Mardrömsveckor

Om ni undrar varför jag är så tyst under några (3) veckor framöver så beror det förmodligen på att mardrömsveckorna har börjat. Detta innebär att vi är halv styrka på jobbet och jag har egentligen precis ingen tid alls att göra något annat än registrera registrera registrera. Och svara på mail och telefonsamtal. Det är knappt så det känns tillåtet att gå på toa eller ta lunch. Men måste man så måste man, som det så fint heter.

Jag känner att det deviset är applicerbart på flera aspekter av detta. Måste man jobba häcken av sig så måste man. Om chefen har bestämt sig för att inte ta in vikarier trots att det redan från början har varit helt klart att vi inte kommer hinna och att vi kommer hamna efter så får det vara så. Halv arbetsstyrka - hälften gjort. Jag har bestämt mig för att vara 'bara konsult' under den här tiden, vilket innebär att jag gör det jag ska så snabbt jag kan och till bästa förmåga men inte tar något övergripande ansvar. Det går extremt mycket emot min natur och det är svårt att låta bli att stressa upp sig när kollegan är helstissig, but at least I'm making an effort. Och ta små pauser under dagen måste man också, både enligt lag och för effektivitetens skull. Detta är en sådan.

Och nu är den slut.

Närke

Jag åkte helt oförhappandes till Närke igår morse. Sitter strax utanför Askersund och funderar på hur fantastiskt bra man mår av lite landsbygd, husdjur, bilutflykter, vågskvalp och loppisbesök. Precis vad jag inte visste att jag behövde.. Tack H!



Stjärnsunds slottspark



Välkänt träd på Vätterns "strand"..



Fint ska det va på landet!

 

Morgonutsikt



Breakfast of champions



Husdjur!



Monster! : >

 

Loppis for real!



Fynd!


Och så har jag skaffat Instagram också! Lägg till nyxisme och följ mitt tvivelaktigt kreativa bildflöde! :)



På kant med universum

Jag börjar allvarligt tro att jag har gjort något som upprör Universum å det grövsta, för sånt jävla oflyt som jag har just nu kan inte bara vara en slump. Universum hyser helt uppenbart agg emot mig. Om jag bara visste hur jag skulle blidka henne..? Tips någon?

Inte nog med att flera vänner verkar nöjda med att säga upp bekantskapen helt utan beef eller förklaring, jag tjänar dessutom kasst med pengar trots min fina utbildning, jag får inte jobben jag söker och kan därför inte ändra på det eller skapa någon slags stabilitet i mitt boende (dvs i min tillvaro i största allmänhet), och just idag har jag dessutom mensvärk och en begynnande urinvägsinfektion. Min rygg blir inte bra. Min enda kontakt utåt förutom datorn är en telefon jag inte förstår mig på. Mina balkongodlingsansträngningar går åt pipsvängen. Plus att hjärtat är i Finland och inte kan hålla om mig och berätta att allt kommer bli bättre till slut. Och till råga på allt finns det inget godis hemma.

Why..!? Vad har jag gjort för att förtjäna detta?!

Mjo, jag inser att det är för att jag fick besked idag att jag inte fick jobbet på Raä som jag var på intervju på för ett par veckor sedan, som jag ser allt nattsvart just nu men vad spelar det för roll...? Humöret var nere vid fotknölarna när jag gick från jobbet idag och trots att vi hade en fantastiskt trevlig tiktaalikträning extraordinnaire ikväll så rann allt det glada ut mellan tårna så fort jag blev ensam igen.

Varför är det omöjligt för mig att hitta ett fast jobb? Jag är tämligen normalbegåvad (bra dagar kanske till och med mer än så!), socialt kompetent, ansvarsfull, har hög arbetsmoral, en fin utbildning och goda referenser. Varför?!

Nu var hon ovanligt bra som ringde och lämnade beskedet, hon förklarade noga att det föll på erfarenheten och inte intervjun och att hon hade fått ett mycket bra intryck av mig och önskade mig lycka till. I vanliga fall får jag alltid ställa frågan i efterhand om vad det var som avgjorde och varför det blev en annan och hittills har jag aldrig fått ett bra svar, mest skitsnack och undanflykter faktiskt. Men summan av kardemumman är fortfarande inget jobb den här gången heller.

Känns rätt nära till hands att dränka sorgerna imorgon. Någon gång ibland måste man få göra det och det är ju ändå midsommar.

