Maj maj måne

Maj har utan tvekan varit en av mina mest dansintensiva månader hittils, typ överhuvudtaget. Det har förutom en ordinarie tiktaalikträning i veckan och ett kurstillfälle i veckan varit en workshop, två uppträdanden (Stockholm Belly Dance Festival och Kulturernas Karneval) med extraträningar innan och en terminsavslutning. Hjärtat börjar, inte utan anledning, muttra om att jag aldrig är hemma längre och klagar på att det är omöjligt att ha koll på mina träningstillfällen. Och just nu känns det lite som att det stämmer.. Jag börjar bli trött och känner att jag måste lugna ner mig med runtflängandet så att jag hinner vara hemma lite emellanåt också, även fast det förstås är jätteroligt med dansen. Tur att maj är slut imorgon. Framtiden får utvisa om September blir likadan. Det lutar lite ditåt just nu.

Annars är det inte mycket nytt under solen för min del. Min största vardagsfrustration, som jag dagligen försöker att tänka bort med halvdant resultat, är det här med jobb. Den där magiska fasttjänsten som verkar vara fullständigt ouppnåelig för mig. Det är ingen mening med att sticka under stol med att jag börjar bli bitter. Jag är trots allt en tämligen begåvad person, socialt kompetent med en bra utbildning och goda betyg och referenser, som inte varit arbetslös en enda dag sedan jag tog min examen. Varje tjänst jag haft har blivit förlängd minst en gång vilket jag tolkar som att jag på varje arbetsplats gör ett såpass bra jobb att arbetsgivaren vill ha kvar mig ett tag till. Så varför kan jag inte få ett fast jobb?! Varför är det två år efter examen fortfarande precis lika omöjligt?!

Jag var förbannad på Proffice för deras obefintliga lönediskussion, och bytte helt vildavästernaktigt till Poolia som erbjöd 2,5k mer i månaden för exakt samma tjänst. Men faktum kvarstår att jag är tillfälligt anställd och därmed utestängd från vitala delar av vuxenlivet. Jag får inte låna pengar, vilket i förlängningen innebär att jag inte får lov att köpa en permanent bostad. Jag jobbar för vad som visserligen inte längre är en skräplön men fortfarande knappast kan beskrivas som en bra lön, och tjänar fortfarande mindre än alla mina fastanställda kollegor trots att jag gör samma jobb som dem. Detta innebär att jag fortfarande måste vända på kronorna för att gå runt, det finns inga direkta överskott att ta av efter att alla räkningarna är betalda varje månad. Det känns ju lite sådär, minst sagt, när folk runt om i bekantskapskretsen köper bilar, lägenheter, hus och sommarstugor utan några större problem. Varför får inte jag bli vuxen?

Bitterfittan i mig börjar dessutom bli jävligt frustrerad på Socialstyrelsen. När jag började här var det sagt att jag skulle hoppa runt lite bland avdelningarna där jag behövdes mest, men det visade sig ganska snabbt att behovet var så stort på EK att jag fick stanna där. Och jag trivs bra på EK. Problemet är att EK är lågprioriterat vad gäller nyanställningar eftersom det redan är till 75 % fastanställda som jobbar där. Andra avdelningar har inte ens haft 25 % fastanställda och då måste de gå före. Och enligt direktiv uppifrån är det stenhårt reglerat hur mycket Socialstyrelsen får lov att nyanställa. Oavsett behov liksom. Jag hamnade alltså där jag behövdes mest men där nyanställningsprioriteringen ligger på noll. Vad är oddsen?

Jag har dessutom under ett års tid sökt varenda arkivarie- och registratorstjänst som Socialstyrelsen lyst ut, utan att få någon. Det senaste halvåret har folk som varit konsulter här kortare tid än mig börjat få tjänsterna istället. Det ger två resultat hos mig. För det första så antar jag att jag är öronmärkt för den tjänst jag så att säga redan har, när den väl blir en fasttjänst (vilket enligt uppgift kommer ske tidigast efter årsskiftet) och för det andra börjar jag som jag redan nämnt att bli bitter. Faktum är att jag slutat söka nu.. de senaste två tjänsterna har jag inte sökt. Vad är det för mening om man ändå aldrig är aktuell för jobbet?

