Gott nytt år!

God Jul!

Dan före dopparedan

Jaha. Överlevde lilla julafton med hjärtats familj igår, över förväntan faktiskt! Tillbringade dagen med städning och matlagning. Gick och la oss sent, bara för att vi kunde, och idag har jag tillbringat dagen med... städning. Ska packa nu också, och betala räkningar, och vattna blommorna och mata fiskarna. SEN åker jag till Göteborg! Enligt smhi ska det snöa där ikväll... jag är laddad!

Och om det faller sig så att jag inte skriver här på ett tag så passar jag på att säga God Jul också! :)

Last day

Sista dagen på SoS idag. Men det är inte där mitt huvud är. Inte alls faktiskt.

Att köpa eller inte köpa, det är frågan! Eller kanske snarare 'att köpa eller hyra, det är frågan'. Hur i hela världen ska man veta det?

I maded it!

Jag nu officiellt mer vältränad än en amerikansk soffpotatis! :) Igårkväll sprang jag sista passet på min löpar-app C25K. Så här glad såg jag ut efteråt:

 

Julklappar

Den som trodde att jag tänkte diskutera julklappsidéer till nära och kära hade helt fel, för jag tänkte diskutera min egen önskelista inför julen. Som närmar sig med stormsteg. Bara en enda vecka kvar på SoS för min del nu (!), igårkväll var det julmiddag med enheten, och jag kan fortfarande inte riktigt förstå att det är jul snart. Alltså snart-snart. :)

Hjärtat har i vanlig ordning frågat vad jag önskar mig, och jag har i vanlig ordning inte tänkt så mycket på det. Det börjar kännas trist att alltid önska mig dansgrejer och det är svårt för andra att veta exakt vad som passar och är intressant, och alltså inte särskilt roligt att ge bort till mig. Tror jag iaf? Men det finns ju andra aspekter i livet... Vad jag rent spontant kom på att jag behövde var kläder. Jag önskar mig mer träningskläder (är kanske inte redo för löparbrallor ännu, men underställsdelar i roliga färger och kanske något bambuplagg vore najs!), vardagskläder, finkläder och vinterkläder. Skulle kunna tänka mig något par skor också, och ett par såna där billiga anti-halk-pådrag från Clas Ohlson till löpardojorna nu när det är snö. Svårt att vara mer specifik än så faktikst, eftersom jag ju inte vet vad jag vill ha förrän jag ser det och framför allt provar det när det gäller just kläder.

Något jag däremot insåg alldeles nyss att jag vill ha, som dessutom går utanför det allmänna klädtemat, är detta. Ja, jag vet att jag redan har en samling sminkborstar, men faktum är att de allra flesta är extrembudgetvarianter av varierande kvalitet och det är mycket mycket roligare och lättare att sminka sig om man har bra verktyg. Bdellium har bra rykte och det här setet innehåller ungefär allt jag har känt ett behov av att byta ut. Plus någon extra, men faktum är att det är väldigt bra pris så det kan ju få vara hänt. Lite häftigt med ekologiska borstar också... :)

MER dansinspiration!

Tittade lite som hastigast på inspirationsinläggen och insåg till min förskräckelse att jag helt verkar ha missat mitt allra första favoritklipp från Cues and Tattoos 2010! Här kommer således en inspirationsmässig blast from the past: Kae (gul kjol) är fullständigt fantastisk och en väldigt effektfull kontrast till den behärskade och lite mer återhållsamma Carolena (svart kjol)! Och för er oinsatta - kom ihåg att de improviserar och att hon i turkos kjol inte ingår i samma trupp som de andra två och alltså inte har dansat särskilt mycket med dem. Hur jag än vrider och vänder på det så är det fascinerande att man kan improvisera så här bra i en ny konstellation..

Dansinspiration!

Det var ett tag sedan sist, men ett nytt favoritklipp från youtube kommer här. Diagonaler, circle step och torso twist tittar jag särskilt på, men det är en otroligt fin trio överlag - underbar kommunikation, och låten är jättebra! Återkommer till det här klippet nästan mer eller mindre dagligen just nu... :)

 

 

 

 

Lya del 2

Jaha, då har vi mer eller mindre permanent övergivit idén med Rissne, och visningsturnén genom hela södra och sydvästra stockholm fortsätter.

Igår kollade vi på Mälarhöjden. Som var jättefint! Vi tyckte hemskt mycket om det lilla centrumet och fick en väldigt positiv känsla för området. Det var visning av två lägenheter som var identiska men spegelvända, låg i två olika hus som ägdes av samma person men hade två separata föreningar och såldes via två olika mäklarfirmor. Trots att det saknades en hel massa grejer som jag i vanliga fall eftersöker (ordentligt med förvaring, ett tredje rum..) och fanns saker jag i vanliga fall ogillar (öppen planlösning, avancerade fondväggar..) blev jag tämligen förtjust i den ena av dem. Givetvis den dyrare. Kan inte för mitt liv förklara varför den kändes mer rymlig men det gjorde den! Trots sina 53 modesta kvadrat, vilket alltså är drygt tio mindre än vi har nu..

Fast vi blev nog nästan lika förtjusta i Midsommarkransen, även om lägenheterna vi tittade på där inte var intressanta för oss. Det är mer buller där, men det ligger också längre in mot stan så det är kanske svårt att komma undan. Personligen är jag fortfarande positiv även till Abrahamsberg även om jag inte gillade Brommaplan särskilt. Den stora frågan är väl vad vi kan tänkas få för pengarna där...

Sökandet går vidare.

sometimes it's just the little things

Fredagshumor and why I love him. Mailkonversation efter jobbigt telefonsamtal.

Jag: "Jag blir så less... :( blev precis hållen ansvarig för att en persons brev (som hon skickade till SoS i Örebro och som Örebro enligt uppgift inte hittar och då eventuellt har skickats vidare till stockholm), inte finns i diariehanteringssystemet - vilket innebär att det inte har kommit fram. "Då vill jag veta vad du tänker göra för att leta rätt på det här brevet" - nivå på det. I 20 minuter...! Jag KAN inte leta rätt på brevet eftersom jag inte vet vart det har hamnat och hade vi på EK fått in det (skulle kommit i förra veckan isf) så hade det funnits i systemet vilket det inte gör - vi har inget som ligger på hög. Känner mest att jag inte vill ha med människor att göra mer idag :( :(

Samtalet avslutades för övrigt med att hon ville prata med min chef. VARSÅGOD sa jag och lämnade numret till båda cheferna för EK, som ingen av dom kommer kunna svara på något alls för att dom inte är insatta i varken registratorers arbete eller postgång på det här stellet. Score! Slår vad om att hon kommer ringa tillbaka."

Hjärtat: "Du… dom är dumma och du behöver inte ta åt dig av vad de säger. Jag kramar dig sen när vi ses hos Johanna, även om du inte vill ha med mig att göra :) Puss"

Jag: "Och varför tror dom att jag bryr mig det minsta om att dom är utbildade det ena eller det andra? "Nu är det så här att jag är utbildad psykolog, och så här får det inte gå till"...?! Vafasen spelar det för roll? :( ser fram emot kram. behöver en."

Hjärtat: "Du, du tar åt dig… gör inte det. Om denne person hade utbildat sig som psykolog borde denne veta att man inte kan behandla folk så illa, att de bidrar till att förstöra en medmänniskas arbetssituation. Du skulle sagt: 'Jamen jahaaa, pyskolog… men vilken blomma känner du dig som nu när du beter dig som en skitstövel mot mig?'"



<3

"Ensam trotsade jag vintervikens snökaos..."

Tja, det låter dramatiskt men faktum är att jag inte mötte en enda motionär igår på den vanliga löprundan i Vinterviken. Det var plogat men inte särskilt bra och det ojämna underlaget gjorde att det blev jättemycket jobbigare än vanligt (lite ont i knäna idag - inte så bra!). Trots det sprang jag mina 28 minuter. Lite stolt! Däremot är det väl kanske inte så bra att det var första gången jag sprang på en vecka, men i lördags fanns det bara inte tid med tanke på giget på Östasiatiska som tog upp precis hela dagen, och i måndags var det så kallt att hjärtat förbjöd mig att gå ut, med hänvisning till att man tydligen ställer in skidtävlingar när det är kallare än -19 eftersom luftrören börjar ta skada sen. Och jag är ju knappast den som står på mig och hävdar min rätt till motion i det här sammanhanget.. ;)

Men jag har ändå (med lite hjälp av J) kommit fram till följande: ju mer sällan man springer, desto jobbigare blir det. Och då menar jag inte konditionsmässigt, utan mest motivationsmässigt. Jag har märkt att när jag sköter mig och verkligen kör tre dagar i veckan, då behövs det inte särskilt stor övertalningskampanj för att jag ska ta mig ut och bara få det gjort. "Det tar ju bara en dryg halvtimme, skönt med lite luft..", etc. Men när jag hoppat över en eller ett par gånger blir det så vansinnigt motigt och tråkigt och svårmotiverat! Igår tog det en dryg timme innan jag kom iväg efter att jag kommit hem, och i vanliga fall är jag iväg på en kvart typ. Hem - byta om - äta något litet - ut.

Som J uttryckte det: "ju kortare tid det var sedan sist, desto mindre hatar du det". Så är det. Vilket ju talar för att köra vidare på tre gånger i veckan även efter att C25K är avklarat. Bara fem löpträningar kvar tills dess nu! Och jag som såg fram emot att vara lite mer flexibel och mindre uppbunden...

