tips.

Det står att läsa lite varstans att katarinor är dåliga flygare. Detta är en myt! Åtminstone om dom får lära sig flyga på ett naturligt sätt, som ungfåglar. Jag och en tjej (I) i katarinagruppen (hon äger Douglas föräldrar och är verkligen superduktig, en riktig auktoritet) har diskuterat detta mycket och hon har en teori om varför myten har uppstått. Hon tror att den härstammar från USA, där det är väldigt vanligt att man vingklipper sina tamfåglar. Här i Sverige är det numera som bekant förbjudet att göra det, men tänk er själva: om man vingklipper ungarna när de kommit ur holken och precis börjat flygträna så lär dom sig aldrig att navigera ordentligt, och när dom sedan är vuxna och får flyga fritt så är det inte så konstigt att dom flyger klumpigt och kraschar in i väggar och fönster och har svårt att landa. Antingen saknar amerikanerna självinsikt fullständigt eller så vill dom bara inte överväga att deras tradition skadar fåglarna. Oavsett vilket är det jättesorgligt egentligen! Både mina och I:s erfarenheter säger tvärt om att katarinorna är skickliga flygare, som kanske föredrar att klättra dit dom ska om möjligheten finns. Hennes katarinaflock lever i voljär och flyger fritt i hennes lägenhet regelbundet, och dom har inga som helst navigeringsproblem. När hon tog med sig några stycken på friflygning (jag vill också!) häromsistens blev folk förvånade över hur snabba dom var. Våra kråkor är väldigt duktiga på kortare avstånd i och runt buren, men landar ibland lite klumpigt om dom flugit lite längre. Det säger mig att utrymmet dom har till förfogande för flygträning också spelar roll, och att övning gör stor skillnad.

Nackdelen då? En sak som vi inte var riktigt beredda på är hur stora bajskluttar dom kan producera, sin modesta storlek till trots. Jag som är uppvuxen med undulater blev nästan förskräckt när jag såg hur mycket som kom ur dom små liven, det känns nästan orimligt i förhållande till deras storlek. Men vi vande oss vid det också.

Till sist ett tips, angående bajset. Hamnar det på golv eller andra 'hårda' ytor är det ju bara att ta bort med lite papper, men om man försöker torka bort det från tyg (exv soffa, matta) pressar man bara ner det i materialet så att det blir svårt att bli av med utan att behöva tvätta. Om du istället låter det torka ordentligt, så kan du skrapa bort det med dammsugaren sen! Väldigt enkelt!

Huppegupptäcktsfärd

Häromkvällen var kråkorna på alldeles frivillig upptäcktsfärd i bokhyllan. Jag brukar försöka bära bort dom från buren så att dom kan flyga tillbaka och få lite motion, men den här gången flög först Findus och sen Douglas till bokhyllan istället och tillbringade säkert 20 minuter där, och sedan lika lång tid hos oss - klättrandes på tröjor och pillandes på örhängen, tyger och hår. :) bedårande!

Det är tredje gången dom sitter i bokhyllan men första gången dom klättrar runt mer än bara på samma hylla. Jag dör söthetsdöden när dom är så där nyfikna och klumpiga, och typ alltihop skedde utan klickern. Nästan helt utan muta oxå!

Det kommer nog bli bra med det där :) tids nog blir det riktigt tama sällskapsfåglar av dom! Och på plussidan var dom knäpptysta morgonen efter. Antar att dom var trötta efter alla intryck eller nåt :) sötnötter!

Att mota ett träskmonster del 2

Igår gick jag på stan och fönstershoppade (jag, inte hon) med J. Det var bra! Ibland är det så himla skönt att få lov att bara kräkas ur sig allt för nån som vet att det bara är tillfälligt. När jag kom hem anmälde jag intresse för att bli testperson för en ny receptfri produkt som ska vara väldigt bra för exemig hud. Jag såg den på apoteket när jag köpte kosttillskott och det var lite väl dyrt och lite väl stor förpackning för att köpa en på prov bara. Testperson vore perfekt. På kvällen hjälpte kråkorna till att pigga upp igen.

