Fredag. Vår.

Idag är det fredagen den 13:e. Idag flyttar S ut och helt plötsligt kommer vi att bo själva i vårt eget radhus (!). Ett litet tag. I slutet av april flyttar Lillasysterkanin in i bottenvåningen istället. Renoveringen är i full gång. Taket ska slipas en gång till och sen förhoppningsvis vara klart för målning. Väggarna ska bredspacklas och sedan målas. Liten vägg ska sättas upp i tvättstugan, minikök ska monteras och installeras och elektriker ska dra fram el. Den nya väggen runt den nya dörren ska spacklas och målas. "Sen" är det klart! Helt ärligt så är jag tveksam till att det kommer vara helt färdigt tills det är dags för inflytt, men jag hoppas att det stora rummet ska vara det i alla fall. Och att resten är så nära klart vi kan komma. Det är ju inte helt lätt att få tid över till sånt här när man har småbarn och jobbar, men gud va jag längtar tills det inte är gipsdamm och prylar överallt.

Våren verkar äntligen ha kommit även om det fortfarande är kyliga nätter och snålblåst emellanåt. Vi har rena rama Jurassic park i rabatterna (dinosaurier som kikar upp överallt) och det är ljust ute både när jag går till och från jobbet. Det kliar i mig av kreativa urges, men det finns liksom inte riktigt plats för allt sånt just nu. Tyvärr. Jag fick frågan häromdagen om jag har några hobbys nu för tiden, eller om dom fått hamna på is medan baby E är liten? Faktum är att jag har flera hobbys igång - jag dansar regelbundet, läser mycket skönlitteratur (främst på tunnelbanan), jag virkar en del (främst på jobbrasterna), målar naglarna någon gång emellanåt (oftast på lunchrasten på jobbet nu för tiden) och spelar datorspel lite sporadiskt på kvällarna. Det är egentligen inte fy skam för en småbarnsmor och den som är uppmärksam märker att det mesta av mitt hobbyutövande sker utanför hemmet.

Men just nu behöver jag danspyssla och just det verkar himla svårt att få till. Dels är det enormt många småpryttlar (nålar, pärlor, tänger, textilband, trådrullar och garnnystan och hängen och mynt osv osv osv), oftast, och det känns lite vanskligt att ha med baby E i närheten. Dels är det ofta sånt som tar mer än en session att bli klar med och det känns mig övermäktigt med "längre" projekt. Dels har jag ingen ordentlig pysselplats iordninggjord - det är helt enkelt för stökigt fortfarande och det rubbar mina känsliga cirklar. Dels har jag inte lokaliserat riktigt alla mina pysselprylar ännu. Allt detta sammantaget gör att jag liksom går runt och pysselsuktar i sinnet utan att få något gjort och det gör mig både rastlös och trött samtidigt.

Det finns en grupp på facebook som heter UFO (UnFinished Object) 2018 och tanken är att man genom att lägga upp bilder ska peppa varandra att göra klart tre projekt under året. Jag är så himla med i hjärtat men det blir inget pyssel, inga bilder, inga bidrag. Det jag har tänkt lägga upp där är utan inbördes ordning:
1. nya knytband till min tunga mynt-bh because PÅ TIDEN
2. extra möbelfrans på mina två semi-nya burn out velvet-sjalar because fjösig pärlfrans räcker inte
Jag har inte bestämt om sjalarna ska räknas som ett eller två ufo:n. Om ett så behöver jag komma på ett projekt till. Inte så svårt iofs. Det töntiga är att det verkligen bara behövs en liten stund med nålning och två raksömmar på maskin per sjal. Det är så himla enkelt. Men blir det av? Nej.

Hur som helst, nu när S flyttar ut så blir det lättare att packa upp lite mer dock. Särskilt i köket. Det är först nu när hans hyllor och skåp börjat bli tömda som jag har insett (och erkänt för mig själv) hur mycket det har rubbat mina cirklar att ha någon annans grejer i mitt kök. Jag trodde att jag inte var särskilt territoriell på det viset, och dessutom är S förmodligen den enklaste i världen att dela just kök med eftersom han är så ordningssam och omtänksam, men lättnaden över att kunna stuva om i skåpen och packa upp fler kökslådor är total. Och det hjälper ju faktiskt till viss del med den bakomliggande pysselproblematiken också. Färre flyttkartonger = större ordning = nöjdare cirklar. Jag är så himla trött på att ha ouppackade flyttkartonger i varje rum!

