Som vanligt

Jag har långsamt blivit friskare efter Megaförkylningen för snart en månad sen. Tröttheten börjar gå över, tror jag. Känner fortfarande av musklerna runt revbenen, särskilt när jag ligger ner oavsett ställning eller hostar/nyser, men i övrigt börjar jag känna mig lite mer som vanligt igen. Idag gör jag ett försök med 5:2 igen och ser hur det går. Jag har ju känt mig väldigt matt när jag varit hungrig vid några tillfällen de senaste veckorna så vi får se helt enkelt...

Den här helgen har varit fantastisk så till vida att den varit helt som vanligt. Som vanligt innan Emil kom. Det började med att jag faktiskt pysslade i torsdags och fredags kväll. En modifiering och en påbyggnad av det jättefina lilla ats-kostymsetet som Emil fick av Fia när han var några månader gammal. Ända sedan jag fick veta att en annan dansvän, Anna, var gravid har jag tänkt att det där setet måste få gå vidare så att det används lite till och när jag var på sy- och hantverksmässan tidigare i år köpte jag en liten stuvbit. Den blev ett par små pantaloons, så nu består kostymen av en liten väst, ett superfint litet tofsbälte och ett par brallor! Fullständigt urgulligt! 

I lördags var det nämligen födelsedagsfika hemma hos Anne och jag visste att Anna skulle komma dit. Anne fick en av mina övervintrade jordgubbsrevor och Anna fick den lilla kostymen. Den gjorde succé kan man lugnt säga. :) Emil och jag var där hela eftermiddagen och kom inte hem förrän det var dags att sova. Det var så himla mysigt och Emil hade sällskap av en treåring med en hög med bilar plus att han sprang runt och flirtade hej vilt. Dessutom fick vi fixat i trädgården på förmiddagen. Bästa lördagen på länge! 

Sen igår fick jag sova ända till klockan åtta (!). Vi hade lånat ut Emil till sin farmor efter lunch så att jag kunde gå på terminsavslutningsshowen hos Studiefrämjandet. Jag fick titta på dans och hänga med dansfolk i flera timmar och sen gick Johannes och jag och åt middag på restaurang utan barn. Inte så vanligt numera. Också en makalöst bra dag! 

Jag har tänkt mycket på det här med omställningen med att få barn de senaste dagarna och jag vet att en av dom jobbigare grejerna för mig är just att inte kunna göra allt jag vill på fritiden. Jag vill dansa mer, inte minst med Tiktaalik. Uppträda mer. Jag saknar lindyhopen med Johannes. Vill kunna gå på aw och spontanfika utan att behöva planera i flera veckor i förväg. Jobba över ett par timmar när det behövs. Vill kunna slappa på helgerna. Sova ikapp på söndagmorgnarnarna. Gå på dejt med Johannes när vi känner för det. Ha energi och tid att pyssla med alla små kreativa projekt som snurrar runt i huvudet på mig.

Jag ångrar aldrig, aldrig att vi fick Emil och jag vet att det är tillfälligt under småbarnsåren, men hur mysigt och roligt det än är med en pratglad, energisk och kärvänlig tvååring som vill ha och behöver uppmärksamhet i stort sett alla dygnets vakna timmar så finns det tillfällen när jag längtar tills han blir lite äldre. Säkert är det så också att jag känner av det extra mycket eftersom Johannes inte kunnat ta halva föräldraskapet på ett ganska bra tag. 

Därför är jag helt orimligt nöjd med helgen. Jag pysslade, gjorde lite i trädgården som jag tänkt på att jag borde, var jättesocial och fick lite dans till livs även om jag inte uppträdde själv, gick på minidejt med Johannes och fick faktiskt sovit ut bättre än på länge! Det jag inte har gjort är allt det andra. Det är skitigt som fan gör hemma och badrummet börjar bli riktigt äckligt. Disk står staplad i köket och alla tvättkorgar svämmar över. Skräp behöver slängas och mat behöver handlas. Vi har knappt lagat mat på hela helgen, utemat för hela slanten. 

Men det var det värt för att få känna sig som vanligt ett litet tag. Som kronan på verket och motvikt till den känslan hade vi missat att förskolan var stängd idag (jag har verkligen inte koll på läget längre), så jag tar en föräldradag med kort varsel eftersom Johannes faktiskt jobbar sin första dag efter transplantationen idag! Visserligen bara 9-13 men ändå. Sen ska vi hitta på nåt kul tillsammans i eftermiddag! Wish me luck med att hålla Emil sysselsatt fram till middagsvilan... 

