Ny radikal idé tog form under lunchen: om det jävla blogger (som dessutom är ägt av google) krånglar som fan precis hela tiden, kanske är det dags att börja använda en annan bloggportal?
Jag hade ett svagt minne av att jag i mina bloggtiders begynnelse skaffade inloggning även på wordpress men sen ändå valde blogspot, och det visade sig att det stämde. Så nu har jag lite snabbt lagt upp en ny privat blogg med namnet the new nyx och följande adress: thenewnyx.home.blog
Fortfarande lösenordsskyddad, och tyvärr innebär det att man måste ha ett wordpresskonto för att kunna läsa, men det är lätt att lägga upp och kostar inget. Säg till om någon vill ha lösenordet!
Jag tror jag gör så att jag testkör denna nya portal och app ett litet tag. I värsta fall får jag väl lägga över allt i den gamla bloggen igen. Det vore ärligt talat inte hela världen, med tanke på min inläggsfrekvens senaste året. Men om, om, den här nya funkar bättre kanske det kan bli ändring på det!
onsdag, augusti 07, 2019
Testing
Betalade precis 30 spänn för ytterligare en ny bloggapp. Upp till bevis: går det att lägga till bilder?
Felkod 413. Bilden är tydligen för stor. [insert facedesk here]
So much happenings!
Har inte ägnat bloggen en endaste tanke på över en månad. Främst pga semester. Hur mycket semester det nu blir med en tvååring hemma från förskolan i fyra veckor XD
Anyhew, jag har bestämt att jag måste dela upp sommarens inlägg i flera, eftersom jag verkligen gärna vill lägga till lite bilder och det är lättare om man slipper jobba med kilometerlånga textinlägg. Problemet är att jag fortfarande inte kan göra det via mobilen. Förbaskade iPhone! Det verkar som att jag måste krypa till korset och ta den där appen som kräver tillgång till google+-kontot. Vet inte varför det tar emot så himla mycket, men faktum kvarstår att jag ibland drar mig från att skriva för att jag egentligen helst ville dela en bild och då gör jag det på Instagram istället. Tänk om man kunde hitta en funktion som importerar instagrambilder och -text direkt till ett blogginlägg. Seriöst, någon måste ju ha tänkt tanken tidigare..?!
Men tillbaka till sommarinläggen. Så här har jag tänkt i alla fall:
-semester i hudiksvall
-semester i tyskland
-pride och sista semesterhelgen
-sommarmående i största allmänhet
Och som vanligt så måste jag hur som helst skriva inläggen först och lägga in bilderna i efterhand. Nu fika. På återseende!
Anyhew, jag har bestämt att jag måste dela upp sommarens inlägg i flera, eftersom jag verkligen gärna vill lägga till lite bilder och det är lättare om man slipper jobba med kilometerlånga textinlägg. Problemet är att jag fortfarande inte kan göra det via mobilen. Förbaskade iPhone! Det verkar som att jag måste krypa till korset och ta den där appen som kräver tillgång till google+-kontot. Vet inte varför det tar emot så himla mycket, men faktum kvarstår att jag ibland drar mig från att skriva för att jag egentligen helst ville dela en bild och då gör jag det på Instagram istället. Tänk om man kunde hitta en funktion som importerar instagrambilder och -text direkt till ett blogginlägg. Seriöst, någon måste ju ha tänkt tanken tidigare..?!
Men tillbaka till sommarinläggen. Så här har jag tänkt i alla fall:
-semester i hudiksvall
-semester i tyskland
-pride och sista semesterhelgen
-sommarmående i största allmänhet
Och som vanligt så måste jag hur som helst skriva inläggen först och lägga in bilderna i efterhand. Nu fika. På återseende!
torsdag, juni 27, 2019
Livet
Det går framåt. Livet post-transplantation börjar ta form. Allt är inte som innan, men det börjar kännas som att man vågar hoppas att det kommer bli det så småningom.
Jag kommer börja gå hos terapeutstudenten på Kognitiva Beteendeinstitutet efter sommaren. Jag fick ju gå på utvärdering hos någon slags grundare/handledare/whatever och satt och fulgrät hos honom i en dryg timme innan han bedömde att det jag vill ha hjälp med är något dom kan erbjuda och deras behandlingsmodell är funkis med mina behov typ.