Nokia har fått stryka på foten

Jo, det är säkert. Jag som under alla, och då menar jag alla, år har sjungit Nokiatelefonernas lov (mest för att det är jobbigt att byta telefonmärke när man väl vant sig vid ett menysystem osv) har efter mycket om och men (vilket innefattar bland annat klippade i simkort) och som ungefär den sista i hela bekantskapskretsen, gått och blivit med smartphone. Jag hade ändå börjat fundera på att byta telefon när tele2 ringde alldeles lagom och frågade om jag ville byta till ett bättre abonnemang och få en telefon på köpet. Ja tack?

Nu behöver jag visserligen inte alla specialgrejer som kommer med en sådan där smart telefon, men jag hade ändå fnulat lite på en iphone (eftersom jag är i extremt stort behov av en kart- och gpsfunktion och det är en sån alla andra har) och därför kändes det inte alltför bakvänt när tele2 ville ge mig en Sony Xperia S. Smartphone som smartphone om man inte har haft någon tidigare, eh? Jag tog en vit. Den är stor som ett hus (eller åtminstone som hela min handflata) och vibrerar varje gång jag trycker på en "knapp". Jag har under ett par dagars tid inte förstått hur man ändrar signalen på alarmet och har därför bokstavligt talat flugit upp ur sängen, med hjärtat i halsgropen, varje morgon när den börjat vråla. Välkommen till min atekniska (som i asocial) vardag! :)



Well hello there..

 Så tjaa..  nu sitter jag och sliter mitt hår varje gång jag ska göra något som i vanliga fall går på två sekunder. Kontakterna gick inte att importera så det får jag göra den gamla manuella vägen, men what the heck? Något ska man göra på lunchrasterna. Och eftersom hjärtat ändå är i Finland över midsommar kan jag ju lika gärna passa på att vara sådär teknik-IQ-befriad ifred.

Jag är så trött. Det känns som om jag är påväg att slå pannan i tangentbordet vilken sekund som helst. Must. Stay. Awake. ...

Anledningen till att jag är så här trött är inte att jag är bakfull om någon nu trodde det. Det var ju som bekant disputationsfest igår och jag kanske lägger upp någon bild här när jag har hunnit landa lite, men för stunden får ni klara er utan. Jag var toastmadame och kunde av den anledningen varken slappna av eller dricka särskilt mycket. Ett glas vin och en cider. Ingen snaps, ingen avec, ingen vinpåfyllning. Däremot blir man ju helt slut av att sitta på helspänn sådär en hel kväll, för att inte tala om anspänningen innan.

Det var flera som kom fram efteråt och sa att det var bra styrt och jag vill ju gärna tro att det blev bra och att K blev nöjd, men är samtidigt lika självkritisk som vanligt. Can't help it.

Det känns som om jag gjorde väldigt lite. Eftersom mina uppgifter inte stod med i inbjudan (note to self - ha som krav om jag toastmadamar fler gånger!) så var jag väldigt lite involverad i förberedelserna. Och väl på plats var det liksom mest att jag plingade lite då och då, bara för att ställa mig upp och säga något i stil med "Då skulle jag vilja presentera nästa talare, *** ***." och sen sätta mig ner igen. Inga närmare presentationer, inga utbroderingar. Det var ju knappt tre tal förannonserade, men det blev ett drygt tiotal i slutändan och det tycker jag att jag hade kunnat sköta bättre. Antar att det är sånt man får ordning på om man skulle göra toastmastergrejen igen, men det blev alldeles för många på slutet och hade jag vetat ungefär hur många tal man hinner med per rätt så hade jag kunnat säga nej till några stycken. Nu gjorde jag inte det och så drog det ut på tiden. K ville ha en kort sittning och personalen hade motsatt sig det ganska kraftigt, men tillslut ändå gått med på att försöka spara in tid lite där det gick. Vilket ju var bra, men innebar att mitt körschema som jag hade fått inte stämde i tidsangivelserna. Det gjorde det svårt att avgöra hur många tal man skulle hinna med. Samtidigt tyckte jag att servisen när den väl var inne och gjorde sitt, var väldigt långsam emellanåt. Det blev liksom väntetider i serveringen av huvudrätten, och när de plockade ut disken mellan rätterna och sådär. Och då kan man ju inte släppa upp talare, när servisen springer runt och prasslar och klingar. Eller?