Jag vet ärligt inte ens om jag vill vara kvar. Det är något i mig som protesterar å det grövsta mot tanken att sitta här och troget vänta medan Socialstyrelsen tillsätter andra tjänster på löpande band. Ska jag vara tacksam sen? Mina kollegor har varit inne hos chefen och bönat och bett att jag ska bli fastanställd för att dom inte klarar sig utan mig, men det ger inget resultat. Jag vet liksom inte hur jag ska göra mig mer oumbärlig och det spelar ju uppenbarligen ingen roll att jag gör ett bra jobb. Det enda jag kan komma på som kanske skulle ruska om i lådan lite vore om jag började gå på intervjuer igen eller att jag hittar något annat, men det är dåligt på intervjufronten just nu.

Inte för att jag inte söker jobb så fort det dyker upp något.

Usch, jag vet inte riktigt vad jag ville få ut av det här inlägget. Jag trodde att det skulle bli bättre om jag fick skriva av mig lite men jag tror att det faktiskt blev värre den här gången. Bitterfittan är allmänt svår att bli av med när hon väl visat sitt fula tryne, har jag märkt.

Jag hatar finnar!

Ja alltså inte generellt i den mänskliga aspekten av ordet - hjärtat är trots allt halvfinne, men den där hudåkomman som folk har en tendens att förknippa med puberteten men som vissa av oss aldrig verkar bli riktigt fria ifrån. Jag hatar hatar hatar dem! Och den.

Jag har en historia av finnar. Eller acne kanske man ska säga, jag har en historia av ungdoms- eller tonårsacne. Det började väl någonstans runt 12-årsåldern och sedan såg jag ut som en prickig korv i ansiktet tills jag 2004, alltsa 21 år gammal, gjorde slag i saken och gick till en hudläkare. Jag förklarade mina problem och att jag tyckte att jag trots allt var förbi den värsta hormonstinna tiden, att jag inte åt särskilt mycket mer onyttigt än alla andra, att jag rengjorde och smörjde regelbundet, att jag trots allt även tvättade håret regelbundet och att jag tyckte att de röda märkena inte försvann ens när finnarna gick tillbaka och så vidare. Han berättade att det forskas väldigt lite på just vuxenacne, vilket ju kan tyckas konstigt med tanke på hur vanligt det är, och att man egentligen inte vet mycket mer än att det verkar finnas någon slags ärftlig aspekt. Det hjälpte ju inte mig särskilt mycket, men jag fick också utskrivet en 3-månaderskur med bredspektra-antibiotika i kombination med en salva.

Det är nog det bästa jag gjort. Acnen försvann mer eller mindre helt och hållet och detta trots att jag under tiden hade min kanske flottigaste period under Uppsalaåren - jag var klubbverkare på Göteborgs Nation och stod i köket vid stekbordet/fritösen typ 3-5 kvällar i veckan. Resultatet har sedan till min obeskrivliga lättnad mer eller mindre hållt i sig sedan dess. Jag får fortfarande finnar men kan nog inte längre säga att jag har vuxenacne eftersom det handlar om kanske en eller två åt gången och allt som oftast ingen alls.

Något som däremot inte har ändrats är typen av finnar jag får. Jag var alltid avundsjuk (hör och häpna!) på alla mina kompisar som fick såna där små plitor som man kunde klämma så att de blev lite mindre ömma, lite mindre till storleken och mer lätta att täcka. Själv fick jag nämligen enbart såna där riktigt djupgående jävlar, "inombordare" har jag hört dem kallas, såna som är närmare en centimeter i diameter och inte genererar en vit prick utan ett tiotal eller mer. Såna som rent fysiskt inte går att klämma eftersom de ligger för djupt, och som liksom tar veckor på sig att läka ut, inte dagar, och är mer eller mindre omöjliga att täcka över på ett någotsånär tillfredsttällande sätt.

Såna får jag fortfarande. Och det är en sådan jävel som just nu sitter på min haka och värker. Jag bedömer att det möjligen skulle kunna vara jordens tredje största finne genom tiderna, och antar att den är universums straff för att min helg var så otroligt bra. Ett visst mått av lidande för ett visst mått av lycka liksom. Kosmisk balans och jämvikt eller nåt. Och egentligen ska jag ju inte klaga: den väntade med att blossa upp tills efter Kulturernas Karneval vilket är nästan för bra för att vara sant. Däremot prickar den in morgondagens terminsavslutning med stockholmsdanskursen perfekt. Oh well. Det är ju åtminstone en mindre tillställning i goda vänners lag, snarare än ett uppträdande inför publik. Ibland får man vara glad för det lilla.