Det var en väldigt konstig upplevelse egentligen. Han var väldigt klinisk och visade inte en tillstymmelse till värme, medkänsla eller förståelse utan ställde bara frågor och följdfrågor fram tills alldeles på slutet. Jag sa något i stil med att jag ju uppenbarligen inte kan ha det så här - så fort någon frågar hur jag mår på riktigt så börjar jag gråta. Han suckade, lade ner sina anteckningsprylar, tog av sig glasögonen och sa "hur ska jag säga det här så att du förstår?" (jag vet, det ser väldigt nedlåtande ut i skrift men det kändes inte nedlåtande där och då). Sen så sa han ungefär så här:
"En del av din personlighet är väldigt lyhörd och formbar gentemot din omgivning och den innebär att du lägger väldigt mycket band på dina reaktioner och dina känsloyttringar. Du har haft den hela livet och den har tidigare fått ta väldigt stor plats, och du har fått hjälp med det, men sen har yttre omständigheter gjort att den har vuxit till sig lite för mycket igen. Den är inte dålig eller konstig. En annan del av din personlighet, som inte har fått så stort utrymme, är mer "genuint" du eller vad man ska säga, och tillåter dig att bara vara. En reaktion av allt som hänt hade kunnat vara att du stängde av alla känslorna, men det har du inte gjort och det är bra. Det är jättefint att du kan känna så här mycket och du ska vara glad för det! Och det du behöver är att hitta en balans mellan dom båda sidorna."
Han sa inte ordagrant så, men ungefär. Helt plötsligt blev han människa med stor medkänsla och värme. Jag var inte säker på att KBT var rätt sätt att tackla det här, men nu ser jag faktiskt fram emot att få påbörja behandlingen. Inte minst för att han förklarade att dom inte på något sätt tillhandahåller renodlad KBT. Studenten heter Katti och vi ska ses i nästa vecka för ett första uppstartssamtal. Det kommer bli jobbigt. Det är jobbigt att jobba med sig själv. Men det är värt det.
Igår åt jag lunch med Johanna och Vega. Det var första gången på jag vet inte hur länge som vi sågs (nästan) utan barn och pratade som goda vänner och om oss själva, inte bara ytligheter. Det var så skönt. Dom har ju också gått igenom en del. En sak som vi pratade om är att det har börjat dyka upp stunder då allt känns som förr. Bara små stunder till att börja med, men dom har börjat komma, dom kommer oftare och blir längre. Till exempel så skulle jag sitta i farsta en torsdag för några veckor sedan och det var Johannes tur att lämna Emil. Jag bestämde mig för att flexa och låg kvar i sängen och tittade på regnet genom fönstret när han kom tillbaka, så då kröp han ner hos mig igen och så låg vi och bara var tillsammans och lyssnade på åskan en stund.
Såna stunder gör att jag vågar hoppas på att allt kommer bli bra igen, till slut.
Jag kommer börja gå hos terapeutstudenten på Kognitiva Beteendeinstitutet efter sommaren. Jag fick ju gå på utvärdering hos någon slags grundare/handledare/whatever och satt och fulgrät hos honom i en dryg timme innan han bedömde att det jag vill ha hjälp med är något dom kan erbjuda och deras behandlingsmodell är funkis med mina behov typ.
Det var en väldigt konstig upplevelse egentligen. Han var väldigt klinisk och visade inte en tillstymmelse till värme, medkänsla eller förståelse utan ställde bara frågor och följdfrågor fram tills alldeles på slutet. Jag sa något i stil med att jag ju uppenbarligen inte kan ha det så här - så fort någon frågar hur jag mår på riktigt så börjar jag gråta. Han suckade, lade ner sina anteckningsprylar, tog av sig glasögonen och sa "hur ska jag säga det här så att du förstår?" (jag vet, det ser väldigt nedlåtande ut i skrift men det kändes inte nedlåtande där och då). Sen så sa han ungefär så här:
"En del av din personlighet är väldigt lyhörd och formbar gentemot din omgivning och den innebär att du lägger väldigt mycket band på dina reaktioner och dina känsloyttringar. Du har haft den hela livet och den har tidigare fått ta väldigt stor plats, och du har fått hjälp med det, men sen har yttre omständigheter gjort att den har vuxit till sig lite för mycket igen. Den är inte dålig eller konstig. En annan del av din personlighet, som inte har fått så stort utrymme, är mer "genuint" du eller vad man ska säga, och tillåter dig att bara vara. En reaktion av allt som hänt hade kunnat vara att du stängde av alla känslorna, men det har du inte gjort och det är bra. Det är jättefint att du kan känna så här mycket och du ska vara glad för det! Och det du behöver är att hitta en balans mellan dom båda sidorna."