Lya

Det här med boende är inte helt enkelt kan jag tala om. Särskilt inte i Stockholm. Efter att ha hattat runt i andrahandsträsket under mina ett och ett halvt år i Stockholm, ser vi nu i och mitt nya jobb som jag tillträder i januari helt plötsligt en möjlighet att göra det vi planerade från allra första början: köpa bostadsrätt. Det är med detta köp i åtanke vi har sparat kopiösa (nåja..) mängder pengar under flera års tid, och det är också med detta köp i åtanke vi nu har börjat gå på lägenhetsvisningar.

Det är svårt när man inte vet exakt vilken del av staden man vill bo i och därför kan fokusera letandet till den stadsdelen, eller ens kommunen. Det är också svårt när man trots allt har ganska begränsad ekonomisk förutsättning, och dessutom har föräldrar som är fattiga som kyrkråttor. Jag ska inte ägna hela det här inlägget åt att spy galla över systemet som bygger på att människor som är närmare 30 än 25 förväntas be föräldrar om hjälp med bostadsköp, men tro mig - det finns en hel del galla att spy ut.

Förra måndagen såg vi fem lägenheter vid Brommaplan/Abrahamsberg. Kvalitet och storlek varierade, det genomgående temat var väl att samtliga (med ett par nödrop) hamnade inom vår budget. Vi tycker att det är hemskt fint i Bromma, lagom långt bort och bra läge kommunikationsmässigt, men det är också ofta väldigt bullrigt med alla stora vägar och dessutom ofta gamla hus med ganska dålig bullerisolering - och jag vill ju gärna kunna ha fönstret eller balkongdörren öppen som vi kan nu. Men framför allt är det dyrt i Bromma... Stockholmarna vill gärna bo där, och detsamma gäller tyvärr både Årsta och Gröndal där vi bott de senaste 1,5 åren och trivts bra.

Igår var vi och tittade på tre lägenheter i Rissne. Det är egentligen jag som har propsat på just Rissne eftersom I's pojkvän J promotade området så bra när vi träffades för några veckor sedan, men hjärtat gick ju i gymnasiet där och har varit allmänt skeptisk. Trots detta lovade han att följa med och åtminstone titta, och det var alltså det vi gjorde igår i 17 minusgrader. Resultatet är blandat. Hjärtats beslutsamhet vacklade lite när han insåg på riktigt att priserna i Rissne är mycket bättre än på de allra flesta andra håll i stan. Jag vacklade lite när jag insåg hur off det faktiskt känns som att det ligger, längs med en tunnelbanelinje som gör att vi måste byta minst en gång både när vi ska åka till jobbet och när vi ska hälsa på alla våra vänner (som nästan utan undantag bor söder om stan). Centrumet är minimalt (får Gröndals eller Årstas centrum att kännas som världsmetropoler typ..) och det finns inga stora grönområden nära till hands såvitt jag vet, vilket ju känns lite trist nu när vi blivit bortskämda med Vinterviken och Årstaviken, även om just Rissne centrum består av mycket gräsmattor. Hjärtats cykelhobby är dessutom svårutövad därifrån, på grund av många stora vägar och långt till landsvägsnätet.

Men vi får typ ett extra rum, 15-20 kvadratmeter och en rejäl utsikt, för samma pengar som vi skulle få en trång tvåa för i Bromma eller Årsta eller någon annan söderförort och det betyder trots allt en hel del..! Gör det inte det? Om man ska tro på såna om vet, så är Rissne nästa stora utvecklingsförort, med troliga värdeökningar och allmänt positiv potential. Dock innefattar det en hel del byggnadsarbeten i centrumet och frågan är hur kul det är på några års sikt. Det är dessutom lugnt och även barnvänligt, med enormt mycket barnfamiljer och stor etnisk bredd i populationen utifrån vad vi såg igår. Och just det ja, skatten är dyr i Sundbybergs kommun! Men...

Alltid detta men. Jag vet varken ut eller in och inte hjärtat heller. Kan man bo i Rissne? Och om man inte kan få båda, vilket är viktigast - området eller lägenheten?

Långkalsongpremiär

Idag var det 11 minusgrader när jag gick upp så jag drog för första gången i år på mig långkalsongerna, tjocka svarta merinoullfrottéstingestar från fält-tiden på SAU. Så väldigt bra..! Skulle behöva ett par tunnare också egentligen men det kostar ju så förjordat med kvalitetsgrejer så det blir aldrig av. Och ikväll skulle det tydligen krypa ner mot 15 minusgrader enligt gårdagens nyheter. Långkalsongväder om något, skulle jag vilja påstå.

Helgen har varit intensiv. I fredags var det genrep direkt efter jobbet och sedan 25-årsfest i Sköndal (jag borde nog egentligen inte gått med tanke på hur trött jag var efter repet, och eftersom jag ju skulle vara på östasiatiska kl 11 morgonen efter, men det var typ obligatorisk närvaro och även om det inte var mitt mest lysande sociala performance så var jag åtminstone där en stund). I lördags gick ett uppträdande (eller rent tekniskt två) som vi förberett sedan i juli gick av stapeln och det har varit väldigt träningsintensivt de senaste två månaderna men nu är det avklarat och färdigt.

Första showen blev inte alls bra eftersom ljudet pajade. Extremt frustrerande eftersom lokalägaren fått påpekanden om detta flera gånger tidigare men uppenbarligen inte brytt sig om att göra något åt saken. Mycket nonchalant när det trots allt handlar om en dansföreställning. Musik är liksom kind of essential där... menmen. Det blev en tämligen väl fungerande nödlösning till andra showen, då de allra flesta av våra personliga gäster ändå kom, så det blev okej till slut! Sen gick vi ut och käkade ett gäng, men jag och hjärtat gjorde tidig kväll efteråt.

Igår hade jag lång mysmorgon med hjärtat och gick sen på sminklek med J hos Mary Kay, följt av julklappsshopping (första för året) i Farsta centrum och familjetårta i Sköndal. Faktum är att jag har julpyntat hemma också, och med snön som föll för någon vecka sedan är julkänslorna mer eller mindre explosionsartade för stunden! :D

In alles känns det som att jag knappt varit hemma på en veckas tid, men jag har också avbokat mer eller mindre alla söndagsaktiviteter fram till jul så jag har gjort vad jag kan för att ha möjlighet att varva ner också. Och faktum är att vi måste börja använda söndagarna till att gå på lägenhetsvisningar om det ska bli något köp någon gång..! Faktum är att vi gick på visningar i måndags och planerar att göra det samma idag. Spännande! Och läskigt. Varför kanske jag funderar kring här på bloggen någon gång. Och om inte annat så lär det komma upp bilder från helgen inom kort, förhoppningsvis!

Plötsligt händer det

Precis när jag, efter nästan en hel arbetsdag utan varken rättshaverister eller psykfall och med bara något fåtal idiotiska handläggare/administratörer att stångas med, började återfå mitt hopp om mänskligheten inträffade följande meningsutbyte med en inringande person. Njut.


-Enskildas klagomål, Maja Hultman

-ja hej. jag skickade in en klagan (direktcitat) i juli och fick ett brev om att jag skulle höra av mig till socialstyrelsen och ange ett nummer (fyi: brevet är ett bekräftelsebrev, där det i runda slängar står 'vi har tagit emot ditt klagomål. OM du kontaktar socialstyrelsen, vänligen ange detta diarienummer'.. av någon anledning är det lite då och då någon som tolkar det som att dom ska ringa in till oss och berätta vilket diarienummer deras ärende har i vårt system. oh well!) men handläggaren JH har tydligen slutat och då fick jag numret till en ML som skulle vara tillbaka kl 13 och nu svarar hon inte så jag blev kopplad till dig. kan du hjälpa mig?

-det beror på vad du undrar, men jag kan försöka.

-ja, vill du ha det där numret eller?

-ja ett ögonblick så ska jag öppna en ny sökvy bara (enligt erfarenhet det enklaste sättet att hantera dessa människor). så, då kan jag ta ditt nummer.

-*nummer*

-mm..okej. hade du någon fråga?

-nä jag undrar bara vad som händer?

-ärendet är under utredning.

-jaha, fortfarande? det kom ju in i juli.

-ja det står så här i diariet.

-jaha, hur lång tid ska det ta?

-det kan jag tyvärr inte svara på utan det är bara ML som eventuellt kan göra en bedömning. det beror på många saker, hur många som är inblandade och hur komplicerad händelse som ska utredas och så vidare...

-jamen henne får jag ju inte tag på! och det är bara jag och en sjuksköterska inblandade så det borde gå fort.

-jag beklagar, men jag kan inte svara på hur lång tid det tar innan ditt ärende är klart. hade du någon annan fråga?

-nä jag får väl ringa den där ML då. när kommer hon tillbaka? dom sa att hon skulle vara där efter 13 idag!

-jag kan titta i kalendern, ett ögonblick bara. [...] hon ser ut att vara tillbaka igen på måndag kl 9.

-jaha. hur många jobbar det egentligen på socialstyrelsen?

-tja, på enheten för enskildas klagomål är det ungefär 50 personer, plus fyra registratorer då. men på hela socialstyrelsen är det många hundra.

-jaha och i receptionen då?

-i receptionen? två eller tre stycken på det här kontoret...

