Jag har bestämt mig vad för morötter vi ska ha. Två sorter, en sommarmorot och en höstmorot, eftersom det känns dumt att lägga alla ägg i samma korg. Är i stort sett helt inne på sommarmoroten Rainbow som jag skrev om senast, samt den nya höstmoroten Eskimo. Båda ska vara söta och goda både färska och tillagade. Rainbow är snabbväxande och har flera olika färger och Eskimo är frosttålig och kan skördas till sent på hösten. Båda kan dessutom sås i oktober/november för en tidig skörd nästa vår. Det känns som en plan. Ska kika på frön på vägen hem idag.
Apropå planer så har jag insett att jag vill ha lite kryddor på framsidan också. Inte i pallkragar utan i krukor, så att man kan möblera runt dom ifall man inte blir nöjd med placeringen eller dom inte verkar trivas riktigt. Ska köpa färdiga plantor har jag bestämt. Mynta, timjan, persilja, rosmarin, basilika och koriander vore full pott. Har tänkt köpa lite större krukor och sätta flera i samma. Timjan och rosmarin känns exempelvis som en given kombo men myntan får nog vara ensam. Kanske funkar det bra med basilika och koriander i samma också? Vill dessutom sätta lavendel (fick frö av Lillasysterkanin!) så det blir nog nån kruka sån också, eller så sprider jag bara ut lite lavendelfrön i de andra krukorna och ser om något tar sig. Det går fint att sitta på uteplatsen redan nu med det lilla hopplock av balkongmöbler vi hade med oss och en bänk som säljarna lämnade kvar, men målet är en riktig matplats med bekväma stolar så att vi inte behöver bära ut bordet varje gång vi vill äta utomhus. Två gånger har vi ätit middag där ute redan och det har varit helt underbart!
Jordgubbar är lite svårare. Jag skulle vilja sätta ut dom redan nu, men har inte koll på exakt vart fiberduken har hamnat och den är ett måste. I själva verket blir det en chansning hur jag än gör så här tidigt, men orka vänta tills frostrisken är över?! På samma sätt som med morötterna vill jag inte lägga alla äggen i samma korg, så åtminstone två olika sorter får det bli. Har tänkt dedikera två av pallkragarna och vet sedan tidigare att jag vill ha Polka, och gärna Senga Sengana om det går att få tag på. Korona är tidigblommande, härdig och motståndskraftig mot sjukdomar, och ska dessutom vara "god" men jag har inte riktigt fått någon feeling där. Toscana är prisbelönt och remonterande men inte heller där har jag feeling. Och det finns ju hur många andra som helst. Jag tror att jag vill för mycket :) egentligen är det ju inga som helst problem att byta plantorna till nästa år om det inte blir helt som jag vill ha det. Men dom producerar ju mer frukt andra och tredje året, så om det blir rätt från början blir det mer jordgubbar till oss. Jag gillar jordgubbar. Men dom ska smaka rätt!
Men allra först måste renoveringen av bottenvåningen bli klar. Nu är taket klart för målning, och väggarna behöver slipas av en gång till och sedan är dom också klara för målning. I det blivande köket (just nu tvättstuga/badrum) är en halv mellanvägg uppsatt, som behöver spacklas och målas. Detta måste göras nu innan fredag, för då går flytten! Sedan ska jag sy ett draperi och eventuellt fästa upp segelduk på ena sidan så att det blir lite hemtrevligare. Ibland är det extra najs med symaskin. Elektrikern kommer i nästa vecka och köket ska monteras (osäker på om man ska vänta med det eller om det kan sitta på plats då). Sedan i fredags är vi i slutspurt. Hjärtat har jobbat hela dagarna och jag har haft baby E, och efter att han somnat på kvällarna har det varit disk och sedan spackling och slipning till alldeles för sent. Så kommer det fortsätta hela vägen in i mål kan jag meddela. Men det är bara fram till fredag, så det är bara att bita ihop och överleva. Och vi får ju skylla oss själva som inte började tidigare. Det är så svårt bara, att få grepp om hur mycket tid som går åt och hur svårt det är att få ihop timmarna med jobb, barn, matlagning och vardag (och gärna någon slags återhämtning också).
