Min laptop är vad man skulle kunna kalla en trotjänare. Jag fick den ett halvår efter min 25:årsdag (bästa födelsedagspresenten ever - tack hjärtat!) och sju år senare funkar den fortfarande, till och med utan sladd i typ 45 minuter. Men. Den sjunger helt klart på sista versen. Den är inte så snabb, den fixar typ inte att spela något annat än Heartstone på, hårddisken är nästan full, nätverkskortet är inte så jättebra så jag har aldrig full mottagning på det trådlösa trots att routern står mitt i lägenheten, skärmen är lite sladdrig, det dröjer garanterat inte länge innan jag blir tvungen att alltid köra med sladd pga batteriets ålder, den blir väldigt varm (skulle säkert må bra av en städning på insidan) osv osv osv.
Dessutom är den typ 7 år gammal. Sa jag det?
Så vi kan väl säga att jag har gått i köpetankar ett tag, men har haft bättre saker att lägga pengar på. Dock fick jag veta att jag kommer få rejält tillbaka på skatten i juni (vore kanske bra att komma ihåg att skattejämka nån gång..). Och nu råkar hjärtat sitta hemma sjuk och har tråkigt, så igår gjorde han en laptop-research för min räkning.
Det jag vill ha ut av en ny laptop (stationär är inget alternativ) är dels att den inte är större och tyngre än den gamla, har bättre nätverk och batteri, och så vill jag gärna kunna spela nåt lite mer avancerat. Jag kommer fortfarande använda den mest för att surfa, skriva och kolla på film/serier på, så det är ingen regelrätt speldator jag är ute efter. Men en uppgradering, helt enkelt, som ändå går att spela på.
Hjärtat har rätt bra koll på datorer och jag har stort förtroende för hans åsikter i frågan. Det lutar åt en HP Envy 15-ae 102 no, där planen är att vi (hjärtat) petar in min SSD. Envyn har inga lysande recensioner men kallas allmänt för en jack-of-all-trades, det är förhållandevis mycket dator för pengarna och just nu är det dessutom påskrea med 2000 kr rabatt. Tills kl 17 idag.
VARFÖR ÄR DET SÅ SVÅRT ATT BARA TA ETT BESLUT?!
För mig som inte är särskilt teknikintresserad eller datorkunnig är det ganska korta för- och nackdelslistor.
Pro's:
-ganska snygg
-inom budget och dessutom rabatt
-onekligen en uppdatering
-väger bara 2,4 kg
Con's:
-1 tum större skärm, dvs snäppet större än min gamla
-de få recensioner jag hittat för specifikt den här modellen är inte imponerade av touchpaden
-onödigt med jättehögtalarsystem i en laptop?! (men det är ju inte valbart..)
-måste bestämma mig snabbt
-onlinebutiken har extremt varierande betyg och supporten verkar halvdan
Hjärtat, tekniknördskompisen, lillasyster och systemvetarstudenten säger go for it. Hur kommer det sig att det blir så mycket svårare bara för att man inte får lov att vela ett tag..? Suck!
torsdag, mars 31, 2016
torsdag, mars 17, 2016
Island i bilder (urval!)
Dag 2
Dag 3
Dag 4
Jag saknar Island. Mitt spirit home. Vill tillbaka. Vill rida mer. Vill se det på sommaren igen. Osv osv osv...
måndag, mars 14, 2016
Funderingar och filosoferingar och Natten
Det är mycket som har hänt. Egentligen borde det ha kommit ett bildinlägg från Island och ytterligare ett resereportage från Hawaii. Det kommer. Men det är så knepigt att göra bildinlägg från mobilen och med tanke på hur ofta jag lägger över bilder på datorn och sen bloggar från datorn så.. ja. Risken är att det dröjer. Men det kommer!