-ja jag måste säga att jag tycker det är väldigt dåligt att man inte kan säga när någon är inne eller när dom ska komma tillbaka. väldigt dålig service. jag blir riktigt upprörd, bli bollad omking så här!! sånt måste man ju kunna svara på, om folk är på plats eller inte! på en myndighet! jag förstår inte hur det kan komma sig. väldigt dåligt!

-det förstår jag (återigen - erfarenheten säger att det är enklare att hålla med) men det ÄR ML du ska prata med, du får försöka ringa henne igen på måndag efter 9.

-ja jag får väl göra det. tack då. (och så klickade hon mig mitt i mitt 'tack, hejdå')


Sometimes I wonder why I even bother...

Om man ser till min senaste uppdatering skulle man kunna tro att jag fortfarande ligger och tar igen mig efter matförgiftningen, men det gör jag inte. I torsdags var jag tillbaka på jobbet och helgen har varit full av aktiviteter - som vanligt. Hur kommer det sig att det alltid ska vara så mycket i just december?

Matförgiftning deluxe

Jomenvisst! Min supertrevliga helg med födelsedagsfika i Uppsala, dansträning och ikeabesök övergick i ren misär lagom till söndagkvällen. Natten till måndagen sov jag inte en blund på grund av våldsamt illamående och skytteltrafik till badrummet. Det var fruktansvärt. Jag kunde bara ligga på sidan eftersom det kändes som att jag riskerade att svimma av hyperventilering annars, men efter en stund gjorde det så ont i höften på den sidan att jag var tvungen att vända på mig, vilket varenda gång - natten igenom - resulterade i nya enorma vågor av illamående, och lagom tills dess att de hade lugnat sig lite var jag tvungen att vända på mig igen.

Oh. The. Misery.

Det var inte direkt läge att gå till jobbet i måndags om vi säger så. Jag sjukanmälde mig och parkerade mig själv i soffan och med känslan hos en urkramad disktrasa stannade jag där större delen av dagen. Kunde fortfarande knappt stå på benen på kvällen, vilket säkert hade en hel del att göra med att jag med stor möda hade lyckats peta i mig ungefär två kokta morötter under dagen.

Igår var det bättre. Jag kunde äta lite knäckebröd och kokta grönsaker (joy...) men balanserade nära illamåendets gräns hela dagen, plus att jag hade spränghuvudvärk - förmodligen av vätskebrist - större delen av eftermiddagen/kvällen. Detta trots att jag med detta i åtanke hade druckit vatten i stadig takt sedan lunchtid, utan resultat.

Idag är det nästan bra. Har ätit normal frukost och än så länge känns det rätt stabilt. Ska ta det fortsatt lugnt dock, är fortfarande hemma från jobbet och tänker kurera mig grundligt innan jag går tillbaka. Blotta tanken på att gå igenom någon av de senaste dagarna på jobbet (eller på väg hem från jobbet) gör mig kallsvettig..!

Herreminje vilken resa. Jag missade dessutom min löpning i måndags, tiktaalikträningen igår, och jag kommer inte gå på dansen ikväll. Det känns sjukt trist, men inte svårmotiverat. Dessutom lyckades jag tajma in detta lagom till gårdagens lägenhetsbesiktning, vilket knappast var optimalt, men nu blev det som det blev och det var egentligen inga konstigheter även om besiktningsmannen var riktigt otrevlig. Tur att min hyresvärd var här också.

Så kan man tillbringa en halv vecka i november.. Tack gud för Netflix.

Välkommen till SoS:s enhet för utmattningssymptom

Jag tillhör inte gruppen som hävdar att ett jobb måste vara roligt för att det ska vara värt att gå tillbaka till dag efter dag. Alla är vi olika. Visst är det större livskvalitet, för mig, att ha ett arbete jag finner stimulerande, utmanande och intressant, men för andra kan det precis lika gärna vara så att ett tråkigt jobb genererar en pigg och aktiv fritid istället. Det är lite så jag har resonerat med mitt jobb som registrator på Socialstyrelsen. Jag har inte världens starkaste karriärdriv och även om jag för drygt 1,5 år sedan tackade ja till en tremånadersanställning jag innerst inne visste att jag kanske inte skulle ha valt om jag hade ett val, så dör jag inte inombords av att ha ett mindre upphetsande jobb. Jag ser till att ha en givande fritid istället. Ännu tillhör jag inte de lyckligt lottade som lyckats ordna så att de kan ha båda delarna.

Men något som under det senaste halvåret har gjort mig mer och mer frustrerad, är att mitt mindre upphetsande jobb har börjat bli så krävande att min fritid har fått stryka på foten. Krävande på ett dåligt sätt.

Som den duktiga flicka jag är och alltid har varit, vill jag känna att jag gör ett bra jobb - även om det är tråkigt. Nu säger jag verkligen inte att exakt alla aspekter av mitt nuvarande arbete är dödstrist, men sammantaget är det inte särskilt spännande. Det är mycket rutiner, mycket göra samma sak i oändlighet. Samma knapptryckningar och korta formuleringar dag ut och dag in. I våras, när jag hade varit på SoS i ungefär ett år, började vi inse att fyra personer - antalet registratorer som servar Enskildas klagomål - inte längre var tillräckligt. Vi vidarebefordrade detta till närmaste chef, knegade på efter bästa förmåga, och gick så småningom in i sommarledigheterna. Utan att få någon sommarvikarie. Och vi bet ihop och tänkte att "Herregud, det är ju trots allt bara för en begränsad tid. Det klarar vi. Vi kommer hamna efter men vi kommer att ta ikapp det när vi blir full styrka igen efter semestrarna."

Någonstans mitt i sommaren började jag få utmattningssymptom, vilket jag inte förstod förrän efter ett tag. Jag sov mer än jag gjort sedan jag slutade plugga (jag skulle vilja säga 'mer än någonsin', men faktum är att så mycket som jag sov när jag var student kommer jag nog aldrig att kunna göra igen), utan att någonsin känna mig utvilad. Jag orkade knappt laga mat, eller ens vattna blommorna. Blev oerhört lättretlig och kunde börja gråta för minsta lilla. Stackars hjärtat! Mina kvällar gick ut på att jag köpte något enkelt ätbart på vägen hem (så kort tillagningstid som möjligt), ordnade med middag, satte mig i soffan, och sen reste jag mig inte upp igen förrän det var dags att gå och lägga sig. Bara att duscha blev ett stort projekt. Dag ut och dag in. Arbetsdagarna präglades av en enorm uppgivenhet och hela min tillvaro blev en enda lång nedräkning till den glittrande magiska semestern. Som om tre lediga veckor skulle reparera en skada som tagit flera månader att bygga upp..

Det är inte ett roligt liv. Det är inte heller hållbart. Jag bestämde mig för att bli 'bara konsult', dvs inte bry mig så jävla mycket utan gå till jobbet, göra vad jag hinner och kan, och sen gå hem. Inte jobba över, inte ta en massa ansvar. Ni kan läsa om det i mina blogginlägg från i somras. Men det hade gått för långt, det gjorde ingen större skillnad.

Efter semestrarna försökte vi åter igen begära hjälp. Fyra personer var fortfarande för lite och vi hade inte en chans att komma ikapp eftersom inflödet av handlingar av någon anledning hade ökat över sommaren - inte minskat som vi hade hoppats. Och nu, tre månader senare, ligger vi mer efter än någonsin. Nog har vi varit nära att komma i fas igen ett par gånger sedan slutet av augusti, men då brukar det vara någon som blir sjuk eller så dras vår hjälp in av någon anledning som vi inte kan påverka och så halkar vi lika långt tillbaka igen och får börja om från början, så att säga.

Vi behöver just nu hjälp av två personer bara för att hålla oss flytande och inte öka på våra redan tämligen stora högar. Högar som vi egentligen inte får lov att ha till att börja med. Och problemet är att det är likadant över hela registraturen. Det finns ingen extra hjälp att få om det inte ska bli högar någon annanstans istället. Och här kommer det oerhört fina i kråksången: Socialstyrelsen får inte lov att nyanställa. Inte ens konsulter. Vem som har bestämt detta är det inte riktigt någon som kan svara på, det är något slags luddigt "direktiv uppifrån". Från vem då? Har denna anonyme person någon som helst insikt i hur verksamheten fungerar?

För detta innebär att hela registraturenheten sedan flera månader tillbaka går på knäna. Ingen är i fas, alla är superstressade och alla har hamnat i någon slags depressiv megafrustration som vi anstränger oss för att inte ta ut på varandra. Många har magkatarr eller början till magsår. Alla har maxade flexkonton men ingen möjlighet att ta kompledigt. Vi försöker och försöker och försöker men det räcker inte. För att vi är för få! Inser ni hur nedbrytande det är?

Detta gör att jag har fått dra ner på min fritid, för att jag ska klara av att överleva arbetsveckan. Och det, Socialstyrelsen, är inte okej. INTE OKEJ! Inom en ganska överskådlig framtid, snarare förr än senare, kommer registraturen att kollapsa och gå in i kollektiv utbrändhet. Är inte det slöseri med skattebetalarnas pengar vet jag inte vad som är det, för att inte tala om de 20-tal liv ni håller på att förstöra. Ärligt talat är jag så förbannad att jag nästan smäller av, inte minst för att jag inte kan göra ett jävla jota för att förändra situationen.

This was NOT what I signed up for!

Bild härifrån.

Det där med löpträningen...