Oh well. Det kommer bli bra. :) Jag ser så mycket fram emot att få lillasysterkanin till granne igen!
måndag, april 23, 2018
fredag, april 13, 2018
Fredag. Vår.
Idag är det fredagen den 13:e. Idag flyttar S ut och helt plötsligt kommer vi att bo själva i vårt eget radhus (!). Ett litet tag. I slutet av april flyttar Lillasysterkanin in i bottenvåningen istället. Renoveringen är i full gång. Taket ska slipas en gång till och sen förhoppningsvis vara klart för målning. Väggarna ska bredspacklas och sedan målas. Liten vägg ska sättas upp i tvättstugan, minikök ska monteras och installeras och elektriker ska dra fram el. Den nya väggen runt den nya dörren ska spacklas och målas. "Sen" är det klart! Helt ärligt så är jag tveksam till att det kommer vara helt färdigt tills det är dags för inflytt, men jag hoppas att det stora rummet ska vara det i alla fall. Och att resten är så nära klart vi kan komma. Det är ju inte helt lätt att få tid över till sånt här när man har småbarn och jobbar, men gud va jag längtar tills det inte är gipsdamm och prylar överallt.
Våren verkar äntligen ha kommit även om det fortfarande är kyliga nätter och snålblåst emellanåt. Vi har rena rama Jurassic park i rabatterna (dinosaurier som kikar upp överallt) och det är ljust ute både när jag går till och från jobbet. Det kliar i mig av kreativa urges, men det finns liksom inte riktigt plats för allt sånt just nu. Tyvärr. Jag fick frågan häromdagen om jag har några hobbys nu för tiden, eller om dom fått hamna på is medan baby E är liten? Faktum är att jag har flera hobbys igång - jag dansar regelbundet, läser mycket skönlitteratur (främst på tunnelbanan), jag virkar en del (främst på jobbrasterna), målar naglarna någon gång emellanåt (oftast på lunchrasten på jobbet nu för tiden) och spelar datorspel lite sporadiskt på kvällarna. Det är egentligen inte fy skam för en småbarnsmor och den som är uppmärksam märker att det mesta av mitt hobbyutövande sker utanför hemmet.
Men just nu behöver jag danspyssla och just det verkar himla svårt att få till. Dels är det enormt många småpryttlar (nålar, pärlor, tänger, textilband, trådrullar och garnnystan och hängen och mynt osv osv osv), oftast, och det känns lite vanskligt att ha med baby E i närheten. Dels är det ofta sånt som tar mer än en session att bli klar med och det känns mig övermäktigt med "längre" projekt. Dels har jag ingen ordentlig pysselplats iordninggjord - det är helt enkelt för stökigt fortfarande och det rubbar mina känsliga cirklar. Dels har jag inte lokaliserat riktigt alla mina pysselprylar ännu. Allt detta sammantaget gör att jag liksom går runt och pysselsuktar i sinnet utan att få något gjort och det gör mig både rastlös och trött samtidigt.
Det finns en grupp på facebook som heter UFO (UnFinished Object) 2018 och tanken är att man genom att lägga upp bilder ska peppa varandra att göra klart tre projekt under året. Jag är så himla med i hjärtat men det blir inget pyssel, inga bilder, inga bidrag. Det jag har tänkt lägga upp där är utan inbördes ordning:
1. nya knytband till min tunga mynt-bh because PÅ TIDEN
2. extra möbelfrans på mina två semi-nya burn out velvet-sjalar because fjösig pärlfrans räcker inte
Jag har inte bestämt om sjalarna ska räknas som ett eller två ufo:n. Om ett så behöver jag komma på ett projekt till. Inte så svårt iofs. Det töntiga är att det verkligen bara behövs en liten stund med nålning och två raksömmar på maskin per sjal. Det är så himla enkelt. Men blir det av? Nej.
