Lindy Hop!

Tja, det där med att börja blogga lite mer regelbundet igen gick ju lite sådär.. :) men det gör inget. Det betyder att livet är i full gång och jag har bättre saker för mig.

Efter många års pratande har vi faktiskt fått tummen ur och börjat på lindy hop, hjärtat och jag - ÄNTLIGEN! Det var ganska slitigt för ett tag sen och vi kände att det kanske var dags att försöka hitta ett nytt gemensamt intresse. Två lektioner har vi varit på hittills och det är helt galet roligt, och svårt...! Hjärtat kämpar mer än vad jag gör än så länge, men jag har inget alls emot att träna mycket hemma och har den allra långsammaste nybörjarlåten "Easy going" på hjärnan typ varje dag. Vi nöter några minuter här och där och det gör ju skillnad, vilket är jättekul!

Stället heter Chicago och är ganska coolt egentligen. På första lektionen förklarade dom lite hur det funkar, och det är liksom det som händer utöver danskurserna som är grejen. Det är temaklubbar och föreläsningar och elevdanser och så vidare. Det finns inga omklädningsrum och ingen stor spegelvägg (lite spegelyta - ja. spegelvägg - nej.). Man dansar i kläderna man kommer dit i och man tittar på varandra och lärarna och känner efter i kroppen istället för att spana på sig själv i spegeln. Känsla framför utseende helt enkelt. Utrymmet är detsamma oavsett vad som sker för dagen/kvällen, en 30-40-talsinspirerad dansklubb en halv trappa ner, med garderob, stort dansgolv, ett DJ-bås, bar/café och lite sittplatser. Mycket tidstypisk inredning. We like. :)

Stora delar av första lektionen handlade om att hitta svänget, gunget, groove:en i musiken. Det kändes ganska töntigt att stå och gunga med djupa knän helt för sig själv, men det är ju en extremt viktig komponent i stilen så jag fattar varför. Och så ska man scat:a också :D en-två-tripp-elsteg en-två-tripp-elsteg - det fixar jag att viska eller mumla för mig själv, men shubidu bappappataa zigitypao i takt med att jag dansar är inte riktigt min grej... ;) Inte än iaf. Lärarna använder det nästan lite som cymbalspel och kompar sig själva när dom visar utan musik. Mycket fniss blir det. Men det är bara bra, särskilt när man byter danspartner med korta mellanrum hela tiden! Allt som bryter isen med den vars hand- och ryggsvett man ska dela några minuter framåt är bra! ;)

Det där är ju spännande för övrigt. Jag förstår pedagogiken i att man lär sig snabbare om man dansar med många olika personer, men shit va skillnad det är på olika förare. Vissa klickar man direkt med och vissa är man verkligen inte på samma våglängd som hur mycket man än försöker. Igår till exempel, så dansade jag med två tjejer som förare, och den ena var helt lealös och hade ingen styrsel alls och den andra fick jag till och med till ett riktigt fräscht gung med och alla stegen och turerna vi skulle öva på satt som en smäck. Självklart är det likadant med killarna. Jätteolika!

En annan förare jag dansade med igår var tydligt väldigt duktig (förmodligen var han stöddansare som hoppat in från en högre klass). Han var lustigt nog fullständigt uttryckslös i ansiktet, och kanske inte den allra bästa föraren, men han sa väldigt bra grejer. Typ att jag måste slappna av i min högerhand mycket mer, och ta ut bakåtsteget i en tur riktigt långt så att det liksom blir ett häng mellan oss. Plus att jag inte behöver hålla tag i hans axel utan bara hålla vänsterhanden mot, och sedan känna av och styra mer med armbågen. Jättenyttiga råd verkligen!

Jaa.. vi får se vad det blir av det här. Men man kan nog säkert säga att jag är riktigt hooked i alla fall! Och jag håller alla tummarna att hjärtat också blir det! :D Jag blir nog så illa tvungen att skaffa en 40-talsinspirerad kjol så småningom... och ett par snygga lågskor. Ytterligare en prylsport, precis vad jag behövde ;)

Men inte alla tre.

Ibland hjälper det inte att man har en fantastisk helg, att man får träffa både vänner och vänners barn och mer vänner, äta fantastisk hemlagad mat, verkligen fika på riktigt och så vidare under två dagars tid. Det har nämligen jag haft, och gjort, och igår kväll fick jag en fullständig meltdown ändå. Jag är djupt olycklig och behöver gnälla av mig, så härmed är ni varnade!

