Håll i hatten, nu kommer det åsikter!
Jag har nästan helt missat den stora debatten efter melodifestivalsbilderna med håriga armhålor, ända tills den nådde facebook och flera av mina vänner engagerade sig. Nu har jag till slut inte kunnat låta bli att kika på den där reaktiva gruppen som bildats, och folks bilder och kommentarer. Man börjar ju tänka.
Dels så tänker jag på en sak som jag tror jag hörde under terapi-året. Det finns människor som har svårt att skilja på [åsikter] och [universella sanningar]. I själva verket är det svårt att bevisa universella sanningar och man skulle därför kunna hävda att dom inte finns. Jag vet egentligen inte riktigt vad jag tror i just den frågan, däremot är det ofta så att människor med detta urskiljningsproblem ofta också anser att det är deras rätt, för att inte säga plikt, att framföra dessa [åsikter/universella sanningar] till de mindre vetande.
Jag har träffat en del såna människor. Personer som tycker att det är inte bara tillåtet utan
direkt nödvändigt att tala om för mig "hur jag är" (och därmed vad jag borde ändra på i min personlighet) enligt deras egna hobbypsykologiska analyser. Som i sin plumphet och okänslighet för sociala sammanhang ursäktar alla förolämpningar som hoppar munnen på dem med orden "jag är bara ärlig". Etcetera.
Jag tror att man i viss mån kan lokalisera sådana personer genom facebook. Det är människorna som tittar på en bild (eller läser en textrad för den delen) och sedan inte kan hålla sina negativa åsikter för sig själva, utan måste upplysa de mindre vetande om [sanningar] som "du är ful" eller dela med sig av viktiga frågor som "är det en kille eller tjej på bilden?".
Jag tänker också på en sommar i slutet av tonåren då jag hade en bekant som vanligen attenderade samma fester som jag, men som jag inte umgicks med utöver det. Hon hade mycket starka åsikter om det här med rakning och brukade sådär lite stridslystet gå runt och köra in fingrarna i armhålorna på tjejerna och fråga "rakar du dig under armarna?". Om svaret var ja (beviset hade hon ju precis kännt på) så kom oundvikligen den skarpa följdfrågan "varför då?!", och sedan var man fast. Hon vägrade acceptera argumentet att man tyckte att det var snyggt och ja, egentligen accepterade hon väl inte något argument alls. Det var fel på alla sätt man kunde tänka sig, och oacceptabelt. Punkt.
För mig representerar hon den ena av två motsatser i det här sammanhanget. Min fd bekant tillhör dem som vildsint hävdar att det är moraliskt förkastligt, för att inte tala om fult, att raka sig under armarna. Personerna jag beskrev i facebookexemplet tillhör dem som precis lika vildsint hävdar att det är äckligt med armhålehår. Gemensamt för dessa två extremer är driften att pracka på folk deras åsikter som om de vore [sanningar]. Kanske, kanske inte, med ärlighet som främsta argument. Gemensamt är också oförmågan att acceptera att folk tycker olika och att det kanske inte finns något rätt eller fel.
Mitt förhållande till armhålor och deras behåring är faktiskt tämligen okomplicerad, åtminstone i mina egna ögon. Jag tycker egentligen att det är sådär vardagssnyggast när det är en liten utväxt, halvcentimetern kanske, men där stannar det ju inte så länge så oftast återfinns mina armhålor i orakat eller nyrakat skick. Kanske är det något vanligare med nyrakat eftersom jag tycker det är snyggare än helt orakat och det inte är särskilt betungande att dra ett par tag med hyveln när jag ändå står i duschen. Jag har heller aldrig upplevt hudirritation, klåda och andra bieffekter av rakning så det är liksom inget jag 'står ut med' för att få vara renrakad. Hjärtat bryr sig inte det minsta. Och jag bryr mig heller inte det minsta om andras preferenser i frågan.
Tänk om folk bara kunde vara lite överseende och liksom applicera sin 'ärlighet' och sina [åsikter/sanningar] med lite sunt förnuft? Behöver man verkligen säga till en person som lägger upp en bild på nätet att hen är ful om man nu tycker det? Behöver man verkligen ondgöra sig över halva svenska folkets ohygien offentligt bara för att man ser lite kroppsbehåring på en löpsedel? Och för att vända på det: ska man verkligen behöva försvara sin rätt att permanent eller opermanent modifiera sin kropp som man vill? Rakning, frisyr, piercing, tatuering... Det viktiga är väl att man gör som man själv vill för sin egen skull och inte någon annans?
Okej, jag erkänner att jag personligen har svårare att tåla folk som tycker det är äckligt med hår på kvinnokroppen. Men jag har också svårt för det min gamla bekant utsatte kvinnliga festdeltagare för. Det tål att funderas på både en och två gånger. Vad det säger om svenska folket och landet vi bor i, att lite hår på ett foto kan generera så mycket hätsk debatt och oförståelse, det vill jag däremot helst inte tänka på.