Den här gången tänkte jag faktiskt filosofera om något helt annat. Helgen har varit intensiv, to say the least. Det började med the Bizarre Star Bazaar och/eller Urban Burn i fredags kväll. Jag hade lovat att vara med och uppträda med lite dans på vad som skulle visa sig vara en av dom knäppaste och samtidigt roligaste festivalerna jag någonsin besökt. En alldeles galen och underbar plats med ballaste discokulan jag någonsin sett och en unfathomable mängd människor iklädda tights, glitter och capes. Mycket kramar, mycket kreativitet, mycket LED-lampor och -ljusslingor, mycket psykedelisk musik och mycket glädje. Själva uppträdandet gick bra trots inte helt optimalt underlag och viss väntan på spontanframförande mitt på vår slottid. Det kanske kommer lite bilder från det också någon gång :) Det är ju trots allt inte varje helg man får klättra i ett apberg, uppleva dröminredda toaletter, dansa i fullständigt dis pga överentusiastisk rökmaskinist, sitta i en skog med flourescerande gigantiska svampar eller måla med självlysande färg. Och då testade jag ändå inte allt, exempelvis the human library, kiss a stranger-båset, meditationstältet eller massagehörnan. Däremot dansade jag till 90-talsklassiker på barfotadansgolvet, tittade på eldshow med livetrummor och åt fantastisk californisk food truck-mat! Dessutom var jag där igen på lördagen, för att hjälpa till att hålla workshop som sedan inte blev av. Men det är en annan historia och det var en härlig upplevelse även på dagtid. För att inte tala om hur snygg jag var på kvällen sen, när jag var på fest i illgrönt scensmink med lösfransar och allt!
Det som genererat mina funderingar den här gången är nämligen festen vi var på i lördags kväll, och den påföljande utgången. Jodå, ni läste rätt. Hemmafesternas främste förespråkare var ute på lokal i lördags! Och vilken lokal sedan... Klubben heter "Natten" och är inhyst i en enorm gammal fabrikslokal nära Liljeholmen. 1000 biljetter var släppta i förköp och 1000 biljetter skulle enligt uppgift finnas i dörren. Förfesten började vid 19:30-snåret och eftersom folk ville komma in och inte hade lust att stå i kö så var vi där redan vid 22:30 och då var jag ganska slirig. Två taxibilar åkte dit och vi kom inte fram samtidigt, så 'mitt' sällskap var på kanske 6 personer. När vi väl kom in visade sig stället domineras av rosa ljus, rökmaskiner och en fullständigt enorm discokula (men den på Urban burn var finare!). Grejen med Natten är att det är en tryckarklubb. Stora dansgolvet spelar bara powerballader och alla, verkligen alla, sjunger med. Tänk er tusen personer som står och skrålar I wanna laaaaaay you doooown on a bed of roseeees för full hals... Det måste nog upplevas. Jag och hjärtat dansade mer tryckare än vi gjort de senaste 10 åren tror jag. Härligt! :D Men sen blev det tyvärr lite pannkaka av det hela för min del.
Folk ville ut och ta luft och sen när vi väl kom ut skulle det gås på toa osv och hjärtat var trött och gick hem. Alla hamnade i olika köer och när jag kom tillbaka till stället där vi skulle ses var det ingen där. Då sprang jag på några andra från förfesten som hade köpt mat i food trucken som stod på gården och eftersom jag ätit ganska sparsam middag gick jag och köpte jag med. Vrålhungrig var jag. Dom ville uppenbarligen inte vänta för när jag kom tillbaka var dom väldigt snabba med att gå tillbaks in igen. Mat fick dock bara förtäras på gården, så jag fick snällt stå kvar och glufsa i mig min halloumiwrap. Som var fullständigt awesome! Men när jag hade ätit upp hade fortfarande ingen av mitt första sällskap dykt upp och jag hade insett att jag var borttappad.
Fick tag på E som hade gått upp till dansgolvet igen, så jag gick dit bara för att hitta honom med ett ragg. Ingen av dom andra var där. Och fan, det är sånt som händer. No hard feelings över att han försvann ut på dansgolvet med nån brud, är man singel så är man ju. Det är mer eller mindre favorit i repris från Uppsalaåren då jag festade en del med vår ärkesingelkompis P. Försökte få kontakt med den andra personen från förfesten jag hade nummer till, men fick inget svar och där någonstans tog pannkakan vid. Jag gick ett varv runt dansgolvet (som alltså var riktigt riktigt stort ska nämnas) utan att hitta dom andra. Gick ett varv till. Kollade mobilen i tid och otid men inget svar från Å. Sprang på en gammal nationsbekant jag inte träffat på typ fem år och stod med hans gäng ett tag, men tröttnade och gick ett par varv till for good measure. Ingen. Så jag gav upp och gick hem.