Jag känner mig som ett träskmonster. De senaste typ tre månaderna har jag fått tillbaka akne av närmast tonårsmässiga mått, och mitt exem har löpt amok fullständigt. Finnarna hinner knappt börja gå tillbaka innan nya, djupgående, såna där ömmande och knallröda, dyker upp. Gärna precis bredvid den förra, oavsett hur noggrann jag är med tvättandet, peelandet och smörjandet. Exemet slutar en halv, fnasig centimeter nedanför hårfästet och gör att det kliar och rasar flagor från mig så fort jag drar vidrör håret, vilket i sin tur leder till att jag aldrig går med det utsläppt om jag inte har en ljus/vit tröja på mig - av vilket jag äger exakt en, så det blir inte så ofta. Dessutom klättrar det envist ner i ansiktet på mig, runt öronen, munnen och ögonbrynen, och eftersom det inte alls är nyttigt med kortison i ansiktet försöker jag mota bort det med en receptfri antiexemsalva istället. Det går sådär. Jag blir deprimerad av att titta på mig själv i spegeln, det känns som att jag har reducerats till en fnasig, flagande, kliande, ömmande varböld hela jag.

Som om inte det vore nog var jag hos läkaren i början på januari, och hon skulle prompt räkna ut mitt bmi. Vilket såklart var över 25, det har det alltid varit. Över 25 = övervikt. Och jag är av någon anledning helt oförmögen att släppa detta. Jag vet mycket väl att bmi är ett rätt dåligt mått på hälsa. Och det är inte så att jag inte mår bra. Men jag känner mig som en strandad val ungefär. Och jag har under hela mitt vuxna liv haft väldigt svårt att påverka vikten. Den står där den står, pendlar kanske ett hekto eller tre på sin höjd. Hur många 31-åringar kan säga att dom väger 4 kg mer än när dom tog studenten, liksom? Jag kryper varken uppåt eller neråt, vilket ju på sätt och vis är skönt, men så här still står det även när jag verkligen aktivt försöker gå ner i vikt. Och jag vet att jag inte har så pass mycket muskelmassa att det skulle vara en skevande faktor. Det är nästan ironiskt. Jag äger ingen våg och är ändå helt besatt av vikt, på grund av det här jäkla bmi:et.

Och i vanliga fall när det bara är en av dessa faktorer i taget så är det ingen fara. Jag står ut med en av dem utan problem, kanske till och med två. Men inte alla tre samtidigt.

Just nu sitter jag och slevar i mig min lunchyoghurt och funderar på om det kanske inte är värt 900 spänn för att gå på en portömmande ansiktsbehandling ändå. Det finns ett ställe på Odenplan där dom har low poo-vänliga metoder och produkter. Bara för att ge kroppen lite hjälp på traven att vända på trenden igen. Kanske kan man hitta något kosttillskott som främjar hud och hår som man kan börja ta? Det hade varit så himla skönt att få känna sig lite fin när vi åker på semester om ett par veckor... För i övrigt vet jag inte riktigt vad jag ska göra mer för min hälsa än att fortsätta tvätta och smörja ansiktet varje dag och håret ett par gånger i veckan, peela ansiktet (snällt) och byta örngott några gånger i månaden, springa 1-2 gånger i veckan, dansa en gång i veckan (två när terminen börjar), yoga en gång i veckan, och promenera 30 minuter raskt varje dag. Och fortsätta med 5:2 då. Varför kan det inte få räcka så?!

"Do you want some cheese with that whine?"

Parloppet 2014

Igår sprang jag mitt första lopp. Ever. 5km i Hagaparken. Med tanke på att det var tredje gången i livet jag sprang distansen och jag aldrig har sprungit på tid förut, så bör jag nog vara nöjd med tiden 36:55 min men det är jag såklart inte. Inte innerst inne. Det är inte så kul när 95% av startfältet springer förbi en under de första 500 metrarna... :)

Vad jag däremot är nöjd med, är att jag tog mig runt i ett något sånär jämt tempo och orkade spurta på upploppet. Ett litet steg för mänskligheten typ. Men ganska så stort för mig. Det var en rätt jobbig bana (mycket långa backar) och jag kom inte in i löparflow förrän den sista kilometern, men då gick det snabbt och någorlunda lätt iallafall!