Han sa inte ordagrant så, men ungefär. Helt plötsligt blev han människa med stor medkänsla och värme. Jag var inte säker på att KBT var rätt sätt att tackla det här, men nu ser jag faktiskt fram emot att få påbörja behandlingen. Inte minst för att han förklarade att dom inte på något sätt tillhandahåller renodlad KBT. Studenten heter Katti och vi ska ses i nästa vecka för ett första uppstartssamtal. Det kommer bli jobbigt. Det är jobbigt att jobba med sig själv. Men det är värt det.
Igår åt jag lunch med Johanna och Vega. Det var första gången på jag vet inte hur länge som vi sågs (nästan) utan barn och pratade som goda vänner och om oss själva, inte bara ytligheter. Det var så skönt. Dom har ju också gått igenom en del. En sak som vi pratade om är att det har börjat dyka upp stunder då allt känns som förr. Bara små stunder till att börja med, men dom har börjat komma, dom kommer oftare och blir längre. Till exempel så skulle jag sitta i farsta en torsdag för några veckor sedan och det var Johannes tur att lämna Emil. Jag bestämde mig för att flexa och låg kvar i sängen och tittade på regnet genom fönstret när han kom tillbaka, så då kröp han ner hos mig igen och så låg vi och bara var tillsammans och lyssnade på åskan en stund.
Såna stunder gör att jag vågar hoppas på att allt kommer bli bra igen, till slut.
tisdag, juni 04, 2019
Långhelg! Bröllop! Kognitiva institutet!
Idag fyller Frida år! Vi har firat med paketutdelning och hemmafrukost trots att det är tisdag. Ikväll ska vi käka nåt ihop också, vet inte riktigt vad ännu. Grattis lillasysterkanin!
Långhelgen kristihimm (torsdag-söndag) har tillbringats på västkusten. Vi tog bilen ner på torsdagen och hade möjligen vår bästa långkörning hittills med Emil. Vi åkte vid halv 11 och höll honom vaken fram till ca kl 12, sen sov han i ungefär tre timmar och sista timmen satt jag bak och höll honom sällskap (med mobilen - "blabblarna" har fått ett nytt uppsving igen). Lagom många pauser och bra humör på samtliga hela resan. Sen när vi kom fram blev det lyckligt återförenande av barnbarn och mormor och så åt vi middag. Efteråt gick jag spontant på quiz med Kalle och Bella och lite annat folk. Man får ju passa på.
Fredagen var stillsam. Vi sov ut, strosade på stan med mamma, hängde lite hos Bella och Kalle och katterna och åkte upp till Johanna och Oscar där vi åt fantastisk middag (som alltid!) och hade spelkväll efter att alla barn hade somnat. Vi sov halvbra av olika anledningar, men hade sen en jättemysig morgon innan vi åkte tillbaka och lämnade Emil på Carl Grimbergsgatan och packade om i bilen.
Sen körde vi nämligen till Tjörn för att göra oss i ordning hos Pelle och Nathalie och gå på bröllop! Mörke och Nelly gifte sig och jag hade träffat ungefär fem personer av de 80-ish gästerna tidigare (Johannes och brudgummen inräknade). Det var kallt men vi var snygga (så jävla snygga faktiskt!) och det blev en eftermiddag/kväll/natt av socialt umgänge - nostalgiska samtal med Johannes barndomsvänner och lärakännautfrågningar med fruar och bordsgrannar), fantastiskt bra middag (igen!), lagom alkoholintag och dans. Vi sov över hos Pelle och Nathalies mammas stuga 10 minuter bort från Billströmska där bröllopet var. Ingen bakfylla, bara vanlig trötthet som till viss del motverkades av fabulös sovmorgon. :D Knappt en enda bild blev tagen, så trevligt var det!
Tyvärr gick hemresan inte lika bra som vägen ner. Vi kom hem till mamma och pappa efter lunch nån gång och det första som hände var att Emil, som varit ett solsken sedan vi åkt, gick tillbaka till sitt vanliga missnöjda tvååringstrotsande jag. Medan Johannes vilade sig inför körningen försökte jag sysselsätta och distrahera och leka tills det var dags för middag, med halvdant resultat. Efter en tidig middag satte vi oss i bilen. Vi hade planerat allt rätt, men verkligheten är en annan femma, så när Emil hade bytt om till pyjamas och fått välling tänkte vi att han skulle somna och sova resten av vägen, men det som faktiskt hände var att han grät och klagade på allt i typ 2,5 timmar innan han slocknade av ren utmattning. Sista timmen fick vi någon slags lugn och ro, men det var typ tortyr innan dess. :( Man känner sig inte som årets förälder då direkt.