Det är verkligen helt fantastiskt vilken skillnad det blivit den senaste veckan. Med hjälp av klickern och targetpinnen och ett litet klätterträd jag mekade ihop i måndags har dom börjat röra sig i rummet på ett helt nytt sätt, från att mest ha suttit bakom buren och pillat på kartongen som står där (vi måste till Ikea och skaffa riktigt stänkskydd snart) till att på eget bevåg ta sig till både bordet och soffan!

Dom är så himla roliga att titta på när dom går på upptäcktsfärd, och dom tar mycket mer kontakt med mig nu också. Jag brukar börja med Douglas som inte är tillnärmelsevis lika blyg längre. Om jag har en muta kan han till och med hoppa/flyga flera decimeter till min hand, och han är väldigt snabb på targetpinnen. Igår placerade jag honom på klätterträdet flera gånger och sista gången satt han kvar och tittade/knorpade i flera minuter utan muta. Sötnöt. :) han har oxå tagit sig över från trädet till bordet flera gånger, och då kan han mycket väl få för sig att komma och pilla i mitt hår när jag sitter på golvet med ryggen mot honom, eller spatsera hela vägen över till soffan. Oftast är det ungefär då Findus joinar.

Findus sitter och tittar tills han inte står ut med att inte vara med längre och då får han så bråttom att landningarna inte alltid blir så fina. Men han vill vara med, det är huvudsaken :) mina fina små kråkor!

Faktum är att det kommer en känd amerikansk papegojtränare till Stockholm i april och håller kurs, där man ska ta med sig sin fågel och får hjälp att utvecklas tillsammans under två dagar. Tänk om man skulle....? 

Att mota ett träskmonster...

Det är inte gjort i en handvändning. Men saker som hjälper till är till exempel följande:

-En spontan blombukett från sambon ("du har varit lite deppig så jag tänkte jag skulle göra dig lite gladare")!
-Ett kosttillskott med fokus på hår, hud och naglar (ingen quickfix direkt, men åtminstone en känsla av att man försöker påverka situationen i rätt riktning)!
-En bok om klickerträning för fåglar, och väldigt företagsamma kråkor!
-Nymålade tånaglar.

Alla bäckar små...

Progress is made

Ikväll tog kråkorna ungefär 50 steg framåt! Jag släppte ut dom och trodde att dom skulle stanna bakom buren som vanligt, men den här gången klättrade dom runt på kortsidan mot soffan och var jättesociala istället, så jag satte mig på golvet och höll dom sällskap.

Douglas satt på min hand och mitt knä och åt hirs, och sen när hirsen tog slut satt han kvar jättelänge och putsade sig osv..! Under tiden satt Findus och knorpande med mig och jag fick lov att klappa honom på kinden, halsen och magen..! Han såg visserligen lite stel och osäker ut, men han satt kvar och pratade i säkert en halvtimme trots upprepade klappar och lite kli.

Detta är enorma framsteg för våra små kråkor och jag är så himla nöjd och glad! :D

Nu ska jag bara få in dom igen oxå...

En pinne, ett klick och en bit gurka...

Något alldeles oväntat och potentiellt farligt har precis skett: jag har insett att jag kan skriva blogg från jobbdatorn. På förra stället var det så fasligt dålig uppdateringsfrekvens på programvaran att blogger vägrade samarbeta, så det blev mycket bloggande från mobilen då. Men nu, nu kan jag sitta vid datorn och skriva igen och det är nog bara framtiden som kan avgöra om det är bra eller dåligt. Just nu har jag lunch, om ni undrar, och eftersom jag har fastedag idag och vi har hela 45 minuter (!) lunch här på nya stället, så finns det lite tid att slå ihjäl.

Igår hände också något alldeles oväntat (om än inte potentiellt farligt) ;) jag har testat att leka runt lite med en targetpinne med kråkorna. Det är alltså en klickerträningsmetod där man håller fram en pinne - i mitt fall en av de fina chopsticks jag fick av pappa efter att han hade varit i Japan, som jag inte använder till att äta med för att den är för fin och lite för hal - och varje gång fågeln tar tag i toppen så klickar man och belönar. När fågeln är på det klara med hur det funkar kan man använda pinnen till att styra fågeln utan att behöva ta i den, lära den enkla tricks genom att få den att följa efter pinnen osv...