(Och samtidigt som jag känner det så himla tydligt, så går jag runt och myser och tänker att det kommer bli så jäkla bra detta. Jag börjar verkligen utveckla starka känslor för det här huset! Glad fredag den 13:e på er!)

Funderingar och filosoferingar och Natten

Det är mycket som har hänt. Egentligen borde det ha kommit ett bildinlägg från Island och ytterligare ett resereportage från Hawaii. Det kommer. Men det är så knepigt att göra bildinlägg från mobilen och med tanke på hur ofta jag lägger över bilder på datorn och sen bloggar från datorn så.. ja. Risken är att det dröjer. Men det kommer!

Den här gången tänkte jag faktiskt filosofera om något helt annat. Helgen har varit intensiv, to say the least. Det började med the Bizarre Star Bazaar och/eller Urban Burn i fredags kväll. Jag hade lovat att vara med och uppträda med lite dans på vad som skulle visa sig vara en av dom knäppaste och samtidigt roligaste festivalerna jag någonsin besökt. En alldeles galen och underbar plats med ballaste discokulan jag någonsin sett och en unfathomable mängd människor iklädda tights, glitter och capes. Mycket kramar, mycket kreativitet, mycket LED-lampor och -ljusslingor, mycket psykedelisk musik och mycket glädje. Själva uppträdandet gick bra trots inte helt optimalt underlag och viss väntan på spontanframförande mitt på vår slottid. Det kanske kommer lite bilder från det också någon gång :) Det är ju trots allt inte varje helg man får klättra i ett apberg, uppleva dröminredda toaletter, dansa i fullständigt dis pga överentusiastisk rökmaskinist, sitta i en skog med flourescerande gigantiska svampar eller måla med självlysande färg. Och då testade jag ändå inte allt, exempelvis the human library, kiss a stranger-båset, meditationstältet eller massagehörnan. Däremot dansade jag till 90-talsklassiker på barfotadansgolvet, tittade på eldshow med livetrummor och åt fantastisk californisk food truck-mat! Dessutom var jag där igen på lördagen, för att hjälpa till att hålla workshop som sedan inte blev av. Men det är en annan historia och det var en härlig upplevelse även på dagtid. För att inte tala om hur snygg jag var på kvällen sen, när jag var på fest i illgrönt scensmink med lösfransar och allt!

Det som genererat mina funderingar den här gången är nämligen festen vi var på i lördags kväll, och den påföljande utgången. Jodå, ni läste rätt. Hemmafesternas främste förespråkare var ute på lokal i lördags! Och vilken lokal sedan... Klubben heter "Natten" och är inhyst i en enorm gammal fabrikslokal nära Liljeholmen. 1000 biljetter var släppta i förköp och 1000 biljetter skulle enligt uppgift finnas i dörren. Förfesten började vid 19:30-snåret och eftersom folk ville komma in och inte hade lust att stå i kö så var vi där redan vid 22:30 och då var jag ganska slirig. Två taxibilar åkte dit och vi kom inte fram samtidigt, så 'mitt' sällskap var på kanske 6 personer. När vi väl kom in visade sig stället domineras av rosa ljus, rökmaskiner och en fullständigt enorm discokula (men den på Urban burn var finare!). Grejen med Natten är att det är en tryckarklubb. Stora dansgolvet spelar bara powerballader och alla, verkligen alla, sjunger med. Tänk er tusen personer som står och skrålar I wanna laaaaaay you doooown on a bed of roseeees för full hals... Det måste nog upplevas. Jag och hjärtat dansade mer tryckare än vi gjort de senaste 10 åren tror jag. Härligt! :D Men sen blev det tyvärr lite pannkaka av det hela för min del.

Folk ville ut och ta luft och sen när vi väl kom ut skulle det gås på toa osv och hjärtat var trött och gick hem. Alla hamnade i olika köer och när jag kom tillbaka till stället där vi skulle ses var det ingen där. Då sprang jag på några andra från förfesten som hade köpt mat i food trucken som stod på gården och eftersom jag ätit ganska sparsam middag gick jag och köpte jag med. Vrålhungrig var jag. Dom ville uppenbarligen inte vänta för när jag kom tillbaka var dom väldigt snabba med att gå tillbaks in igen. Mat fick dock bara förtäras på gården, så jag fick snällt stå kvar och glufsa i mig min halloumiwrap. Som var fullständigt awesome! Men när jag hade ätit upp hade fortfarande ingen av mitt första sällskap dykt upp och jag hade insett att jag var borttappad.