Som tur var har han varit lite mer som vanligt igår och idag. Lilla hjärtat. Han är ju så go när han är på bra humör, och kanske hade han visat den sidan hela helgen och behövde få släppa fram resten eller nåt. Kanske var han arg på oss för att vi hade varit borta så länge, trots att det hade gått jättebra att sova hos mormor och morfar? Jag vet inte. Men igår hade vi fullt fungerande teamwork i projekt vardag trots att min dag var fullständigt usel och jag fick klippt gräsmattan, vi åt hemlagad mat bara lite sent och Emil somnade i vettig tid i sin egen säng.
Min usla dag berodde på massor med grejer. Jag kom iväg sent till jobbet, bvc ringde och avbokade tiden vi skulle på på eftermiddagen och hänvisade till vårdcentralen istället, jag hade mens och mensvärk OCH fastedag, och sen visade det sig att väntetiden hos vårdcentralen var 4-6 veckor. Vi vill kolla upp en fläck på Emils rygg och det känns så himla störigt att behöva vänta så länge. Dessutom satt jag på andra besöket hos terapeuten på VC och grät och kände mig alldeles jättelåg i största allmänhet. När jag tittade på födelsedagspresent till Frida gick brandlarmet i Farsta centrum och jag hann lagom gå in igen och köpa presenten innan det var dags att hämta Emil. Sen blev kvällen riktigt bra till slut, men ja.
Idag känns det bättre.
I eftermiddag ska jag på utvärderingssamtal på Kognitiva Institutet, för att se om jag ska genomgå en studentbehandling hos dom. Terapeuten P på vårdcentralen ska nämligen sluta efter sommaren och våra två samtal hittills har mest handlat om vad det är jag vill ha hjälp med och vem hon ska slussa mig vidare till. Studenten ifråga håller på att utbilda sig till just terapeut och P hade bra erfarenheter av institutet. Innan allt bestäms ska en handledare intervjua mig för att se om det är rätt sorts behandling för mig och om inte har vi (P och jag) ytterligare ett samtal inbokat om två veckor för att följa upp och se om det finns andra alternativ. Det lutar åt att jag dels ska gå i egen behandling och dels att Johannes och jag ska ta några parsessioner också. Det känns som att vi behöver lära oss att prata med varandra igen, och kanske också få lite hjälp med att bearbeta det senaste året så att vi blir ett team på riktigt igen. Jag hoppas att det ska gå bra. Vi får se. Och nu måste jag gå och äta så att jag hinner jobba lite till innan jag sticker till Sabbatsberg.
Långhelgen kristihimm (torsdag-söndag) har tillbringats på västkusten. Vi tog bilen ner på torsdagen och hade möjligen vår bästa långkörning hittills med Emil. Vi åkte vid halv 11 och höll honom vaken fram till ca kl 12, sen sov han i ungefär tre timmar och sista timmen satt jag bak och höll honom sällskap (med mobilen - "blabblarna" har fått ett nytt uppsving igen). Lagom många pauser och bra humör på samtliga hela resan. Sen när vi kom fram blev det lyckligt återförenande av barnbarn och mormor och så åt vi middag. Efteråt gick jag spontant på quiz med Kalle och Bella och lite annat folk. Man får ju passa på.
Fredagen var stillsam. Vi sov ut, strosade på stan med mamma, hängde lite hos Bella och Kalle och katterna och åkte upp till Johanna och Oscar där vi åt fantastisk middag (som alltid!) och hade spelkväll efter att alla barn hade somnat. Vi sov halvbra av olika anledningar, men hade sen en jättemysig morgon innan vi åkte tillbaka och lämnade Emil på Carl Grimbergsgatan och packade om i bilen.
Sen körde vi nämligen till Tjörn för att göra oss i ordning hos Pelle och Nathalie och gå på bröllop! Mörke och Nelly gifte sig och jag hade träffat ungefär fem personer av de 80-ish gästerna tidigare (Johannes och brudgummen inräknade). Det var kallt men vi var snygga (så jävla snygga faktiskt!) och det blev en eftermiddag/kväll/natt av socialt umgänge - nostalgiska samtal med Johannes barndomsvänner och lärakännautfrågningar med fruar och bordsgrannar), fantastiskt bra middag (igen!), lagom alkoholintag och dans. Vi sov över hos Pelle och Nathalies mammas stuga 10 minuter bort från Billströmska där bröllopet var. Ingen bakfylla, bara vanlig trötthet som till viss del motverkades av fabulös sovmorgon. :D Knappt en enda bild blev tagen, så trevligt var det!