Kanske är det dags att uppdatera lite om det där med löpningen? Det är ju trots min motvillighet en ganska stabilt återkommande punkt i min vardag numera. Igår avslutade jag vecka 5 så nu är mer än halva nioveckorsraketen avklarad! Den där svedan på framsidan av underbenen som jag pratade om senast har helt försvunnit och jag har mindre och mindre problem med tår som somnar och hålfötter med krampkänningar. Kanske för att jag har experimenterat lite med strumptjocklek och snörning?

Meningen med den där appen jag har är ju att man ska öka ansträngningen successivt för att undvika skador och så vidare, och alltså har jag sakta men långsamt gått från att springa 1,5 minuter till 3 - 5 - 8, medan återämtningstiden/promenadtiden mellan löpintervallen istället har gått ner. Jag var faktiskt nervös inför uppgången till 8 minuter (min lösning på tidsproblemet innan dess var ungefär att om jag ska springa dubbelt så länge får jag helt enkelt springa dubbelt så långsamt, men efter 5-minutaren kunde jag liksom inte sänka farten mer...) men den gick bra, och nu igår var det dags för största utmaningen hittills: 20 minuters löpning i sträck. Jag vet inte vad som är tanken bakom att öka löptiden så markant mitt i programmet på det viset, och på torsdag är det intervaller som gäller igen, men kanske är det rent psykologiskt.. för jag klarade det! Och nu känns de 8 minuterna på torsdag inte som så värst mycket att bråka om.

Nu ska gudarna veta att min löptakt knappast är något att hänga i julgran ännu. Jag promenerar faktiskt snabbare än jag springer, men har valt att fokusera på att hålla igång löpningen snarare än försöka träna upp någon hastighet genom att pressa mig och riskera att ta ut mig själv såpass att jag tvingas avbryta. Det hade varit förödande för mig just nu, hade förmodligen gett upp hela skiten, och eftersom det är vad som hänt varenda gång jag gett mig på det innan den här appen så är jag väldigt försiktig. Hjärtat håller inte riktigt med i min filosofi där och jag har mer än en gång fått säga till honom att vi är väldigt olika och funkar på olika sätt i detta, och att jag just nu bara vill ha uppmuntran. Inget ifrågasättande, inget avancerat resonemang. Jag försöker skapa en rutin för resten av livet, vilket om allt går vägen innebär att jag har resten av livet på mig att öva hastighet sen. Vissa dagar kan vi prata om löpträning på ett bra sätt, andra dagar - oftast när han inleder med en klumpig kommentar - vägrar jag att prata träning med honom över huvud taget. Jag är jättekänslig, han är ibland okänslig, och vi jobbar på det helt enkelt.

Springer rutinmässigt måndagar, torsdagar och lördagar, och har slutat springa hem från jobbet eftersom det iom det allt kallare vädret tillslut blev för mycket ytterkläder att knöla ner i ryggsäcken. Så nu åker jag hem och sticker ut på en gång istället. Och faktum är att det är trevligare att springa i Vinterviken än mellan Västerbroplan och Liljeholmen, så det gör egentligen inte så mycket. Tricket är att inte sätta sig ner när man kommer hem..

ASICS Women's GEL-Cumulus 14 Running
Shoe i färgen Lightning/Purple/Silver.
Hot stuff.



Shock Absorber. Top Notch.

Jag har förutom mina fancy skor (som till hälften var en födelsedags-present från hjärtat) införskaffat en ny top of the line sport-bh. Det är den dyraste men tack och lov även den bästa jag någonsin har ägt! Som tjej är det ju dessa två tillbehör som är absolut viktigt när man löptränar och tja... jag tänkte att jag köper en riktigt bra, så kan jag använda den till all möjlig träning sen. Löpning och ridning ska ju vara typ den värsta belastning man kan ge sig på, så klarar den det klarar den allt. Den heter Shock Absorber och är inte bara både inställningsbar och vadderad på rätt ställen, utan har också en extremt fiffig knäppningsanordning i ryggen för att slippa nerhasade axelband. Dessutom är den jättelätt att komma i vilket enligt min erfarenhet är väldigt ovanligt när det gäller just sportbh:ar. Rekommenderar alltså varmt.

I övrigt ser jag ut som en luffare klädmässigt när jag springer, men spela roll.. :) gamla mjukisbrallor, trasig underställströja och lågbudget-löparjacka (som jag fick gratis när jag tog en tremånadersprenumeration på iForm en gång i tidernas begynnelse) är good enough for me. 


Ordningen återställd!

Jag har världens bästaste hjärta som fixar saker åt mig! Vi bestämde att jag skulle handla och springa efter jobbet idag, medan han åkte förbi datanördsaffären för att se om dom hade några idéer, plus köpa en riktig skivversion av W8, på vägen hem. Det visade sig att det var lite potentiella oklarheter om det hade funkat med skivversionen iom alla våra problem, så han lade till mellanskillnaden och köpte W7 till mig istället. Gulle! :)

Och medan jag sprang en vända och lagade middag så installerade han alltihop och nu har jag dator igen. Ibland är det oerhört praktiskt med en teknikintresserad pojkvän/sambo. Instant in-house support liksom :)

Pussunge! Grattis på den 12:e! <3

Och därmed är alla pengar slut den här månaden så nu blir det ett par fattiga veckor fram till lön. Menmen.

Oväntat. Not.

Jahaja. SSD-hårddisk införskaffad och inte särskilt oväntat, har datoruppgraderingen skitit sig. Just nu står det still mitt i och jag har med andra ord ingen dator hemma för tillfället. Stackars hjärtat slet sitt hår och försökte precis allt under gårdagen men det går helt enkelt inte vägen.

Grejen är, om jag har förstått det hela rätt, att anledningen till att det är billigare med W8 är att man kan ladda ner en uppgradering om man har en äkta version av vista eller xp. Man behöver liksom inte köpa en fullversion, ungefär. För att kunna göra det ska man installera om sitt nuvarande OS och sedan utgå från fabriksinställningen när man uppgraderar. Låter inte så svårt. Om man nu har kvar skivan.

Problemet är att vi har tappat bort våra Vista-skivor. Båda. Jag tappar extremt sällan bort något som är viktigt och har en särskild plats där jag sparar allt som rör min egen hemelektronik, men där ligger minsann ingen vistaskiva. Hjärtat som är lite mer slarvig av sig och tappar bort saker lite då och då hittar inte heller sin skiva. Möjligen skickade han med den när han sålde sin bärbara till sin moster, men vi är inte helt säkra på det. Vi har slut på ställen att leta på och vistaskivorna lyser med sin frånvaro. Frustration.

Hjärtat har testat hur många olika varianter som helst, bland annat att starta från usb-minne (två olika!) - utan framgång. Han har även testat att installera xp på hårddisken istället (vi har två gamla xp-skivor från förra datorköpet) men den får blåskärm - av båda. Han har sen micklat en massa mer som jag inte förstår för att försöka ta sig runt detta på något sätt och har nu helt slut på idéer utan att vara närmare målet. Frustration i kvadrat.

Så risken är att jag inte kommer ha någon dator en tid framöver, medan vi funderar ut hur vi ska lösa detta. Och så frågar folk hur det kommer sig att jag är så motsträvig till att uppgradera teknik...?! Because shit like this happens every time. And in the end, the new one is always ugly as hell and difficult to use, too.

Wäh.

Så, idag har jag förutom lokalspaning och fika hunnit med att köpa min nya hårddisk. Fråga mig inte vad den heter :) Har bestämt mig för att ta windows 8 också, det får bära eller brista. Meningen är att resten av dagen skall tillbringas med datormeck så vi får väl se om jag kommer tillbaka ikväll eller om det dröjer ett tag. Något krånglar ju alltid....

Wish me luck!

Dyrt

Datoruppgradering... jag kan komma på nästan vad som helst som skulle vara roligare att lägga pengar på än det. Men ibland har nöden ingen lag och min trotjänar-laptop börjar bli extremt långsam här hemma. Dessutom blev jag tvungen att installera Vista på den när det begav sig och det är ju knappast den skarpast lysande stjärnan på operativsystemhimlen, så det känns rätt naturligt att när jag nu ändå har bestämt mig för att köpa en ny snabb SSD-hårddisk också lägger på en slant och får uppgradera OS - särskilt som vista är känt för att inte funka så bra med just ssd-hårddiskar.

Problemet är att jag inte hade en aning om att det var så förbannat dyrt med Windows 7, som jag då hade spetsat in mig på. Har det på jobbet, funkar bra som fan - stabilt och välbekant. Av någon outgrundlig anledning väljer Microsoft att låta den snudd på splitternya 8:an kosta typ 2-300 spänn medan 7:an ligger på saftiga 800 pix och uppåt. Inte okej! Sen när är nyaste versionen av något billigare än den föregående?! Och vad säger det till konsumenten?!

"Vi låter det gamla systemet vara mycket dyrare och hoppas att folk inte fattar att det är för att det är bättre"...? (hjärtat tror visserligen att det är för att få folk att fasa in på nya systemet istället för att köpa gamla versioner men det är inte en lika rolig förklaringsmodell)...

Nu tycker jag visserligen att det är onödigt att vara dumsnål och sitta och spara 50-lappar när man ändå ska betala för något som föryngrar datorn så här mycket. Det kommer göra att den håller några år till liksom, kanske riktigt många om jag har tur. Därför väljer jag nog en ssd som är modell större eftersom den mindre och billigare modellen kräver externt minne, till exempel. Men operativsystemet.... jag tycker verkligen inte att 8:an verkar vara något att ha, men det är ingen oansenlig prisskillnad där direkt.

