Stödsamtal #1 & #2

Dagen efter sms:et som sa att Eva bangade resten av året, var det dags för det första stödsamtalet hos företagshälsovården som jag hade glömt bort att jag hade bokat in. Vältajmat får man säga. Jag träffade en psykolog/terapeut som jag inte kommer ihåg vad hon heter men hon pratar ungefär som Ferdinands mamma, fast lite lägre tonfall. Jag fick berätta om situationen för henne och hon var medkännande och tyckte att nu när vi ska ses tre gånger så borde vi komma på lite konkreta saker som jag kan göra för att påverka min situation. Ingen mår bra av att känna sig som ett offer - oföretagsam och låst. Det vi kom överens om var följande:

¤ skaffa någon av psykologi-apparna och påbörja "behandling" där.
¤ höra mig för i samfälligheten om det finns någon pensionär eller tonåring som vill tjäna lite extra pengar och kan tänka sig att hämta Emil en gång i vecka.
¤ börja handla mat online.

Jag blev så inspirerad av att någon annan lyssnade och kom med konkreta förslag att jag helt raskt laddade ner en psykologi-app som var kopplad till landstinget och där frikortet gällde (och jag har ju gått hos sjukgymnasten hela året typ, så där är jag hemma). Måste bara leta rätt på mitt digitala frikortsnummer också, så ska jag boka in en tid. Chefen sa att jag ska samtalen på arbetstid och det säger jag inte nej till. Tydligen har man videosamtal med behandlande psykolog när det passar en själv och i övrigt funkar det som vanligt med journalföring, tystnadsplikt osv. Jag är nyfiken och försiktigt optimistisk. Det var faktiskt enormt skönt med någon som bara lyssnade. Jag börjar inse att jag är ganska ensam trots allt...

Jag skrev också i samfällighetens facebookgrupp och frågade efter tonåring/glad pensionär som mot ersättning kunde tänka sig att hämta Emil en gång i veckan, och fick napp. En 14-åring vid namn Lova som bor på nästa gård från oss sett ville gärna passa Emil en eftermiddag i veckan. Vi var hemma hos henne och hälsade på förra söndagen och i måndags kom hon med mig och hämtade. Tanken är att hon ska gå med Johannes och hämta på tisdag (egenkväll - woop woop!) och sedan testa själv. Vi har kommit överens om 80 kr i timmen, 200 kr per gång. Jag hoppas så enormt innerligt att det här kan funka! Lova är rar och hon och Emil hade väldigt roligt i måndags eftermiddag (när jag hade gått ut ur rummet, han är himla mammig just nu). Jag fick också kontakt med en familj som varesig är pensionärer eller tonåringar men har en dotter i Emils ålder och en fyraåring, och som är föräldralediga fram till hösten. Mamman som jag skrev med ville gärna ställa upp om det var intressant och det är det verkligen, men kanske ur ett lite annat perspektiv. Det vore onekligen trevligt med en familj med barn i samma ålder! Vi har inte träffats men jag tänkte försöka se om vi kan få komma förbi typ på fredag eftermiddag en sväng eller så. Tänk om vi kunde slippa vara beroende av Eva till vardags.... Det hade varit så himla skönt.

Har ännu inte lyckats handla mat online dock. Vet inte varför det är ett sånt motstånd, men det är det. Frida tyckte att vi kunde beställa tillsammans och dela på hemkörningen och kanske är det det som krävs för att det ska bli av. Det är troligen bara en tröskel jag behöver komma över.

Jag hade det andra samtalet en vecka senare, och då var jag på så bra humör att det nästan kändes onödigt. Det var så mycket som hade hänt som kändes som en sväng mot det bättre att vi liksom inte hade så mycket att prata om. Så vi bokade in nästa tid om två veckor istället, sista veckan före jul.

I övrigt har vi haft mamma här på besök eftersom jag gick kurs ons-tors-fre i förra veckan. Det är så himla skönt när hon är här! Vi försökte få henne att stanna längre men hon hade andra planer i veckan som kommer och vi ses ju på julafton igen. Och i januari... Och jag har mått riktigt dåligt idag, typ influensakänningar som jag verkligen inte är intresserad av att underhålla! Frida, Emil och jag åkte till Ikea och när vi kom dit var jag så trött att jag typ var snurrig, mådde lite lätt illa, hade ont i kroppen, frös och hade fått tillbaka min jättestöriga högfärdshosta som kommit och gått under ett par veckor. Sen fick jag mensvärkskänningar också, och tillsammans med lite extra finnar just nu så fick det mig att fundera på om man kan må fullt så mycket som en räv av ägglossning. Kan man det? Jag tog en alvedon och mår mycket bättre nu nästan 5 timmar senare...

Det ser ut som fan här hemma nu och jag märker att det påverkar mitt humör en hel del. Orken har inte varit på topp så jag ligger efter med städningen över lag. Dels badrummet som var dammigt som fan tills tidigare ikväll när Emil presterade en bajs-i-badkar och jag ändå skulle skrubba badkaret och städade hela badrummet utom golvet. Dels är dialysmaskinen ful och jättestor och kräver enormt med utrymme och inte minst engångsartiklar, som står i lådor högt och lågt över hela mellanplanet. Själv hade jag blivit tokig av att ha halvfulla pappkartonger överallt i olika rum, men Johannes behärskar som bekant kaos bättre än vad jag gör så nu är det som det är. Det gör att det typ inte känns värt att ta fram dammsugaren för att man ändå inte kommer åt golvytan, och därför är det svinsmutsiga golv överallt. Plus kartonger då. Smuts och kartonger. Vi hade planer på att köpa en garderob att ställa bredvid tv:n så att vi kunde få undan åtminstone delar av lådorna där, men idag på Ikea kom vi fram till att vi ska använda min pysselbyrå istället. Den får helt enkelt tömmas på pyssel ett tag, och flytta ner hit istället. Resten av lådorna planerar jag att ställa i trappavsatserna.

Ovanpå det så renoverar Johannes och Jukka sedan ett par veckor de båda sovrummen på övervåningen. Jag har varit med en kväll hittills och slipat och det är inte roligt, men det tar sig och Johannes verkar nästan ha svårt att hålla sig därifrån. Snart är det dags att börja måla. Jag trodde att jag lyckades lägga in ett veto på att vi skulle byggplasta in öppningen mot trappan ordentligt så att vi slipper åtminstone majoriteten av byggdammet, men den där plasten hänger på halv stång mest hela tiden tycker jag, och dom dräller med spackel och trappan är jättedammig och grusig. En del av flyttkartongerna som stod i det gamla hobbyrummet som nu är Emils blivande rum, flyttade upp på vinden. En del gick in på kattvinden. Resten står i en salig röra huller om buller med möbler, verktyg och renoveringsmaterial uppe i överhallen. Och inte fick jag plasta in min bokhylla innan dom murade in den heller. Men jag får nog skylla mig själv för att jag lät Johannes göra det mesta av förfixet. Om jag ska vara rättvis är det nog så. :)

Men ja. Hur som helst så har den innevarande veckan varit oväntat bra med kurs, mammabesök, egenkväll med julmiddag och efterdrink med kollegorna, och mycket systertid med Frida. Jag håller det öppet med nästa vecka tills vi ser vad facit säger. Men en sak ska jag komma ihåg att nämna medan jag nu ändå skriver. Vi fick besked i tisdags:

Pelle är en match! 

Så nu är det mest en fråga om tajming och vad som krånglar till familjen Wolf:s tillvaro minst. Men det blir i alla fall transplantation 2019!

Skabara

Lovade Johannes att komma och lägga mig efter ett youtubeklipp till. Det var för en timme sen. Fastnade i dansvideos efter att jag fixat disken och blev så himla glad och uppåt att jag knappt kände igen mig själv, så när jag hade brutit mot löfte med tre klipp kände jag att jag lika gärna kunde surfa vidare på den här vågen en stund till. Vikten av en timme ren glädje by proxy ska inte föraktas. But enough is enough. No more. Nu åter till leran och sörjan och bara inse att jag kommer vara dödstrött imorgon. 

Jag saknar dans. Jag behöver dans. Vet inte vem jag är utan dans. När ska jag få dans igen?

Suck.

Well, FUDGE.

Kom hem från Göteborg igår. Var där med Emil tors-sön för att gå på Johannas babyshower och låta Johannes gå vara ensam hemma lite. Och för att få lite avlastning från mamma. Vi hade det jättebra och jag fick både gått på bio, ätit ute på restaurang som vanlig vuxen människa, jobbat mer eller mindre en hel dag hemifrån utan avbrott, och socialiserat mig med goda vänner och extended family. Emil fuck busa med mormor och morbror och åka tåg ("jättetunnelbana"). Han pratar så mycket nu. Två- och treordsmeningar kommer hela tiden och han härmar mer än någonsin. "Sitta där", "ta den", "ha den", "amma nu" osv. En av favoritlekarna är att "jhamma" (ramla) med mening på madrassen eller i sängen, under förtjusta pip och skrik.

Idag blev det vab. Emil hade en lindrig ögoninflammation förra veckan som jag trodde hade gett med sig under helgen men imorse kunde han inte öppna ögonen för allt torkat gegg, stackarn, så det blev visst omtag på den. Idag har även den nya dialysmaskinen installerats, bostadsanpassningen skedde i torsdags. Tyvärr gick det inte riktigt hela vägen idag så Johannes kan inte köra första hemdialysen förrän imorgon. Om inget skit händer förstås. Eventuellt var det för långa slangar eller nåt... Man ska inte ropa hej i förtid, helt enkelt. Det vet vi vid det här laget.

Idag fick jag också ett sms från Eva som mer eller mindre sa att hon inte kommer kunna hämta Emil mer före jul pga studier och jobb. Inga mer egenkvällar för mig. Det känns som att hela mitt korthus kollapsat. Trots att jag från början bestämde mig för att inte förlita mig för mycket på henne och dom här hämtningarna så har jag uppenbart ändå räknat med att jag kommer att ha en egen kväll i veckan. Trots att det har varit minst lika många inställda som faktiskt genomförda tillfällen. Varje gång jag berättar för någon hur livet ser ut just nu så kommer oundvikligen följdfrågan "men när får du någon återhämtning och avlastning?", och då har jag sagt detta. Att jag får en kväll i veckan och att det gör hela skillnaden. Men nu stämmer ju inte det längre.

---------------------------- natt ------------------------------

Efter att ha haft en miserabel kväll har jag nu fått sova nästan en hel natt (bara ett uppvak, wohoo!). Jag var väldigt deppig och ledsen och Johannes fick se sms:et så han vet anledningen, men eftersom han inte orkar prata om mina känslor eftersom det genererar så enormt mycket skuldkänslor och dåligt mående för honom och jag dessutom inte hade lust att sätta mig och gråta nere hos Frida för att det skulle ge henne dåligt samvete att hon inte kan ta Emil på det viset, så blev det en väldigt ensam kväll. Kunde inte gärna ringa mamma heller eftersom hon redan har lovat att komma nästa vecka när jag går nästa utbildningsomgång och därmed ställer upp mer än alla andra tillsammans typ. Ensamt, som sagt. Och så lite mens på det, förstås.  Till och med när Johannes sa att jag skulle låta bli disken för att han skulle ta den sen när jag nattade Emil så reagerade jag bara med gråt. The depp was real, to say the least. Och är väl egentligen inte bättre idag, däremot har jag lite lite mer distraktion.

Emil var lika geggig i ögonen nu i morse så Johannes tar vabben och jag sitter nu på jobbet. Har svårt att koncentrera mig dock, för att jag tänker så mycket på det här.. Reaktionen är konfliktartad, minst sagt. Dels försöker jag intala mig att jag ändå måste ha förståelse för att Eva fokuserar på sina studier och vill jobba litegrann. Det är klart att hennes studieresultat och inte heller hennes ekonomi ska påverkas negativt av att vi behöver hjälp. Någonstans innerst inne har jag ändå full förståelse för det.

Men samtidigt är jag så himla besviken och frustrerad. Jag kunde inte varit tydligare från början med att om vi bestämmer en sån här grej så måste det verkligen bli av, för annars kommer besvikelsen vara större än det är värt. Vi kan inte bara säga lite löst och så blir det något eller inte, liksom. Men vad var det som hände? En enda eftermiddag/kväll i veckan, hur jävla svårt kan det vara att hålla den fri? Jag har ingen annan. Det finns ingen annan som kan göra mig, oss, den tjänsten. Hon är familj, bor nära, hon är inte sjukskriven och jobbar inte mer än enstaka timmar. 

Just nu vet jag faktiskt inte vad jag ska ta mig till. Om hemdialysen kommer på plats försvinner problemet men jag kan inte räkna med att det ska börja funka perfekt från start bara så där. Det skulle förvåna mig mycket om det sker innan julledigheten. Idag har jag mitt första samtal hos företagshälsovården dock. Vi får väl se hur det går, kanske kommer jag därifrån full av energi och pepp...