Hur som helst, jag har inte försökt så avancerat än, bara hållt fram den och berömt med rösten när dom tar tag i den, men det har funkat oväntat bra! Jag fick ut Findus ur buren enbart med hjälp av detta för några dagar sedan (det är fortfarande inte direkt så att dom slänger sig ut så fort vi öppnar burdörrarna), till exempel. Men igår fick jag den briljanta idén att testa och se om jag kunde styra även Douglas med hjälp av targetpinnen. Och tro det eller ej, på bara 10 minuter övertygade jag honom om att det var en jättebra idé att klättra ner från buren och sätta sig på mitt knä!

Detta är alltså vår lilla blyga blåmes, som tycker det är rätt obehagligt med händer och som bara har suttit på oss vid ett par enstaka tillfällen. Jag får klappa honom på näbben oftast så länge jag är lite försiktig och inte kastar mig över honom, men det är så mycket han står ut med liksom. Och nu detta...! I säkert en minut satt han på mitt knä, alldeles lugn och avslappnad, innan han tyckte att det räckte och klättrade tillbaka in i buren. :D Finaste lilla blåkråka, tänk att det kan betyda så mycket för mig!

Och dessutom fick jag lov att klia Findus lite på kinden i lördags också..! Dessa kråkor alltså <3 p="">
Har också fått tips om en tydligen fantastisk djuraffär på Söder, som dessutom har fågelinriktning. Det är min nya kollega A (som egentligen är pensionerad och bara jobbar deltid), som har en liten gultofskakadua som tipsat. Jag fick till och med ett visitkort. Måste väl dit relativt snart tror jag :)

Och så måste jag beställa en bok om klickerträning för fåglar. So much to do...

 

Tre dagar

Tre dagar in på första veckan. Jag är helt slut i huvudet, och det snurrar av ansikten, namn, smeknamn, titlar, förkortningar och sifferkombinationer. Allra mest börjar jag få en väldig respekt för hur stor och komplicerad organisation det är jag behöver lära mig, och bli nervös över förväntningarna som finns på mig. Men alla är enormt trevliga och vänliga. Det verkar vara en arbetsplats som folk stannar kvar länge på, vilket känns betryggande på något vis. Jag hoppas att det ska stämma även för mig.

Igår flög kråkorna för första gången utanför buren. Det har tagit några försök, men nu tog de sina första trevande och kraschande flygtag. Jag tror det gick bra, och vi lyckades avsluta på ett bra sätt. :) stackars små kråkor. Det var lite stressigt där en stund. Vi försöker igen ikväll! Det ska bli flygare av dom.

Apropå något helt annat, så har USA-resan börjat ta form på ett helt fantastiskt sätt! Hjärtats släktingar är så glada över att vi kommer att dom på eget initiativ har hittat på värsta roadtripen från San Fransisco till Colorado springs, via Bakersfield, Las Vegas och Glenwood springs. Det blir minst tre olika nationalparker på vägen, och i Colorado springs blir det oxå lite ridning om inte vädret är fullständigt omöjligt. Vi pratar once in a lifetime-stuk på den här resan...! :D

Nu är lunchen slut och jag måste jobba igen, men jag lär återkomma om den här resan och nya jobbet och kråkornas vidare eskapader..

En historisk kväll

För bara en liten stund sen var kråkorna ute för första gången. Inte ett endaste flygtag togs, men de klättrade runt på burtaket en halvtimme och satt på hjärtats axel och åt hirs! Båda två! :D

Sen var det lite trixigt med fotfäste på t-shirt, och hjärtat fick därför dämpa ett fall för Findus och ett för Douglas, men trots att det hände ganska plötsligt och de liksom landade i hjärtats hand så verkade det inte ge något större trauma. Skönt! Och dom är nästan mer benägna att ta kontakt utanför buren :) Knäppkråkor. Men jag klagar absolut inte!