Och efter tigerbalsambehandling över natten känns knäna nästan oförskämt pigga idag dessutom! Ska vila dom så mycket som går idag och på dagen imorgon, och köra en till behandling ikväll, så blir det nog bra med det när det gäller imorgon kväll. :)

Här kommer ett par bilder som bevis på bedriften:

Vinterlöparen

Igår hände något högst oväntat. På eftermiddagen kom det ett plötsligt snöfall. Jag blev själaglad och stod på tå och tittade upp mot bron genom arkivets fönster. Arkivarien skrattade åt mig. Och helt plötsligt fick jag idén att använda min friskvårdstimme till att gå ut och springa.


Det är smått chockerande, jag som inte sprungit regelbundet sedan i mars och inte alls sedan augusti. Tänk att det som krävdes för att jag skulle frammana lite löplust var snö.


Jag gick faktiskt ut och sprang efter jobbet. Vet inte riktigt varför jag så uppenbart föredrar att löpträna just på vintern. Kanske ligger det något i det som J sa, att allt blir så tyst och dämpat när snön ligger? Ljuset blir annorlunda. Jag vet att jag föredrar att ta på mig lite mer kläder för att bli lagom varm, snarare än att springa i så lite kläder som möjligt och ändå få värmeslag. Och faktum är, nu när jag tänker efter, att de få 'fina' eller åtminstone någorlunda behagliga minnen jag har från min ~9 månader långa period som löpare, är från ett vintervitt, kallt och mörkt Vinterviken där jag sprang när vi bodde i Gröndal. Det var min alldeles egen Vintervik de där stjärnklara vinterkvällarna, när det enda som hördes var mina andetag och knarret och knastret från mina egna steg, och man på sin höjd mötte någon annan löpare och matten med sina två whippetar eller damen med schäfern.


Kanske är det helt enkelt så att jag är årstidsbetingad när det gäller löpningen. ja, jag tror det kan vara så. Jag är inte periodare. Jag är vinterlöpare.

Counting down

10 dagar kvar. Nedräkningen har börjat, fast jag försöker att inte tänka så mycket på operationen utan mer på vad jag ska hinna göra innan. Det blir så mycket lättare att verkligen ta det lugnt och vara ledig efteråt då, och ledig tänker jag vara. Biljett till Göteborg är bokad den 22:e - sjukskriven kan jag lika gärna vara där som här.

Flyttuppackandet har helt enkelt stannat av. Det är 7-8 kartonger kvar och det har det varit i en vecka snart. Det stör mig ohyggligt, men eftersom lådorna inte står så mycket i vägen och alla rummen är fullt funktionella så har orken helt avstannat. Antar att det krävs lite besök för att det ska bli klart! Och ikväll kommer hjärtats föräldrar, så kanske att jag lyckas minska ner på lådantalet redan idag. Kanske. Fast jag borde springa idag också. Hm Hm, snacka pest eller kolera :)

(parantes: ja, jag springer fortfarande, fast det har slarvats lite runt flytten och jag satte igång igen på riktigt i söndags. Hjärtat och jag sprang nästan tre kilometer i strålande sol och det var faktiskt helt överkomligt! Men därmed inte sagt att jag längtar till nästa gång.. tyvärr. Inget nytt under solen där. Och eftersom det blir ett par veckors uppehåll igen efter operationen så tänkte jag försöka springa mycket innan dess. Har väl gått lite sådär i ärlighetens namn. Men två gånger i veckan ska inte vara omöjligt tycker jag.. slut parantes)

Rörmokaren slash fastighetsskötaren var hos oss igår morse och fixade till bristerna under diskbänken helt, och tätade det mest uppenbara felet i badrummet. Oerhört skönt med köket, men även om det är bättre nu så luktar det fortfarande lite unket i badrummet så vi får verkligen hoppas att det försvinner, annars får vi försöka få tag på den gode fastighetsskötaren igen... Ett luktfritt badrum, att det skulle vara så mycket begärt?!

Philippa-eventet, ATS Weekend Stockholm, rullar på. Det är ju tre till som håller i det, så där känner jag inte så stor press, men det är klart - alltid är det något som ska göras. Intresset är för övrigt skyhögt, vilket är stört roligt! Två av de fyra workshoparna är redan fullbokade, och på en tredje är det typ bara två platser kvar! Och detta på ett evenemang som inträffar i slutet av augusti... vad hände med att vänta till sista sekunden? Oh well, jag klagar inte :) Dessutom har workshoputbudet i Mälardalsområdet fullkomligt exploderat, och jag har anmält mig på en svärdskurs för Göteborgska Callisto i april. Jag hoppas hoppas att jag har läkt klart då, så att jag inte måste avboka!