Eller inte.

Men för att avsluta med något bra: jag köpte ett kindle-fodral på black fridayrean i fredags, och det kom redan igår. Passar asbra och jag är sjukt nöjd. Mer läsning åt folket. Mer verklighetsflykt åt folket. Kanske är det inte så konstigt att jag har läst mer än 50 böcker på kindle:n sedan augusti..?

Et voilà!

Det blev utbildning ändå. Oväntat nog var Sebbe ledig i onsdags och erbjöd sig att teama upp med Johannes och hämta Emil så att jag kunde stanna kvar dagen ut på utbildningen. Johannes var nyopererad och mådde bra men fick inte lov att lyfta saker pga såren. På det stora hela löste det sig bra, men jag önskar att jag hade klarat mig utan all logistik-ångest.

Det var en väldigt bra utbildning - "strategisk informationssäkerhet". Men extremt intensiv och sena dagar. Jag missade en timme både torsdag och fredag morgon, det var grupparbeten med väldigt bra teman som skulle redovisas och jag upptäckte att min fasa över att stå inför publik finns kvar när jag inte känner att jag behärskar området jag ska prata om. Intressant.

Nästa omgång är i början på december. Jag överväger å det starkaste att försöka övertala mamma att komma hit och ta hand om hämtningarna, men hon brukar ha mycket att göra i december. Vi får se hur det blir. Oavsett vilket åker vi till Göteborg på torsdag, Emil och jag, och det ska bli så himla trevligt!

Johannes (och Jukka) har börjat renoveringen på övervåningen den här helgen. Idag har Johannes inte sovit middag alls (!), men sen somnade han framför tv:n kl 21 så det blev tidig kväll för honom. Emil verkar ha något i systemet så vi har tagit det lugnt men haft väldigt mysigt både igår och idag. Näsblodet kommer oftare så nu har jag skaffat näsolja till honom. Det är väldiga protester innan den är på plats, men förhoppningsvis ska det hjälpa lite. Han verkar ha fått ögoninflammation också, stackaren, men han har ju varit snorig ett tag så det är säkert pga förkylning i kroppen. Det är ju trots allt förskolebaciller han tampas med dagligen.

Tyvärr har Eva avbokat hämtningen på tisdag, så det blir ingen dans för mig i veckan som kommer. Hon insåg igår att hon har inlämning och tenta den dagen. Hur hon inte kunde ha koll på det när vi satt och tittade i kalendrarna övergår mitt förstånd, men det är som det är. Jag är inte förvånad, tyvärr.

Men det allra viktigaste jag tänkte skriva är att vi har fått ett datum för leverans av den nya dialysmaskinen! Den 26/11 ska vi få den. Jag längtar. Och jag hoppas hoppas hoppas att den ska innebära det vi alla behöver. Mer ork till Johannes och möjlighet att dra mer vätska så att han slipper den där törsten han brottas med dagligen. Han lider verkligen, stackarn. :(

I torsdags när Eva hämtade Emil rök vi ihop, Johannes och jag. Jag tänkte att eftersom det var bestämt sedan innan med hämtningen så var det min egenkväll. Johannes tänkte inte så. Så när jag ringde och hörde hur landet låg därhemma blev det bråk eftersom Johannes trodde att jag redan var på väg hem medan jag trodde att jag inte hade bråttom. Jag är så förbannat trött på att bråka om tidpassning. Utifrån när jag säger att jag slutar så hittar han på när jag förväntas vara hemma (om jag går ut genom dörren på minuten och powerwalkar alla transportsträckorna, om allt flyter med tunnelbanan och jag inte behöver handla eller något annat på vägen hem). Sen ställer han in sig på att det är exakt det klockslaget men inte längre han behöver orka till för sedan kommer jag och byter av, och om jag då är två minuter sen så är det för mycket. Och då tar det hus i helvete när jag kommer hem. Alternativet är att jag säger när jag tror att jag kommer vara hemma och sedan inte står i hallen på exakt det klockslaget - det är samma reaktion.

I torsdags försökte jag reda ut missförståndet (omöjligt - han är helt enkelt onåbar i dom här situationerna) och argumenterade för min rätt till egenkväll. Det gick högst sådär och jag avslutade samtalet moget med repliken "nu vill jag inte prata mer med dig, hejdå". Det kom ett sms en liten stund senare där han sa att jag skulle sätta mig på ett café och ha trevligt och att det var okej. Jag fick såklart dåligt samvete men tvingade mig att ta en chai latte och sätta mig och läsa i ett par timmar på centralen. Jag BEHÖVER mina egenkvällar..! Dom har gjort hela skillnaden i min tillvaro på bara några veckor. Och om ingen annan kämpar för dom så måste jag göra det själv. Någon måste tänka på mig i den här skiten.

Och jag tror att jag måste boka in dom där samtalen på företagshälsan. Numret tittar på mig från en post-it på skärmen på jobbet och jag har låtit bli att ringa för att jag ändå har mått så pass bra sedan jag fick det. Nu känner jag att jag reagerar alldeles för starkt när något går emot mig och när vi bråkar. Dags att boka in!

Undrar om Emil har något på gång, han verkar sova oroligt och hostar och har sig inne i sin säng. Hoppas verkligen att jag inte måste vara hemma med honom imorgon, jag har en tid hos sjukgymnasten jag verkligen skulle behöva gå på. Jag sov en stund på dagen idag, så jag har inte varit trött ikväll, men jag måste gå och lägga mig nu. Jag påbörjade Miss Peregrines home for peculiar children förut men OM det blir så att han inte sover hela natten är det bra om jag har fått några timmars sömn i alla fall. För eftersom Johannes har dialys imorgon är det jag som måste vara hemma med Emil.

Det sägs att det tär på ett förhållande att skaffa barn, och att det är tufft med småbarnsår. Själv skulle jag göra nästan vad som helst för att få vara två friska fungerande vuxna som delar på vardagen. Det känns som att vad som helst skulle vara möjligt då...

Kan inte jag bara få....!?

Här sitter jag mitt i natten och lyssnar på regnet och känner mig deppig och uppgiven. Emil sover sen länge och Johannes gick nyss och la sig för att orka upp till dialysen imorgon. I nästa vecka är jag inbokad på en kurs på jobbet. Onsdag-torsdag-fredag ska jag gå kurs i strategisk informationssäkerhet. Det är bindande anmälan och den är jättedyr. En del av en fyrastegsraket som under vintern och kommande året ska leda till att jag får en ny yrkestitel att lägga till samlingen: "Certifierad Informationssäkerhetsarkitekt". Man kan säga att jobbet satsar på mig, minst sagt. För vi behöver verkligen en informationssäkerhetsansvarig och jag har sagt att jag vill bli den personen.

När jag bokade kursen var jag ganska säker på att vi skulle ha fått igång hemdialysen vid det här laget. Fan, det har ju varit på gång sedan juli och det är mitten av november nästa vecka..! Men hemdialysen är inte på plats. Och kursdagarna slutar sent. Onsdag och torsdag kl 19 och fredag kl 17. I vanliga fall går jag från jobbet kl 15 så det säger sig självt att jag omöjligen kan hämta Emil då.

På tisdag opererar Johannes bort sin PD-kateter. Det kommer aldrig att bli påsdialys för honom så den är helt onödig. Det har man ju vetat ett tag nu, det har bara tagit tid att få en tid för borttagning. När jag pratade med hans läkare för några veckor sedan (när jag skulle skälla ut henne för påsdialyshelgen som slutade på akuten för Johannes del) sa hon att det är ett mycket mindre ingrepp än vad insättningen är. Jag reflekterade inte så mycket mer över det, men idag förstod jag att Johannes förväntar sig att inte kunna lyfta Emil under en period efteråt. Dvs ytterligare ett steg tillbaka, temporärt men ändå.

Frida hämtar Emil på fredagen. Eva hämtar på torsdagen eftersom det är min lediga dag. På onsdag dock.... då går Eva i skolan och kan inte komma hit förrän tidigast till kl 18. Frida säger att hon hämtar om det går, men risken för att hon har läkarbesök som krockar är överhängande och i sånt fall finns det ingen annan. Och i sånt fall missar jag 4 timmar av kursen. Om jag får lov att gå den över huvud taget vill säga. Jag hade någon liten förhoppning om att Johannes kanske skulle ha kunnat ta själva hämtningen om han fick hjälp resten av kvällen men det ser inte ut som att det är något alternativ. Hade jag varit ute i god tid hade jag frågat mamma om hon kunde kommit hit. Det var inte längesen hon var här men man kan ju alltid fråga.

Nu sitter jag här och känner mig allmänt gråtfärdig och som världens sämsta människa men varför kan ingen som jag behöver i min omgivning vara i närheten, frisk och inte svinkrånglig?! Jag har ställt upp så mycket, har missat och behövt låta bli så mycket det här året. Varför kan jag inte bara få gå min jävla kurs? Det är jätteorättvist att tänka så, både Frida och Eva har ställt upp jättemycket. Frida kan inte hjälpa att hon mår som hon gör och Eva kan inte hjälpa att hon är hopplös och prioriterar studierna före att hjälpa oss. Och varför skulle hon prioritera min kurs framför sin egen, egentligen? Mamma kan inte rå för att vi bor så långt ifrån varandra, och hon har ställt upp mer än någon annan under året känner jag.

Nä, det här är bara plain old egoism. Jag vill inte missa min kurs. Dels för att det skulle slösa massor med pengar för jobbet och jag skulle skämmas massor för det, men dels också för att jag för en gångs skull inte vill behöva avboka något på grund av sjukdom i familjen!

Lågvattenmärke helt klart. Det är dags att sova.

Winning

När jag blir stressad och det är mycket i huvudet, så brukar jag bli tankspridd och glömma saker. Jag tycker inte om när det blir så och brukar hantera det genom att skriva listor. Oftast räcker det. Men det har varit extra mycket det senaste året och det blir pinsamt uppenbart när det gäller vissa grejer.

Exempel: i tisdags när Eva skulle hämta Emil hade jag glömt att lägga nycklarna i hans skåp. Dom stod därför utan både hemnyckel och barnvagn. När hon ringde blev jag helt förstörd, hur är det möjligt att glömma en sån grej? Jag hade verkligen inte haft en tanke på det fram tills dess. Hon sa att det inte var någon fara och sen visade det sig att Johannes var på väg hemåt redan så allt löste sig, men jag tog åt mig så himla mycket. Alltså på ett väldigt personligt plan. Min självbild säger klart och tydligt att jag är en sån som håller koll på det viktiga. Jag kände på riktigt att jag inte förtjänade att gå och dansa som jag sett fram emot så mycket, och jag erbjöd mig att komma hem med en gång och skippa alla mina planer för egenkvällen. Det är väl en sak att erbjuda sig att hjälpa upp situationen på det sätt man kan, men jag blev på riktigt förvånad över den starka psykologiska reaktionen i övrigt. Det var som att jag tyckte det var ett rimligt straff att inte få min egenkväll, eftersom jag inte hade tillräcklig koll på dagens viktiga. Jag kan fortfarande känna något slags eko av det...

Sen gjorde jag vad som snart börjar förtjänas att kallas "en Maja" idag också. Jag gick till sjukgymnasten, bytte om och satt och väntade tålmodigt när hon kom ut och undrade vad jag gjorde där - det är ju nästa torsdag vi ska ses. Jag blev så vansinnigt trött på mig själv. Under sommaren har jag missat flera inbokade tider, avbokat i sista sekunden, ombokat hur många som helst och varit allmänt superkrånglig. Jag trodde att jag hade fått ordning på det när jag förra gången hade med mig jobbtelefonen och kunde lägga in i kalendern direkt, men icke! Om man ska försöka se något positivt med det var det kanske lika bra för jag är på utbildning nästa torsdag och kan inte komma då så vi passade på att boka om till veckan efter. Men ändå!

Och det är inte allt! Jag vet inte om jag skrev om det i våras, när jag skulle till kuratorn på Karolinska i Huddinge och åkte till Karolinska Solna istället? Jag var ordentligt sen till flera av hans tider också, och tvingades omboka ganska mycket.

Seriously, jag måste skärpa mig. Eller ändra på självbilden och börja bli lite snällare mot mig själv. Hur man än vrider och vänder på det, hur dålig man är på att komma ihåg saker och hur dålig tidsuppfattning man än har, så förtjänar man att ha egentid och göra sånt man får energi av. Särskilt när hela vardagen bara tar energi. Jag har halkat efter med både tvätt och städ (daglig disk och matlagning kommer man ju bara inte undan) på grund av allmän icke-ork. Jag idds helt enkelt inte resa mig ur soffan efter att Emil gått och lagt sig. Nu håller vi tummarna att kommunen rappar på med bostadsanpassningsärendet så att vi får dialysmaskinskrället på plats nån jävla gång. Dialys på nätterna borde göra stor skillnad för Johannes ork. Det måste det göra..