Usch, jag formligen avskyr att uppgradera teknik (tv, stereo, mobiltelefon, dator - you name it), jag är en riktig bakåtsträvare och blir vansinnig när saker och ting inte ser ut och funkar som det gjorde förut. Hur göra? Ta 8:an och ställa in sig på att det är dåligt och kommer kräva lång omställningsperiod? Eller hoppas att det finns såpass mycket inställningsmöjligheter att jag kan skapa mig ett gränssnitt som ser ut och funkar någotsånär likt det gamla? Tydligen är det en enorm skillnad mot de tidigare windowsversionerna, gjort för touchscreens snarare än dator med mus. "Framtiden" inom datoranvändning etc etc. Har självklart googlat med hjärtats hjälp men det gjorde mig inget klokare förutom att jag vet att 8:an är förbannat ful. Ser typ ut som en smartphone (vilket inte är ett plus i min värld), och massor av funktioner som ligger ute i marginalerna istället för under startmenyn till exempel.

Inte en startsida som tilltalar mig, direkt....

Suck. Om jag väljer 8:an hamnar jag på ca 2000 spänn. Det är mycket pengar. Väljer jag 7:an blir det ganska mycket mer. Är det värt det?

Lill-lördag!

Idag är det onsdag, lill-lördag, och det firar vi med en stor balja te på förmiddagen, dans i afton samt ett underbart klipp på Devi. Händerna...! *suck*

 

(Devi är hon med silversjalen..)

 



Tribal Camp Oslo - Battle of the tribes - bildinlägg

Har för ovanlighetens skull haft både ork och lust att gå igenom helgens bilder nästan på en gång och kunde lite besviket konstatera att ljuset på showen var alldeles hopplöst. Eller så kanske bakgrunden var det, om man ska tro på hjärtat - vilket jag ofta gör i fotografiska sammanhang. Hur som helst var det mer eller mindre omöjligt att få till bra skärpa och alla bilderna blev brusiga och bleka. Har som hastigast dragit upp kontrasten på de som faktiskt var något att ha och tänkte dela med mig av dem här utan inbördes ordning så att ni får se något i alla fall... Det är inte alla artisterna som var med på föreställningen. Börjar med lite bilder från fredagen och lördagen också (dom bilderna är helt oredigerade), för efter lördagkvällen tog liksom helgen slut för mig eftersom jag åkte hem på söndagen. Så. Håll till godo!

Sanna har konst- och arkitekturguidning på Arlanda!

Vi flyger!

Mycket spännande boende. Till höger = trappa upp till 'vardagsrummet'...

Basarhallarna vid domkyrkan..! Jättefina!

Arkeologfrossa - Osebergsskeppet

Många bilder blev det...

Svårt att låta bli alla grejerna på bazaren i kurslokalen...!

Ska vi kolla på showen eller?

Och de var di hele!

Testing..

Och bara för det så funkade det nu. 4:e dagen och säkert 25:e gången jag försöker, efter att åtminstone tre gånger ha gett upp och tänkt att jag aldrig kommer ge mig på det igen. Knäppt. Aja, go me! Nu kan jag uppenbarligen blogga från mobilen. Uppenbarligen kan jag även redigera i gamla poster, men jag kan INTE ordna med bilder och textsjoken lägger sig lite funky utan att jag kan göra något åt det. Dessutom är det i blogger-appen ett glapp bland inläggen mellan 1 augusti och 4 november..?

Oh well.
 

Min nya idol!

Hjärtat satte spiken på huvudet igår när han (efter oavbrutet bubblande i en halvtimmes tid från min sida, medges) påpekade att jag var fullständigt betagen av Devi. Det är jag. Hon är min nya idol! Därför delar jag idag med mig av hennes duett från Tribal Fest 2012 tidigare i år. I lördags kväll fick jag se denna koreografi live som solo - med röd sjal. Fantastiskt!

(Devi är den kortare av dem!)

 

 

Tribal Camp Oslo 2012

Testade Blogger från mobilen för första gången och det funkade inte, så ni får tänka er att jag skrev detta vid fyra-halvfem-tiden i eftermiddags.

"Sitter på väg hem från Arlanda och en helg i Oslo. Och vilken helg sedan..! Arkeologinördstopp igår i och med besök på Vikingskibshuset, där vi pep och tittade på sånt man annars bara sett i läroböckerna. Många foton blev det! Men framförallt har det förstås varit en helg i dansens tecken, eftersom anledningen till själva resan var Tribal Camp Oslo och gästande läraren Devi Mamak från Australien.

Vi som var där är helt överens om att hon är fantastisk, på en nivå vi aldrig sett maken till. I somras dansade vi för the mothership, vilket ju självklart var oslagbart av den enkla anledningen att hon är hon. Vi tyckte mycket om Megha Gavin och blev storligen imponerade av Philippa Moirai. Men Devi har liksom ytterligare en nivå, ett djup och en komplexitet i sin dans som är fullständigt magisk. Och en del av hennes tips och trix har jag nu alltså fått ta del av, plus att jag har fått lära mig de nya stegen från volym nio som hon är upphovskvinna till - alla utom arabic double turn. Tiden tog slut.

Jag har med mig så mycket intryck och tankar efter helgens workshops att jag är fullständigt matt! Kan inte vänta tills jag får börja inkorporera och experimentera! Bilder från showen igårkväll kommer garanterat in due time oxå. Men nu ska jag hoppa av pendeln och gå hem och säga hej till hjärtat!"

Dagens spridda funderingar

Idag gick jag och köpte soppa på burk på matbutiken vid jobbet. Det är den andra soppan jag testar ur tillverkarens sortiment (förut rödbetssoppa, nu grön ärtsoppa) och trots att jag gillar idén (inga konserveringsmedel eller tillsatser, lagom mycket för två luncher i varje burk, massor med grönsaker och andra nyttigheter) så inser jag varför jag förr om åren inte tyckte att soppa var så mycket mat. Det är för att man blir skvalpig i magen av soppa. Om soppan är tunn så spelar det ingen roll hur nyttig den är, man blir ändå inte riktigt mätt. Sedan dess har jag börjat laga egen soppa och då blir det bättre. Jag föredrar soppa som är så tjock och krämig att man kan stapla på höjden. Då blir man mätt.

Inser tack vare bloggens besöksräknare och inbygda statistik att jag får (jämförelsevis) skyhöga besökssiffror och antal visningar när jag är indisponibel på något vis. Vet inte riktigt hur jag ska tolka detta, men helgens "eskapader" har genererat rekordmycket besök, enda gången jag kan komma på att det varit fler var när jag hade dansat sönder höften för ett par år sedan och var inne på akuten osv. Kan man lära sig något av detta? Det är lustigt att jag, som ju med mening har gjort bloggen väldigt intim och endast intressant för nära bekanta, trots allt bryr mig och tycker det är roligt med många besökare. Men så är det. Kanske får jag se till att bli bakfull/sjuk/skadad oftare så att jag kan hålla uppe statistiken? ;)

Hur kommer det sig att eftermiddagen ser så mycket ljusare ut om man har en halv kaka frukt-och-mandel-choklad bredvid brevkorgen?

När ska mitt nya sunda liv (med löpträning tre gånger i veckan) ge effekt i form av viktminskning? Jag inser att det kanske är lite väl positivt att tro att det ska märkas redan efter tre veckor även om det känns som länge, men jag lovar att det verkligen hade gjort under för motivationen! Finns det någon löpargud man kan be till eller så? Någon särskilt helig skålgrop på bekvämt avstånd härifrån som kan tänkas bli glad av lite kexsmulor eller ett par droppar te kanske?

Ibland är wikipedia oöverträffat! Har sedan tonåren samlat på en fantastiskt bra bokserie som heter något så krångligt som Sagan om det magiska landet Deverry (på svenska då, engelska originalseriens namn är kort och gott Deverry). Jag började köpa delarna i svensk översättning i Bonniers inbundna utgåva men kom aldrig längre än till bok åtta. Sedan dess har det varit stört omöjligt (okej, jag erkänner att jag inte har letat superaktivt under alla år, mer hållt ögonen öppna i största allmänhet) att hitta resten av delarna på svenska och nu, tack vara wikipedia, vet jag varför. Endast del 1-12 är översatt, för det första. Och för det andra så har det varit en del pauser i Katherine Kerrs skrivande på grund av sjukdom och annat. På grund av detta och bristande intresse (!) har Bonnier slutat ge ut serien vilket betyder att det kommer vara svårt att få tag på delarna även fortsättningsvis då inget annat förlag verkar ha tagit upp stafettpinnen. Detta innebär nu ett visst dilemma för min del. Hemma hos mor och far står åtta skinande välbevarade delar på svenska. Men serien kommer aldrig att kunna avslutas på svenska. Ska jag då sälja av de delarna jag har och samla på mig alltihop på engelska istället? Eller ska jag fortsätta leta resten av översättningarna samtidigt (antikvariat.net är min vän!) som jag avslutar serien med de engelska delarna..? Det är garanterat häftigare att läsa dem på originalspråk, men det ligger en stor nostalgi i den svenska översättningen. Egentligen har jag inga stora invändningar mot att byta utgåva mitt i en serie, det viktigaste är ju att man har alla delarna, men att byta språk mitt i är inte riktigt lika kosher. Hur göra?!

To old for this shit..!