Och nej. Det blir ingen bild på fanskapet.

SBDF och Drottningholm

Ja, jag vet att jag är lat som lägger ihop två bildinlägg till ett så här, men ibland får man anpassa sig. Jag har förut märkt att om det lägger sig för mycket på hög när det gäller bloggen så blir det inget av något alls och det vore ju himla synd. Det är helt enkelt en verklighetsanpassning, särskilt med tanke på att jag skulle vilja göra ett inlägg om gårdagens karneval också. Måste helt enkelt börja beta av.


Så här såg jag ut när jag gick hemifrån - mycket diskret!



Vid inrapporteringen fick vi vänta lite på I och L som fastnade i bazaaren...

 

Det är mycket som ska på plats!



Men sen blev vi så här fina!



Färdigpiffad, full av förväntan och lite uttråkad av väntetiden...



Intro





Jag får väl runda av med att det var grymt kul och många fler som vi kände kom och tittade än vad vi någonsin hade trott, så vi var hemskt nöjda! Filmen ser inte alltför dum ut den heller! ;) Och jag vet att jag är lyckligt lottad med en sambo som kan ta så fina bilder (alla scenbilderna här ovan är tagna av honom)!!

Sen var ju mamma här med. Jättelänge! <3 Vi tog det mest lugnt och var långlediga i det fina vädret, men det blev i alla fall en ordentlig utflykt till Drottningholm. Här kommer liten bildkavalkad av dagen!



Åka båt!





Äta våfflor!



Jag ligger efter!

Jo, faktiskt känner jag att jag ligger efter med bloggandet. Jag brukar visserligen försöka att inte lägga alltför stor press på mig själv när det gäller detta, men jag har minst två stycken bildinlägg jag skulle vilja ta tag i (SBDF och när jag var med mamma och hjärtat på Drottningholm förra helgen) och dessutom är det ju en av årets viktigaste dagar idag: International Towel Day!

Jag har packat för en helg i Uppsala (kulturernas karneval imorgon - ännu ett potentiellt bildinlägg - kom och upplev en kulturexplosion utan dess like!) och ska dit efter jobbet, men med en full mundering, både vad gäller kläder, smink och hår, plus övernattningsgrejer i packningen kände jag att jag kanske borde vara lite snäll mot ryggen och rotade fram vandringsryggsäcken istället för min vanliga halvtrasiga sportbag från typ sekelskiftet. Det såg nog ganska roligt ut när jag tog mig till jobbet med den på ryggen, inte minst eftersom en blåvit-randig kökshandduk fladdrade från en flärp på baksidan!

Faktum är att vi på jobbet för första gången sedan klämdagen i fredags börjar känna att vi är lite i fas igen, varför jag känner mig tillräckligt harmonisk för att skriva några ord idag. Men det betyder ju inte att jag inte har saker jag borde göra istället, så nu får det räcka.

Happy Towel Day everybody!

Öppet brev till Svenska Folket

Stockholm 2012-05-23


Hej Svenska Folket!

Jag har via mitt arbete som registrator (aka kanonmat/första anhalt inför anstormningen från allmänhet och media) på Socialstyrelsen förstått att det under ganska lång tid funnits vissa brister i det svenska skolsystemet, som yttrar sig i att Ni generellt har svårt för det här med att skriva brev - särskilt till en myndighet. Med Er tillåtelse skulle jag därför vilja gå igenom det mest basala i hur man skriver officiella brev så att Ni hädanefter kan göra mitt jobb lite enklare. Hoppas det är okej och att Ni inte tar illa upp, men det skulle verkligen underlätta mitt arbete om bara vissa enkla regler kunde få råda i hur man formulerar ett brev. Jag tänker helt enkelt spalta upp dem i punkter utan inbördes ordning och så får ni säga till om ni tycker att jag har fel.

¤ Skriv datum/diarienummer.

Datum är vitalt eftersom det i myndighetsvärlden är ganska viktigt när ett dokument upprättades eller skapades. Det underlättar väldigt mycket för mig om datumet står i sidhuvudet eller åtminstone på förstasidan, eller för all del alls. Finns det en ruta för datum, vänligen använd den. Är det så att det Ni dessutom har ett ärende med ett diarienummer, kan jag inte nog understryka hur glada vi registratorer blir om detta också står i sidhuvudet eller på förstasidan, eller för all del alls. Att skriva diarienumret på kuvertet är mindre bra, men för all del, om Ni inte orkar skriva in det i själva skrivelsen må det väl vara hänt. Gör det bara inte till en vana!