Min fundering är för det första detta: Hur gör man för att bli en person i egen rätt när man har tillkommit en gemenskap i egenskap av respektive? För gruppen vi förfestade med var hjärtats fd kollegor, som jag ju har träffat förr och gillar skarpt och har festat ihop med många gånger. Flera av dom har jag haft riktigt djupa och bra samtal med och har liksom trott att gemenskapskänslan varit ömsesidig, men så fort hjärtat gick så upplevde jag att kopplingen försvann. Hur gör man!? På en hemmafest är det ju annorlunda. Hade jag varit ute med mina vänner hade vi sett till att hitta varandra igen, och vi hade åtminstone svarat på varandras sms och försökt lokalisera om någon blivit borttappad. Men jag blev lämnad vind för våg och den enda som hört av sig i efterhand är just E - som ju inte hade något att be om ursäkt för från första början. Helt ärligt så kändes det rätt trist att kvällen som började så bra slutade i total ensamhet (på en plats där mer än 1000 personer befann sig - oh the irony..). Jag kände mig så oerhört insignifikant och ointressant och övergiven. Det värsta är att jag tror jag hade kunnat ha en pangkväll, om jag bara inte hade tappat bort folket, eller om jag hade varit där med mina vänner.
Så stället är väl värt ett försök till, i bättre sällskap. Antar jag. Men visst finns det en besvikelse gentemot folket.
Min andra fundering har med efterdyningarna av lördagkvällen att göra. För det sägs ju att bakfyllorna ska bli värre med åldern... För min del kan jag säga att det inte stämmer, mina bakfyllor var fullständigt överjävliga från start och har om något blivit mer uthärdliga med tiden. Det som har tillkommit de senaste åren är istället en Ågren som inte är av denna värld. Jag hade det ibland även under uppsalatiden såklart, men då var det oftast för att jag verkligen hade gjort eller sagt något dumt - eller för att minnesluckorna var obehagligt stora. Numera är det de allra minsta småsaker som hjärnan hakar upp sig på istället. Och det sitter i länge också! Som igår. Jag glömde nämna förut att jag söp bort min hemnyckel mitt i pannkakan också. Upptäckte det när jag stod hemma och skulle låsa upp dörren. Fail liksom. Men efter att ha tjafsat med hjärtat om det igår efter att ha sovit mig igenom den värsta bakfyllan (bara en sån sak! det kunde jag aldrig göra förr om åren!), så har jag liksom släppt det. Det var jättedumt, men det är ändå sånt som händer. Jag har kontaktat stället och bett dom hålla utkik. Satte extranyckeln på knippan innan jag gick till jobbet imorse. Skulle den inte dyka upp (vilket den helt ärligt förmodligen inte kommer göra) så får vi beställa en ny. Hade bortsupna nycklar varit något som hände ofta hade det varit en sak, men det har aldrig hänt förut. Så. Det kan jag släppa.
Men idag - alltså en hel dag efter bakfylledagen - har jag ångest över fullständiga petitesser. Jag har inga minnesluckor och gjorde inte bort mig nämnvärt mer än att jag var lite slirigare lite tidigare än vissa andra. Men att vakten leggade mig och jag skojade och sa att jag var 22 känns så oerhört genompinsamt att jag helst vill försvinna när jag tänker på det. Eller att jag inte lyckades få ordning på Uber-appen så att vi fick ta vanlig taxi. Det var samma sak efter vår halloweenfest i höstas. Grannen kom och knackade på och bad oss sänka musiken vid tresnåret och det skulle man ju rimligen kunna ha ångest för, men det jag fortfarande kan bli svårt generad över när jag tänker på det är istället att jag och en till (E faktikst) hade dansgolv i vardagsrummet halva natten. W.T.F.!? Det är ju meningen med hemmafester ffs och det var dom andra som inte dansade som var tråkiga! Men hjälper logiskt resonemang..? Hjälper det att jag logiskt sett vet att alkohol är ångestframkallande och att det bara är kemi i hjärnan som spökar? Nej.
SHUT UP BRAIN!