Och slutligen Island.. ja. Island är mitt happy place fortfarande. Ibland när det blir för störigt på jobbet tar jag en paus och bara tittar på bilderna i förra inlägget. Då känns allt bättre!

I maded it!

Jag nu officiellt mer vältränad än en amerikansk soffpotatis! :) Igårkväll sprang jag sista passet på min löpar-app C25K. Så här glad såg jag ut efteråt:

 

"Ensam trotsade jag vintervikens snökaos..."

Tja, det låter dramatiskt men faktum är att jag inte mötte en enda motionär igår på den vanliga löprundan i Vinterviken. Det var plogat men inte särskilt bra och det ojämna underlaget gjorde att det blev jättemycket jobbigare än vanligt (lite ont i knäna idag - inte så bra!). Trots det sprang jag mina 28 minuter. Lite stolt! Däremot är det väl kanske inte så bra att det var första gången jag sprang på en vecka, men i lördags fanns det bara inte tid med tanke på giget på Östasiatiska som tog upp precis hela dagen, och i måndags var det så kallt att hjärtat förbjöd mig att gå ut, med hänvisning till att man tydligen ställer in skidtävlingar när det är kallare än -19 eftersom luftrören börjar ta skada sen. Och jag är ju knappast den som står på mig och hävdar min rätt till motion i det här sammanhanget.. ;)

Men jag har ändå (med lite hjälp av J) kommit fram till följande: ju mer sällan man springer, desto jobbigare blir det. Och då menar jag inte konditionsmässigt, utan mest motivationsmässigt. Jag har märkt att när jag sköter mig och verkligen kör tre dagar i veckan, då behövs det inte särskilt stor övertalningskampanj för att jag ska ta mig ut och bara få det gjort. "Det tar ju bara en dryg halvtimme, skönt med lite luft..", etc. Men när jag hoppat över en eller ett par gånger blir det så vansinnigt motigt och tråkigt och svårmotiverat! Igår tog det en dryg timme innan jag kom iväg efter att jag kommit hem, och i vanliga fall är jag iväg på en kvart typ. Hem - byta om - äta något litet - ut.

Som J uttryckte det: "ju kortare tid det var sedan sist, desto mindre hatar du det". Så är det. Vilket ju talar för att köra vidare på tre gånger i veckan även efter att C25K är avklarat. Bara fem löpträningar kvar tills dess nu! Och jag som såg fram emot att vara lite mer flexibel och mindre uppbunden...

Det där med löpträningen...

Kanske är det dags att uppdatera lite om det där med löpningen? Det är ju trots min motvillighet en ganska stabilt återkommande punkt i min vardag numera. Igår avslutade jag vecka 5 så nu är mer än halva nioveckorsraketen avklarad! Den där svedan på framsidan av underbenen som jag pratade om senast har helt försvunnit och jag har mindre och mindre problem med tår som somnar och hålfötter med krampkänningar. Kanske för att jag har experimenterat lite med strumptjocklek och snörning?

Meningen med den där appen jag har är ju att man ska öka ansträngningen successivt för att undvika skador och så vidare, och alltså har jag sakta men långsamt gått från att springa 1,5 minuter till 3 - 5 - 8, medan återämtningstiden/promenadtiden mellan löpintervallen istället har gått ner. Jag var faktiskt nervös inför uppgången till 8 minuter (min lösning på tidsproblemet innan dess var ungefär att om jag ska springa dubbelt så länge får jag helt enkelt springa dubbelt så långsamt, men efter 5-minutaren kunde jag liksom inte sänka farten mer...) men den gick bra, och nu igår var det dags för största utmaningen hittills: 20 minuters löpning i sträck. Jag vet inte vad som är tanken bakom att öka löptiden så markant mitt i programmet på det viset, och på torsdag är det intervaller som gäller igen, men kanske är det rent psykologiskt.. för jag klarade det! Och nu känns de 8 minuterna på torsdag inte som så värst mycket att bråka om.