¤ Underskrift.

En handling (typ ett klagomål eller en fullmakt) är egentligen inte officiell och liksom giltig om den inte är underskriven. Av rätt person. Det hjälper exempelvis inte att patienten skriver under anmälan om det är någon annan som skickar in den. Finns det en rad för underskrift, vänligen använd den.

¤ Val av skrivdon.

Det är faktiskt rent ut sagt korkat att skriva officiella dokument med blyerts. Ursäkta, men det är sant. Använd bläck för guds skull om Ni inte skriver på dator, så syns det åtminstone tydligt om något har ändrats i efterhand! Av samma anledning är det dumt att skriva under dokument/handlingar/papper med något annat än bläck, oavsett om dokumentet är skrivet på dator eller ej. För att bläck är svårare att förfalska. Dessutom "syns" bläck i skanningprogrammet utan att jag måste gå in och mickla med inställningarna och då går det snabbare att skanna handlingarna!

¤ Val av media.

I arkivarietermer är "media" enkelt uttryckt vad informationen är fastsatt på. Jag antar att man skulle skulle kunna kalla det informationsbärare... Papper/cd-rom/USB-minne osv är exempel på olika sorters media. Det är inte okej att skicka in klagomål på vilket media som helst. Kaffefilter, till exempel, är inte bra media. Dels gör den skrovliga ytan att det är nästintill omöjligt att se vad det står, och dessutom är det svårt att skanna. Även servetter undanbedes. Vykort är gränsfall och skall undvikas så långt det går. Och var snäll och undvik även tidningspapper och -urklipp i längsta möjliga mån, liksom pappersark som tidigare använts i annan korrespondens eller dylikt.

Annat man kan tänka på i det här sammanhanget är att det är tämligen osäkert att skicka skannade kopior av journalhandlingar över mailen eller faxen. Om Ni tycker att det är känsliga uppgifter alltså. Socialstyrelsen tycker att det är det, och därför måste jag först skriva ut och sen skanna både mailet och bilagorna om ni bifogar journaler. Annars kan jag koppla skrivelsen till rätt diarienummer och dokumentkort direkt från e-posthanteraren och det är oändligt mycket smidigare. Med andra ord - skicka inte känsliga saker som läkarutlåtanden eller liknande med e-post.

¤ Tydligt syfte.

Jag tar, kanske lite naivt (?), för givet att Ni när Ni skriver brev och mail till myndigheten har ett specifikt syfte med det. Det underlättar väldigt mycket för mig som registrator om man redan i inledningen i skrivelsen får veta vad Ert syfte är. Fraser som "Jag vill anmäla.." eller "Jag har en fråga..." uppmuntras å det starkaste. Ett 5 A4-sidor långt brev som inleds med "Detta är vad jag har varit med om" är inte uppskattat hos varken registratorer eller handläggare.

¤ Tänk på språkbruket.

Det här är kanske något av en överkurs, men som den högutbildade person jag är vill jag ändå gärna tro att man som avsändare vill ge ett någotsånär rationellt och respektabelt intryck och liksom därmed bli tagen på allvar? Ett hett tips är då att undvika talspråk och svordomar. Jag kan också  varmt rekommendera användning av punkter, styckesindelning och andra skiljetecken som förekommer i det svenska skrivspråket. Med måtta, naturligtvis. texter.med.punkter-istället.för.mellanslag-är.generellt.lika.jobbiga.att.läsa.somtexterheltutanmellanslagellerannankommatering.

Till syvende och sist är det nämligen såhär: ju mer lättläst Din skrivelse är, desto snabbare kan vi ta hand om den. Vilket osökt för mig in på ytterligare en överkursaspekt i brevförfattande: stavning, syftesfel, sär- och ihopskrivning, samt handstil. Ett sätt att undvika stav- och syftningsfel är att läsa igenom texten innan man skickar den. Samma sak gäller ihop- och särskrivningar som man också bör undvika i längsta möjliga mån. Ett annat sätt är att låta någon annan läsa Er text innan Ni skickar den, och då märker Ni också genast om det är så att den är fullständigt oläslig för alla andra utom Er själva!

¤ Placering av textmassa.

