Också ett slags jubileum

(inlägg påbörjat på kvällen den 1:a april men blev inte klart förrän efter tolvslaget)

Idag är det den första april och idag är det exakt ett år sedan jag, som ett dåligt aprilskämt, bröt foten när vi var ute och tittade på privatleasingbilalternativ. Tack och lov var det hjärtat som bar på baby E precis just då. Jag tillbringade därefter mer än 12 timmar totalt på akuten och kom hem med en gipsskena från mitten av låret hela vägen ner under foten, ett par kryckor jag inte kunde gå med, läkarintyg på 6 veckors sjukskrivning och stränga order om att inte röra mig ur fläcken förrän jag varit hos ortopedkliniken några dagar senare.

Det var lite sprickor, flisor och grejer i höjd med fotknölen och så en motsvarande fraktur på skenbenet strax under knät. Alla på ortopedakuten tyckte gräsligt synd om mig, och det gjorde jag för övrigt själv också. Gråt och tandagnisslan. Här hade man knappt kommit ur baby-bluesen efter förlossningen, precis börjat känna igen kroppen igen och så smått börjat hitta någon slags vardag hemma med plutten och så går man och trampar snett så till den milda grad att man blir fullständigt handikappad. Det hade varit deppigt även utan hormonpåslag och krånglande amning.

Det visade sig att jag slapp helbensgipset redan efter första återbesöket. Den där plaststöveln jag fick istället var ju inte smidig direkt, men i jämförelse med gipset var den himmelriket. Den var oändligt mycket lättare, jag kunde ta av den när jag sov och även när jag duschade! Sedan verkade det som att det skulle behövas skruvar i foten för att stödja upp och det trodde alla ända tills jag rullats hela vägen in i operationssalen. Där kom dom fram till att ledbandet kändes exakt likadant som på den friska foten, så det var bara att åka tillbaka till "uppvaket" och vänta på att spinalbedövningen skulle gå ur kroppen. Det enda som behövdes för läkning var helt enkelt tid.

Att inte kunna bära sin 1 månad gamla bäbis och att inte ens kunna ta med sig en kopp te från köket till soffan var illa nog men det absolut värsta, åtminstone så här i efterhand, var sprutorna i magen varje dag. Det blev marginellt lättare med tiden men jag vande mig aldrig helt och det tog flera veckor innan jag slutade gråta under tiden.

Jag blev sjukskriven på heltid, hjärtat fick ta ut föräldraledighet istället, och mammorna fick rycka in. Långsamt blev det bättre, men det var en sur lärdom att 6 veckors sjukskrivning inte innebär att man är som vanligt när det är klart - det betyder att man efter 6 veckor är tillräckligt frisk för att kunna ha en hjälpligt fungerande vardag. Jag haltade längre än så, och gick i sjukgymnastik större delen av sommaren. Idag går jag fortfarande på sjukgymnastik, men den i somras var akut och den jag går nu är långsiktig. Önskar att sjukgymnasten i somras hade förtydligat det, så hade jag kanske inte väntat lika länge med att boka tid igen.

Man kan säga allt möjligt om benbrottsepisoden i mitt liv. Jag hoppas innerligt att det ska vara min sista. Men om man ska försöka se något positivt som kom ur det, så är det utan tvekan att hjärtat fick vara hemma med baby E så mycket så tidigt. Jag blev tvungen att släppa på kontrollbehovet, hjärtat fick chans att bygga en relation i vardagen och det gjorde att E var lika trygg med oss båda nästan från start. Det var så himla fint att se och som vi har haft nytta av det sedan dess!

Mer än så tänker jag faktiskt inte skriva om den saken. Ett år har gått. Time to move on.

Vuxenpoäng

Jag hade ett jättestort och superbra blogginlägg i huvudet när jag loggade in för en stund sen, men efter att ha suttit och stirrat på skärmen och börjat skriva bara för att radera allt och börja om igen ungefär hur många gånger som helst ger jag nu upp.

Min stora nyhet för idag, som jag inte orkar presentera med tillbörlig humor, pompa och ståt är följande: idag kl 17 skrev vi kontrakt på en lägenhet i Sundbyberg. Jag grät en skvätt på väg hem bara för att jag någonstans innerst inne inte trodde att den här dagen någonsin skulle komma. I korta drag har vi köpt en trea på 73 kvadrat i en liten förening i Sumpan och jag lovar att ni kommer få höra mer än ni orkar om det här framöver men just nu är jag för trött efter en känslomässigt rätt utpumpande dag, i kombination med en hel del champagne och en enorm portion indiskt.

Kan inte ens komma på en bild som skulle kunna beskriva hur det känns just nu eftersom jag egentligen inte fattar att det är sant, så ni får klara er utan. Förmodligen kommer jag inte att förstå det förrän i augusti när det är tillträde...