Sjukdom, mer sjukdom, julklappsdate och Leksandsbesök

Påskdagens morgon (sön) vaknade jag med feber. Mådde riktigt pyton och insåg raskt att det går inte att ta hand om Emil hela dagen på det här viset, så jag lyckades leasa ut honom till Eva för dagen trots kort varsel. Tror att jag kanske gjorde samma sak på annandagen men jag minns ärligt talat inte. Jag hade hög feber i typ fyra dagar. Tappade i stort sett rösten och hostade en del. Eftersom Johannes inte borde uppsöka förskolan pga immunförsvaret så tog jag alvedon tidigt varje morgon och lagom när jag hade slutat svettas var det dags att stappla ner med Emil till förskolan. Sen stapplade jag upp igen och sov i fyra fem timmar innan jag petade i mig lite mat och sov tills det var dags för hämtning. Den behövde jag tack och lov inte göra själv någon gång men sen behövde ju någon vakta barnet medan maten lagades och det var lättare för mig att sitta på en filt i trädgården medan han spankulerade runt, än att laga middag. Ingen ork, ingen matlust, illamående pga tom mage mest hela tiden, inflammation i tandköttet som inte ville läka, röst värdig en finsk alkoholist (som Johannes uttryckte det)... Så höll det på. Och lagom till tisdagen gick vårt internet ner.

På onsdagen hade ingen som helst förbättring skett, så jag gick till vårdcentralen. Läkaren tvättade händerna frenetiskt och konstaterade virusinfektion - inget att göra förutom att vila. Jag hade hoppats att det skulle vara något som gick att behandla men det var det ju inte, så det var bara att gå hem och lida vidare. Fram emot helgen var det lite bättre, febern hade gått över i snor och sprängande bihålor istället. Hostan var ungefär konstant, likaså orkeslösheten och matlusten. Jag var hemma sjuk hela veckan och missade därmed för första gången (tror jag?) ett uppträdande på grund av sjukdom. Stackars Linda och Helen fick göra en oväntad duett istället för trio.

På lördagen hade vi bestämt sedan tidigare att Eva skulle ta Emil så att vi kunde gå på showen Art (Rheborg, Schyffert, Andersson i relationsdrama typ). Vi gick på dejt och käkade middag och hängde en stund hemma hos Sebbe i hans nya lägenhet och tittade på medan han packade upp. Sjukt skön eftermiddag/kväll, men det blev inte sent direkt.

Emil sov faktiskt över hos Eva, första natten själv någon annanstans! Det gick jättebra trots lite feber (och lika mycket krångel och logistik som vanligt från farmors sida). Stora killen!

Sen åkte vi på utflykt på söndagen och jag fick köpt en ny kindle because reasons, på måndagen vabbade jag pga lite söndagsfeber hos Emil (men behövde sova två gånger under dagen så det var tur att Johannes också var hemma). På tisdagen gick jag faktiskt till jobbet och lyckades få lite gjort (och äntligen dök reparatören upp så att vi fick internet igen!), sen var det första maj och sen hade jag tagit ut två dagars semester.

Anledningen till det var att vi skulle åka och hälsa på Pelle och Nathalie och barnen i deras nya hus i Insjön utanför Leksand! Vi tillbringade långhelgen där och hade det fint, med utflykter och spelkvällar och mycket barn i alla tänkbara åldrar. Någonstans på vägen (fredagen) hände något med min hosta. Snoret och bihålorna gav tillslut med sig, men antingen hostade jag sönder något längs med revbenen på vänster sida, eller så har jag fått en elak inflammation i mjukdelarna mellan revbenen för helvete va ont jag har haft sedan dess.

Igår och idag har jag jobbat men varit grymt trött och inte går det att dansa något heller när "revbenen" beter sig på det här viset. Jag tar min egenkväll idag ändå, because viktigt, men jag kommer inte kunna vara med på avslutningen.

Jag tycker det är dags att vara färdig nu. Jag vill bli frisk och pigg igen! Ju mer jag tänker på det och ju fler jag pratar med, desto mer undrar jag om det här effekterna av det senaste året som tar ut sin rätt. Johannes är äntligen näst intill frisk och som vanligt igen och jag känner inte längre att jag måste hålla ställningarna och göra allt. Kanske var det här kraschen som har väntat...? Om det är så, så hoppas jag innerligt att det inte blir värre än så här. Den som lever får se. Nästa vecka har jag första psykologsamtalet på vårdcentralen, vi får se vad hon säger. Håll tummarna för att det är en inflammation jag har i sidan, som läker ut fort. Jag hostade sönder muskler när jag gick i gymnasiet och det tog fan MÅNADER innan jag kunde röra mig obehindrat igen. Jag har inte tid med sånt trams!

Och apropå tid, så är det hög tid att gå och äta något inför dansen. Som jag ska gå och titta på även om jag inte kan vara med. Så det så.