Och apropå nåt helt annat så verkar Emil ha kommit förbi lämningsfasen på förskolan! I säkert en vecka nu har han glatt vinkat hejdå på morgnarna och i morse sprang (!) han fram och kramade sin fröken. Jag hann inte ens säga hejdå innan han började vinka. Älskade hjärtat! Det är skönt att något går på rätt håll i det här skitlivet i alla fall..!

Avlastning

Jag har fått så mycket paus de senaste dagarna att jag känner mig nästan som vanligt igen. I torsdags tog Eva Emil. Hämtade, fixade middag och allt. Jag kunde jobba hela dagen ut och sen gå på stan, läsa mer än 15 minuter i sträck utan avbrott, käka soppmiddag på café tills dom stängde och när jag kom hem stod disken i diskmaskinen och Emil låg i sängen. Det var magiskt. Och så ohyggligt välbehövligt.

Sen i lördags gick vi (Emil, Frida och jag) på hantverksmässa och fikade med Fia. Emil sov sig igenom allt utom fikat och jag fick köpt garn till ett projekt jag haft i pipeline ett tag. Sen på kvällen kom mamma och i söndags fick Johannes och jag dels en stund själva i Sigtuna (promenad och crêpes och glass och snålblåst) medan mamma och Emil firade släkt som fyllde år och på kvällen fick vi gå på dejt med bio. Och det slutar inte ens där! Jag fick dessutom gå på aw med tre kollegor igår medan mamma, Frida och Johannes fixade vardagsmåndag. 

Idag är det tillbaka till det vanliga men det gör liksom inte så mycket. Dels för att mamma väntar på oss hemma, dels för att jag träffat Emil så lite de sista dagarna att jag faktiskt längtar efter honom och dels för att jag har nedräkning till söndag då jag ska gå ATS with fan workshop! 

Jag tror att lärdomen är att jag bara behöver den där egna eftermiddagen med någon slags regelbundenhet, något slags socialt liv, och dans, för att stå ut med väldigt mycket mer. Pratade med chefen om det och hon vill att jag när jag nu (om det går vägen - vågar inte vara säker!) får den där avlastningen av Eva en gång i veckan framöver inte bara jobbar mer utan faktiskt använder tiden till att göra sånt jag mår bra av och som ger mig energi. Dansar, fikat med vänner osv. Jag har i den mån det gått försökt styra det till tisdagar så att jag kan vara med på Helens kurs. Måtte det gå vägen..!

Något jag kommer bli irriterad på mig själv om jag inte noterar är att håret efter en månad och fyra tvättar snarast har landat i någon slags mörk vinröd-ish färg. Det blåa har liksom tvättats ur allt eftersom. Jag har inget emot det, trivs fortfarande mycket bra, men längtar ännu mer tills jag kan gå till frisören och färga permanent!! 

På torsdag ska jag till sjukgymnasten igen. Ska be om knäövningar till gymmet eftersom jag får ont av medelgympapasset när jag går på det på måndagarna. Av den anledningen har det blivit ganska mycket dans i gymmet istället. Not that I mind. :) Det är inte jättekul med publik alla gånger men jag har kommit på hur man spelar egen musik och det är värt massor att slippa hörlurar. 

Nu är det hämtning. Tunnelbaneresan är klar för idag.

Idag var det bättre, men...

Jag har varit så less dom senaste veckorna. Så fruktansvärt less. Trött på att alltid lämna Emil, alltid hämta Emil, alltid handla, alltid laga mat. Alltid se till att det blir tvättat, alltid behöva ägna kvällen åt disk och städ utan att någonsin få det rent på riktigt - bara lyckas hålla lägstanivån något sånär. Jag har gått och lagt mig senare och senare för att sent på kvällen är den enda stunden på hela dagen jag kan göra precis vad jag vill utan att bli avbruten efter max 20 minuter. 

Emil är inne i en väldigt gnällig och klängig fas och oftast är det bara jag (amma) som duger när vi kommit hem från förskolan. Han kan själv och ska gå själv och det är utbrott utan dess like när det inte blir som han vill eller har tänkt. Det är inte lätt att få maten klar i tid då och jag går sönder inombords när han är så upprörd samtidigt som jag blir stressad för att det är saker som måste bli gjorda innan klockan blir för mycket.

Jag saknar dansen, saknar att kunna ta en sväng på stan efter jobbet, saknar att kunna ta en fika och vara social med folk jag inte träffat på alldeles för länge. Saknar att baka, sy grejer, pyssla. Saknar att åtminstone då och då umgås med folk utan att ha 99% fokus på barnet. Jag har missat saker jag sett fram emot på jobbet för att jag varit tvungen att vabba och jag har missat tillställningar jag velat gå på för att det inte har funnits möjlighet för mig att gå hemifrån.

Jag har försökt trösta mig med att köpa kläder men jag har inte råd med särskilt mycket och jag har svårt att hitta sånt som sitter bra. Jag har unnat mig fler böcker än jag någonsin hade trott att jag skulle kunna plöja igenom på så här kort tid, för att dom erbjuder verklighetsflykt i någon form. Jag har påbörjat ett virkprojekt men tappat sugen direkt igen. Jag har ätit massor med godis vissa dagar och andra har jag gått och lagt mig kl 21:30 för att jag känt mig helt håglös och inte vetat vad jag ska göra av min vakna tid. 

Den där håglösheten kommer oftare och oftare. Jag har svårt att komma på saker att göra på helgerna och har svårt att komma upp på morgnarna. Ibland har jag svårt att slita mig från slösurfen eller nåt annat lika onödigt bara för att jag inte orkar gå och göra mig i ordning och gå och lägga mig. 

Jag saknar att ha sovmorgon så jävla mycket..!

Och jag pratar med Johannes om hur han mår och hur han känner, men han orkar inte prata om hur jag mår och känner mig för det ger honom så himla dåligt samvete att det är hans fel att mitt liv påverkats så himla mycket. Och han frågar om jag har någon att prata med. Jag säger att jag har det och jag tycker att jag har det, men kan samtidigt inte komma ihåg riktigt vem det är jag menar. Ingen som får höra hela bilden. 

Det är tungt. Jag vill inte mer. Och påsdialysen sket sig kungligt så nu ligger hemdialys med en tredje maskin igen typ en månad framåt i tiden. Den där hemdialysen som dom talade om skulle varit på plats i juli. 

När kommer den där livskvaliteten som utlovades när man kom igång med dialysen? Va?! NÄR?! För jag har fan inte sett något av den ännu.

My little pony

Jag har lyckats köpa två par byxor (jeggings från H&M - ingen idé att betala mer när varken passformen eller hållbarheten är särskilt mycket bättre)! Jag har också tillbringat en hel halv lördag på loppis och köpt en massa begagnade kläder till Emil. Allt från dunjacka ("acka") till hängslebyxor ("bhysoh"), allvädersstövlar till långkalsonger, och bodys ("bobby") och brallor ("bhalloh"). Strax över 300 kr blev det totalt - jag är sjukt nöjd! Dels över att ha utökat Emils garderob nu när de ärvda mängderna börjar sina, och dels över att ha fått utlopp för shoppingbehovet utan att ha lagt ut enorma summor. Win-Win.

Jag har också äntligen gjort slag i saken och med Fridas hjälp färgat håret. Purple Haze från Manic Panic, 3,5 timmar på oblekt hår, gav någon slags funky aubergine-liknande effekt med väldigt lila blänk i vissa ljus. Extremt tillfredsställande och som jag skrev till Frida innan jag gick och lade mig i söndags: "Jag känner mig som en my little pony!". Underförstått att det är något bra då. :D Jag förstår verkligen inte varför jag har dragit mig för att färga håret... Och nu längtar jag ännu mer efter att ha råd att gå och göra det permanent hos frisören!

Det står nu också klart att jag inte kommer kunna gå på framtidsoperan på torsdag. Känns förjävla tråkigt rent ut sagt, men det är ju ingen överraskning egentligen.

Följetången kring Johannes dialys börjar likna en dålig såpa. Den maskinen han gått utbildning på de senaste veckorna har han valt att tacka nej till, för att den var ointuitiv, svårmanövrerad och kändes osäker. Han till exempel lämnade 200ml blod till papperskorgen häromveckan, utan att personalen kunde göra något åt saken. Inte särskilt stabilt. Så då stod det helt plötsligt mellan en mer stationär bloddialysmaskin eller påsdialys igen. Påsdialys? undrar den uppmärksamme. Men han har ju inte fått sitt bråck åtgärdat? Nej, det har han inte. Men om han gör dialysen liggandes 'borde det gå bra'.

Faktum är att han testade påsdialys igår och det funkade att göra det liggandes. Om det nu fanns en sån möjlighet, varför i hela fridens namn har ingen sagt något förrän nu!? Vi hade kunnat ha haft hemdialys i mer än en månad vid det här laget. Varför har man inte gjort mer för att få behålla så mycket som möjligt av urinproduktionen?

Vi helt enkelt två val med väldigt olika förutsättningar. För bloddialys gäller följande:

• Fördel: riktigt bra dialys, behöver bara göras varannan natt.
• Fördel: kan även dra vätska.
• Fördel: kommer högst sannolikt upp i de omtalade 20% vilket innebär en (förhoppningsvis) fullt fungerande vardag.
• Nackdel: kräver större ingrepp hemma för installation (irrelevant).
• Nackdel: går inte att resa med, alls.
• Nackdel: kräver shunt, som är permanent och sen inte kan tas bort eller återanvändas - om han blir beroende av dialys igen längre fram måste ny shunt sättas in.
• Nackdel: kräver ny utbildning så dröjer åtminstone en månad innan hemdialysen kan börja.

Och för påsdialys gäller detta:

• Fördel: portabel maskin.
• Fördel: tyst maskin.
• Fördel: väldigt enkel att installera hemma.
• Fördel: kan börja hemdialysera redan nästa vecka.
• Nackdel: inte lika effektiv dialys, kräver 8 timmar varje natt.
• Nackdel: kommer inte upp i särskilt mycket högre % än just nu.
• Nackdel: kan inte dra vätska.

Det är så himla svårt att avgöra vad som blir bäst. Inte för att det är mitt beslut i slutändan, men ändå. För mig hägrar de 20% starkare än någonsin. Jag känner att jag går på lånad tid så som det funkar nu. Jag måste få åtminstone en egen kväll i veckan igen, så fort det bara går, innan jag blir deprimerad på riktigt och går in i fullständig mental och personlig istid. Jag förstår också att Johannes ställer sig negativ till tanken på en shunt "i onödan" ifall det nu ligger en transplantation i någorlunda snar framtid. Men tanken på att kunna börja hemdialys redan nästa vecka, och att kunna åka till Göteborg över jul till exempel, det känns också väldigt lockande. Usch ja.. vi får se vad han bestämmer sig för. Det finns som synes både för och nackdelar hur man än väljer.

Jag tror inte att Johannes förstår riktigt hur jobbigt jag tycker att detta är, på ett liksom molande, lågfrekvent, dränerande vis. På vissa sätt är jag ju i mångt och mycket ensamstående till vardags, förutom att jag lagar mat till en person extra och får hjälp med nattning varannan kväll. Det tar all min energi och jag har inget sätt att ladda upp den igen för sömn räcker inte. Jag behöver komma ur huset, vara lite social, göra något jag verkligen gillar - egen tid. Behöver få sakna både Emil och Johannes litegrann. Och jag vet att det gör honom ledsen att hans sjukdom påverkar mitt liv negativt - att jag missar framtidsoperan och inte kan dansa regelbundet och sådär. Om jag tar upp eller nämner frågan huruvida jag skulle kunna få den där egna kvällen i veckan inom en överskådlig framtid blir han defensiv och känner sig påhoppad, och jag vet inte hur jag ska förmedla att jag känner deppigheten komma allt närmre. Nånstans djupt inne sitter ändå åsikten att det ju egentligen är honom det är synd om. Inte mig.

Jag försöker göra som psykologen och Keanu Reeves-läkaren sa. Inte planera mer än någon eller några veckor framåt. Var snäll mot mig själv, och Johannes, och oss. Sköt om sömnen (måste bli bättre!) och kommunicera mycket. Vi jobbar på det där med kommunikationen... Och ibland har vi jättebra samtal. Ibland kommer vi ihåg att berömma varandra, och ibland kommer vi ihåg att hjälpas åt. Men inte alltid.

Kanske är det därför jag har så stort shoppingbehov just nu? Kan det döva en smygande hopplöshetskänsla? Jag behöver följande:

-fodral till Kindle:n. Jag tror att jag skulle vilja ha ett i läder.
-skal till nya mobilen. Jag lutar efter Johannas rekommendation åt ett i silikon. Otterbox känns som att man lägger den i en tablettask av plast.
-skärmskydd till nya mobilen. Tråkigt men nödvändigt.
-kläder. Jakten på ett par byxor som sitter på höften utan att generera muffinseffekt fortsätter. Villhöver fler toppar också. Och koftor. Och kanske en jeanskjol till?
-garn. Det börjar rycka lite i virknerverna igen och då behöver man fint garn.