Måste bara säga att jag i lördags morse för första gången sedan före påsk, vaknade utan att ha ont i ryggen..! Så himla skönt! Jag har också avverkat tre av de nio veckorna i upptrappningsraketen och springer numera hela 3 minuter i sträck... Men det var egentligen inte därför jag påbörjade det här inlägget.

I lördags hade vi också inflyttnings-utflyttnings-examens-klassiker-födelsedags-fastjobb-inflyttningsfest. Vi var lite nervösa, så där som man gärna blir när det var längesen man anordnade en dylik tillställning. Tänk om det inte kommer någon, tänk om folk har tråkigt, tänk om min musiklista suger, osv osv.. Ni vet. Men faktum är att det trots ganska kort varsel kom alldeles lagom med folk från väldigt blandade bekantskapskretsar, och såvitt jag kan minnas verkade alla ha trevligt hela kvällen.

Jag säger 'såvitt jag kan minnas' eftersom jag i min längtan efter en fullständigt normal fylla gick all in på riktigt. Efter en lugn och stillsam inledning gick jag från 0 till 150 rakt in i kaklet, mer eller mindre bokstavligt talat, eftersom kvällen för min del avslutades krampaktigt slingrad runt den stora vita telefonen, kallsvettig och ropandes ulrik för glatta livet. Som tur är hade de flesta gått när hjärtat bröt sig in i badrummet för att kolla om jag fortfarande levde, åtminstone tror jag det. Jag önskar ärligt att jag hade ett minne av de sista timmarna men det har jag inte. Fullständigt blankt är det.

Ett faktum som under gårdagen (inget mer ulrik i den vita telefonen, men dock den värsta bakfyllan jag haft på flera år tror jag) jagade mig lite. Vet inte om det beror på att jag glömt bort hur det är att vara full (varför varvade jag inte ner lite?) eller om jag har glömt hur det är att vara bakfull (vilket borde vara omöjligt!), men det känns faktiskt inte alls roligt att känna att man tappade kontrollen fullständigt. Nu hände visserligen inget livshotande eller otillbörligt, men det här att inte veta, att ha en fullständig minneslucka, det är jag trots alla mina partyår på nationen i Uppsala inte van vid.

Aja, det viktigaste är ändå att det jag minns av kvällen var jätteroligt och som tur är har flera hört av sig i efterhand och sagt hur trevligt dom hade. Tycker lite synd om hjärtat som fick ta hand om mig på slutet, men det handlade åtminstone inte om någon städning eller så, utan mest om sällskap och lite tröst (jag tycker så vansinnigt synd om mig själv när jag blir dålig på fyllan). Och faktum är att jag fick lida för min dumhet hela gårdagen. Tror jag åt sammanlagt en halv macka och en kvarts pizza på hela dagen (läs: efter kl 17), mådde så fruktansvärt illa..! Däremot var jag mogen nog att inse att jag förtjänade det så jag gnällde inte särskilt mycket utan tillbringade helt enkelt större delen av dagen i sängen. Lyckades faktiskt sova en del.

Men det som trots allt känns lite orättvist är att jag idag, fortfarande, känner mig bakfull. Inte på grund av illamående eller huvudvärk utan i kroppen liksom. Är lite lätt disträ och känner mig fortfarande lite lätt wobblig.. Kanske är både lördagen, gårdagen och dagen det ultimata beviset för att man inte är 23 längre och faktiskt börjar bli för gammal för det här? Det enda jag vet med säkerhet är att det kommer dröja ett bra tag innan jag tar en bläcka igen. Och att jag, som förut gått och tyckt att vi har blivit så tråkiga som aldrig går ut eller festar längre, egentligen nog är ganska nöjd med det lugna livet.

Men kul var det. :)

Försmak

Imorse när jag tittade ut genom köksfönstret låg det snö (!) på gräsmattan och scoutborgstaket. Första gången i år, jag blev så paff att jag liksom stod kvar och glömde bort att andas i typ två andetag. Det var så fint. Och sedan började de allra första julkänslorna att spira lite försiktigt inombords. Blev alldeles varm och pirrig och pälsade på mig mössa, halsduk, vantar och extra tröja innan jag gick ut, och tur var det för det var riktigt jäkla kallt. Och halt.

Julkänslorna lade sig igen ungefär lagom tills dess att jag anlände till jobbet, men det var ändå jättemysigt, en liten föraning om vad som komma skall i december liksom.

Och nej, ni behöver inte oroa er, jag hävdar fortfarande å det bestämdaste att den 1:a december (eller möjligen första advent om det kommer före. kan det göra det?) är det tidigaste man får lov att börja med hela julgrejen - julmust, lussekatter, julmat, julmusik, julpynt etc etc. Men i och med det lilla pirret i morse har jag härmed börjat längta!

Dagens uttryck

Satt och mikropausade på Hormoner och Hemorrojder och hittade det lätt bästa uttrycket: "Sova som en klubbad sälkoloni". Jag hade kunnat tänka mig lite av det just nu faktikst, så här på en eftermiddag bestående av jakt på motvilliga och allmänt kärringaktiga (sorry, men det är sant) handläggare, i början av en vecka som bestått av just jakt på motvilliga och allmänt kärringaktiga handläggare.

När får man gå och lägga sig? Och vart är mitt vilorum?!

Tips tips tips

Ända sedan jag blev tipsad av L, aka AlabamaSthlm (jag tänker inte ge mig in på någon förklaring hur jag är bekant med denna bloggkändis utan nöjer mig med att skryta med att jag har spelat sällskapsspel, promenerat, brunchat, käkat pizza etc ganska regelbundet i hennes sällskap det senaste dryga halvåret. jo, och så är min sambo gudfar/fadder till hennes lilla B också.), om 'en jätterolig mammablogg' har jag varit en trogen läsare. Det låter kanske lustigt med tanke på att jag varken har barn eller ens är gravid, men faktum är att till och med jag trots detta handikapp allt som oftast fnissar högt åt alla dessa mer eller mindre desperata tokroligheter och beskrivningar som de båda författarna producerar med beundransvärd regelbundenhet. Vem vet, kanske gör den här bloggen mig till en något bättre förberedd mamma (mentalt alltså) när den tiden kommer?

Kanske är det önsketänkande.

Men oavsett vilket så tycker jag att ni ska gå in och läsa lite på bloggen Hormoner och hemorrojder, bara för att den är så himla rolig! =D

Och nu måste jag jobba vidare.

Vill bara säga..

...att min knasa-runt-på-balkongen-video har 115 likes nu.. helt överväldigad! : >

Fast så är min rygg sämre också. :( Mindre överväldigande.

snillet

Ibland glömmer jag bort hur fullständigt usel jag är på även den mest grundläggande matematik. Minsta lilla uträkning är mig övermäktig. Tänkte jag skulle räkna ut hur många procent av min 9-veckorsraket jag har avverkat och kom efter ganska mycket om och men och med hjälp av datorns miniräknare fram till att jag klarat av näst intill 15 %. Jag ser inte hur det skulle kunna stämma, så nu ger jag upp. Man ska inse sina begränsningar.

Sprang hem från jobbet igår igen. Det ösregnade. Mindre kul.

ATS Flash Mob World Wide

I lördags var det den 13 oktober, nyligen utnämnt till dagen då hela världens ATS-dansare som vill och kan ska flashmoba till samma låt under samma dag. Röstning utnämnde Bay City Shimmy (eller bay shitty cimmy som vi brukar säga i Tiktaalik) av Phil Thornton till årets låt. Det finns ett facebookevent och en facebooksida och det blev så lyckat att det redan är sagt att andra lördagen i oktober nästa år är spikat för samma sak. Risken finns att detta blir en tradition av tunga mått. Me like! :)

I facebookeventet har folk sen under hela helgen lagt upp videos av sina flash mobar (med varierande framgång vad gäller just flash mob-aspekten, känns som att folk har dålig koll på vad det verkligen är) och jag kan väl sammanfatta det hela med att det har dansats så det står härliga till på gator, torg, tågstationer, stränder, marknader, parker och shopping centers över precis hela världen. Vi pratar USA, frankrike, nya zeland, england, ryssland, polen, tyskland, italien, chile, norge, brasilien, australien, spanien och mer ändå..! Fullständigt fantastiskt när man tänker efter, egentligen.

Här i Stockholm var det ingen som hade möjlighet att organisera något och därför blev det ingen flash mob, men i eventet stod det också såhär:

"Unable to mob somewhere? No one to mob with? It's ok! Stop what you're doing at 3 pm EST wherever you are and solo! Set up your recording device and post it! You can still be part of the experience!"

Jag tog fasta på det. Nu var klockan visserligen inte 15.00 men jag hade glömt vilken dag det var och stod i duschen när det slog mig. Tänkte 'varför inte?' och tog en svängom på balkongen (det är ju åtminstone näst intill utomhus?) iklädd mjukiskläder och handduksturban (har ni testat att dansa med blött hår? jobbigt.), filmade det hela med min lilla kompaktkamera och lade upp det på sidan när vi kom hem igen från lördagens middag och spelkväll hos S och J. Sedan exploderade det. Jag hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat tro att en film på mig som knasar runt på balkongen skulle generera närmare 100 likes (i skrivande stund är det 91 st) och mängder med kommentarer från massor med människor som jag inte känner, men den gjorde den...! Gör.