Hur som helst, nu när S flyttar ut så blir det lättare att packa upp lite mer dock. Särskilt i köket. Det är först nu när hans hyllor och skåp börjat bli tömda som jag har insett (och erkänt för mig själv) hur mycket det har rubbat mina cirklar att ha någon annans grejer i mitt kök. Jag trodde att jag inte var särskilt territoriell på det viset, och dessutom är S förmodligen den enklaste i världen att dela just kök med eftersom han är så ordningssam och omtänksam, men lättnaden över att kunna stuva om i skåpen och packa upp fler kökslådor är total. Och det hjälper ju faktiskt till viss del med den bakomliggande pysselproblematiken också. Färre flyttkartonger = större ordning = nöjdare cirklar. Jag är så himla trött på att ha ouppackade flyttkartonger i varje rum!
(Och samtidigt som jag känner det så himla tydligt, så går jag runt och myser och tänker att det kommer bli så jäkla bra detta. Jag börjar verkligen utveckla starka känslor för det här huset! Glad fredag den 13:e på er!)
Våren verkar äntligen ha kommit även om det fortfarande är kyliga nätter och snålblåst emellanåt. Vi har rena rama Jurassic park i rabatterna (dinosaurier som kikar upp överallt) och det är ljust ute både när jag går till och från jobbet. Det kliar i mig av kreativa urges, men det finns liksom inte riktigt plats för allt sånt just nu. Tyvärr. Jag fick frågan häromdagen om jag har några hobbys nu för tiden, eller om dom fått hamna på is medan baby E är liten? Faktum är att jag har flera hobbys igång - jag dansar regelbundet, läser mycket skönlitteratur (främst på tunnelbanan), jag virkar en del (främst på jobbrasterna), målar naglarna någon gång emellanåt (oftast på lunchrasten på jobbet nu för tiden) och spelar datorspel lite sporadiskt på kvällarna. Det är egentligen inte fy skam för en småbarnsmor och den som är uppmärksam märker att det mesta av mitt hobbyutövande sker utanför hemmet.
Men just nu behöver jag danspyssla och just det verkar himla svårt att få till. Dels är det enormt många småpryttlar (nålar, pärlor, tänger, textilband, trådrullar och garnnystan och hängen och mynt osv osv osv), oftast, och det känns lite vanskligt att ha med baby E i närheten. Dels är det ofta sånt som tar mer än en session att bli klar med och det känns mig övermäktigt med "längre" projekt. Dels har jag ingen ordentlig pysselplats iordninggjord - det är helt enkelt för stökigt fortfarande och det rubbar mina känsliga cirklar. Dels har jag inte lokaliserat riktigt alla mina pysselprylar ännu. Allt detta sammantaget gör att jag liksom går runt och pysselsuktar i sinnet utan att få något gjort och det gör mig både rastlös och trött samtidigt.
Det finns en grupp på facebook som heter UFO (UnFinished Object) 2018 och tanken är att man genom att lägga upp bilder ska peppa varandra att göra klart tre projekt under året. Jag är så himla med i hjärtat men det blir inget pyssel, inga bilder, inga bidrag. Det jag har tänkt lägga upp där är utan inbördes ordning:
1. nya knytband till min tunga mynt-bh because PÅ TIDEN
2. extra möbelfrans på mina två semi-nya burn out velvet-sjalar because fjösig pärlfrans räcker inte
Jag har inte bestämt om sjalarna ska räknas som ett eller två ufo:n. Om ett så behöver jag komma på ett projekt till. Inte så svårt iofs. Det töntiga är att det verkligen bara behövs en liten stund med nålning och två raksömmar på maskin per sjal. Det är så himla enkelt. Men blir det av? Nej.