Findus kom fram och pillade på min näsa och satt på min hand (då lockad av hirs), och Douglas kände på både min hand och min ärm, helt på eget bevåg. Sen var det lite väl spännande att klättra ner på baksidan av buren för min och hjärtats smak, och just därför var det såklart extremt lockande så det blev en del motande där. Men allt som allt en så himla härlig upplevelse..!

Vi är så makalöst imponerade av våra små kryp, och hjärtat som för första gången fick känna en liten fågel i handen var alldeles rörd. Det här kommer vi göra om!

Ledigt.

Ny tuggleksak till kråkorna. Mycket uppskattad! I övrigt är vi väldigt lediga och har mycket bättre saker för oss än att sitta på Internet. Den som vill ha lite koll får kasta ett öga på instagram. God fortsättning!

Deon från Desert Essence var skräp. Så till den milda grad att den fick armhålorna att lukta värre än vanligt..! I vanliga fall brukar jag ge det en månad eller så, men den här gången hamnade den i soptunnan efter mindre än en vecka. Nytt försök med andra ord. Eilas roll on har jag faktiskt hört bra saker om så jag är hoppfull. De första dagarna här nu har det funkat över all förväntan (fast förväntningarna var ju rätt låga kan man säga), så den får hänga kvar ett tag till. Är generellt inte särskilt förtjust i lavendeldoft men den är inte jättepåträngande, så det funkar så länge den gör jobbet.

Nu är det bara tre jobbdagar kvar på domstolen, idag medräknad. Och imorgon är det julafton. Och sen åker vi till bästkusten, med fåglar och allt!

...som bara en fågelägare kan förstå...

Igår var det en stor liten dag igen. Under kvällen satte Findus till slut ena foten på min tumme för att få tag i lite gurka (Hur lång kan en så pass liten fågel bli egentligen? Det är ju helt omöjligt att med ögonmått avgöra om han kommer nå eller inte!), och lite senare fick jag impulsen att hålla in handen i buren igen, utan någon gurka.

Nästan helt oförhappandes (han har pillat på mina fingrar genom gallret ett par gånger) så blev Findus jätteintresserad och förutom att jag faktiskt fick klappa honom på näbben (!) medan han pillrade och nyptes och hade sig, så fick jag faktiskt en fot på fingrarna igen! Utan muta!

Den lyckan alltså, lyckan av att få känna en liten fot, den tror jag att få som inte sysslar med burfåglar kan förstå :)

Och den dagen som inte blir bättre av att komma hem till det här, finns inte!

Klick!

Gurka gjorde susen! Både blå och grön kommer mer eller mindre springandes om den bjuds genom gallret, och därför har det nu blivit dags att klicka in dem - vilket ju faktiskt inte kräver att de är helt handtama. Jag har börjat och hjärtat har hakat på (!). Ska befästa det lite till innan vi börjar med targetträning, och om allt går som det är tänkt ska vi börja träna mot transportväskan snart!

Igår var vi förbi en stor djuraffär ute i Barkarby, och jag köpte en ny leksak (byt ut dem varje vecka efter rullande schema så blir det mycket roligare inne i buren!) och en böjbar hängbro som egentligen är till för hamstrar :) kråkorna satt och blängde på det nya i ca trekvart och sen började de utforska. Peta och pilla och klättra runt. Roligast var det att sitta under hängbron, med den gamla leksaken på ny plats på god andraplats. Knäppkråkor! <3 ska bli spännande att se hur de rör sig i buren när jag kommer hem ikväll!

En stor dag

Igår åt Findus från min hand! Hirskolv, mycket gott! Den blå är mer svårflörtad. Igår upptäckte vi oxå att gurka är ungefär det godaste som existerar i den här världen. Åtminstone om man är en kråka.

Just nu har blåkråkan det lite jobbigt. Det finns en rejäl bit gurka i buren, men den finns i min hand - jäääätteläskigt! Han klättrar runt på alla pinnarna, leker med alla leksakerna och kastar långa blickar mot den eftertraktade gurkbiten. Stackars liten. Han vet inte att jag besitter ett nästintill outtömligt tålamod. :)

Men jag inser att det här kommer ta en stund. Tur att jag var samlad nog att ordna bildbevis i triumfens ögonblick igår.