När vi ändå är inne på detta med överkurs, kan jag passa på att nämna att vi registratorer har som uppgift att ankomststämla posten som kommer in till myndigheten. Det betyder att det måste finnas plats för en poststämpel. Om Ni känner ett behov av att använda marginaler, sidhuvud och sidfot till text, var snäll och lämna en yta på ca 5x7 cm fri för poststämpeln - företrädelsevis i högra hörnet!

¤ Adressering.

Ett sista önskemål från mig till Er gäller det här med adressering. Om ni skickar försändelser till en särskild handläggare eller annan person på en myndighet, skriv då dennes namn UNDER myndighetsnamnet i adressen. Exempel: Socialstyrelsen, Att. Maja Hultman, postadress och ort. Det är nämligen så att om Ni inte gör det utan skriver personens namn överst, så räknas det som privat post och då måste jag kontrollera att det finns en fullmakt innan jag får lov att öppna brevet. Det försenar dagens posthantering.

Slutligen vill jag bara säga att jag hoppas att Ni, Svenska Folket, kan läsa detta brev med öppna ögon och finna inom er en önskan att hjälpa en stackars registrator i hennes dagliga arbete. Jag skulle verkligen uppskatta det!

Med vänlig hälsning,
Maja Hultman
Registrator

Ny surdegsinspiration

Jag köpte ju lite vetesurdeg när jag var på Gunnebo senast och den har stått i kylen sedan dess. Jag har slarvat lite med matningen men den verkar ha klarat sig bra. Något som gjort att jag dragit mig för att baka med just vetesurdeg är att degarna måste knådas så in i helvete om man inte har någon degblandare/köksassistent, och det har ju som bekant inte jag. Därför blev jag extra glad när jag hittade det här på Pain de Martin's gamla blogg. Knådfritt vetesurdegsbröd! :D

Logistik och tänk

Själva brödet

Jag har precis satt en deg för utbakning ikväll, får ju passa på nu när mamma är här för hon har testat hemma och har sjukt mycket mer erfarenhet av att baka bröd än vad jag har. Sen att det kanske inte blir klart förrän imorgon är ju en annan femma. Ingen (särskilt inte jag) har någonsin beskyllt surdegsbak för att vara hastverk...

Synd att jag glömde bort att sätta degen igårkväll bara, jag känner mig mer eller mindre bakfull (gillar uttrycket dansbakis!) efter dansäventyren igår och det hade varit sjuuuuukt najs med nybakat surdegsbröd framemot lunch men så kan det vara.

Game On!

Det är såhär va... SBDF har in i det längsta förvägrat oss all form av information som tänkas kan, trots upprepade förfrågningar i tid och otid från vår sida. Igår på genrepet var vi mer eller mindre i upprorstillstånd och funderade på att ställa in på grund av fullständig nonschalans (stavas det så?) och respektlöst bemötande från arrangören. Men helt oförhappandes fick vi idag, dagen innan föreställningen, trots allt veta vart vi ska vara och när vi ska vara på plats och andra sådana petitesser. Inga ursäkter eller så, men åtminstone ett "välkomna" (vilket väl är första gången tror jag). Så jag antar att det är game on. Någon behöver kanske visa dom där jepparna hur professionalitet fungerar... Men man blir ju inte supertaggad inför deras show direkt. Grymt dåligt är det!

Något (-n) annat (-n) som är game on och desto roligare är F och L lilla bäbis som förhoppningsvis tänker titta ut någon gång snart. Jag och hjärtat håller tummar och är med i tanken!

Och till råga på allt kommer mamma ikväll! Hon och hjärtat ska gå på showen imorgon (because I said so och bokade biljetter, hehe) och sen är hon här ända tills på söndag! <3

Synd bara att allt detta gör att jag inte kan fokusera särskilt bra på jobbet, eftersom vi har haft jättemycket att göra hela veckan. Vi är nämligen en man kort, M är på semester på Gotland (inte alls avundsjuk!). Men jag antar att det bara är rättvist, jag var trots allt iväg för inte så längesen jag med. Och det är ju skönt med kortvecka...

SBDF-sminkäventyr

På torsdag ska jag stå så mycket på scen som jag någonsin gjort. Det är Stockholm Belly Dance Festival som har show och Tiktaalik har 5½ minut i programmet. Jag har förstått att man måste ta till det verkligt tunga artilleriet för att sminket ska synas under sådana premisser så min vana trogen övar jag hemmavid först. Fast utan lösögonfransar då... Jag satsar på sotigt och dramatiskt och mer sotigt än så här har jag nog aldrig fått till det (blixten ljusar oundvikligen upp lite på bilderna). Men vilken ska jag ha? Till en grön jaipur som jag ska låna av B..?