Det är faktiskt väldigt väldigt skönt för det där danssjälvförtroendet jag talade om i något blogginlägg alldeles nyligen. Jag ser fortfarande mest bara felen och missarna, och ibland när det dalar som värst så tänker jag att det är 'snart 100 pity-likes' (dumt, jag vet), men ibland behöver man en liten ego-boost och ibland kommer den från de mest oväntade håll..! Och när ego-boosten landat som allra bäst kan jag till och med känna att jag tolkade musiken ganska fint också, med val av rörelser och sådär. Så alles gut, egentligen.


**Uppdatering: 101 likes nu, och 21 kommentarer varav 19 är från andra än mig själv. Jag tror jag smäller av! =D

Sprang hem från jobbet igår. Kom längre än jag trodde, nästan ända till hållplatsen innan min så jag gick resten av vägen. Inte lika trevligt som hemma i Göteborg i söndags, men överkomligt. Visserligen meckigt att ha ännu ett ombyte att packa i och ur ryggsäcken (utöver dansgrejerna alltså - borde jag skaffa ytterligare en ryggsäck?) och hur jag ska göra när det blir riktigt kallt så att jag måste ta stora jackan vete stjärnorna. Men än så länge funkar det.

I söndags tänkte jag över huvud taget inte på hur jag sprang, det fick komma naturligt bara, men det verkar som att det är ganska viktigt det där med löpsteget och om man kan lära sig själv någorlunda rätt från början underlättar det längre fram - inbillar jag mig. Om inte annat kanske man slipper lära om när man redan har fastnat i ett felaktigt steg?

Anyhew, så upplevde jag i söndags att jag fick krampliknande känningar i hålfoten på båda fötterna, samt att flera tår somnade. Inbillar mig att det berodde på att jag i min ovana knöt skorna för hårt, och det är inget jag har kännt av sedan dess. Igår knöt jag uppenbarligen bättre, det var bara ena hålfoten som fick liknande symptom, däremot var det något annat som hände. Jag tror att den bästa beskrivningen är sveda, det sved som fasen på ovansidan av foten och framsidan av smalbenen nästan så fort jag började springa. Under gångintervallerna försvann det för att sedan komma tillbaka igen så fort jag började springa. Återstår att se om det är något bestående eller om det går över. Känns dumt att googla för mycket också, eftersom man bara får en massa träffar på löpningsrelaterade skador vilket ju lätt kan få en dämpad effekt på motivationen som ju knappast kan sägas når upp till taket i nuläget.

Summa summarum: jag dog inte den här gången heller. Nästa gång blir imorgon.

Öppet brev till Svenska folket #2

Stockholm 2012-10-11

Hej Svenska folket!
Som registrator på Socialstyrelsens enhet för enskildas klagomål har jag daglig telefonkontakt med människor som på ett eller annat sätt har råkat ut för fel i halso- och sjukvården, eller som på ett eller annat sätt respresenterar någon som gjort det. Jag får även min beskärda del av samtal från journalister och 'vanlig' allmänhet som har frågor eller vill begära ut handlingar. Under de senaste 1½ åren har jag dock inte kunnat undgå att lägga märke till att Er telefonetikett lämnar en del att önska för mig som sitter i den mottagande änden, och jag skulle därför vilja ta tillfället i akt och förklara för Er hur man enklast får snabbast möjliga hjälp av en registrator på Socialstyrelsen, i form av en lista med do's and don't's vid telefonkontakt med myndighet.

Vi börjar med do's, det vill säga hur man ska bete sig för att få effektivast tänkbara hjälp. Jag tror på fullt allvar att det funkar på i stort sett alla myndigheter så detta är något av ett universaltips:

¤ Var artig.
Du behöver inte göra avkall på Dig själv och Dina känslor genom att fjäska, och det är för all del tillåtet att vara upprörd, men med helt vanlig artighet kan jag garantera att hjälpen, svaret, kommer så snabbt det bara är möjligt. Det är faktikst hela hemligheten, även om det absolut inte skadar att vara trevlig också.

Och därmed övergår vi till don't's, det vill säga hur man inte ska bete sig om målet är att få effektivast tänkbara hjälp. Tyvärr är det en något längre lista, vilket också är anledningen till att jag insett behovet av dessa upplysningar. Jag och mina kollegor upplever att det hos Er, Svenska folket, existerar en djupt liggande övertygelse att man kommer längre och får bättre service om man är otrevlig mot personer som representerar myndigheten, att Ni är övertygade om att vi är allmänt ovilliga och motvilliga till att hjälpa till och att man måste sparka på oss för att vi ska ta tag i saker. Jag kan härmed meddela å det bestämdaste att så inte är fallet. Faktum är att det är tvärt om. Varje gång jag svarar i telefonen är det med en önskan att så snabbt och smidigt som möjligt hjälpa Dig som ringer, men den övergår ganska snabbt i en stark ovilja och en önskan att helt enkelt bli av med Dig om någon eller flera av följande företeelser inträffar:

¤ Skrikande
Om Du inte kan föra ett civiliserat samtal med mig är det ingen mening med att jag ska försöka göra det tillbaka. Det är nästan utan undantag inte mig personligen Du är arg på och min tid och skattebetalarnas pengar kan användas till oändligt mycket mer och bättre saker än oavbrutet skrikande haranger som inte leder någonstans. Om Du vägrar att sluta skrika på mig kommer jag att avsluta samtalet.

¤ Ältande/Aldrig sluta prata
Jag behöver inte veta hela Din historia, jag behöver bara veta vad jag kan hjälpa Dig med precis här och nu. När Du sagt det uppskattar jag om jag överhuvudtaget får en syl i vädret så att jag kan svara på frågan eller göra det Du ber mig om. Om Du har ett stort behov av att prata av Dig och få medkänsla kan jag rekommendera Jourhavande Medmänniska på nummer 08-702 16 80 eller någon annan ideell företeelse med liknande syfte. I samma härad ligger självmordssamtal, som över huvud taget inte hör hemma hos registrator, så var snäll att bespara oss upplevelsen av sådana. Det finns andra i samhället som har utbildning och erfarenhet av att hjälpa till i det läget.

¤ Allmän otrevlighet
Snäsighet, nedlåtande kommentarer och/eller en mästrande och överlägsen attityd är inte något som motiverar mig till att göra mitt bästa. Det skrämmer mig inte heller, utan skapar bara motsträvighet vilket knappast hjälper Dig i slutändan - vilket Du säkert förstår om Du bara tänker efter.

¤ Ovillighet att lyssna
Jag förstår, kanske bättre än många med tanke på mitt inifrånperspektiv, vilken djungel det kan vara att försöka få grepp om hur utredningsprocesser och byråkratiska system fungerar och ibland kan det vara svårt nog bara att få tag på rätt person. Det jag verkligen skulle vilja att Ni förstår, är att det på en myndighet som har många tusen anställda är omöjligt för varje enskild tjänsteman att vara fullständigt insatt i myndighetens arbete och samtliga övriga anställdas uppgifter och specialuppdrag. Om jag inte kan hjälpa Dig personligen kommer jag att göra mitt bästa för att hjälpa Dig vidare till någon som kan, och då uppskattar jag inte att Du vägrar att lyssna på eller ta till Dig av det jag har att säga. Om det är så att Du faktiskt hamnade helt rätt när Du blev kopplad till mig, uppskattar jag det ännu mindre. Tyvärr hör det till sakens natur att Socialstyrelsen inte alltid tycker likadant som medborgarna eller fungerar precis på det sätt som Ni vill och i det läget hjälper det inte att låtsas att man spelar bingo. Du kommer få samma svar oavsett vem av oss Du pratar med även om Du inte tycker om det Du hör. Se även föregående punkt Allmän otrevlighet.  

Sedan finns det en del saker som kanske inte har så mycket med beteende som med förberedelser att göra, saker som underlättar för både Dig och mig, som jag tänkte att jag också skulle nämna.  

¤ om Du har ett ärende: ha koll på diarienumret och berätta det för mig.  

¤ om Du har en handläggare är det alltid hen Du ska prata med i första hand, oavsett om telefontiden har gått ut för dagen. Jag är inte involverad i utredningsprocessen och definitift inte insatt i specifika ärenden, och det ingår inte heller i mitt jobb att upplysa handläggare om att deras anmälare har sökt dem.  

¤ om Du vill begära ut handlingar: gör Din läxa. Jag behöver specifika uppgifter att söka på, det räcker inte med att det enligt en halvstor lokalblaska i Helsingland handlade om "en kvinna vars son fick vänta på akutmottagningen i två dygn i januari förra året" om jag inte vet vad personen och vårdinrättningen heter. Ofta kan Du dessutom få diarienumret om Du bara pratar med lokalblaskan först och i sådant fall finns det faktiskt möjlighet att utlämnandet går med blixtens hastighet.  

¤ om Du kontaktar oss via e-post: var väldigt tydlig med Ditt ärende. Säg inte att Du "vill ha ut dnr **-****/****" om det är endast anmälan/beslutet Du vill titta på och inte hela akten. Ju mer luddig Du är i Din förfrågan desto mindre specifikt svar kommer Du att få, och eftersom vi troligen behöver ställa följdfrågor för att få reda på vad Du egentligen vill kommer det också att dra ut på tiden.

¤ om Du ringer från mobiltelefon: se till att det är tyst och lugnt i bakgrunden och att Du har bra mottagning. Gnälliga småbarn, exempelvis, utgör ingen bra ljudkuliss och det är praktiskt taget omöjligt att föra en konversation om man bara hör var tredje stavelse.