Det är uppenbarligen bara att försöka hålla i sig till black friday/cyber monday eller försöka hålla i pengarna så långt det går.

testing

Testar att blogga från mobilen men hittar inte hyr man lägger till bilder... testar vidare. 

Nedgång

Bara för att jag var försiktigt optimistisk i förra veckan har det nu blivit klart att jag måste gå ner i tjänst lite mer formellt. Johannes hinner inte med sin halvtid + dialys på förmiddagarna om han även måste lämna Emil så nu tar jag över och kör både lämning och hämtning tills hemdialysen är på plats. En månad max, säger dom att det brukar ta. Det innebär att jag är på jobbet 9-15, och alltså jobbar 80% för en begränsad period. Formellt. Känns i ärlighetens namn sådär. Men faktum kvarstår att Emil inte klarar längre dagar ännu och Johannes mår väldigt mycket bättre psykiskt när han får jobba, så det är den bästa lösningen för alla. Egentligen är det ju ingen större skillnad för min del, bara lite mindre jobb. Lika obefintlig egentid/fritid som tidigare liksom. Och jag har som vanligt en fullt förstående chef, som dessutom inte tycker att det krockar med mina nya ansvarsområden så det är ju bra.

Apropå chefen så har jag fått ok att anmäla mig till en utbildningsserie som under 2019 kommer att göra mig till "certifierad informationssäkerhetsarkitekt". Sug på den! IT-chefen och stabschefen och säkerhetschefen är lika exalterade allihop eftersom vi desperat behöver en informationssäkerhetsansvarig i verksamheten. No pressure liksom... Fast jag tror att det är helt rätt grej att göra, dels för jobbet nu och dels att kunna sätta på cv:t. Och som med allt annat växer jag väl med uppgiften, antar jag. Jag är ju intresserad av frågorna i förväg i alla fall, och fyra stycken tredagarsutbildningar på 1,5-2 år ska man ju kunna klara av tycker jag. :)

Det hände ganska mycket saker i helgen som jag helt fräckt tänkte klumpa ihop i en lista istället för att ha långa utläggningar om varje grej:

• jag fick min nya iPhone i fredags. Det gick lätt att migrera över kontakter och sånt, och än så länge är det inte omständigare än väntat med en ny telefon oavsett modell och märke. Jag är positiv.
• i lördags var vi på dop för Emils plastkusin James. Mitt ute på landet i närheten av Märsta, supervacker dag, välbesökt ceremoni, grymt fika och lagom mycket kontakt med familj.
• i söndags var vi på Ulriksdals slott som hade äppeldagar. Vi hade tänkt få till en sortbestämning på vårt äppelträd men fick erkänna oss besegrade efter att ha stått i kö i en dryg timme. Det var en person som gjorde själva bestämningarna och hälften av alla som var där var pratglada pensionärer som hade med sig 2-3-4 olika sorter som skulle bestämmas. Det kändes inte som någon särskilt lång kö när vi kom dit men varje person tog säkert 15-20 minuter på sig och när vi gav upp var det fortfarande 6 personer före oss i kön. Emil hade sovit gott och Johannes satt i bilen och vilade men hela dagen gick ju åt. Tyvärr. Det får vänta, och nästa gång hänger vi på låset! Fick testat mobilkameran ordentligt dock :) Den är fenomenalt bra.
• vi gick på stan och köpte kläder till Johannes efteråt. Han fick shoppat loss ordentligt men jag som behöver nya byxor för att mina ljusa jeggings har gått sönder på insida lår, testade igenom typ alla modeller som finns på Lindex utan att hitta ett enda par. Riktigt trist faktiskt.
• Emils nya grej är "gååååååå", vilket betyder att han inte vill sitta i vagnen utan gå själv. Ibland kan han tänka sig att hålla någon av oss i handen men långt ifrån alltid och det spelar ingen roll vart vi är någonstans. Väldigt väldigt roligt emellanåt, men ganska påfrestande andra gånger. Han har också börjat härma de två sista orden i våra meningar nu. Sjukt gulligt!
• Jag har efter lördagen med Kae börjat använda mina två friskvårdstimmar i veckan. Ett ledarlett cirkelfyspass på måndagar och en vända i gymet på onsdagar. Jag är inne i vecka två. Det är inte roligt, särskilt inte på måndagar. Men bra. Och det finns en väggspegel i gymet som jag kanske måste använda för lite dans någon dag.

Och nu är det dags att gå och byta om till sagda gympass. Blä.

Livspusslet

Håhåjaja. Det är ett satans pussel att få ihop vardagen just nu. Johannes har börjat gå på dialys inne på Kungsholmen och har den här veckan gått från fyra förmiddagar i veckan till fem (vardagar). Med så pass många sittningar behöver han inte sitta lika länge vilket gör att han hinner lämna Emil på morgonen och ändå får ihop sin halvtid, vilket i sin tur innebär att jag måste hämta kl 16. Som jag tror att jag nämnt tidigare behöver jag gå från jobbet en timme innan hämtning (dvs kl 15), och är jag på plats till 8 innebär det 6 timmars arbetsdag eller 25% föräldraledighet. Jag har försökt vara där tidigare men det är så himla svårt (är ändå rätt nöjd med halv åtta eller strax innan som det ändå blivit några gånger), särskilt om Emil vaknar med mig. Jag hade också fått för mig att 0,25 dagar var det minsta man kunde ta ut föräldrapeng för. Men det insåg jag nu, när jag satte mig för att ansöka om f-peng igen, att det stämmer inte! Man kan faktiskt ansöka om 0,125 dagar också, dvs 1/8-dels dag eller 1 timme. Så det har jag gjort nu resterande dagar i september. Förhoppningsvis innebär samvetet att jag masar mig upp i tid på morgonen så att jag är här till 7. Det är ett sånt jäkla meck med det här anmälandet och tidrapporterandet och ifyllande av flexmallar till höger och vänster. Hälften vore nog. Dessutom är det tre kalendrar som behöver synkas helt eller delvis - jobbkalendern, kylskåpskalendern och min egen lilla papperskalender.

Många föräldralediga timmar har det med andra ord blivit den senaste månaden, och även lite i augusti i samband med semester och inskolningsvecka. Plus två halvdagar VAB. Som jag också nämnt tidigare har jag suttit mycket på Farsta brandstation (FA) vilket gör att jag tjänar in en del tid på resor. Men på det stora hela känner jag att det går väldigt mycket energi bara åt att planera vardagen. Håller alla tummar för att det inte ska bli fler bakslag med dialysen, så att vi inom en månad har gått över till nattdialys hemma varannan natt. Då ska Johannes förhoppningsvis komma upp på ca 20% kapacitet, och bli lite mer människa fullt ut igen. Då hoppas jag att jag ska kunna börja dansa igen, och kanske kanske att vi kan få till en deal med Eva eller Frida om att någon av dom hämtar Emil en dag i veckan så att vi kan börja dansa Lindy Hop igen. Keep dreaming osv... :)

Det går bättre och bättre för Emil på förskolan. Lämningarna är fortfarande svåra, men oftast hinner han tystna innan man kommit utom hörhåll vilket ändå känns förhållandevis bra och han gråter inte vid hämtning eller så. Vi är uppe i 8-16 nu och jag tror att det är där vi kommer landa, åtminstone en tid framöver. En annan stor grej som hänt är att han har börjat somna och sova åtminstone en del av natten i egen säng! När Johannes nattar kan han ibland gå ut innan Emil har somnat och då somnar han till och med av sig själv i sin säng med sovrumsdörren igendragen! Vaknar han på natten får han komma upp i sängen och sova vidare där, men det är ändå ett enormt steg på vägen mot att Johannes ska kunna flytta in i sovrummet igen. Om han ska sova med maskinen inkopplad funkar det inte att ha en vältrande sjöstjärna i sängen, åtminstone inte hela tiden.

Igår fick jag titta på dialysmaskingen som vi ska ha hemma. Den är stor. Och ful. Och den låter en hel del. Men vi kommer testa att ha den i sovrummet till att börja med. Antingen vänjer jag mig eller så får vi ha den i vardagsrummet istället och då får Johannes sova varannan natt på soffan helt enkelt. Det är ändå ett fall framåt i jämförelse med de senaste månaderna då han mer eller mindre bott i vardagsrummet. Jag saknar att sova sked! Och förhoppningsvis är det inte alltför länge vi ska ha det där åbäket hemma heller, om det går vägen med transplantationsutredningarna.

Innan jag fortsätter jobba måste jag också skriva några ord om helgen. Vi testade Johannes till gränsen igen (tyvärr) i lördags då jag var på danskurs för ingen mindre än original-fatchance-medlemmen Kae Montgomery. 3 st tvåtimmarspass, en heldag. Johannes klarade det men helt utan marginal. När jag kom hem var han slut. Tanken var att Frida skulle hjälpa till men hon var dålig och kunde inte vara med så mycket som jag hade hoppats. Jag har fortfarande spår av träningsvärken men framförallt var jag helt hög på dansendorfiner i flera dagar efteråt. Jag saknar dansen så mycket att jag mår illa ibland. Nog för att jag visste att den var en stor del av mitt liv, det har den varit i snart 10 år, men jag känner mig inte bara dansabstinent utan liksom vilsen, borttappad, o-hel och ofokuserad utan den. Det är en vital del av mig som saknas. Men i lördags fick jag tillbaka lite av mig själv och snart, när allt är på plats med vardagspusslet, så ska jag bli hel igen!

Förskoleungen

Lilla Emil. Vi är inne i tredje veckan på förskolan och uppe i 8-15-närvaro. Nästa vecka är planen 8-16 och så får vi se hur han klarar det. Eventuellt att vi lägger på ytterligare en halvtimme på slutet. Första veckan tog Johannes hand om det mesta. Veckan efter det hjälptes vi åt. Mina första två lämningar gick jättebra! Jag hängde kvar en stund tills han hade börjat sysselsätta sig med något, sen sa jag hejdå och gick. Han bara tittade upp och fortsatte sen med sitt. Men i tisdags var det inte roligt! Då blev han jättejätteledsen och höll i mig krampaktigt och ville absolut inte att jag skulle gå min väg. Jag fick slita mig loss och ta mig ut från gården medan en ur personalen gick en liten vända med honom i famnen. Tror jag kom till busshållplatsen innan jag började grina själv. Fy vilken fruktansvärd förälder man kände sig som då... :( Men på eftermiddagen fick jag höra att det hade gått över på ett par minuter bara, och vi är ju trots allt inne i den beryktade tredje veckan så idag var det lättare trots att han blev ledsen igen. Jag hörde hur han lugnade sig på bara någon minut och han hade Nöffen med sig som trygghet.

Jag har suttit på FA större delen av de senaste två veckorna, dels för att vara nära förskolan och dels för att jag med kortare restider får till 6 timmars jobb varje dag. 25% föräldraledig blir det då, och det är det bästa jag kan få till just nu. Gudarna ska veta att jag inte presterar på jobbet. Men jag har ändå blivit erbjuden att ta över processledarskapet för kansliet med en löneuppgång på 4000 kr (!) och det känns himla roligt! Så fort Johannes har fått ordning på sin nya dialysmaskin (som ska komma i nästa vecka och sen ska han öva i 2-4 veckor innan han får hem den och slipper sitta på Kungsholmsdialysen fyra vardagsförmiddagar i veckan) ska jag sätta igång med det på allvar. Inte för att ledarskap var en väg jag hade planerat att gå, men nu fick jag frågan och det finns nog inget bättre ställe att testa grejen på än här.

Imorgon kommer Johanna till stan och det ska vi fira med middag och dansshow, dvs en kväll utan barn! Det ska bli så himla roligt! Hon är gravid och jag är så nyfiken på hur det går! Det var inte igår vi hade sådan kvalitetstid tillsammans, jag har sett fram emot det länge. Dessutom ska vi gå på dansshow med alla mina dansmänniskor, och det ska bli så skoj nu när jag ändå inte kunde vara med själv. På lördag är det workshop med Kae från FatChance och på söndag förmiddag kommer hela familjen Månsson Grahn och äter second breakfast och tittar på huset :) Bra att få en anledning att städa lite, det börjar behövas om man säger så.