Hur som helst, nu när S flyttar ut så blir det lättare att packa upp lite mer dock. Särskilt i köket. Det är först nu när hans hyllor och skåp börjat bli tömda som jag har insett (och erkänt för mig själv) hur mycket det har rubbat mina cirklar att ha någon annans grejer i mitt kök. Jag trodde att jag inte var särskilt territoriell på det viset, och dessutom är S förmodligen den enklaste i världen att dela just kök med eftersom han är så ordningssam och omtänksam, men lättnaden över att kunna stuva om i skåpen och packa upp fler kökslådor är total. Och det hjälper ju faktiskt till viss del med den bakomliggande pysselproblematiken också. Färre flyttkartonger = större ordning = nöjdare cirklar. Jag är så himla trött på att ha ouppackade flyttkartonger i varje rum!
(Och samtidigt som jag känner det så himla tydligt, så går jag runt och myser och tänker att det kommer bli så jäkla bra detta. Jag börjar verkligen utveckla starka känslor för det här huset! Glad fredag den 13:e på er!)
måndag, april 02, 2018
Också ett slags jubileum
(inlägg påbörjat på kvällen den 1:a april men blev inte klart förrän efter tolvslaget)
Idag är det den första april och idag är det exakt ett år sedan jag, som ett dåligt aprilskämt, bröt foten när vi var ute och tittade på privatleasingbilalternativ. Tack och lov var det hjärtat som bar på baby E precis just då. Jag tillbringade därefter mer än 12 timmar totalt på akuten och kom hem med en gipsskena från mitten av låret hela vägen ner under foten, ett par kryckor jag inte kunde gå med, läkarintyg på 6 veckors sjukskrivning och stränga order om att inte röra mig ur fläcken förrän jag varit hos ortopedkliniken några dagar senare.
Det var lite sprickor, flisor och grejer i höjd med fotknölen och så en motsvarande fraktur på skenbenet strax under knät. Alla på ortopedakuten tyckte gräsligt synd om mig, och det gjorde jag för övrigt själv också. Gråt och tandagnisslan. Här hade man knappt kommit ur baby-bluesen efter förlossningen, precis börjat känna igen kroppen igen och så smått börjat hitta någon slags vardag hemma med plutten och så går man och trampar snett så till den milda grad att man blir fullständigt handikappad. Det hade varit deppigt även utan hormonpåslag och krånglande amning.
Det visade sig att jag slapp helbensgipset redan efter första återbesöket. Den där plaststöveln jag fick istället var ju inte smidig direkt, men i jämförelse med gipset var den himmelriket. Den var oändligt mycket lättare, jag kunde ta av den när jag sov och även när jag duschade! Sedan verkade det som att det skulle behövas skruvar i foten för att stödja upp och det trodde alla ända tills jag rullats hela vägen in i operationssalen. Där kom dom fram till att ledbandet kändes exakt likadant som på den friska foten, så det var bara att åka tillbaka till "uppvaket" och vänta på att spinalbedövningen skulle gå ur kroppen. Det enda som behövdes för läkning var helt enkelt tid.
Att inte kunna bära sin 1 månad gamla bäbis och att inte ens kunna ta med sig en kopp te från köket till soffan var illa nog men det absolut värsta, åtminstone så här i efterhand, var sprutorna i magen varje dag. Det blev marginellt lättare med tiden men jag vande mig aldrig helt och det tog flera veckor innan jag slutade gråta under tiden.
Jag blev sjukskriven på heltid, hjärtat fick ta ut föräldraledighet istället, och mammorna fick rycka in. Långsamt blev det bättre, men det var en sur lärdom att 6 veckors sjukskrivning inte innebär att man är som vanligt när det är klart - det betyder att man efter 6 veckor är tillräckligt frisk för att kunna ha en hjälpligt fungerande vardag. Jag haltade längre än så, och gick i sjukgymnastik större delen av sommaren. Idag går jag fortfarande på sjukgymnastik, men den i somras var akut och den jag går nu är långsiktig. Önskar att sjukgymnasten i somras hade förtydligat det, så hade jag kanske inte väntat lika länge med att boka tid igen.