Tyvärr gick hemresan inte lika bra som vägen ner. Vi kom hem till mamma och pappa efter lunch nån gång och det första som hände var att Emil, som varit ett solsken sedan vi åkt, gick tillbaka till sitt vanliga missnöjda tvååringstrotsande jag. Medan Johannes vilade sig inför körningen försökte jag sysselsätta och distrahera och leka tills det var dags för middag, med halvdant resultat. Efter en tidig middag satte vi oss i bilen. Vi hade planerat allt rätt, men verkligheten är en annan femma, så när Emil hade bytt om till pyjamas och fått välling tänkte vi att han skulle somna och sova resten av vägen, men det som faktiskt hände var att han grät och klagade på allt i typ 2,5 timmar innan han slocknade av ren utmattning. Sista timmen fick vi någon slags lugn och ro, men det var typ tortyr innan dess. :( Man känner sig inte som årets förälder då direkt.
Som tur var har han varit lite mer som vanligt igår och idag. Lilla hjärtat. Han är ju så go när han är på bra humör, och kanske hade han visat den sidan hela helgen och behövde få släppa fram resten eller nåt. Kanske var han arg på oss för att vi hade varit borta så länge, trots att det hade gått jättebra att sova hos mormor och morfar? Jag vet inte. Men igår hade vi fullt fungerande teamwork i projekt vardag trots att min dag var fullständigt usel och jag fick klippt gräsmattan, vi åt hemlagad mat bara lite sent och Emil somnade i vettig tid i sin egen säng.
Min usla dag berodde på massor med grejer. Jag kom iväg sent till jobbet, bvc ringde och avbokade tiden vi skulle på på eftermiddagen och hänvisade till vårdcentralen istället, jag hade mens och mensvärk OCH fastedag, och sen visade det sig att väntetiden hos vårdcentralen var 4-6 veckor. Vi vill kolla upp en fläck på Emils rygg och det känns så himla störigt att behöva vänta så länge. Dessutom satt jag på andra besöket hos terapeuten på VC och grät och kände mig alldeles jättelåg i största allmänhet. När jag tittade på födelsedagspresent till Frida gick brandlarmet i Farsta centrum och jag hann lagom gå in igen och köpa presenten innan det var dags att hämta Emil. Sen blev kvällen riktigt bra till slut, men ja.
Idag känns det bättre.
I eftermiddag ska jag på utvärderingssamtal på Kognitiva Institutet, för att se om jag ska genomgå en studentbehandling hos dom. Terapeuten P på vårdcentralen ska nämligen sluta efter sommaren och våra två samtal hittills har mest handlat om vad det är jag vill ha hjälp med och vem hon ska slussa mig vidare till. Studenten ifråga håller på att utbilda sig till just terapeut och P hade bra erfarenheter av institutet. Innan allt bestäms ska en handledare intervjua mig för att se om det är rätt sorts behandling för mig och om inte har vi (P och jag) ytterligare ett samtal inbokat om två veckor för att följa upp och se om det finns andra alternativ. Det lutar åt att jag dels ska gå i egen behandling och dels att Johannes och jag ska ta några parsessioner också. Det känns som att vi behöver lära oss att prata med varandra igen, och kanske också få lite hjälp med att bearbeta det senaste året så att vi blir ett team på riktigt igen. Jag hoppas att det ska gå bra. Vi får se. Och nu måste jag gå och äta så att jag hinner jobba lite till innan jag sticker till Sabbatsberg.
måndag, maj 20, 2019
Som vanligt
Jag har långsamt blivit friskare efter Megaförkylningen för snart en månad sen. Tröttheten börjar gå över, tror jag. Känner fortfarande av musklerna runt revbenen, särskilt när jag ligger ner oavsett ställning eller hostar/nyser, men i övrigt börjar jag känna mig lite mer som vanligt igen. Idag gör jag ett försök med 5:2 igen och ser hur det går. Jag har ju känt mig väldigt matt när jag varit hungrig vid några tillfällen de senaste veckorna så vi får se helt enkelt...
Den här helgen har varit fantastisk så till vida att den varit helt som vanligt. Som vanligt innan Emil kom. Det började med att jag faktiskt pysslade i torsdags och fredags kväll. En modifiering och en påbyggnad av det jättefina lilla ats-kostymsetet som Emil fick av Fia när han var några månader gammal. Ända sedan jag fick veta att en annan dansvän, Anna, var gravid har jag tänkt att det där setet måste få gå vidare så att det används lite till och när jag var på sy- och hantverksmässan tidigare i år köpte jag en liten stuvbit. Den blev ett par små pantaloons, så nu består kostymen av en liten väst, ett superfint litet tofsbälte och ett par brallor! Fullständigt urgulligt!