Den 4 oktober har jag biljett (tack vare Helena!) till en ny tillställning på Operan. "Framtidsopera" heter det och det är samma koncept som Dracula på Operan som jag var på i våras. Dvs, genrep av ny föreställning och publiken får titta gratis om dom kommer utklädda. Förra gången var det såklart vampyrutstyrsel som var kravet, den här gången är det "framtidens stjärna" som är kostymtemat. Jag kände ju att min vampyrkostym inte var särskilt genomarbetad, så jag vill gärna få revansch nu om jag kan. Hollywoodglamour och The Capitol från Hunger Games är min utgångspunkt, tillsammans med en bild på Padme från Starwars. Jag försöker hålla det så lite penga- och tidskrävande som möjligt, och har pinterestat allt från smink till kläder och accesspoarer. Det hela har landat i en ganska plain utstyrsel i form av min balklänningskjol, en låtsaskorsett (oväntat fynd från stadsmissionen som jag ska klä om delvis), och så ska jag göra en futuristisk huvudbonad som om det går som jag har tänkt, kommer göra hela outfiten! Färgerna kommer gå i mörkblått, silver och i viss mån svart. Sminket blir troligen fokus på mycket silver och så överväger jag extremfärgade läppar bara för att något ska stå ut lite extra. I mitt huvud kommer det bli awesome, hoppas bara att jag hinner få ihop huvudbonaden. Har införskaffat mitt livs första limpistol (rea på Panduro), grillpinnar av trä och ska få ett par diadem av Frida. It will be Epic!

Synd bara att all min kreativitet kommer på dagarna när jag har annat att göra, sen på kvällarna är jag så trött att jag inte kommer ifrån soffan och så blir det kindle eller viaplay för hela slanten.. Oh well.

Liten Emil-parlör

Jösses vad det snackas nu..! Det började egentligen för säkert en månad sedan eller mer, med härmande och allt fler egna ord. Och det rullar bara på. Den här veckan har han börjat förskolan och jag gissar att det kommer göra att språket accelererar, dels för att han hör fler prata och dels för att han vill göra sig förstådd med fler vuxna.

Ett av dom första orden som tillkom var jättestor. Eller "äte-tooooh" som han brukar säga. Numera är det mest "tooh"(stor) utan förled. När vi var i Norge kom det också till flera nya fordon utöver traktor. "Att-biiih" (lastbil), "bi-biiih" (husbil) och "kikeh" (cykel). Generellt kan man säga att lastbil är något av en favorit. Även "ill-ongh" (ballong) kommer spontant. Och "ädih" (färdig) när man har ätit klart och vill komma ner från stolen. "Ummi" har ju länge betytt hungrig och någon gång ibland kommer också "memi" som betyder Emil. Det kan vara lätt att blanda ihop dom två. Vissa djur har fått permanenta ord:

kikingh - kyckling
ka-koong - kalkon
gack - katt
ovveh - vovve/hund
ghi - gris (men ljudet är fortfarande vanligare än ordet)

Och sen så har vi universalordet "papp-a" som kan betyda vad som helst av alternativen pappa (!), trappa, knappar, och lampa. ;D "Omo" är mormor och det finns ett stadigt försök till moster som dock låter lite olika från gång till gång. Och "tooT" som betyder fot. Obviously.

Semester!

Det var så skönt att gå på semester att jag helt slutade tänka blogg och mer eller mindre stängde av all närvaro på sociala medier utöver Instagram. Nu är jag inne på sista veckan och precis just nu är johannes på dialys och Emil och jag håller till på uteplatsen. För ovanlighetens skull låg vi kvar i sängen till säkert halv nio och sen har han dessutom varit ovanligt gosig och mysig. Vi har läst flera böcker och gosat/busat i soffan. Just nu springer han omkring barfota i rabatten (suck..), flyttar stenar och piper glatt. Mycket nöjd liten kille. Och mycket nöjd mamma som kan sitta i bänken i skuggan och blogga lite :)

Vi hade först en vecka då vi var hemma och tog små dagsutflykter. Någon gång där fick jag ett fullständigt melt down, första gången tror jag sedan allt det här med johannes njurar började. Vi tjaffsade och jag var helt förstörd - hulkgråt deluxe och så vidare. Resultatet blev en egen dag (!). Jag åt frukost på café, gick på stan, åt lunchpannkakor, gick på bio själv, fikade mer, läste massor med bok, gav mig själv en solfjäder i för tidig födelsedagspresent och kom hem sent. Det var så ohyggligt skönt!

 I övrigt var första semesterveckan kanon! Pelle och Nathalie och barnen var här och vi hängde med dom dels på Gröna Lund och dels ute på Ingarö. Vi fick finbesök från bland annat Katrin och Joel och flickorna samt Jonas och Jenny och lille Benjamin, mamma kom hit och vi förberedde för det stora inflyttningsfest/födelsedagsfirande/poolparty som gick av stapeln lördagen den 11:e. Jag fyllde ju 35. Faktum är att jag inte har funderat så mycket på det här med åldern. Det är ju bara en siffra trots allt. Men jag hade i alla fall en fantastisk födelsedag och ett jättefint firande. Jag ska för övrigt aldrig någonsin ge mig på facebookevenemang igen för såna här grejer. Kan inte påminna mig om att jag någonsin har haft så välbesökt firande förut! Det var över 25 personer här hela eftermiddagen och det var så himla himla trevligt!

Det jag inofficiellt hade önskat mig var pengar till att färga håret. Lite drygt 2000 kr kostar det. Jag vet till och med vart jag ska gå och vem som ska göra det. Men det blev inga bidrag till det, förmodligen för att jag inte hade sagt det till någon hahaha.. ;) Däremot fick jag en kikare av mamma och pappa så att jag kan spana på fåglar i vinter, ett hemmagjort hemmaspakit av Frida och en läsplatta, en Kindle, av Johannes och Emil! Jag har läst typ 6 böcker på de snart två veckorna som har gått sedan dess. :D

Sen åkte vi till Norge och tillbringade andra semesterveckan där. Johannes hade nämligen bokat in gästdialys i Trondheim (vi försökte först med Visby och Skåne men där var det fullt)! Jag visste inte att man kunde göra så men det har ju typ räddat vår sommar tror jag. Vi tog bilen, eftersom det var så jobbigt att flyga med Emil senast och vi ville kunna göra lite utflykter och sådär. Det innebar med facit i hand lite väl mycket bilåkning för stackars Emil, trots att vi tog både dit och hemvägen i etapper med övernattning runt Östersund. Mycket youtube på mobilen blev det. Vi sov tre nätter i Trondheim, sedan åkte vi iväg i två nätter och tittade på Atlanthavsvägen (Atlanterhavsveien) och sen tillbaka till en sista natt i Trondheim innan vi åkte hemåt.

Trondheim är en korsning mellan Uppsala och Majorna/Haga. Storleksmässigt ligger staden i samma klass som Uppsala, och det är en universitetsstad vilket ju sätter sin prägel, dessutom ligger Nidarosdomen mitt i smeten och dominerar såväl historien som stadsbilden. Det går till och med en å/älv mitt igenom staden precis som i Uppsala. Den största skillnaden är att det är väldigt mycket träbebyggelse bevarad - därav liknelsen med Majorna/Haga. Det är trånga mysiga gator, en hel del kullersten och på det stora hela en fullständigt jättefin stad! Vi trivdes verkligen!

Vi gick på museer och tittade på Nidarosdomen både inifrån och utifrån. Strosade bland alla gamla hus, fikade och hittade gömda lekplatser till Emils stora förtjusning. När Johannes var på dialys (vi bodde på gångavstånd från sjukhuset - så himla värt!) åt Emil och jag hotellfrukost och drog runt i stadskärnan och sen när Johannes var klar åt vi lunch ihop och hittade på nåt gemensamt. Det var ingen avancerad tillvaro på något sätt, men ändå så enormt skönt att få byta miljö och göra nåt annat än det gamla vanliga. Jag ska se om jag kan lyckas göra något slags bildinlägg från mobilen sen.

Vi kom hem i söndags för att Johannes behövde gå på läkarbesök på måndagen. Då var Emil trött på att åka bil kan jag säga. Och vi vuxna var trötta på att äta dålig mat. Det var likadant förra gången vi var i Norge, fast vi hade på något sätt lyckats glömma bort det. Dåliga hamburgare, dålig thai, dålig pizza, dåligt ALLT! Hotellfrukostarna var helt ok men i stort sett allt annat var katastrofdåligt. Note to self inför nästa gång är att förbereda sig mentalt på det (och ladda upp med husmansrecept inför hemkomsten)!

Det här blev mycket längre än jag hade tänkt mig och nu har jag hållt på och skrivit i små etapper hela dagen. Dags att runda av och ge sig på det igen imorgon eller till helgen! :)

Upplopp

Jag är inne på slutspurten inför andra semesteromgången. En dag och en eftermiddag kvar. Det är fortfarande smältvarmt men jag har norpat en fläkt till från registraturen och har åtminstone lite snurr på luften här inne så det är mer överkomligt än vad det varit på länge. Idag är det molnigt och jag njuter av att slippa ha solglasögon och/eller gå runt och kisa. Men trots olidlig värmebölja idag och troligen imorgon, så har väderleksrapporten sett positiv ut inför helgen och särskilt nästa vecka! Jag hoppas verkligen att den håller så att vi kan få våra 20-23 grader och äntligen få pusta ut. Lite regn hade inte gjort något det heller!

Jag var jätteduktig på förmiddagen och gick ner i fastighetsarkivet och fick undan alla tillsynsprotokoll och delgivningsblanketter sedan ett par månader tillbaka. Sen gick luften ur mig och efter lunchen har jag knappt fått något gjort alls. Oh well. Man kan inte prestera på topp jämt, inte i den här värmen. Jag tar en paus helt enkelt.

På lördag är det Pride och för första gången någonsin är jag inte bortrest när paraden infaller. Jag ska gå med jobbet och eftersom vi måste ha på oss tråkiga kläder (läs t-shirt med ssbf-logga) tänkte jag leka loss med sminket istället. Testade igår och det blev riktigt bra! Det är alltid kul att få brassa på med mycket färg och trots att jag var lite orolig över att inte få tryck i de matta färgerna blev det inte alls några problem med vit kajal som grund på ögonlocket. Upptäckte också att det lustigt nog är blandat matta och skimmer-skuggor i min Acidpalett från Sleek. Lila, ljus- och mörkrosa, gul, orange, vit, svart, ljus- och mörgrön är alla matta, men de båda blå är skimmer. Wtf?! Testade mina nya helfransar också och det var inga problem att få dom på plats trots att limmet börjar bli i torraste laget. Måste nog köpa nytt inför nästa dansframträdande (när det nu blir). Hur som helst - mycket roligt ska det bli på lördag, och jag har till och med engagerat Eva som barnvakt så att jag hinner göra mig i ordning ordentligt innan! :D

Imorgon går jag på semester. Lördag Pride som sagt. Pelle och Nathalie är i stan åtminstone från lördag och en vecka framåt så dom ska vi försöka hänga med så mycket som vi kan. På måndag ska vi förhoppningsvis träffa Katrin och Joel. På tisdag kommer Adam, Johanna och båda barnen på lunchbesök. På onsdag kommer mamma och stannar över helgen. På fredag kommer Jonas och Jenny och lilla Benjamin för att gå på min eminenta inflyttningsfest/födelsedagsfirande/poolparty som blir på lördag den 11:e. Jag har frångått facebookevenemang helt och satsat på meddelande istället. Riktigt många är det som sagt att dom kommer och jag ser fram emot det så himla himla mycket!

Jag tror för övrigt jag har bestämt mig för att jag vill ha en iPhone X. Kors i taket, jag vet. Och i och med att dom oftast släpper nya generationen i september, och den förra versionen då blir gammal, så tänker jag vänta med köpet tills dess. Det innebär att jag är stuck with Johannes gamla LG-telefon som jag AVSKYR. Ohyggligt frustrerande på alla plan faktiskt, även om jag på sätt och vis tyckte det var skönt att rensa lite bland apparna och det har stört mig oväntat lite att ha tappat alla nummer. Bilderna låg ju på OneDrive:en så dom har jag allihopa. Det enda jag liksom saknar är en del små anteckningar jag gjorde på gamla mobilen. Men det är en övergående saknad. Jag överlever.

I övrigt vill jag köpa en danssolfjäder.

Bandalettes is the shit!

Jag vill bara börja med att säga det.

Sen kan vi fortsätta med att det ändå har hjälpt en del, de där inköpen jag gjorde - både kläder och skor. Om jag får ta ett (ibland två) dopp i poolen varje dag så håller jag mig nästan på mänsklig nivå. Oftast i alla fall.

I och med detta inlägg bryter jag rekord för året, med 6 blogginlägg på samma månad. Jag tror att det hör ihop med att det är förhållandevis lugnt på jobbet. Lugnt, men varmt, så man orkar inte vara högpresterande hela dagen.

Idag har Emil och Johannes varit här och ätit lunch med mig, sedan lämnade vi tillbaka provplankan på golvet vi har funderat på, och jag gick tillbaka och jobbade medan dom åkte till Historiska. Tydligen en massiv hit hos lillabjörn. Länsstyrelsen har utökat eldningsförbudet och nu är det inte ens tillåtet att grilla på egen tomt. Lika bra säger jag, folk har ställt tusen konstiga frågor de senaste veckorna på grund av inbillade eller faktiska gråzoner i eldningsförbudet. Nu är det bara nej. Lättare så.

