En extremt lugn helg senare ska jag precis börja förbereda opponeringar och grejs. Sista veckan är officiellt inledd. Har varit och klippt mig idag, hos ny frisör, men vet inte riktigt vad jag ska tycka än. Utvärdering kommer nog så småningom. Kände bara att jag måste få ventilera en grej jag gjorde igår.
Det hela började när jag sprang på en gammal nationsbekant som var ute och promenerade i solen i slutet av förra veckan. Det är alltid lika roligt när det händer och det blir alltid lika hastigt, var och en upptagen på sitt håll. Jag har länge tänkt att man borde försöka ses lite oftare men ni vet ju hur det är, man har mycket just den här veckan och så skjuter man upp det litegrann bara, och helt plötsligt har flera år gått. Nu ska dom flytta. På söndag.
Jag funderade mycket på det under helgen och kom fram till att jag
verkligen beklagar att jag inte tagit tag i mig själv och försökt skapa en hållbar kontakt med den här personen. Det känns som en förlust att vi inte hann bli så bra vänner att vi säkert kommer fortsätta hålla kontakt efter avslutade studier och flytt. Det är första gången jag känner så om en nationsbekant, att det är riktigt synd att vi inte kom hit samtidigt och hann bli sådär goda vänner. Vi gick liksom om varandra i nationsengagemanget, när jag började bli klar med det så kom han hit. Snacka oväntad insikt? Och viktig, känner jag.
Så efter en helg av funderande och diskuterande med hjärtat kom jag fram till att jag kommer ångra ännu mer om jag inte förklarar detta för personen i fråga. Igår tog jag mod till mig och skrev ihop ett mail som jag sedan skickade. Är ju lite för blyg för att säga sånt rakt ut till folk och dessutom lite för feg för att utmana mig själv att göra det.. Men det kom iväg i alla fall. Nu är jag jättenervös. Vi känner ju faktiskt inte varandra särskilt väl. Tänk om personen missförstår helt och tror att jag typ är kär i honom? Eller tycker att jag är värsta psykfallet och blir obekväm och får en helt ny psycho-bild av mig för all framtid?
Det handlar egentligen om att man liksom lämnar ut en del av sig själv när man delar med sig av något sånt här till personen det faktiskt berör, och jag är orolig för hur det kommer att tas emot. Ska man vara krass, så umgås vi egentligen inte alls i samma kretsar längre så det kommer inte spridas konstiga rykten bland mina vänner, och han flyttar faktiskt om en vecka. Det värsta som kan hända är att vi inte hörs igen och då är det ingen större skillnad från de senaste åren. Det
bästa som kan hända är ju däremot att vi tar en hejdå-fika innan dom åker och kanske hör av varandra lite sporadiskt framöver trots att vi inte bor i samma stad längre. Massor att vinna och inget att förlora alltså. Men ändå är jag nervös... Varför är jag så konstig? Vad tycker du? Är det psykfallsvarning på en sån här grej?
Det enda jag är säker på är att jag skulle gått och ångrat mig ifall jag
inte skickat iväg det där mailet innan dom försvann. Kanske är det bra att göra såna här 'obekväma' saker ibland, så att man växer och utvecklas lite.
Jag vill gärna tro det.
Nu väntar en arkivguide, som ska plockas ner i beståndsdelar och sättas ihop igen så att jag kan säga till författaren vad som kunde gjorts bättre. Fyra ynka dagar kvar av terminen!
