otippat

Jag råkade notera något extremt oväntat häromdagen. Blir fortfarande fnissig när jag tänker på det... :D


Jag har länge haft som princip att inte bli vän med kollegor på sociala medier, förrän vi inte längre är kollegor så att säga. Då behåller jag dom jag vill. Nu när jag för första gången på ungefär så länge jag kan minnas har ett jobb jag trivs med och inte vill bort ifrån, så har jag börjat rucka lite på den principen. Ett litet antal kollegor finns nu på både facebook och instagram, och det känns faktiskt helt okej! Däremot har jag inte bemödat mig med att leta rätt på folk. Förrän i måndags, när jag hade tråkigt på en rast.


Via min kollega registratorn (som är något av en personal-hub på sociala medier, hon känner fan alla överallt) hittade jag en av ingenjörerna som råkade ha öppet konto. På jobbet är han ganska tystlåten, försynt och tillbakadragen, proper och ordentlig, pratar bara med oss i kansliet om jobb och när det verkligen behövs. Duktig men gör absolut inget väsen av sig liksom, trots att vi sitter på samma våning ser vi extremt lite av honom. Men på instagram? Lord have mercy..! :D Den personen vi har här på jobbet och den personen som har det där instagramkontot är inte samma person. Jag tänker inte gå in på detaljer så här på internet, mer än att det var extremt mycket fler bar överkroppsbilder, selfies i balla vinklar än vad jag någonsin hade kunnat tro, och han "marknadsför" i största allmänhet en jäkligt utåtriktad, självsäker, snygg och "skön snubbe".


Jag blev tvungen att visa min andra närmaste kollega och vi fnissade väldigt gott åt kontrasterna (självklart så att ingen hörde), hon blev precis lika förvånad och full i skratt som jag. :) Sedan råkade jag hamna bredvid honom på fikat (ingenjörerna fikar i 99,99% av fallen inte med resten av oss dödliga utan på eget håll så detta är extremt ovanligt för att inte säga unikt) och kunde knappt titta på varesig honom eller min kollega av risk för akut fnitterattack. Hysteriskt roligt, tyckte både kollegan och jag efteråt!


Något man osökt kommer att tänka på i samband med detta är ju hur man presenterar/marknadsför sig själv på sociala medier. Jag har ju ett öppet instagramkonto till exempel, som jag själv anser är vansinnigt trivialt och ointressant för alla som inte känner mig - men tack vara kråkorna har jag ändå en del följare. Fågelfolk följer fågelfolk. Min facebook är jag väldigt restriktiv med, men inte instagramkontot. Det är säkerligen så att folk som bara känner mig på jobbet skulle tycka det var underhållande med kontrasterna som märks där. Och missförstå mig rätt, jag tycker det är underbart med folk som bryter normer och sätter fördomar på skam, och jag har absolut inget negativt att säga om den här ingenjören ifråga. Jag skulle heller aldrig någonsin komma på tanken att tracka honom eller någon annan för hur dom framställer sig på sociala medier eller i något annat sammanhang.


Det var helt enkelt bara lite otippat, och väckte en massa spännande tankar.. :)

Kloklipp nr 1

Igår gjorde vi det. Vi handdukade och kloklippte Douglas. Det kändes fruktansvärt trots att jag bara höll och inte behövde klippa, men det är verkligen inget jag tycker om att göra. En gång när jag jobbade på djuraffären råkade jag klippa lite lite för långt på en hund och även om det inte blödde alls utan den bara pep till och sen var glad igen så har det satt enormt djupa spår hos mig. :( vet faktiskt inte varför, men jag tycker det är riktigt obehagligt, typ kallsvettas och så. Men nöden har ingen lag. Det går för långsamt med klofilningsträningen och när Douglas nu själv kröp in självmant under handduken tänkte vi att det var lika bra att köra.


Stackars liten, han gjorde inte ett enda ljud ifrån sig även om han sprattlade en del och bet i handduken (och lite i mig - rätt åt mig) så det stod härliga till. Det var inte alla klorna som behövde klippas, av någon anledning har det löst sig själv ganska bra för honom, men en framklo har börjat vrida sig lite, en bakklo har kröker sig väldigt snabbt och ett par till var lite väl långa ändå, så vi tog allt som behövdes. Egentligen är det ju Findus som är mest akut, men nu sprang Douglas in under handduken först så då blev det så.