Nu ska gudarna veta att min löptakt knappast är något att hänga i julgran ännu. Jag promenerar faktiskt snabbare än jag springer, men har valt att fokusera på att hålla igång löpningen snarare än försöka träna upp någon hastighet genom att pressa mig och riskera att ta ut mig själv såpass att jag tvingas avbryta. Det hade varit förödande för mig just nu, hade förmodligen gett upp hela skiten, och eftersom det är vad som hänt varenda gång jag gett mig på det innan den här appen så är jag väldigt försiktig. Hjärtat håller inte riktigt med i min filosofi där och jag har mer än en gång fått säga till honom att vi är väldigt olika och funkar på olika sätt i detta, och att jag just nu bara vill ha uppmuntran. Inget ifrågasättande, inget avancerat resonemang. Jag försöker skapa en rutin för resten av livet, vilket om allt går vägen innebär att jag har resten av livet på mig att öva hastighet sen. Vissa dagar kan vi prata om löpträning på ett bra sätt, andra dagar - oftast när han inleder med en klumpig kommentar - vägrar jag att prata träning med honom över huvud taget. Jag är jättekänslig, han är ibland okänslig, och vi jobbar på det helt enkelt.

Springer rutinmässigt måndagar, torsdagar och lördagar, och har slutat springa hem från jobbet eftersom det iom det allt kallare vädret tillslut blev för mycket ytterkläder att knöla ner i ryggsäcken. Så nu åker jag hem och sticker ut på en gång istället. Och faktum är att det är trevligare att springa i Vinterviken än mellan Västerbroplan och Liljeholmen, så det gör egentligen inte så mycket. Tricket är att inte sätta sig ner när man kommer hem..

ASICS Women's GEL-Cumulus 14 Running
Shoe i färgen Lightning/Purple/Silver.
Hot stuff.



Shock Absorber. Top Notch.

Jag har förutom mina fancy skor (som till hälften var en födelsedags-present från hjärtat) införskaffat en ny top of the line sport-bh. Det är den dyraste men tack och lov även den bästa jag någonsin har ägt! Som tjej är det ju dessa två tillbehör som är absolut viktigt när man löptränar och tja... jag tänkte att jag köper en riktigt bra, så kan jag använda den till all möjlig träning sen. Löpning och ridning ska ju vara typ den värsta belastning man kan ge sig på, så klarar den det klarar den allt. Den heter Shock Absorber och är inte bara både inställningsbar och vadderad på rätt ställen, utan har också en extremt fiffig knäppningsanordning i ryggen för att slippa nerhasade axelband. Dessutom är den jättelätt att komma i vilket enligt min erfarenhet är väldigt ovanligt när det gäller just sportbh:ar. Rekommenderar alltså varmt.

I övrigt ser jag ut som en luffare klädmässigt när jag springer, men spela roll.. :) gamla mjukisbrallor, trasig underställströja och lågbudget-löparjacka (som jag fick gratis när jag tog en tremånadersprenumeration på iForm en gång i tidernas begynnelse) är good enough for me. 


snillet

Ibland glömmer jag bort hur fullständigt usel jag är på även den mest grundläggande matematik. Minsta lilla uträkning är mig övermäktig. Tänkte jag skulle räkna ut hur många procent av min 9-veckorsraket jag har avverkat och kom efter ganska mycket om och men och med hjälp av datorns miniräknare fram till att jag klarat av näst intill 15 %. Jag ser inte hur det skulle kunna stämma, så nu ger jag upp. Man ska inse sina begränsningar.

Sprang hem från jobbet igår igen. Det ösregnade. Mindre kul.

Sprang hem från jobbet igår. Kom längre än jag trodde, nästan ända till hållplatsen innan min så jag gick resten av vägen. Inte lika trevligt som hemma i Göteborg i söndags, men överkomligt. Visserligen meckigt att ha ännu ett ombyte att packa i och ur ryggsäcken (utöver dansgrejerna alltså - borde jag skaffa ytterligare en ryggsäck?) och hur jag ska göra när det blir riktigt kallt så att jag måste ta stora jackan vete stjärnorna. Men än så länge funkar det.

I söndags tänkte jag över huvud taget inte på hur jag sprang, det fick komma naturligt bara, men det verkar som att det är ganska viktigt det där med löpsteget och om man kan lära sig själv någorlunda rätt från början underlättar det längre fram - inbillar jag mig. Om inte annat kanske man slipper lära om när man redan har fastnat i ett felaktigt steg?

Anyhew, så upplevde jag i söndags att jag fick krampliknande känningar i hålfoten på båda fötterna, samt att flera tår somnade. Inbillar mig att det berodde på att jag i min ovana knöt skorna för hårt, och det är inget jag har kännt av sedan dess. Igår knöt jag uppenbarligen bättre, det var bara ena hålfoten som fick liknande symptom, däremot var det något annat som hände. Jag tror att den bästa beskrivningen är sveda, det sved som fasen på ovansidan av foten och framsidan av smalbenen nästan så fort jag började springa. Under gångintervallerna försvann det för att sedan komma tillbaka igen så fort jag började springa. Återstår att se om det är något bestående eller om det går över. Känns dumt att googla för mycket också, eftersom man bara får en massa träffar på löpningsrelaterade skador vilket ju lätt kan få en dämpad effekt på motivationen som ju knappast kan sägas når upp till taket i nuläget.