:)

We have come to be danced

Vet inte varför den här dikten gick rakt in i hjärtat på mig men det gjorde den. Hittade den på facebook för ett tag sen. Kände för att dela med mig just idag.

”We have come to be danced
Not the pretty dance
Not the pretty pretty, pick me, pick me dance
But the claw our way back into the belly
Of the sacred, sensual animal dance
The unhinged, unplugged, cat is out of its box dance
...The holding the precious moment in the palms of our hands and feet dance.

We have come to be danced
Not the jiffy booby, shake your booty for him dance
But the wring the sadness from our skin dance
The blow the chip off our shoulder dance.
The slap the apology from our posture dance.

We have come to be danced
Not the monkey see, monkey do dance
One two dance like you
One two three, dance like me dance
But the grave robber, tomb stalker
Tearing scabs and scars open dance
The rub the rhythm raw against our soul dance.

We have come to be danced
Not the nice, invisible, self-conscious shuffle
But the matted hair flying, voodoo mama shaman shaking ancient bones dance
The strip us from our casings, return our wings
sharpen our claws and tongues dance
The shed dead cells and slip into the luminous skin of love dance.

We have come to be danced
Not the hold our breath and wallow in the shallow end of the floor dance but the meeting of the trinity: the body, breath and beat dance
The shout hallelujah from the top of our thighs dance
The mother may I? Yes you may take ten giant leaps dance
The olly olly oxen free free free dance
The everyone can come to our heaven dance.

We have come to be danced
Where the kingdoms collide
In the cathedral of flesh
To burn back into the light
To unravel, to play, to fly, to pray
To root in skin sanctuary

We have come to be danced! We have come.”

 

~ by Jewel Mathieson from her book "This Dance: A Poultice..." (jewelmathieson.blogspot.com)

"Vargen kommer! Beväpna er och göm barn och gamla!"

Mitt djurvårdarhjärta blir så ledset ibland, både vad gäller husdjur, djurparksdjur och vilda arter. Inte minst blir jag ledsen på okunskap och ren ovilja att läsa på. De senaste veckorna har det varit en hel del löpsedlar angående den historiska vargjakten. Jag kan inte påstå att jag har hållit mig direkt uppdaterad, men jag är väldigt intresserad av de svenska större rovdjuren och förhållandet mellan dem och samhället. Att det finns så mycket varg att experterna anser att det behövs skjutas av ett antal individer är väl egentligen positivt i sig antar jag, även om jag rent principiellt har lite svårt för jakt på djur som inte kan ätas. Jag har också full förståelse för att det är konflikter mellan varg och människa i områden där de samsas. Enligt Skandulvs hemsida dödar varg jakthundar, konkurerar med jägare om klövvilt och gör skada på tamren och husdjur som nöt och får. Det skall absolut inte förnekas. Det är inte bara synd om vargarna. Men det är onekligen riktigt jävla trist att det anses nödvändigt att skjuta av så många individer i en stam som har så liten genetisk variation.

Det jag inte förstår är gemene mans rädsla för varg, en rädsla som i många fall övergått i något som liknar varghat. Människor som aldrig haft problem med eller ens kontakt med varg, människor som bara rent instinktivt tycker att de borde utrotas; ju fler som skjuts desto bättre. För att vargar är farliga.


Det som i helgen hände i Skånes djurpark är inget mindre än än en tragedi och på sätt och vis kunde det inte ha hänt vid en värre tidpunkt. Just nu, när 'varghatare' har som mest vatten på sin kvarn, inte minst tack vare var och varannan svenssons tendens att inte ta reda på fakta om jakten utan välja att se det de vill se. 'Vargar skjuts. Det finns visst anledning att vara rädd för dom.' Vid just den tidpunkten blir skånes djurpark tvugna att avliva hela sin vargflock.

(Parantes: är du rädd för älg och rådjur också, kan jag inte låta bli att undra? Det jagas väldigt mycket mer klövvilt i sverige varje år än det jagas rovdjur. Ska samma resonemang föras gällande klövviltet så finns det ju ingen annan slutsats än att de är mycket farliga djur eftersom man måste skjuta så många.)

Jag tycker det är positivt att flera av tidningarna har valt att i sin webbupplaga hänvisa till djurförmannen på djurparken, som noggrannt uttalat att djurparken tömdes på besökare på grund av att det troligen skulle förekomma skarpa skott i parken, inte för att de förrymda vargarna var farliga för människorna. Jag kan inte annat än beklaga skånes djurparks förlust, och jag vet av erfarenhet att man ska lita på djurparkspersonal när det gäller deras skyddslingar. Hade det funnits något annat fungerande alternativ så hade de garanterat försökt det först.