Har för övrigt bestämt mig för att jag ska ha en inflyttningsfest/födelsedagsfirande/poolparty den 11 augusti och måste börja bjuda in folk. Det har ju inte varit den mest sociala av somrar så jag hoppas att så många som möjligt ska kunna komma! :D

Att tackla en värmebölja

Jag har svårt med värme. Värmeböljan som härjar nu är en plåga av snart bibliska mått, i min bok. I helgen kände jag en massa grejer som i mångt och mycket hänger ihop med just värmen. Dels har jag väldigt få klädesplagg som jag kan använda och känna mig bekväm i i det här vädret. Lårskavet är en ständig källa till lager-på-lager och även i kortärmat och barbent kokar fötterna i mina skinnsneakers, av förklarlig anledning. När jag blir för varm blir jag klaustrofobisk och då blir jag fem år gammal och gråtfärdig. Från noll till hundra på ungefär tre sekunder. Funkar inte jättebra ihop med trött sambo och 16-månaders son kan jag meddela. Enligt alla väderprognoser är det ingen lindring i sikte. It goes on and on and on. Och jag lider.

Dessutom börjar det till slut synas på mig att jag levt oerhört onyttigt sen jag började jobba. Jag har mer eller mindre gått på socker för att orka med. Dessutom ändrar sig kroppen i och med graviditet och amning också. Jag ser helt enkelt inte likadan ut som jag gjorde innan. Jag vet att jag väger i runda slängar 3-4 kg mer än när jag skrev in mig hos barnmorskan men det är inget som stressar mig sådär jättemycket. Jag jobbar på en positivistisk kroppsbild och försöker vara nöjd med mig själv ändå. Det jobbiga är att kläderna inte sitter som dom ska längre.

Och vad kan man göra åt det? Jo, man kan köpa nya kläder. Jag gick på sommarrean igår och hittade en luftig topp och tre t-shirtar (skitfina faktiskt) för totalt 300 spänn. Jag ska klippa lite i t-shirtarna - det kommer bli grymt! Därmed är antalet plagg innan alternativen är slut/det är dags att tvätta typ mångdubblerat. Dessutom var det ju det här med lårskavet. The curse of chubbyness. Leggings är för varmt. Ullmamelucker är för varmt. Utan är typ omöjligt. Så nu har jag äntligen gjort slag i saken och skickat efter ett par bandalettes. Hoppas dom lever upp till hypen för det skulle göra så enorm skillnad för mig!

Vi har också problemet med kokande fötter. Det är enklast avhjälpt med luftigare skor, så idag har jag köpt mig ett par fotriktiga sandaler från Ecco. Sprang ut på lunchen och gick i ett par butiker (hade givetvis scoutat online i förväg, men det blev ändå lite dyrare än jag hade tänkt) och testgår dom för fullt i korridoren nu under eftermiddagen. So far so good.

Det är egentligen lite skrämmande hur skönt det är att konsumera ibland. Särskilt när det är saker man verkligen behöver. Jag har några grejer till som ligger på vänt, mest tills jag har ett mobilt bank-id igen. En nattkräm. En mobil (fortfarande inte bestämt mig där). Kanske en till kjol eller någon slags kortare linnebyxa.

Jag har fått värmeutslag på brösten och kunde inte sova inatt, så nu är det frysflaska som gäller från och med ikväll. Och idag får vi badvänligt besök så det ser jag också fram emot!

Om vi ska avsluta med något bra, så har Johannes haft Emil själv sedan han vaknade imorse. Dom kom hit och hälsade på en stund, hängde på stan och är nu och åker båt med Söderberg. Och Johannes säger att det känns jättebra! Jag är så glad!

Det är svårt...

...att dela vardag med någon som är sjuk på ett "osynligt" sätt. Där det allra största symptomet är trötthet. Trötthet syns liksom inte på utsidan. Det är ganska självklart hur man kan underlätta och vad man kan förvänta sig av någon som brutit ett ben eller liknande, men trötthet är annorlunda. För mig innebär det just nu väldigt mycket frustration.

Har jag en bra dag är det helt okej. Jag fattar att jag får ta det tunga lasset hemma just nu. Jag diskar och tvättar och håller en någorlunda hög lägstanivå på mittenplanet. Dessutom tar jag det mesta med Emil - byter blöjor, underhåller, fixar mat och nattar flera kvällar i rad om det behövs osv. Johannes gör så mycket han kan, när han orkar, oftast med fokus på Emil av förklarliga skäl. När jag kommer hem från jobbet blir det inte mycket tid över till annat.

Men just nu är det mest dåliga dagar. Det beror framförallt på värmen, men också på att jag börjar bli trött på att inte märka lika stor effekt av dialysen som jag hade hoppats på. Om jag ska vara ärlig. Jag vet att han fortfarande håller på att trappa upp och att det ändå är motsvarande ca 20% kapacitet som det borde landa på. Men jag är trött på att städa! Trött på att diska! Trött på att plocka ihop grejer kväll efter kväll! Trött på att behöva deala om att Johannes ska ta minsta lilla ansvar här hemma.

"Om en slänger soporna så packar den andra en maskin disk, pick your choice"

Och som idag. När Eva har haft Emil precis hela dagen, och dom dessutom inte har varit hemma utan han har varit själv. En hel dag. Som jag drömmer om att få vara för mig själv en hel dag. Och det enda som har hänt hemma när jag går in genom dörren efter att ha jobbat och plockat upp Emil på vägen, är att det tillkommit lite disk. Inte en enda jävla pryl har flyttat sig i övrigt. Tvätthögar överallt, disk överallt, Emils leksaker överallt. Ytterkläder, handdukar.. Jag vet att jag har del i röran eftersom vi var ute större delen av dagen igår och sedan hade middagsgäst, så jag hade inte tid att greja hemma som jag brukar. Men det är det som är grejen!

Han skulle kunna lägga tvätten på ett ställe. Han skulle kunna återanvända några glas under dagen, eller till och med köra en diskmaskin. Lägga Emils leksaker i sina två hörn/lådor. Fälla upp soffan så att vardagsrummet för en gångs skull inte ser ut som en provisoriskt sovrum. Slänga soporna. NÅGOT! Det finns så många små saker man kan göra som hade gjort skillnad.

Men nej.

Och sen när jag kommer hem och är på väg att gå i småbitar över hundra små saker och hade blivit tacksam till tårarnas gräns om bara något hade sett annorlunda ut än när jag gick hemifrån, och jag tänker att han ju har vilat hela dagen och att vi därför borde kunna göra gemensam kvällsansträngning med Emil. Då kan han inte hjälpa till med middagen för han är trött och behöver sova en stund. Ställer han en klocka? Nej. Förväntas jag väcka honom? Ja. Vill han vakna? Nej. Förväntas jag väcka honom lite senare, men inte för mycket senare? Ja.

Jag får seriöst fullständig spunk på det här. Och sen kommer en bra dag igen och jag får dåligt samvete.

Mobillös i värmeböljan

Jag tror att det vore missvisande att blogga den här sommaren utan att över huvud taget kommentera värmen. Det är varmt. Nåt så in i norden ohemult varmt är vad det är. Senast det regnade något så när var på midsommarafton (!) och innan dess var det förutom någon enstaka pytteskur knappt värd namnet typ högsommar från ca mitten av maj. Det var trevligt i början, men nu är det bara plågsamt. Ventilationen i radhuset är nästintill obefintlig och pga mygg vill jag inte öppna alla fönster på vid gavel på kvällarna. Vi har ytterdörren öppen så mycket vi kan, svettas i köket, sover utan täcken och i minimal beklädnad. Emil brände fötterna i helgen när han gick ut barfota på trappen på eftermiddagen. Gräsmattan är genomgul (jag kan inte med att vattna den när det är uttalad vattenbrist i länet) och rabatterna hängiga på gränsen till nedvissnade. Vi har förlorat timjanplantan bland kryddorna (men rosmarin mår prima, thanks for asking) och både mynta, koriander och basilika mår tämligen sådär. Persiljan har vissnat ner men kommit tillbaka. Håller tummarna att min sparsamma vattning räcker hela vägen tills det regnar nästa gång. Majoriteten av frågorna från allmänheten på jobbet handlar om eldningsförbudet som kom, gick och kom igen. Media rapporterar om att bönderna tvingas nödslakta djur för att det inte kommer finnas foder till besättningarna i vinter, pga sommartorkan... Jag kan inte påminna mig om att jag någonsin har varit med om något liknande (fast det var ju finare somrar när man var liten, som man minns det...).

Jag hanterar som bekant inte värme så bra. Jag får klaustrofobi av att svetten rinner och ingen svalka går att få, blir grinig intill gråtfärdighet och får ännu kortare stubin än vanligt. Det finns en ljuspunkt: poolen. Den är numera invigd och använd med regelbundenhet. Eftersom värmeaggregatet har visat sig opålitligt (det blev så varmt att etiketten krullade sig när vi testade första gången, och dessutom måste den köra typ 4 timmar för att komma upp en grad) kör vi ouppvärmd pool. Av någon outgrundlig anledning stannar den på cirkus 20 grader. Det är badbart, men kallt. Första gången var det lite lätt plågsamt, nu doppar jag mig på rekordtid och ligger gärna i en stund eftersom det är det enda sättet att bli genomsval.... Så ohyggligt obeskrivligt skönt och enda sättet för mig att bli människa igen under eller efter en varm dag! Meckigt att ha med Emil dock, helt omöjligt när man är själv. Tur att Hökarängsbadet finns också. Lite mer barnvänligt :)

Men det var ju det här med "mobillös" också. I fredags lyfte jag för dåligt på fötterna och dråsade i backen över en trottoarkant. Väldigt beskedligt när det gäller mig själv - har ett blåmärke på knät, ett slitet jeansknä och mikroskopiskt skrapsår på handflatan - men mobilen blev helkvaddad. Den går igång som den ska, men displayen har fått dåndimpen med färgerna och reagerar inte alls på touch så det går varken att logga in eller svara på samtal (om man inte har handsfree:n ikopplad). Jag klarade mig riktigt bra utan mobil hela helgen, men inför vardag och jobb var det bara att inse att det inte går att vara utan. Jag kunde inte ens ställa en väckarklocka liksom. Så det blev mobilsemester i två dagar och imorse fick jag låna Johannes gamla LG-mobil. Den är alldeles för stor, har dålig kamera och det är förvånansvärt irriterande att behöva installera appar och grejer lite tillfälligt - jag måste ju köpa ny mobil, så är det bara. Och det är ju bara i väntan på den som jag måste använda den här. Alltså ett minimum av anpassning, allt annat är slöseri med tid. Jag tackar min lyckliga stjärna att jag hade OneDrive installerad och uppdaterad på gamla telefonen. Det innebär att det enda jag förlorar som inte är ersättningsbart (typ som kontakter) är mina små anteckningar. Alla bilder och filmer ligger redan "i molnet".

Jag har bestämt mig för att slå på stort som omväxling. Jag har ju varit avundsjuk på Johannes mobilkamera ända sedan han skaffade sin nya iPhone X och vill jag ha sån kaliber (lika bra, om det nu ändå måste till att skaffa nytt) så blir det dyrare än jag är van vid att lägga på teknik. I kombination med ett nytt Comviq-abonnemang står det egentligen mellan tre, möjligen fyra, alternativ:

- iPhone X. Konstigt vore det väl annars. Nackdel är definitivt priset och till viss del storlek. Fördel är kamera och säkerhet.
-Sony Xperia XZ2 compact. Fördel är storleken och priset. Nackdelen är dels kameran generellt men framförallt selfiekameran som får bottenbetyg i recensionerna.
-Huawei P20. Nackdel är främst säkerhet men också lite pris. Pro-varianten är månadens mobil på Comviqs hemsida men den är så stor att jag inte når back-knappen och så kan vi bara inte ha det. P20 är dyrare trots att Pro är en större men framförallt bättre mobil. Fördel är kameran dock. Stor fördel.
-Eventuellt någon Galaxy, om jag kan hitta nån med dubbla frontkameror som inte är plus-size.

Jag tycker det är svårt. Dels för att det börjar bli svårt att hitta en mobil för oss med lite mindre händer och dels för att jag tycker det är förjävla dyrt med 600 kr i månaden för ett abonnemang med avbetalning. Särskilt när man kommer från 250 kr/månad.

Suck och pust. Måste nog jobba lite också...

16 år

Lika många år som jag hade levt när jag blev tillsammans med någon första gången, lika länge har nu jag och Johannes varit ihop. Det känns oväntat, hemtamt, konstigt, självklart och liksom lite imponerande på en och samma gång :) Eftersom vi hade dejt i förra veckan blir det nog inget större firande men jag tänkte jag ska köpa en blomma till honom efter jobbet i alla fall. Man behöver lite vardagsromantik under alla omständigheter och kanske i synnerhet när allt inte är på topp.