Rakt framifrån. Grönt vs lila.
Det kommer ju inte spela någon roll förutom på nära håll, men jag måste ju välja någon!

 

Lila.

 

Grönt.


Vilken ska jag ta!?

Gibraltar i bilder!

Det är ett urval, men här kommer vår Gibraltarresa i bildformat! Varning för mastodontinlägg (och då har jag bara tagit ett ynka fåtal om man ser till den totala bildmassan)!



Så här trötta var vi på väg till Skavsta, trots att klockan egentligen inte var särskilt tidig. Hur kommer det sig att man aldrig lägger sig i tid när man ska iväg och resa morgonen efter?

Vi kom fram lagom till middagstid och gjorde inte så mycket första kvällen förutom hängde med N och P och återconnectade. Det var första gången vi sågs allihop på flera år! Morgonen efter gick vi ut på stan med N, A och M. Det var lite halvdant väder men inte kallt, bara molnigt och lite regnstänk. Gibraltar är en pittoresk stad där England möter Medelhavet!




 Efter ett tag vandrade vi vidare på egen hand till the Alameda Gibraltar Botanic Gardens, där den zoologiska trädgården till min stora besvikelse var stängd. Men det var vackert ändå med hibiskusar, liljor och aloe-plantor högt och lågt!

 Sen blev det förstås jättefint väder bara för att vi inte hade tänkt på att ta med oss solkräm så vi blev ganska ordentligt röda båda två. Men det hindrar ju inte att man hänger lite inomhus och går på tapasrestaurang!

  

 

Stor och liten

Dag två var uppdraget en promenad till Europa Point, Gibraltars sydspets. Gibraltar visade sig från sin mindre charmiga sida - det ösregnade. Men jag var glad ändå! Gladast av alla, vågar jag påstå! 

På Europa Point, som inte är Europas sydligaste punkt, fanns precis vad vi behövde - bland annat en fyr som knappt ville vara med på bild, en moské, molniga berg och en stoor lekplats!

Vi tog bussen hem. Dag tre gjorde vi the Rock of Gibraltar som man rimligen måste göra om man är i stan! Tittade på aporna (som för övrigt var jätteläskiga!), droppstensgrottan/konserthallen S:t Michaels Cave, the Great Siege Tunnels (massor med kanoner i grottor och gångar inne i berget) och the Morish Castle (som faktiskt var äldre än alla 1700-talslämningar som staden kryllar av - glad arkeolog!).

Linbanan upp. Hjärtat intalar sig frenetiskt att vi inte kommer att dö, jag är jätteglad!



  

  

  

  

  

På femte våningen, med spaljé på balkongen, bodde vi! Såg mer ut som ett hotell än som ett bostadsområde, och utsikten var inte dålig! Sista dagen åkte vi på delfinsafari med en liten båt. Jag blev, hör och häpna, inte sjösjuk..!

 

Bara måste ta med den här bilden också! Faktum är att M och jag kom alldeles förträffligt bra överens, hon skrattade typ mest hela tiden när hon satt hos mig, men det kan man inte tro när man ser detta... :) Och det värsta är att det inte blev några bra bilder på oss i övrigt. Fast hon är ju hemskt söt även när hon ser ledsen ut!




 Som ni kanske märker så har det inte varit den allra mest aktiva av semestrar, men det var precis så vi ville ha det! Ibland är det skönt att bara slappa också.. Ta dagen lite som den kommer och liksom inte ha så bråttom med allt. Vi planerar ju att åka tillbaka, förhoppningsvis till hösten. Sammanfattningsvis kan man väl säga att vi tog semester i goda vänners lag, i vad som påminde mest om svensk sommar vädermässigt, och hade gärna stannat lika länge till..! Men kl 03.00 natten till i tisdags gick taxin till Malagas flygplats och om vi såg trötta ut när vi tog oss till Skavsta är det ingenting emot hur vi såg ut i Malaga. Men det tänker jag inte visa någon bild på!

(och fråga mig inte varför bilderna lägger sig så konstigt. i redigeringsläge ligger dom precis som jag vill ha dom, men inte när jag publicerar. aldrig blir det bra. suck.)