Sjukdom, mer sjukdom, julklappsdate och Leksandsbesök

Påskdagens morgon (sön) vaknade jag med feber. Mådde riktigt pyton och insåg raskt att det går inte att ta hand om Emil hela dagen på det här viset, så jag lyckades leasa ut honom till Eva för dagen trots kort varsel. Tror att jag kanske gjorde samma sak på annandagen men jag minns ärligt talat inte. Jag hade hög feber i typ fyra dagar. Tappade i stort sett rösten och hostade en del. Eftersom Johannes inte borde uppsöka förskolan pga immunförsvaret så tog jag alvedon tidigt varje morgon och lagom när jag hade slutat svettas var det dags att stappla ner med Emil till förskolan. Sen stapplade jag upp igen och sov i fyra fem timmar innan jag petade i mig lite mat och sov tills det var dags för hämtning. Den behövde jag tack och lov inte göra själv någon gång men sen behövde ju någon vakta barnet medan maten lagades och det var lättare för mig att sitta på en filt i trädgården medan han spankulerade runt, än att laga middag. Ingen ork, ingen matlust, illamående pga tom mage mest hela tiden, inflammation i tandköttet som inte ville läka, röst värdig en finsk alkoholist (som Johannes uttryckte det)... Så höll det på. Och lagom till tisdagen gick vårt internet ner.

På onsdagen hade ingen som helst förbättring skett, så jag gick till vårdcentralen. Läkaren tvättade händerna frenetiskt och konstaterade virusinfektion - inget att göra förutom att vila. Jag hade hoppats att det skulle vara något som gick att behandla men det var det ju inte, så det var bara att gå hem och lida vidare. Fram emot helgen var det lite bättre, febern hade gått över i snor och sprängande bihålor istället. Hostan var ungefär konstant, likaså orkeslösheten och matlusten. Jag var hemma sjuk hela veckan och missade därmed för första gången (tror jag?) ett uppträdande på grund av sjukdom. Stackars Linda och Helen fick göra en oväntad duett istället för trio.

På lördagen hade vi bestämt sedan tidigare att Eva skulle ta Emil så att vi kunde gå på showen Art (Rheborg, Schyffert, Andersson i relationsdrama typ). Vi gick på dejt och käkade middag och hängde en stund hemma hos Sebbe i hans nya lägenhet och tittade på medan han packade upp. Sjukt skön eftermiddag/kväll, men det blev inte sent direkt.

Emil sov faktiskt över hos Eva, första natten själv någon annanstans! Det gick jättebra trots lite feber (och lika mycket krångel och logistik som vanligt från farmors sida). Stora killen!

Sen åkte vi på utflykt på söndagen och jag fick köpt en ny kindle because reasons, på måndagen vabbade jag pga lite söndagsfeber hos Emil (men behövde sova två gånger under dagen så det var tur att Johannes också var hemma). På tisdagen gick jag faktiskt till jobbet och lyckades få lite gjort (och äntligen dök reparatören upp så att vi fick internet igen!), sen var det första maj och sen hade jag tagit ut två dagars semester.

Anledningen till det var att vi skulle åka och hälsa på Pelle och Nathalie och barnen i deras nya hus i Insjön utanför Leksand! Vi tillbringade långhelgen där och hade det fint, med utflykter och spelkvällar och mycket barn i alla tänkbara åldrar. Någonstans på vägen (fredagen) hände något med min hosta. Snoret och bihålorna gav tillslut med sig, men antingen hostade jag sönder något längs med revbenen på vänster sida, eller så har jag fått en elak inflammation i mjukdelarna mellan revbenen för helvete va ont jag har haft sedan dess.

Igår och idag har jag jobbat men varit grymt trött och inte går det att dansa något heller när "revbenen" beter sig på det här viset. Jag tar min egenkväll idag ändå, because viktigt, men jag kommer inte kunna vara med på avslutningen.

Jag tycker det är dags att vara färdig nu. Jag vill bli frisk och pigg igen! Ju mer jag tänker på det och ju fler jag pratar med, desto mer undrar jag om det här effekterna av det senaste året som tar ut sin rätt. Johannes är äntligen näst intill frisk och som vanligt igen och jag känner inte längre att jag måste hålla ställningarna och göra allt. Kanske var det här kraschen som har väntat...? Om det är så, så hoppas jag innerligt att det inte blir värre än så här. Den som lever får se. Nästa vecka har jag första psykologsamtalet på vårdcentralen, vi får se vad hon säger. Håll tummarna för att det är en inflammation jag har i sidan, som läker ut fort. Jag hostade sönder muskler när jag gick i gymnasiet och det tog fan MÅNADER innan jag kunde röra mig obehindrat igen. Jag har inte tid med sånt trams!

Och apropå tid, så är det hög tid att gå och äta något inför dansen. Som jag ska gå och titta på även om jag inte kan vara med. Så det så.