I lördags var det nämligen födelsedagsfika hemma hos Anne och jag visste att Anna skulle komma dit. Anne fick en av mina övervintrade jordgubbsrevor och Anna fick den lilla kostymen. Den gjorde succé kan man lugnt säga. :) Emil och jag var där hela eftermiddagen och kom inte hem förrän det var dags att sova. Det var så himla mysigt och Emil hade sällskap av en treåring med en hög med bilar plus att han sprang runt och flirtade hej vilt. Dessutom fick vi fixat i trädgården på förmiddagen. Bästa lördagen på länge!
Sen igår fick jag sova ända till klockan åtta (!). Vi hade lånat ut Emil till sin farmor efter lunch så att jag kunde gå på terminsavslutningsshowen hos Studiefrämjandet. Jag fick titta på dans och hänga med dansfolk i flera timmar och sen gick Johannes och jag och åt middag på restaurang utan barn. Inte så vanligt numera. Också en makalöst bra dag!
Jag har tänkt mycket på det här med omställningen med att få barn de senaste dagarna och jag vet att en av dom jobbigare grejerna för mig är just att inte kunna göra allt jag vill på fritiden. Jag vill dansa mer, inte minst med Tiktaalik. Uppträda mer. Jag saknar lindyhopen med Johannes. Vill kunna gå på aw och spontanfika utan att behöva planera i flera veckor i förväg. Jobba över ett par timmar när det behövs. Vill kunna slappa på helgerna. Sova ikapp på söndagmorgnarnarna. Gå på dejt med Johannes när vi känner för det. Ha energi och tid att pyssla med alla små kreativa projekt som snurrar runt i huvudet på mig.
Jag ångrar aldrig, aldrig att vi fick Emil och jag vet att det är tillfälligt under småbarnsåren, men hur mysigt och roligt det än är med en pratglad, energisk och kärvänlig tvååring som vill ha och behöver uppmärksamhet i stort sett alla dygnets vakna timmar så finns det tillfällen när jag längtar tills han blir lite äldre. Säkert är det så också att jag känner av det extra mycket eftersom Johannes inte kunnat ta halva föräldraskapet på ett ganska bra tag.
Därför är jag helt orimligt nöjd med helgen. Jag pysslade, gjorde lite i trädgården som jag tänkt på att jag borde, var jättesocial och fick lite dans till livs även om jag inte uppträdde själv, gick på minidejt med Johannes och fick faktiskt sovit ut bättre än på länge! Det jag inte har gjort är allt det andra. Det är skitigt som fan gör hemma och badrummet börjar bli riktigt äckligt. Disk står staplad i köket och alla tvättkorgar svämmar över. Skräp behöver slängas och mat behöver handlas. Vi har knappt lagat mat på hela helgen, utemat för hela slanten.
Men det var det värt för att få känna sig som vanligt ett litet tag. Som kronan på verket och motvikt till den känslan hade vi missat att förskolan var stängd idag (jag har verkligen inte koll på läget längre), så jag tar en föräldradag med kort varsel eftersom Johannes faktiskt jobbar sin första dag efter transplantationen idag! Visserligen bara 9-13 men ändå. Sen ska vi hitta på nåt kul tillsammans i eftermiddag! Wish me luck med att hålla Emil sysselsatt fram till middagsvilan...
tisdag, maj 07, 2019
Sjukdom, mer sjukdom, julklappsdate och Leksandsbesök
Påskdagens morgon (sön) vaknade jag med feber. Mådde riktigt pyton och insåg raskt att det går inte att ta hand om Emil hela dagen på det här viset, så jag lyckades leasa ut honom till Eva för dagen trots kort varsel. Tror att jag kanske gjorde samma sak på annandagen men jag minns ärligt talat inte. Jag hade hög feber i typ fyra dagar. Tappade i stort sett rösten och hostade en del. Eftersom Johannes inte borde uppsöka förskolan pga immunförsvaret så tog jag alvedon tidigt varje morgon och lagom när jag hade slutat svettas var det dags att stappla ner med Emil till förskolan. Sen stapplade jag upp igen och sov i fyra fem timmar innan jag petade i mig lite mat och sov tills det var dags för hämtning. Den behövde jag tack och lov inte göra själv någon gång men sen behövde ju någon vakta barnet medan maten lagades och det var lättare för mig att sitta på en filt i trädgården medan han spankulerade runt, än att laga middag. Ingen ork, ingen matlust, illamående pga tom mage mest hela tiden, inflammation i tandköttet som inte ville läka, röst värdig en finsk alkoholist (som Johannes uttryckte det)... Så höll det på. Och lagom till tisdagen gick vårt internet ner.