Igår var det varmt och jag var jätteemlig. Eva hade Emil på Skansen hela dagen så jag hade tänkt ta mig ett dopp i poolen innan dom kom hem, men det hann jag inte och duschen jag tog sen gav inte lika stor effekt även om det var skönt att få raka benen. Emligheten hade en given anledning (inledande mens) och det slutade med att jag röjde köket (HALLELUJA för vår nya lilla bänkdiskmaskin!) och plockade undan och sen smörjde in hela mig med myggmedel och gick ut och umgicks med vinbärsbusken en stund. Makalöst mycket bär har den och även om mitt försök till svartvinbärsgelé i förra veckan blev totalt misslyckat så blev röda vinbärscurden jag gav mig på häromdagen riktigt bra. Nästa gång ska jag testa ett recept utan maizena. Igår bakade jag en vinbärskaka som ska in i frysen. Fyra till ska det bli har jag tänkt, det är inte så dumt att ha hembakt i frysen faktiskt. Och det går fort som attan med ett fyra-ingrediensers-recept!

Idag har jag varit hos sjukgymnasten också. Nu tar vi omtag på rehabiliteringen som ju av förklarliga skäl (bland annat dålig självdisciplin) har slutat existera sedan maj. Ledordet är ENKELT och temat "träningen som räknas är den som blir av". Med andra ord enkla övningar som jag kan göra utan massa redskap, som är lätt att göra exempelvis på jobbet och som ska stärka upp och förebygga problem i såväl rygg som fotleder/knän. Tanken är just att jag ska göra majoriteten av dom på jobbet på veckorna och sen vila på helgerna. Jag tror att det blir bra. Hon är väldigt förstående, ibland kanske lite väl mycket, för att livet liksom kommer emellan och allt inte alltid blir som man planerar. Men det är iofs skönt att komma dit och få beröm för det man har gjort istället för bannor för det man inte gjort.

Igår och idag har jag även tagit tag i det här med fakturan från elektrikern. Vi var missnöjda för att det blev nästan dubbelt så mycket som det överenskomna takpriset, och för att vi tyckte att antalet uttag på fakturan inte stämde med det som faktiskt sitter på plats i väggen osv. Jag tycker ju att det är enormt obehagligt med potentiella konfliktsamtal på telefon så jag har dragit på det, men han var trevlig och tog på stort allvar att fakturan inte stämde. Vi skulle höras igen idag när han hade kollat upp det hela lite mer och snackat med sin kille osv. Imorse gjorde jag min läxa och kom fram till att fakturan visst stämde. Pinsamt. Så det var bara att ringa upp och be om ursäkt och säga att vi betalar under dagen. Han blev positivt överaskad och vi pratade lite om hur det kom sig att det blev så felberäknat. I slutändan kom vi skrattande fram till att jag kanske ska spela lite dummare och inte lika påläst nästa gång, så att det blir ett platsbesök. Sedan strök han 850 kr från fakturan "så har vi båda lärt oss något av det här" :) Det är service mind, det.

Åter

Jag är tillbaka på jobbet. Det känns inte som att jag har varit ledig i 3½ vecka utan snarare som att det blir lite semester att inte behöva vara hemma hela tiden.

Den här veckan och halva nästa har jag Ulrika och diverse andra personer med mig, sen blir jag nästintill ensam juli ut. Vi processkartlägger, stångas med envisa registratorer med attitydproblem, gör jobbiga utlämnanden och börjar få ordning på vårt nya kontor. Jag har ju nämligen flyttat bort mitt fina jättekontor med det fantastiska fönstret, till det stora rummet längst ner i korridoren på samma plan. Två fönster åt samma håll som tidigare men lite längre bort från den struliga registraturen, och så har vi flyttat ihop - Ulrika och jag. Planeringen har pågått länge men själva flytten gick när jag hade gått på semester så det är fortfarande ganska nytt för mig. Det börjar bli riktigt riktigt bra! Och bättre kommer det bli. Imorgon kommer våra garderober och så ska vi få hjälp att sätta upp whiteboardtavlan som vi har norpat. Då kan vi packa upp sista flyttkartongen och sen är det bara pyttepill kvar. Typ ta ned gardinen, plantera om gullrankan, hitta en rejäl tavla till ena väggen och montera upp kabelrännor och skärmar/anslagstavlor bak på skrivborden. Vi hittade fyra stycken jättefina bortglömda inramade fåglar uppe på vinden som vi norpade och satte upp. Kontorsdjungeln är på plats. All is well and almost done :)

Jag ser inte fram emot att vara registrator i typ en månad, men jag har intressanta saker att fundera på. Jag har fått frågan om jag skulle kunna tänka mig att ta över arbetsledaransvaret för kansliet i höst. Kanslichefen har för mycket på sitt bord och även om hon behåller personalansvaret, budgetarbetet och det tråkiga administrativa så skulle jag i sånt fall arbetsleda det dagliga arbetet, med henne som stöd då, och med en höjd lön. Jag kan inte säga att jag trivs med ledarskap direkt, men det känns som att den här chansen (och även ökad inkomst) är lite för bra för att tacka nej till. Om jag någonsin skulle vilja testa chefskapet så kan jag knappast få en bättre övningsarena än här. Jag har väl mer eller mindre bestämt mig för att tacka ja, men träffar inte chefen förrän efter semestrarna så det är varken officiellt eller bestämt ännu.

Igår var Johannes, mamma och Emil ute på Tyresta slott på eftermiddagen. Jag fick nöja mig med jättefina bilder. Sen drack vi bubbel efter att Emil hade somnat, och firade att Johannes kommit igång med dialysen och dessutom lyckats landa ett nytt jobb på Riksrevisionen med start i September, samt att jag typ har fått löfte om befordran. Så mitt i allt det träliga och jobbiga finns det ändå ljuspunkter!

Ikväll har jag fått permission, jag ska på aw med jobbet och sen gå på bio med min före detta kollega som bor i samma samfällighet som vi gör nu. Innan dess, om knappt en timme, är det tårta för en kollega som ska sluta. Trist anledning men tårta piggar alltid upp! Och imorgon ska Johannes och jag gå på dejt, äta middag efter jobbet och gå på bio (!) medan mamma och Frida tar hand om Emil. Eftersom vi firar 12 juli och årsdag nästa vecka tänker jag att det är jubileumsdejt. Mysigt ska det bli!

Komplikationer och ändrade planer

I torsdags skulle Johannes till läkaren på PD-mottagningen i Solna för att följa upp kateterinsttningen och utvärdera sitt behov av dialys. Jag och Emil följde med som sällskap och moraliskt stöd. Vi träffade en ST-läkare som såg ut ungefär som Keanu Reeves och fick klart att påbörja dialys dagen efter. Sen träffade vi en dialyssköterska som skulle teststpola katetern så att den funkade, och johannes fick sin första lilla dos dialysvätska i bukhålan. När testet var klart skulle vi åka hem, men lagom tills vi kom ut på parkeringen fick johannes så fruktansvärt ont att han nästan höll på att svimma! Det stod ganska klart att han inte skulle köra bil i det tillståndet och eftersom han har haft rätt rejält ont de senaste veckorna men inte på det här viset, så ringde han till PD-mottagningen (som inte svarade pga lunch) och talade om vad som hänt. Jag fick köra hemåt med honom som navigatör. Det var ganska jobbigt, man måste åka i tunnlarna under stan och det var rätt mycket trafik.

Lagom tills vi började närma oss Globen ringde dom upp från PD-mottagningen och sa åt oss att komma tillbaka. Så himla störande! Om dom bara hade svarat från första början så hade vi (jag) sluppit köra i onödan! När vi väl kom tillbaks kunde johannes inte ens ta sig upp för de tre trappstege till entrén. Eftersom Emil sov i bilen sprang jag upp till mottagningen och bad dom komma ner med en rullstol. Sen var det undersökningar och samtal och jag hade inget att göra så jag och Emil (som sov i vagnen) satte oss och åt lunch på den lilla lunchrestaurangen. Väldigt otillfredsställande sak att göra, men sköterskorna skickade mer eller mindre iväg mig medan alla jobbade med johannes.

För att göra en lång historia lite kortare så har det konstaterats att johannes har ett bråck, som gör att dialysvätskan hamnar där den inte ska med fruktansvärd smärta till följd. Det är medicinskt helt ofarligt men det gör ohyggligt ont. Det innebär att han inte kan få påsdialys som det var tänkt, utan istället fick han vårdplats i huddinge och blev inlagd i torsdags eftermiddag. Jag körde honom till huddinge i vår bil och sen körde jag bilen hem igen. Sån galen tur att Frida och jag har övat på den vägen. Annars hade bilen fortfarande stått i Solna.

Dom har lite akut satt nya katetrar på Johannes eftersom han är så dålig och igår fick han sin första bloddialys istället. Han var ganska deppig innan, eftersom bloddialys är något helt annat än påsdialys, inte alls lika flexibelt och kräver tätare besök på sjukhuset vilket såklart påverkar jobbmöjligheterna osv. Det går dock att åtgärda det där bråcket, och det är nu den nya planen. Åtgärda bråck, läkningstid, sedan påsdialys som vi hade tänkt från första början. Men det är nog sannolikt så att han kommer få gå med bloddialys tre gånger i veckan i ett par månader åtminstone.

Vi åkte dit och hälsade på honom igår eftermiddag. Eva hade varit här sedan morgonen eftersom jag var inbokad på informationsbesök (äntligen!) i Solna. Hos samme Keanu Reeves som vi träffade igår, faktiskt. Så efter att jag kommit tillbaka och Emil sovit lunch tog vi bilen till Huddinge alla tre. Jag höll på att få psykbryt på babytalkströmmen från baksätet, men vi överlevde.

(Parantes: smaka på den. "Vi tog bilen till Huddinge". Jag har nog sällan känt mig så vuxen som när jag körde hem oss i torsdags och bestämde mig för att låta Emil leka av sig lite i Farsta innan vi gick hela vägen hem. Och sedan igår, tog vi bilen och hälsade på Johannes. Det är fortfarande jättejobbigt att sätta mig i bilen och det är jobbigt med annan trafik och att köra till ställen jag inte varit på förut, men till någon liten del har jag ändå börjat använda bilen... Slut parantes)

När vi kom dit satt johannes mitt i dialysen. Uppkopplad till en stor maskin som driver runt blodet och renar det åt honom. Eftersom Eva var med kunde hon ta Emil på en liten promenad så att vi kunde prata lite mer som vanligt, Johannes och jag. Det var värt allt babytalk i världen att få lov att prata som två vuxna utan att behöva ha hela uppmärksamheten på Emil under tiden.

Egentligen ska han ju inte känna av dialysen förrän efter någon vecka eller två, särskilt eftersom man börjar lite försiktigt för att kroppen ska få tid att vänja sig vid förändringen. Men efteråt märkte jag så himla stor skillnad! Han var piggare, gladare och på det stora hela så mycket mer tillfreds. Plus att han fick veta att han nu ska äta proteinrik kost istället för proteinreducerad, så han kunde smälla i sig en ordentlig middag för första gången på riktigt länge. Så trots att det här ställer till det en del för johannes i planering med jobb, och för oss med tanke på Emilpassning osv, så kan jag inte låta bli att vara glad för hans skull att dialysen äntligen är igång! Och för min.

Förhoppningsvis får han komma hem idag. Förhoppningsvis kör någon annan (läs Jukka). Ikväll kommer mamma igen. Det ska bli så himla skönt. Så idag ska Emil och jag preppa lite här hemma, så att det blir lite mer hemtrevligt i "mammas rum" på övervåningen. Därför sitter vi nu och väntar på att det ska öppna i Farsta C. Jag är trött. Emil är rastlös. Det börjar bli dags att gå.

Sken-njursvikt?

Nu blir det mera klagosång. Vi är två fallna hjältar som går runt här hemma. Johannes av naturliga skäl, och jag eftersom jag dels är fullständigt mörbultad av mina två naprapatbesök (som jag egentligen inte tyckte mig ha råd med men önskat resultat blev i alla fall uppnått, jag har inte längre lika ont i axlarna) och dels lyckades bli matförgiftad i söndags och det är fortfarande inte bra. Det hela är faktiskt något av ett mysterium. Jag åt samma sak som alla andra och eftersom det är jag som har plåtmagen i familjen är det typ omöjligt att dom andra inte skulle ha reagerat om något var så dåligt att jag blev kass. Men ingen annan har känt nåt. Själv fick jag jättefrossa och världens illamående på kvällen, gick och la mig tidigt med hink nära sängen men behövde i slutändan inte använda den även om det inte kan ha varit långt borta. Sen var jag högst halvdan i måndags - matt i kroppen och med ett illamående som kom och gick hela dagen. Och så har det fortsatt. Det har blivit marginellt bättre för varje dag men faktum är att jag fortfarande skiter vatten, inte har någon matlust, känner mig allmänt uppsvullen och mår illa från och till hela dagarna. Dessutom är orken på noll. Jag har faktiskt aldrig varit med om något liknande. Inte sedan jag var gravid med Emil, under andra halvan av första trimestern, då mådde jag så här en period (minus rännskita). Men eftersom jag hade mens för en vecka sen känns det rätt osannolikt att det skulle vara av den anledningen. Johannes skojade förut och sa att det är snällt att jag är sken-njursviktig i sympati med honom... :) Lite kul ändå. Fast ändå inte liksom.