Findus var ganska upprörd och gjorde "hur gick det?"-ljudet under hela tiden, men Douglas var som sagt helt tyst. Det är svårt att klippa så små klor, särskilt när det sprattlas lite och pulpan inte är jättetydlig. Fick hålla upp den lilla foten mot uv-lampan för att se alls och hjärtat som höll i saxen tyckte också att det var knepigt. Bävar lite inför att ta Findus som ju har ännu mörkare klor, men dom är också längre och kanske att det blir lättare om man kan hålla i själva klon. Jag hoppas det. För det här vill jag helst inte behöva göra om.. :( Hur i hela fridens namn folk lyckas göra detta utan att vara två övergår mitt förstånd. Min förhoppning är att om vi klipper ordentligt en gång och sen ser till att det är mycket pinnar och sånt i buren som klorna kan slipas naturligt på, så kanske det ska räcka så.


Efteråt la jag ner fågel och handduk på soffan igen, på samma plats som när jag plockade upp honom, och när han hade tagit sig ut satt han och hässjade och såg allmänt medtagen ut en stund. Gud va ont i hjärtat jag får när dom har obehagliga upplevelser och ännu värre är det när det är mitt fel. Blev orolig att jag hade hållit för hårt. Men efter någon minut flög han och satte sig på golvlampan och putsade sig och sen flög han ut till köket. Jag fick till och med bjuda på lite hirs, även om han verkade lite frånvarande och behövde bli lite trugad. Och när han hade fått en stund för sig själv gick jag ut och tränade som vanligt och han var inte alls rädd för mig, så vi får nog kalla det för en framgångsrik manöver ändå. Olycklig matte men oskadat och icke-traumatiserat djur så att säga.


Puh.

Håhåjaja

Det där datorköpet gick inte riktigt som det var tänkt. HP skickade datorn i expressfart, så att den faktiskt var framme på utlämningsstället redan i fredags, dagen efter att jag hade lagt beställningen (!). Jag kunde hämta den först på lördagen dock. När vi hade öppnat den och ooh:at och aah:at en liten stund, visade det sig att en tangent hade något slags glapp. Majoriteten av knapptryckningarna reagerade den inte alls, men ibland tog den som vanligt och ibland tog den dubbelt istället. Det blev inte bättre under helgen, så i måndags ringde jag och reklamerade den.


Eftersom HP har väldigt varierade omdömen om sin kundtjänst var jag redo för fight, men tjejen jag pratade med sa bara "nä så ska det absolut inte vara, då ska du ju ha en ny" och skickade en retursedel till mailen samma dag. Jag skickade tillbaka den efter jobbet dagen efter (tisdag) och igår morse (torsdag) fick jag sms om att den nya låg och väntade på mig på postutlämningen. Kudos till HP kundtjänst för snabbt och enkelt förfarande och inte mindre än två blixtsnabba leveranser inom loppet av en vecka. Jag tog vägen förbi Tulegatan för tredje gången och hämtade ut den, och än så länge har vi inte hittat något fel på den (alla tangenterna funkar och hjärtat var nöjd med resultaten på 3D-maxtesterna eller vad det nu heter) så jag antar att jag vet vad jag ska göra i helgen


Men det är faktiskt marginellt, för imorgon kommer lillasysterkanin och hälsar på och vi ska på musikal! Något säger mig att det inte kommer bli jättemycket pillande med dator... :D


Någon gång snart ska jag skriva ett inlägg om hur det går med träningen av kråkorna. Vi har nämligen delvis gått över till gröna ärtor som träningsgodis och det är verkligen helt galet vad dom är villiga att slå knut på sig själva för just ärtor..! Min tanke var att vi skulle börja om med 'step up' och befästa det riktigt ordentligt, men utan att vi vet riktigt hur det gick till så har det utvecklats till en ganska långt gången inkallningsträning! Faktum är att om dom sitter uppe på gardinstången så kan jag sitta nere på golvet och dom flyger till mig ändå! Det är ganska stort faktiskt :) sen är det inte hundra befäst ännu, och vi jobbar parallellt vidare på fågeluppåner (som just nu har kommit till fågelraktner) på båda, och för findus del att han ska kunna göra snurra även när han står på platt yta. Igår lossnade det lite för honom och jag tror att det kommer komma snabbt nu när han väl har fattat grejen. Douglas har lärt sig vinka! Det är makalöst gulligt, och båda två använder nu sitt första regelrätta trick för att tigga. Det kan bli ganska kul när Douglas vinkar i tid och otid och Findus ibland börjar snurra som en besatt :)


Vi har övat extra inför lillasysterkanins besök till helgen, så imorgon är det upp till bevis. Nästa trick är tänkt att bli 'big eagle' (i längre förlängning ska det bli en big eagle även när dom hänger uppåner så att det blir en 'fladdermus' - men det lär dröja ett tag). Dock har det visat sig vara helt omöjligt att provocera fram en första antydan till vinglyft så det går extremt långsamt där. Men jag är som bekant vansinnigt envis på såna här saker, så det ska nog gå bra det med. Och vi har ju ingen brådska heller...