Den här gången tänkte jag faktiskt filosofera om något helt annat. Helgen har varit intensiv, to say the least. Det började med the Bizarre Star Bazaar och/eller Urban Burn i fredags kväll. Jag hade lovat att vara med och uppträda med lite dans på vad som skulle visa sig vara en av dom knäppaste och samtidigt roligaste festivalerna jag någonsin besökt. En alldeles galen och underbar plats med ballaste discokulan jag någonsin sett och en unfathomable mängd människor iklädda tights, glitter och capes. Mycket kramar, mycket kreativitet, mycket LED-lampor och -ljusslingor, mycket psykedelisk musik och mycket glädje. Själva uppträdandet gick bra trots inte helt optimalt underlag och viss väntan på spontanframförande mitt på vår slottid. Det kanske kommer lite bilder från det också någon gång :) Det är ju trots allt inte varje helg man får klättra i ett apberg, uppleva dröminredda toaletter, dansa i fullständigt dis pga överentusiastisk rökmaskinist, sitta i en skog med flourescerande gigantiska svampar eller måla med självlysande färg. Och då testade jag ändå inte allt, exempelvis the human library, kiss a stranger-båset, meditationstältet eller massagehörnan. Däremot dansade jag till 90-talsklassiker på barfotadansgolvet, tittade på eldshow med livetrummor och åt fantastisk californisk food truck-mat! Dessutom var jag där igen på lördagen, för att hjälpa till att hålla workshop som sedan inte blev av. Men det är en annan historia och det var en härlig upplevelse även på dagtid. För att inte tala om hur snygg jag var på kvällen sen, när jag var på fest i illgrönt scensmink med lösfransar och allt!
Det som genererat mina funderingar den här gången är nämligen festen vi var på i lördags kväll, och den påföljande utgången. Jodå, ni läste rätt. Hemmafesternas främste förespråkare var ute på lokal i lördags! Och vilken lokal sedan... Klubben heter "Natten" och är inhyst i en enorm gammal fabrikslokal nära Liljeholmen. 1000 biljetter var släppta i förköp och 1000 biljetter skulle enligt uppgift finnas i dörren. Förfesten började vid 19:30-snåret och eftersom folk ville komma in och inte hade lust att stå i kö så var vi där redan vid 22:30 och då var jag ganska slirig. Två taxibilar åkte dit och vi kom inte fram samtidigt, så 'mitt' sällskap var på kanske 6 personer. När vi väl kom in visade sig stället domineras av rosa ljus, rökmaskiner och en fullständigt enorm discokula (men den på Urban burn var finare!). Grejen med Natten är att det är en tryckarklubb. Stora dansgolvet spelar bara powerballader och alla, verkligen alla, sjunger med. Tänk er tusen personer som står och skrålar I wanna laaaaaay you doooown on a bed of roseeees för full hals... Det måste nog upplevas. Jag och hjärtat dansade mer tryckare än vi gjort de senaste 10 åren tror jag. Härligt! :D Men sen blev det tyvärr lite pannkaka av det hela för min del.
Folk ville ut och ta luft och sen när vi väl kom ut skulle det gås på toa osv och hjärtat var trött och gick hem. Alla hamnade i olika köer och när jag kom tillbaka till stället där vi skulle ses var det ingen där. Då sprang jag på några andra från förfesten som hade köpt mat i food trucken som stod på gården och eftersom jag ätit ganska sparsam middag gick jag och köpte jag med. Vrålhungrig var jag. Dom ville uppenbarligen inte vänta för när jag kom tillbaka var dom väldigt snabba med att gå tillbaks in igen. Mat fick dock bara förtäras på gården, så jag fick snällt stå kvar och glufsa i mig min halloumiwrap. Som var fullständigt awesome! Men när jag hade ätit upp hade fortfarande ingen av mitt första sällskap dykt upp och jag hade insett att jag var borttappad.
Fick tag på E som hade gått upp till dansgolvet igen, så jag gick dit bara för att hitta honom med ett ragg. Ingen av dom andra var där. Och fan, det är sånt som händer. No hard feelings över att han försvann ut på dansgolvet med nån brud, är man singel så är man ju. Det är mer eller mindre favorit i repris från Uppsalaåren då jag festade en del med vår ärkesingelkompis P. Försökte få kontakt med den andra personen från förfesten jag hade nummer till, men fick inget svar och där någonstans tog pannkakan vid. Jag gick ett varv runt dansgolvet (som alltså var riktigt riktigt stort ska nämnas) utan att hitta dom andra. Gick ett varv till. Kollade mobilen i tid och otid men inget svar från Å. Sprang på en gammal nationsbekant jag inte träffat på typ fem år och stod med hans gäng ett tag, men tröttnade och gick ett par varv till for good measure. Ingen. Så jag gav upp och gick hem.