Mamma åkte hem igen i tisdags. Jag vet faktiskt inte hur vi skulle ha klarat oss utan henne de två sista dagarna när både jag och Johannes var dåliga. Hon är så himla bra med Emil, och hon hjälper oombedd till med både handling, matlagning och disk. Hon hittar på små egna projekt och sprider allmänt gott humör omkring sig. Jag har inte ork att hålla efter köket som hon har gjort och det stör mig jättemycket för jag gillar verkligen när det inte står disk från gårdagen och är grejer överallt och skit på golvet runt matbordet. Plus att hon orkar lyssna när jag klagar och alltid har något positivt att säga. Jag saknar mamma!

Just nu känns det inte som någon semester. Jag orkar inte göra det jag skulle vilja göra med Emil, jag orkar inte göra några små projekt hemma - varesig pyssel eller fix, det tar alla mina krafter bara att sköta hushållet till ett minimum och det gör mig nedstämd. Samtidigt försöker jag vara realistisk och särskilt när Johannes har dåligt samvete för att min semester går åt till detta är det lätt att vara storsint mot både honom och mig själv. Det här är läget just nu och det är lågvattenmärket. Det kan inte bli sämre, bara bättre, vi måste bara hålla ut i några veckor till. Det fixar vi! Ingen har sagt att det skulle bli lätt...

Men idag när Emil sov hade vi åtminstone ett sånt där bra och roligt samtal som vi brukade ha förr. Det var skönt. Vi låg på den utbäddade soffan båda två (johannes sover i vardagsrummet medan operationssåret läker eftersom Emil sover rätt spretigt och vildsint) och pratade om allt möjligt, skrattade och bara hade det allmänt bra. Det behövs ibland! Idag blev jag påmind om hur det var innan allt blev som det blev, och att det faktiskt kommer bli så igen. Tack för det älskling!

Högt och lågt

Johannes ligger inne på sjukhuset sedan i torsdags. Katetern/infarten är satt och verkar läka på, men hans kaliumvärde pep iväg och har inte velat gå ner och eftersom det är skadligt för hjärtat med för högt kalium har dom hållt kvar honom för observation. Det känns sådär. Skönt att han hålls under uppsikt eftersom man inte kan mäta eller känna av kalium hemma, men så himla tråkigt att han ska behöva ligga där när han i övrigt känner sig pigg efter omständigheterna. Han ser väldigt blek och skör ut när vi hälsar på (det har vi gjort varje dag). Emil märker såklart att det är något som inte är som vanligt och är extra mammig och ammar mycket mer än han brukar. Jag är glad att jag har semester även om det än så länge mest känns som en förlängd helg.

Mamma är här och håller oss sällskap. Tanken var att hon skulle hjälpa till när Johannes kom hem, men hon kan bara stanna till tisdag och det har ändå varit hemskt skönt att ha hjälp med Emil och allt annat trots att  johannes inte varit hemma. Finaste mamma! Jag är ju inte direkt i föräldraledighetsmode just nu. Inte ännu i alla fall.

Emil har börjat vara gosig mot både mamma och Frida de senaste dagarna vilket är jättefint att se. Han har till och med varit mer gosig mot mig, även utan att amma. Vi hade en olycka i torsdags kväll. Jag (fast egentligen Frida) bestämde mig för att övningsköra till Huddinge sjukhus eftersom jag hade så himla dåligt samvete för att jag inte kunde köra hem bilen så att Johannes blev tvungen att åka dit kommunalt. Har sällan känt mig så usel faktiskt.. :( Tänkte att jag åtminstone skulle kunna åka och hämta honom efteråt. Och det gick bra att köra! Jag använde GPS:en och tog inte hjälp av Frida alls typ. Vi körde efter middagen och det var inte mycket trafik. Enda nackdelen var att Emil somnade på vägen tillbaka. Det hade ju inte varit hela världen om det inte varit för att han vaknade när vi skulle göra transfer. Han var törstig och drack vatten, sen drack han nästan hela vällingflaskan och sen ammade han en bra stund. Till slut var han på väg att komma till ro, och då kräktes han. Över halva sängen och halva mig (men inte en droppe på sig själv)! Det var typ bara vätska så jag tror bara att magen var för full, men obehagligt var det ju ändå. Det var bara att ta av mig kläderna, skölja av mig och lägga kläder och sängkläder i tvätten. Skrubba bäddmadrassöverdrag och sen till slut göra någon slags provisorisk bäddning. Då var han ju klarvaken, stackaren, så då blev det att han fick leka tills han blev trött igen. Lilla plutten. Sen kväll blev det.

Sen har vi firat två 30-årsjubilarer, Söderbergs Emelie i fredags och Anne som jag dansar med igår. Båda i Gröndal :) Det har varit jättekul och Emil har fått träffa lite folk, lekt med sand och stenar och ballonger och charmat sällskapet som vanligt. I fredags blev det lite sen läggning för Emil igen, om än inte fullt lika sen som kvällen innan, men igår fick jag till det i normal läggningstid igen. Har lite dåligt samvete, men det är som det är och nu är vi någorlunda i fas igen.

En störande grej är att jag verkar ha fått någon slags låsning i nacken. Det började med att jag sov på nåt vis som min vänstra axel inte trivdes med. Min gissning är att jag sov på Johannes medelhårda sida i sängen och med hans lite högre kudde. Hade riktigt ont i axeln igår. Så idag vaknade jag med ont på båda sidorna och dessutom en knepig smärta när jag sväljer, liksom "mitt bakpå". Det enda jag kan komma på att det liknar var senast jag hade en låsning i bröstryggen. Det var några år sedan och jag minns att den gav med sig av sig själv efter några dagar, men jag försöker ändå värmebehandla med vetekudde, göra rörlighetsövningar och trycka med tennisboll. Ont gör det. Hoppas verkligen det släpper snart.

En annan grej som hänt i veckan är att jag i onsdags var på det efterlängtade kuratorsamtalet med samma kille som johannes har pratat med via njurmedicinska kliniken. Det var typ fjärde försöket, han har ombokat tre gånger och jag har missat en. Jag har ju känt att jag har blivit borttappad och inte får någon information alls, och det känner jag väl egentligen fortfarande men jag fick gråtit lite och ventilerat en del som jag samlat på mig. Fick väl ingen superconnection med kuratorn men tillräckligt för att det ska kännas som värt att gå tillbaka. Dock gick han på semester i fredags och är tillbaka först om tre veckor så det är så lång tid det dröjer tills nästa gång. Han ville också boka in ett samtal med sköterska på njurmedicinska, utan johannes, så att jag skulle kunna få en del av den informationen jag känt att jag saknat - och en möjlighet att ställa frågor. Det lät jättebra tills han hörde av sig igen och förklarade att Johannes pga GDPR måste höra av sig till dom och ge sitt medgivande för att vi över huvud taget ska kunna diskutera hans sjukdom, behandling osv. Så jävla drygt. Undrar om det hade varit likadant om vi varit gifta? Hur som helst hade johannes så mycket annat att fundera på att det inte riktigt blev av och därför blir det nog inget besök tidigt i den kommande veckan som var planen från början. Vi får väl se hur det går...

Och mitt i allt detta njuter jag av att få vara hemma med Emil och över att ha en trädgård. Varannan dag får vi en ca två handfullar stor skörd med jordgubbar som smakar himmelskt. På eftermiddagarna sitter vi ofta en stund ute på altanen och hänger, mamma lapar sol och jag sitter i skuggan. Frida också, när hon är med. Emil springer runt och plockar blommor och stenar och pinnar och gräs och känner på grinden lite då och då ifall den kanske är öppen så man kan smita ut. Fullständigt kopiösa mängder vinbär och äpplen är på väg, och även krusbär finns en hel del. Vi tror att trädet på gaveln är ett plommonträd. Det ser ut som att det är plommon på väg, men inte fullt så många kart som på äppelträdet. Poolen är igångsatt och alla halter verkar någorlunda okej, så den behöver invigas. Det har varit varmt och soligt och högsommarväder i typ 6 veckor och knappt kommit något regn alls, så vi har fått vattna en del. Är måttligt mycket kompis med vattenslangen, men tillräckligt för att gräsmattan bara ska vara gulfläckig och inte gul rakt igenom..

Jag försöker boka in lite besök nu i veckorna som kommer, eftersom vi ju kommer hålla oss på hemmaplan men gärna vill träffa folk. Jag hoppas verkligen att vi ska stå ut med varandra i sommar och om vi inte kan byta miljö så lätt, så kan vi åtminstone omge oss med skönt folk som piggar upp! :)

Det är dags.

Det är dags. Nu låser jag bloggen. För första gången sedan jag skapade den 2007 har jag bestämt mig för att inte hålla bloggen offentlig. Det har förstås med Hjärtats njurar att göra i första hand. Jag har alltid haft bloggen som en ventil i vardagen och har insett att jag behöver den mer än någonsin nu, men jag märker att drar mig för att skriva så privata saker öppet online. Även jag har tydligen en gräns.  Tidigare har jag kunnat lösa det med att skriva utkast ibland och helt enkelt bara inte publicera dem, men eftersom jag nu vet att jag kan göra om bloggen till bok med alla publicerade inlägg och jag inbillar mig att det kanske kan vara intressant att kunna gå tillbaka och se hur jag mådde och vad jag tänkte under den här perioden, så väljer jag att låsa bloggen. Folk som vill läsa får helt enkelt skicka ett mail.
-----------------------------------
Idag är en dålig dag. Efter en intensiv och alldeles för varm helg, där jag mest fick påbörjat en del grejer men knappast avslutat något alls, hade jag en usel morgon i morse.

Emil vaknade för ovanlighetens skull av min klocka så jag snoozade en stund och ammade lite, men han somnade inte om och till slut var jag tvungen att gå upp. Det var inte populärt. Hjärtat vaknade (som vanligt) på dåligt humör, Emil sprang runt och ylade och grät och var mammig och det tog lång tid för mig att göra mig i ordning. Jag nästan såg hur Hjärtats stubin blev kortare och kortare och ungefär när jag började bli redo att gå ut genom dörren fick han nog och fräste på Emil som såklart blev ännu ledsnare. Sen hittade hjärtat en fästing på sig som han ville ta innan jag gick, så det blev ytterligare fördröjning. Det är aldrig roligt att gå hemifrån när Emil är ledsen, ännu mindre när Hjärtat är på dåligt humör. När jag väl kom ut genom dörren hann jag gå ungefär 20 meter innan jag kom på att jag skulle varit i Huddinge för kuratorsamtal kl 8. Jag har verkligen sett fram emot det men det gick ju inte att rädda så jag fick sms:a kuratorn och håller nu som bäst på att omboka. När jag satt på tunnelbanan insåg jag att jag hade glömt matlådan. När jag kom till jobbet var det första som hände att jag läste ett mail från en enhetschef som i ganska skarpa ordalag påtalade att jag bett om för mycket hjälp från hennes medarbetare för utlämnanden. Okej, kanske inte ordagrannt, men andemeningen var ungefär den. Sedan satt jag på ett möte med en person som är jättesvår, hon riktigt utstrålar att hon inte tycker att jag och min kollega kan utföra vårt jobb med processkartläggningen. Det är som att vi pratar olika språk och även på en bra dag är det vanligen stor frustration inblandad. Idag är en dålig dag och det här mötet var inget undantag direkt. Herregud. Till råga på allt är registratorn sjukskriven sedan förra veckan och ingen har egentligen tid att göra hennes jobb men det måste ju göras ändå.

Så jag och kollegan U bestämde oss för att gå ner och äta lite extra god lunch och köpa godis till eftermiddagen, och nu ska jag strax jobba ett tag igen. Ett möte till om en timme. Slutspurt på processkartläggningen.

Tur att jag sjöng lite för lillasysterkanin på hennes födelsedagsmorgon (saffransvulkan med strössel och en liten blombukett från trädgården lyckades jag åstadkomma!). Och tur att imorgon är sista veckan innan första semestern. Och på onsdag får vi miljöombyte och åker till Gdansk. Det kommer bli bra det här. Det kommer bli bra det här. Det kommer bli bra det här.