På onsdagen hade ingen som helst förbättring skett, så jag gick till vårdcentralen. Läkaren tvättade händerna frenetiskt och konstaterade virusinfektion - inget att göra förutom att vila. Jag hade hoppats att det skulle vara något som gick att behandla men det var det ju inte, så det var bara att gå hem och lida vidare. Fram emot helgen var det lite bättre, febern hade gått över i snor och sprängande bihålor istället. Hostan var ungefär konstant, likaså orkeslösheten och matlusten. Jag var hemma sjuk hela veckan och missade därmed för första gången (tror jag?) ett uppträdande på grund av sjukdom. Stackars Linda och Helen fick göra en oväntad duett istället för trio.
På lördagen hade vi bestämt sedan tidigare att Eva skulle ta Emil så att vi kunde gå på showen Art (Rheborg, Schyffert, Andersson i relationsdrama typ). Vi gick på dejt och käkade middag och hängde en stund hemma hos Sebbe i hans nya lägenhet och tittade på medan han packade upp. Sjukt skön eftermiddag/kväll, men det blev inte sent direkt.
Emil sov faktiskt över hos Eva, första natten själv någon annanstans! Det gick jättebra trots lite feber (och lika mycket krångel och logistik som vanligt från farmors sida). Stora killen!
Sen åkte vi på utflykt på söndagen och jag fick köpt en ny kindle because reasons, på måndagen vabbade jag pga lite söndagsfeber hos Emil (men behövde sova två gånger under dagen så det var tur att Johannes också var hemma). På tisdagen gick jag faktiskt till jobbet och lyckades få lite gjort (och äntligen dök reparatören upp så att vi fick internet igen!), sen var det första maj och sen hade jag tagit ut två dagars semester.
Anledningen till det var att vi skulle åka och hälsa på Pelle och Nathalie och barnen i deras nya hus i Insjön utanför Leksand! Vi tillbringade långhelgen där och hade det fint, med utflykter och spelkvällar och mycket barn i alla tänkbara åldrar. Någonstans på vägen (fredagen) hände något med min hosta. Snoret och bihålorna gav tillslut med sig, men antingen hostade jag sönder något längs med revbenen på vänster sida, eller så har jag fått en elak inflammation i mjukdelarna mellan revbenen för helvete va ont jag har haft sedan dess.
Igår och idag har jag jobbat men varit grymt trött och inte går det att dansa något heller när "revbenen" beter sig på det här viset. Jag tar min egenkväll idag ändå, because viktigt, men jag kommer inte kunna vara med på avslutningen.
Jag tycker det är dags att vara färdig nu. Jag vill bli frisk och pigg igen! Ju mer jag tänker på det och ju fler jag pratar med, desto mer undrar jag om det här effekterna av det senaste året som tar ut sin rätt. Johannes är äntligen näst intill frisk och som vanligt igen och jag känner inte längre att jag måste hålla ställningarna och göra allt. Kanske var det här kraschen som har väntat...? Om det är så, så hoppas jag innerligt att det inte blir värre än så här. Den som lever får se. Nästa vecka har jag första psykologsamtalet på vårdcentralen, vi får se vad hon säger. Håll tummarna för att det är en inflammation jag har i sidan, som läker ut fort. Jag hostade sönder muskler när jag gick i gymnasiet och det tog fan MÅNADER innan jag kunde röra mig obehindrat igen. Jag har inte tid med sånt trams!
Och apropå tid, så är det hög tid att gå och äta något inför dansen. Som jag ska gå och titta på även om jag inte kan vara med. Så det så.
På onsdagen hade ingen som helst förbättring skett, så jag gick till vårdcentralen. Läkaren tvättade händerna frenetiskt och konstaterade virusinfektion - inget att göra förutom att vila. Jag hade hoppats att det skulle vara något som gick att behandla men det var det ju inte, så det var bara att gå hem och lida vidare. Fram emot helgen var det lite bättre, febern hade gått över i snor och sprängande bihålor istället. Hostan var ungefär konstant, likaså orkeslösheten och matlusten. Jag var hemma sjuk hela veckan och missade därmed för första gången (tror jag?) ett uppträdande på grund av sjukdom. Stackars Linda och Helen fick göra en oväntad duett istället för trio.
På lördagen hade vi bestämt sedan tidigare att Eva skulle ta Emil så att vi kunde gå på showen Art (Rheborg, Schyffert, Andersson i relationsdrama typ). Vi gick på dejt och käkade middag och hängde en stund hemma hos Sebbe i hans nya lägenhet och tittade på medan han packade upp. Sjukt skön eftermiddag/kväll, men det blev inte sent direkt.