Min fundering är för det första detta: Hur gör man för att bli en person i egen rätt när man har tillkommit en gemenskap i egenskap av respektive? För gruppen vi förfestade med var hjärtats fd kollegor, som jag ju har träffat förr och gillar skarpt och har festat ihop med många gånger. Flera av dom har jag haft riktigt djupa och bra samtal med och har liksom trott att gemenskapskänslan varit ömsesidig, men så fort hjärtat gick så upplevde jag att kopplingen försvann. Hur gör man!? På en hemmafest är det ju annorlunda. Hade jag varit ute med mina vänner hade vi sett till att hitta varandra igen, och vi hade åtminstone svarat på varandras sms och försökt lokalisera om någon blivit borttappad. Men jag blev lämnad vind för våg och den enda som hört av sig i efterhand är just E - som ju inte hade något att be om ursäkt för från första början. Helt ärligt så kändes det rätt trist att kvällen som började så bra slutade i total ensamhet (på en plats där mer än 1000 personer befann sig - oh the irony..). Jag kände mig så oerhört insignifikant och ointressant och övergiven. Det värsta är att jag tror jag hade kunnat ha en pangkväll, om jag bara inte hade tappat bort folket, eller om jag hade varit där med mina vänner.
Så stället är väl värt ett försök till, i bättre sällskap. Antar jag. Men visst finns det en besvikelse gentemot folket.
Min andra fundering har med efterdyningarna av lördagkvällen att göra. För det sägs ju att bakfyllorna ska bli värre med åldern... För min del kan jag säga att det inte stämmer, mina bakfyllor var fullständigt överjävliga från start och har om något blivit mer uthärdliga med tiden. Det som har tillkommit de senaste åren är istället en Ågren som inte är av denna värld. Jag hade det ibland även under uppsalatiden såklart, men då var det oftast för att jag verkligen hade gjort eller sagt något dumt - eller för att minnesluckorna var obehagligt stora. Numera är det de allra minsta småsaker som hjärnan hakar upp sig på istället. Och det sitter i länge också! Som igår. Jag glömde nämna förut att jag söp bort min hemnyckel mitt i pannkakan också. Upptäckte det när jag stod hemma och skulle låsa upp dörren. Fail liksom. Men efter att ha tjafsat med hjärtat om det igår efter att ha sovit mig igenom den värsta bakfyllan (bara en sån sak! det kunde jag aldrig göra förr om åren!), så har jag liksom släppt det. Det var jättedumt, men det är ändå sånt som händer. Jag har kontaktat stället och bett dom hålla utkik. Satte extranyckeln på knippan innan jag gick till jobbet imorse. Skulle den inte dyka upp (vilket den helt ärligt förmodligen inte kommer göra) så får vi beställa en ny. Hade bortsupna nycklar varit något som hände ofta hade det varit en sak, men det har aldrig hänt förut. Så. Det kan jag släppa.
Men idag - alltså en hel dag efter bakfylledagen - har jag ångest över fullständiga petitesser. Jag har inga minnesluckor och gjorde inte bort mig nämnvärt mer än att jag var lite slirigare lite tidigare än vissa andra. Men att vakten leggade mig och jag skojade och sa att jag var 22 känns så oerhört genompinsamt att jag helst vill försvinna när jag tänker på det. Eller att jag inte lyckades få ordning på Uber-appen så att vi fick ta vanlig taxi. Det var samma sak efter vår halloweenfest i höstas. Grannen kom och knackade på och bad oss sänka musiken vid tresnåret och det skulle man ju rimligen kunna ha ångest för, men det jag fortfarande kan bli svårt generad över när jag tänker på det är istället att jag och en till (E faktikst) hade dansgolv i vardagsrummet halva natten. W.T.F.!? Det är ju meningen med hemmafester ffs och det var dom andra som inte dansade som var tråkiga! Men hjälper logiskt resonemang..? Hjälper det att jag logiskt sett vet att alkohol är ångestframkallande och att det bara är kemi i hjärnan som spökar? Nej.
SHUT UP BRAIN!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)