Sen så talade ju folk väldigt olika länge. Talen till förrätten var generellt väldigt korta och då hade jag, om jag varit lite mera världsvan, kunnat ta något extra. Men det gjorde jag inte. Jag borde också ha sagt till alla som kom och efteranmälde sig att de skulle hålla sig inom tre minuter. Det gjorde jag inte heller. Jag tror nog att folk fick ätit ordentligt, för jag lade inget under första kvart-20minutrarna på varje rätt, men sen blev det istället lite längre (men färre) talsekvenser eftersom jag lade två eller tre personer efter varandra oftast - för att på K's begäran slippa hattigheten i att prata fem minuter - tal fem minuter - prata fem minuter - tal fem minuter. Den som höll längst tal var iofs fröken doktor själv, så jag ska nog inte vara alltför kritisk :) Men den där halvtimmen vi hade sparat in till förrätten försvann ju ut i luften under efterrätten, trots att jag struntade i mitt eget tal som jag hade tänkt ha sist på kvällen, och jag som hade tänkt ta 22.11-tåget hem fick snällt sitta kvar en halvtimma till och satsa på 23.11-avgången istället.

Och där kommer det här med tröttheten in. Det finns nämligen inte längre något 23.11-tåg. Det är borttaget ur tabellen. Enda möjligheten att ta sig till Stockholm från Uppsala vid den tiden är att ta Upptåget till Upplands väsby och där byta till pendeln... Vilket vi (vi var flera som skulle tillbaka till huvudstaden) blev tvugna att förlika oss med. Ingen av oss hade någon aning om detta. Problemet är att det vanliga tåget tar en dryg timme så är man hemma. Den här andra varianten tar typ 2. Så jag var inte hemma förrän vid 01-snåret inatt och även om jag gick och lade mig på en gång så var jag ju tvungen att gå upp i vettig tid idag ändå. Och jag är så trött...!

Nu piggnade jag visserligen till medan jag skrev detta men jag måste ju jobba idag också. Hur det ska gå vill jag helst inte tänka på.

Distrahera mig, någon

Blandade känslor. Ikväll ska jag vara toastmaster på K's disputationsfest. Varför jag börjar bli nervös (och vafan det ska va sån skillnad mot dansen för!) kan vi prata om en annan gång. Jag tänkte bara dela med mig av lite fotografisk distraktion. Enjoy!

In due time..

Jag började väldigt entusiastiskt att prata om "min" balkong för ett par månader sedan, och kom liksom av mig lite - åtminstone på balkongbloggfronten. Men faktum är att det har stått långt ifrån still här hemma. Jag har satt sockerärter, doftärter, två sorters körsbärstomater, lite utfyllnadsblommor. Jag har köpt EN jordgubbsplanta men hade planerat att ha fler vid det här laget... Och så har jag och E haft plantbytardag i Uppsala, så jag har även en squashplanta och två rödbetsplantor! Det är lite si och så med tillväxten, men faktum är att det här året gärna får vara ett experimentår för min del. Jag har varit med J på Plantagen och köpt två stora säckar U-jord (extra näringsrik för urnor och balkongodling!) och ett par stora plastkrukor. Jag har dessutom köpt ett balkongbord på ikea, och under de senaste dagarna noggrant iakttagit hur långt det regnar in på balkonggolvet. Och bara för att bevisa att åtminstone en del av detta är dagsens sanning tänker jag ge er bildbevis också!


Bord!



Squashen har satt knoppar.



Rödbetsplantor!



Jordgubbar på gång, av sorten Honeoye vilket jag i efterhand har förstått kan vara en ganska smaklös historia. Skulle vilja komplettera med ett par Polka eller så, men det är svårt att hitta tycker jag! Måste dessutom plantera om snarast! Jäkla Coop som har slut på sina 16-cm plastkrukor med fat!! >_<



Doftärtorna har inte tagit sig fullt så mycket som jag hade önskat.. Får se vad som händer när jag ställer ut dem... I förgrunden finns även några små Lobelior som inte heller har vuxit som jag önskar.



Tomat 1 (jag minns inte vilken som är vilken) växer som ogräs i fönstret.



Tomat 2 tittar ut på balkongen och håller sig lite mer modest i storleken, och dessutom har börjat blomma!

 



Sockerärterna är det däremot ingen tillväxtbrist på. Tycker allt att de blir högre än de utlovade 80 centimeterna. Har varit så lurig att jag satt dem i flera omgångar så om jag får 'frukt' på dem borde skörden pågå länge!

 

Det är något vansinnigt tillfredsställande att sätta frön, se hur det gror och sen hur det växer. Risken finns att jag blir beroende av den här balkongen och måste ha en på nästa ställe.. Det kan bli knöligt när man inte vet om det blir andrahand eller ej. Aja. Just nu den här sommaren tänker jag njuta i alla fall, och experimentera så mycket jag hinner och orkar! Och jag längtar tills det blir frostfritt (har läst att datumet 10 juni skulle vara något slags hålldatum, men vet inte om jag vågar lita på det?) så att jag kan börja ställa ut grejerna. Just nu känns balkongen rätt kal och tråkig fortfarande... :)