Emil sov faktiskt över hos Eva, första natten själv någon annanstans! Det gick jättebra trots lite feber (och lika mycket krångel och logistik som vanligt från farmors sida). Stora killen!
Sen åkte vi på utflykt på söndagen och jag fick köpt en ny kindle because reasons, på måndagen vabbade jag pga lite söndagsfeber hos Emil (men behövde sova två gånger under dagen så det var tur att Johannes också var hemma). På tisdagen gick jag faktiskt till jobbet och lyckades få lite gjort (och äntligen dök reparatören upp så att vi fick internet igen!), sen var det första maj och sen hade jag tagit ut två dagars semester.
Anledningen till det var att vi skulle åka och hälsa på Pelle och Nathalie och barnen i deras nya hus i Insjön utanför Leksand! Vi tillbringade långhelgen där och hade det fint, med utflykter och spelkvällar och mycket barn i alla tänkbara åldrar. Någonstans på vägen (fredagen) hände något med min hosta. Snoret och bihålorna gav tillslut med sig, men antingen hostade jag sönder något längs med revbenen på vänster sida, eller så har jag fått en elak inflammation i mjukdelarna mellan revbenen för helvete va ont jag har haft sedan dess.
Igår och idag har jag jobbat men varit grymt trött och inte går det att dansa något heller när "revbenen" beter sig på det här viset. Jag tar min egenkväll idag ändå, because viktigt, men jag kommer inte kunna vara med på avslutningen.
Jag tycker det är dags att vara färdig nu. Jag vill bli frisk och pigg igen! Ju mer jag tänker på det och ju fler jag pratar med, desto mer undrar jag om det här effekterna av det senaste året som tar ut sin rätt. Johannes är äntligen näst intill frisk och som vanligt igen och jag känner inte längre att jag måste hålla ställningarna och göra allt. Kanske var det här kraschen som har väntat...? Om det är så, så hoppas jag innerligt att det inte blir värre än så här. Den som lever får se. Nästa vecka har jag första psykologsamtalet på vårdcentralen, vi får se vad hon säger. Håll tummarna för att det är en inflammation jag har i sidan, som läker ut fort. Jag hostade sönder muskler när jag gick i gymnasiet och det tog fan MÅNADER innan jag kunde röra mig obehindrat igen. Jag har inte tid med sånt trams!
Och apropå tid, så är det hög tid att gå och äta något inför dansen. Som jag ska gå och titta på även om jag inte kan vara med. Så det så.
fredag, april 19, 2019
bye bye kindle
Sen jag fick min Kindle i födelsedagspresent i somras har vi hängt ihop som ler- och långhalm. Jag skojar inte om jag säger att jag läser åtminstone 600 sidor i veckan. Ofta mer. Jag fullkomligt plöjer skönlitteratur. Den är min livlina, min verklighetsflykt och min stöttepelare och har hjälpt mig igenom hela hösten, vintern och våren. Jag har till och med ett skal till den eftersom jag har haft med den precis överallt och skärmen är känslig enligt internets samlade erfarenheter.
Idag bar jag den och en ilsk Emil. Jag hade varken väska eller fickor, Emil sprattlade och kindlen åkte i backen. Jag tänkte inte mer på det, plockade upp den och rättade till greppet om Emil och gick den sista biten. Det var rätt prioritering att tappa den istället för Emil. Men när jag öppnade den mycket senare på kvällen så såg jag tre sprickor i övre hörnet.
Blev alldeles kall men insåg snabbt att det gick att aktivera, öppna, läsa och bläddra utan problem. Så jag läste ut boken och trodde att jag hade klarat mig undan med några sprickor och blotta förskräckelsen. Tji fick jag.
Det uppdagades när jag skulle ge dåligt betyg till boken jag nyss läst ut att den övre fjärdedelen av skärmen inte reagerar. Så jag kan inte ge betyg, ändra ljusstyrka, gå till mitt library eller till butiken. Jag kan heller inte inte hoppa fram och tillbaka i boken utan att faktiskt bläddra mig dit en sida i taget.
Och så var det med det. Garanti gäller inte för åsamkad skada. Självrisken på försäkringen är dyrare än att köpa en ny. En ny kostar ca 1600 kr som jag inte riktigt har just nu efter tre tandläkarbesök samma månad.
Helvetes jävla apanus. Jag är så jävla frustrerad på mig själv..!
Imorgon ska jag se om man kan köpa en replacement screen på Ebay. Kostar några hundralappar och det finns utförliga steg för steg-guider online hur man gör när man byter.
Om det funkar tänker jag köpa ett nytt bättre skal. Och inte tappa den igen.
Skitkväll.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)