Man kan säga allt möjligt om benbrottsepisoden i mitt liv. Jag hoppas innerligt att det ska vara min sista. Men om man ska försöka se något positivt som kom ur det, så är det utan tvekan att hjärtat fick vara hemma med baby E så mycket så tidigt. Jag blev tvungen att släppa på kontrollbehovet, hjärtat fick chans att bygga en relation i vardagen och det gjorde att E var lika trygg med oss båda nästan från start. Det var så himla fint att se och som vi har haft nytta av det sedan dess!
Mer än så tänker jag faktiskt inte skriva om den saken. Ett år har gått. Time to move on.
Idag är det den första april och idag är det exakt ett år sedan jag, som ett dåligt aprilskämt, bröt foten när vi var ute och tittade på privatleasingbilalternativ. Tack och lov var det hjärtat som bar på baby E precis just då. Jag tillbringade därefter mer än 12 timmar totalt på akuten och kom hem med en gipsskena från mitten av låret hela vägen ner under foten, ett par kryckor jag inte kunde gå med, läkarintyg på 6 veckors sjukskrivning och stränga order om att inte röra mig ur fläcken förrän jag varit hos ortopedkliniken några dagar senare.
Det var lite sprickor, flisor och grejer i höjd med fotknölen och så en motsvarande fraktur på skenbenet strax under knät. Alla på ortopedakuten tyckte gräsligt synd om mig, och det gjorde jag för övrigt själv också. Gråt och tandagnisslan. Här hade man knappt kommit ur baby-bluesen efter förlossningen, precis börjat känna igen kroppen igen och så smått börjat hitta någon slags vardag hemma med plutten och så går man och trampar snett så till den milda grad att man blir fullständigt handikappad. Det hade varit deppigt även utan hormonpåslag och krånglande amning.
Det visade sig att jag slapp helbensgipset redan efter första återbesöket. Den där plaststöveln jag fick istället var ju inte smidig direkt, men i jämförelse med gipset var den himmelriket. Den var oändligt mycket lättare, jag kunde ta av den när jag sov och även när jag duschade! Sedan verkade det som att det skulle behövas skruvar i foten för att stödja upp och det trodde alla ända tills jag rullats hela vägen in i operationssalen. Där kom dom fram till att ledbandet kändes exakt likadant som på den friska foten, så det var bara att åka tillbaka till "uppvaket" och vänta på att spinalbedövningen skulle gå ur kroppen. Det enda som behövdes för läkning var helt enkelt tid.
Att inte kunna bära sin 1 månad gamla bäbis och att inte ens kunna ta med sig en kopp te från köket till soffan var illa nog men det absolut värsta, åtminstone så här i efterhand, var sprutorna i magen varje dag. Det blev marginellt lättare med tiden men jag vande mig aldrig helt och det tog flera veckor innan jag slutade gråta under tiden.
Jag blev sjukskriven på heltid, hjärtat fick ta ut föräldraledighet istället, och mammorna fick rycka in. Långsamt blev det bättre, men det var en sur lärdom att 6 veckors sjukskrivning inte innebär att man är som vanligt när det är klart - det betyder att man efter 6 veckor är tillräckligt frisk för att kunna ha en hjälpligt fungerande vardag. Jag haltade längre än så, och gick i sjukgymnastik större delen av sommaren. Idag går jag fortfarande på sjukgymnastik, men den i somras var akut och den jag går nu är långsiktig. Önskar att sjukgymnasten i somras hade förtydligat det, så hade jag kanske inte väntat lika länge med att boka tid igen.
Man kan säga allt möjligt om benbrottsepisoden i mitt liv. Jag hoppas innerligt att det ska vara min sista. Men om man ska försöka se något positivt som kom ur det, så är det utan tvekan att hjärtat fick vara hemma med baby E så mycket så tidigt. Jag blev tvungen att släppa på kontrollbehovet, hjärtat fick chans att bygga en relation i vardagen och det gjorde att E var lika trygg med oss båda nästan från start. Det var så himla fint att se och som vi har haft nytta av det sedan dess!
Mer än så tänker jag faktiskt inte skriva om den saken. Ett år har gått. Time to move on.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)