¤ inse att vi har ganska begränsade sökmöjligheter och att Socialstyrelsen inte i första hand finns till för att serva Dig. Att vi inte kan tillhandahålla den information Du söker handlar faktiskt aldrig någonsin om att vi inte vill. Det handlar antingen om att vi inte får eller att vi inte kan.

Om Ni, Svenska folket, kunde finna inom Er en vilja att hjälpa en stackars registrator med detta skulle jag förhoppningsvis sluta sky telefonsamtalen som ingår i mitt jobb. Faktum är att det förmodligen skulle göra stor skillnad i min inställning till människor i största allmänhet. Även om det är otroligt givande att kunna hjälpa människor är det också otroligt nedbrytande att bli utskälld och utsatt för allmänna otrevligheter i tid och otid, särskilt när man varje gång verkligen försöker hjälpa till. Dessutom vågar jag påstå att Ni, om Ni anammade de tips och förslag jag har listat här, med största sannolikhet skulle få en bättre service och bli nöjdare med Er kontakt med Socialstyrelsen. För alla inblandades skull vore det alltså positivt om Ni kunde lägga bort egot en stund och på allvar överväga att ta till Er innehållet i detta brev.


Med vänliga hälsningar,
Maja Hultman
Registrator


P.S: Avslutningsvis vill jag också förklara följande: när jag säger att jag inte kan koppla Er för att jag inte har den funktionen på min telefon, så menar jag verkligen vad jag säger. Jag kan inte koppla samtal, varken tillbaka till växeln eller någon annanstans, och oavsett vad Ni säger kan jag inte ändra på den saken. D.S.

P.P.S: Socialstyrelsens registratorer är också mycket medvetna om att det står skrivet att en begäran om utlämnande ska hanteras "skyndsamt" - vad som däremot inte står är att det innebär att vi ska släppa allt vi har för händer i samma sekund den kommer in. Utlämnanden tas om hand i den ordning vi har fått in dem och om det är saker som ska sekretessgranskas innan leverans har vi inte heller möjlighet att skynda på den processen eftersom det inte är vi registratorer som utför granskningen. Att läsa lagtext för oss kommer inte att ändra på detta, och inte heller en mästrande attityd eller en kort deadline. Om Du behöver handlingarna inom två timmar borde Du ha skickat Din begäran igår, och faktum är att det inte är mitt problem att Du gjorde beställningen med för kort varsel. D.D.S.
   

ett i-landsproblem..

Idag är det tänkt att jag ska springa hem från jobbet för första gången. Håll tummarna.

Måste hitta en ny handväska snart apropå det, eftersom den jag har är extremt bökig när jag har ryggsäck - vilket jag måste ha när jag har dansträning och när jag ska springa. Sammantaget kommer något av dessa alernativ (dans eller löpning alltså) att inträffa fyra av fem vardagar i veckan i åtminstone 9 veckor framåt, ergo: ny väska. Trodde jag hade hittat en i Göteborg nu i helgen men den visade sig inte vara så bra ändå, så igår lämnade jag tillbaka den. Noterade dock en pytteliten proppfull väskaffär med resonabla priser på Drottninggatan så jag tänkte gå tillbaka dit imorgon.

Det kan tyckas trivialt att fundera på handväskor i samband med träning, men bakgrundshistorien ser ut så här: i alla år har jag släpat runt på dansgrejerna i tygkassar. Det blir faktiskt en inte föraktfull vikt sammantaget, kjol - choli - pantaloons - tossor - cymbaler - sjal/bälte - lite energi i form av nötter eller dylikt - vattenflaska - etc, och när jag började få problem med ryggen i våras tvingades jag inse att det kanske inte är så nyttigt att släpa runt på tunga tygkassar i ur och skur. Så jag införskaffade ryggsäck, en liten orangeröd sak vid namn Osprey Axis 18 (bästa ryggsäcksmärket för övrigt - både min och hjärtats vandringsryggsäck är också därirån!). Upptäckte dock ganska snart att min älskade vita retrosportiga handväska var extremt otymplig ihop med ryggsäcken, så jag rotade fram en väldigt liten svart väska ur garderoben och alternerade med. Den är egentligen på tok för liten, knappt att det absolut nödvändigaste får plats, vilket innebär att jag under sommaren och hösten hållt på att byta väska ett par dagar i veckan och det blir en sjuhelsikes massa i- och urpackande kan jag meddela - oftast på morgnarna. Inte okej, helt enkelt, för att inte tala om hur lätt det är att glömma viktiga saker som busskort, passerkort, mobiltelefoner och annat. Därför behöver jag en ny, mellanstor, gärna snygg handväska där det viktigaste får plats utan problem så att jag slipper det jäkla handväsk-alternerandet.

Det borde väl inte vara omöjligt?

kritikern

Jag är dessutom inne i en extremt självkritisk dansperiod just nu. Vet inte om det har att göra med GS i somras, att jag liksom förstod hur lite jag egentligen kan eller kanske anpassade ögonen till en högre nivå helt enkelt och därmed ser mer nu? För jag ser så väldigt många missar i filmerna från alla de senaste uppträdandena, bara fel och sånt som inte är tillräckligt bra. För varje liten sak jag erkänner att jag lyckades med (typ "där fick jag till tajmingen med musiken ganska bra") så är det tio-femton saker jag är missnöjd med.. armbågar, handrörelser, vinglande, snurrar, kombinationer, huvudpositioner, vinklar till höger och vänster, swivels (eller brist därpå)... Nästintill inget är riktigt bra i mina egna ögon och det är tråkigt.

Kanske är det också så att jag hamnat på någon slags inlärningsplatå och upplever att jag inte kommit vidare på ett tag? Så är det ju ibland, man står still och stampar eller till och med backar kunskapsmässigt, för att sedan helt plötsligt ta ett stort kliv framåt. Jag hoppas innerligt att det där klivet i sådant fall kommer snart, för självförtroendet dalar ju när det är så här. :/

Suck.

Hoppas det blir en bra film på nästa uppträdande, så att jag kan egoboosta mig själv lite. Tills dess vet jag inte riktigt vad jag ska göra åt saken.. :(

ny etikett...igen.

Det är tämligen motvilligt jag presenterar ytterligare en ny etikett här på bloggen: Träning. Jag har inte världens mest positiva inställning till just träning (vilket ni kanske eller kanske inte vet att jag och hjärtat har bråkat åtskilliga gånger om de senaste åren) och det är en av anledningarna till att jag vill berätta att jag idag, nyss, har varit ute på mitt livs första löparrunda. Appen C25K Lite och lillebror var mina följeslagare och jag dog inte ens. Visst får man lov att vara lite stolt då?

En annan anledning till att jag skapar träningsetiketten är för att jag ska ha någonstans att gnälla av mig all negativitet. För faktum är att jag måste börja röra mig mer. Dansen är inte längre fysiskt utmanande i träningsbemärkelse och jag har krupit uppåt i vikt sedan jag flyttade till stockholm. Dessutom är jag trött på att känna mig otränad och stel och har haft lättare ryggproblem sedan före påsk, så jag har alla anledningar att börja röra på mig mer regelbundet.

Varför jag valt att påbörja jakten på just löparglädje är för att det är så enkelt - om man nu gillar det (vilket jag alltså inte gör - ännu, hoppas jag). Ett par skor och ut bara liksom. Att jag sedan har haft ett komplicerat och högst motvilligt förhållande till löpning ända sedan skolgymnastiken i lågstadiet är en annan sak. Detta är en utmaning. Om inget går åt pipan på vägen så är tanken att jag om 9 veckor ska kunna springa fem kilometer/30 minuter i sträck och C25K ska hjälpa mig att nå dit.

Första passet är som sagt avklarat. Nu är det bara resten kvar. Och därmed tänker jag hoppa i duschen.

fusion

Alltså, jag hittar fortfarande inte hur man minskar ner filmfönstret, men här kommer i alla fall en otroligt fin liten fusionsak som jag gillar skarpt - kanske för att jag tröttnade lite på dark fusion i Göteborg. :) Håll till godo!

Summan av kardemumman

Men hur blev det då med hela BB-creamgrejen?

Jo, jag lyckades få hem prov på de allra sista budgetmärkena och testade alltså både Isadoras och Garniers variant. Ingen av dem var någon klockren hit, så nu ger jag upp det här med BB-cream på ett tag - kanske för alltid. Färgmässigt var nog Garniers bäst, men precis som med de andra som är hudfärgade och inte 'anpassar' färgen (dvs är vit i burken och får färg först på huden) så tycker jag faktiskt inte att de gör särskilt mycket alls. De jämnar inte ut tonen nämnvärt, täcker inte rött särskilt bra och gör inte att finnarna (stor finne på hakan-period igen. suck...) försvinner snabbare eller syns mindre. Dessutom blir jag jätteblank. Just det problemet går ju att lösa med lite puder men som jag sagt förut, meningen var ju att förenkla morgonrutinen... Antar att jag skulle kunna testa Garniers variant för fet hy, men jag tror ärligt inte att jag kommer orka.

Åter till concealern-som-egentligen-är-en-foundation med andra ord. Får helt enkelt försöka hitta andra sätt att effektivisera mina morgnar. Om ingen har något alldeles fenomenalt tips? Och ja, jag vet att jag borde testa de asiatiska bb-krämerna, men ärligt talat - jag kommer inte köpa en hel förpackning av något utan att jag har prövat det innan, och den möjligheten är ju tämligen liten när det gäller grejer som bara finns i asien.

So be it. BB-cream var tydligen inget för mig. Synd.