Summa summarum: jag dog inte den här gången heller. Nästa gång blir imorgon.

ett i-landsproblem..

Idag är det tänkt att jag ska springa hem från jobbet för första gången. Håll tummarna.

Måste hitta en ny handväska snart apropå det, eftersom den jag har är extremt bökig när jag har ryggsäck - vilket jag måste ha när jag har dansträning och när jag ska springa. Sammantaget kommer något av dessa alernativ (dans eller löpning alltså) att inträffa fyra av fem vardagar i veckan i åtminstone 9 veckor framåt, ergo: ny väska. Trodde jag hade hittat en i Göteborg nu i helgen men den visade sig inte vara så bra ändå, så igår lämnade jag tillbaka den. Noterade dock en pytteliten proppfull väskaffär med resonabla priser på Drottninggatan så jag tänkte gå tillbaka dit imorgon.

Det kan tyckas trivialt att fundera på handväskor i samband med träning, men bakgrundshistorien ser ut så här: i alla år har jag släpat runt på dansgrejerna i tygkassar. Det blir faktiskt en inte föraktfull vikt sammantaget, kjol - choli - pantaloons - tossor - cymbaler - sjal/bälte - lite energi i form av nötter eller dylikt - vattenflaska - etc, och när jag började få problem med ryggen i våras tvingades jag inse att det kanske inte är så nyttigt att släpa runt på tunga tygkassar i ur och skur. Så jag införskaffade ryggsäck, en liten orangeröd sak vid namn Osprey Axis 18 (bästa ryggsäcksmärket för övrigt - både min och hjärtats vandringsryggsäck är också därirån!). Upptäckte dock ganska snart att min älskade vita retrosportiga handväska var extremt otymplig ihop med ryggsäcken, så jag rotade fram en väldigt liten svart väska ur garderoben och alternerade med. Den är egentligen på tok för liten, knappt att det absolut nödvändigaste får plats, vilket innebär att jag under sommaren och hösten hållt på att byta väska ett par dagar i veckan och det blir en sjuhelsikes massa i- och urpackande kan jag meddela - oftast på morgnarna. Inte okej, helt enkelt, för att inte tala om hur lätt det är att glömma viktiga saker som busskort, passerkort, mobiltelefoner och annat. Därför behöver jag en ny, mellanstor, gärna snygg handväska där det viktigaste får plats utan problem så att jag slipper det jäkla handväsk-alternerandet.

Det borde väl inte vara omöjligt?

ny etikett...igen.

Det är tämligen motvilligt jag presenterar ytterligare en ny etikett här på bloggen: Träning. Jag har inte världens mest positiva inställning till just träning (vilket ni kanske eller kanske inte vet att jag och hjärtat har bråkat åtskilliga gånger om de senaste åren) och det är en av anledningarna till att jag vill berätta att jag idag, nyss, har varit ute på mitt livs första löparrunda. Appen C25K Lite och lillebror var mina följeslagare och jag dog inte ens. Visst får man lov att vara lite stolt då?

En annan anledning till att jag skapar träningsetiketten är för att jag ska ha någonstans att gnälla av mig all negativitet. För faktum är att jag måste börja röra mig mer. Dansen är inte längre fysiskt utmanande i träningsbemärkelse och jag har krupit uppåt i vikt sedan jag flyttade till stockholm. Dessutom är jag trött på att känna mig otränad och stel och har haft lättare ryggproblem sedan före påsk, så jag har alla anledningar att börja röra på mig mer regelbundet.

Varför jag valt att påbörja jakten på just löparglädje är för att det är så enkelt - om man nu gillar det (vilket jag alltså inte gör - ännu, hoppas jag). Ett par skor och ut bara liksom. Att jag sedan har haft ett komplicerat och högst motvilligt förhållande till löpning ända sedan skolgymnastiken i lågstadiet är en annan sak. Detta är en utmaning. Om inget går åt pipan på vägen så är tanken att jag om 9 veckor ska kunna springa fem kilometer/30 minuter i sträck och C25K ska hjälpa mig att nå dit.

Första passet är som sagt avklarat. Nu är det bara resten kvar. Och därmed tänker jag hoppa i duschen.