Men jag kan inte låta bli att vara orolig för vad detta kommer ha för effekt på varghatet i sverige, och propagerar å det starkaste för att man studerar trovärdiga källor innan man uttalar sig om den farliga vargen. Vargar är skygga djur, även när de vuxit upp i hägn. De är inte blodtörstiga av naturen, men de är nyfikna och intelligenta. Och dom är förstås inte heller garanterat ofarliga. Stora däggdjur är inte garanterat ofarliga ens som husdjur. Varje år skadas eller dödas människor i sverige av närkontakt med älgar, kvigor, tjurar, renar, kronhjortar och hundar. Varje år dör några personer av getingstick och minst en av huggormsbett. Senast en varg dödade en människa i sverige var 1821, men det väljer de allra flesta varghatare att bortse från om de ens brytt sig om att ta reda på det.

Seriöst människor. Är det något du ska vara instinktivt rädd eller orolig för i de svenska skogarna så är det björn. Och även där skadar det inte att läsa på ordentligt innan man uttalar sig.

Flingor till frukost

Japp, här sitter jag: halv ett en lördag och äter fil och flingor för första gången på riktigt länge. Fil alltså. Flingor äter jag nästan dagligen. Jag har filosoferat lite om hur trevligt jag tycker att det är med spontana möten. I torsdags gick jag på långpromenad i håga med L och lilla Daisy, helt spontant efter ett sms mitt på dan. Igår träffade jag R för första gången på jättelänge, vi åt middag borta på Unico och gick hem till oss och drack ett presentvin som tydligen var jättedyrt. Nattpromenad i hälarna på ett sambaband påväg bort till norrlands och sen gonatt. Allt tack vare ett sms på eftermiddagen. Det var perfekt! Hur lagom som helst! Jag har tänkt på varför jag tycker att det är så trevligt med spontanfika, spontanpromenader, spontanfester och spontanspelkvällar... jag tror att det är såhär:
de allra flesta har rätt mycket att göra numera. Så mycket att det behövs en almanacka och planering för att få in allt man vill hinna med. Jag har ju också en del att göra. Men när någon skickar ett sms eller slår en pling och frågar om vi ska ses så kan jag nästan alltid ta en paus och umgås lite. För att det är viktigt för mig. För att den plingen eller det sms:et säger "jag har visserligen massor att göra men just nu skulle jag vilja träffa just dig. ändå."

Jag tycker det är fint! Även när det inte finns tid till en maratonfika eller en jättepromenad, så är tanken fin.

Jag såg en pjäs häromveckan där dom sa något så himla tänkvärt.

"Det mest originella är kanske att hålla sig så alldaglig som möjligt, det springer runt så många individuella individualister så det går ju inte att se skillnad på dem"

Det tål att funderas på en stund...

Well, what do you know?

Det kanske finns hopp för världen och mänskligheten ändå?

LÄNK

Jag tappade precis matlusten.

Det är sällan jag orkar jaga upp mig för dagstidningarnas sensationslöpsedlar. Det är sällan jag faktikst orkar ens orkar ta mig igenom en dagstidning (okejokej jag vet att det finns många som inte förstår hur man kan låta bli att hålla sig uppdaterad - svaret är att jag har bättre saker för mig). Men idag när jag satt och morgonsurfade i godan ro dök följande länk upp och matlusten försvann ögonblickligen.

Människor är sjuka. Jag menar riktigt sjuka. Om det fanns någon rättvisa i världen så borde de tvångsomhändertas hela bunten och gå en avancerad avprogrammering innan de släpps ut på gatorna igen. De borde sedan förbjudas djur-äganderätt under resten av livet. I mina ögon är zoofili att jämföra rakt av med pedofili. Det är oförlåtligt. Djuren har inte en millimeter större chans att påverka situationen än vad barn har. Varför är det inte olagligt?

Jag vill uppmana er alla att höja rösten om det så bara innebär att skicka ett mail till jordbruksministern, som jag gjorde nyss. Om djurskyddsmyndigheten, djurrättsorganisationerna och medlemmar av Sveriges veterinärförbund anser att lagstiftningen måste ändras för att skydda djuren, varför kommer det då ingen lagändring?

Det är så man mår illa...

Det är inte så ofta jag länkar till personliga hemsidor här i bloggen, men idag känner jag mig manad. Jag har haft en riktig sjusovarhelg och är dessutom förkyld och det första jag gjorde när jag vaknade och hade satt igång datorn var att titta på en länk som lillasyster skickade på msn.

Jag blev rörd.

Titta på den här videon och njut av glädjen som finns i världen. Läs lite om honom och vad folk skriver till honom. Titta på de tidigare videos han har gjort i samma anda (som jag faktiskt har sett förut, bara inte förstått att det eventuellt skulle komma fler) och bara tänk litegrann. Jag vågar nästan lova att du kommer vara lite gladare och må lite bättre efteråt.

Where the hell is Matt?