Fick tag på E som hade gått upp till dansgolvet igen, så jag gick dit bara för att hitta honom med ett ragg. Ingen av dom andra var där. Och fan, det är sånt som händer. No hard feelings över att han försvann ut på dansgolvet med nån brud, är man singel så är man ju. Det är mer eller mindre favorit i repris från Uppsalaåren då jag festade en del med vår ärkesingelkompis P. Försökte få kontakt med den andra personen från förfesten jag hade nummer till, men fick inget svar och där någonstans tog pannkakan vid. Jag gick ett varv runt dansgolvet (som alltså var riktigt riktigt stort ska nämnas) utan att hitta dom andra. Gick ett varv till. Kollade mobilen i tid och otid men inget svar från Å. Sprang på en gammal nationsbekant jag inte träffat på typ fem år och stod med hans gäng ett tag, men tröttnade och gick ett par varv till for good measure. Ingen. Så jag gav upp och gick hem.

Min fundering är för det första detta: Hur gör man för att bli en person i egen rätt när man har tillkommit en gemenskap i egenskap av respektive? För gruppen vi förfestade med var hjärtats fd kollegor, som jag ju har träffat förr och gillar skarpt och har festat ihop med många gånger. Flera av dom har jag haft riktigt djupa och bra samtal med och har liksom trott att gemenskapskänslan varit ömsesidig, men så fort hjärtat gick så upplevde jag att kopplingen försvann. Hur gör man!? På en hemmafest är det ju annorlunda. Hade jag varit ute med mina vänner hade vi sett till att hitta varandra igen, och vi hade åtminstone svarat på varandras sms och försökt lokalisera om någon blivit borttappad. Men jag blev lämnad vind för våg och den enda som hört av sig i efterhand är just E - som ju inte hade något att be om ursäkt för från första början. Helt ärligt så kändes det rätt trist att kvällen som började så bra slutade i total ensamhet (på en plats där mer än 1000 personer befann sig - oh the irony..). Jag kände mig så oerhört insignifikant och ointressant och övergiven. Det värsta är att jag tror jag hade kunnat ha en pangkväll, om jag bara inte hade tappat bort folket, eller om jag hade varit där med mina vänner.

Så stället är väl värt ett försök till, i bättre sällskap. Antar jag. Men visst finns det en besvikelse gentemot folket.

Min andra fundering har med efterdyningarna av lördagkvällen att göra. För det sägs ju att bakfyllorna ska bli värre med åldern... För min del kan jag säga att det inte stämmer, mina bakfyllor var fullständigt överjävliga från start och har om något blivit mer uthärdliga med tiden. Det som har tillkommit de senaste åren är istället en Ågren som inte är av denna värld. Jag hade det ibland även under uppsalatiden såklart, men då var det oftast för att jag verkligen hade gjort eller sagt något dumt - eller för att minnesluckorna var obehagligt stora. Numera är det de allra minsta småsaker som hjärnan hakar upp sig på istället. Och det sitter i länge också! Som igår. Jag glömde nämna förut att jag söp bort min hemnyckel mitt i pannkakan också. Upptäckte det när jag stod hemma och skulle låsa upp dörren. Fail liksom. Men efter att ha tjafsat med hjärtat om det igår efter att ha sovit mig igenom den värsta bakfyllan (bara en sån sak! det kunde jag aldrig göra förr om åren!), så har jag liksom släppt det. Det var jättedumt, men det är ändå sånt som händer. Jag har kontaktat stället och bett dom hålla utkik. Satte extranyckeln på knippan innan jag gick till jobbet imorse. Skulle den inte dyka upp (vilket den helt ärligt förmodligen inte kommer göra) så får vi beställa en ny. Hade bortsupna nycklar varit något som hände ofta hade det varit en sak, men det har aldrig hänt förut. Så. Det kan jag släppa.

Men idag - alltså en hel dag efter bakfylledagen - har jag ångest över fullständiga petitesser. Jag har inga minnesluckor och gjorde inte bort mig nämnvärt mer än att jag var lite slirigare lite tidigare än vissa andra. Men att vakten leggade mig och jag skojade och sa att jag var 22 känns så oerhört genompinsamt att jag helst vill försvinna när jag tänker på det. Eller att jag inte lyckades få ordning på Uber-appen så att vi fick ta vanlig taxi. Det var samma sak efter vår halloweenfest i höstas. Grannen kom och knackade på och bad oss sänka musiken vid tresnåret och det skulle man ju rimligen kunna ha ångest för, men det jag fortfarande kan bli svårt generad över när jag tänker på det är istället att jag och en till (E faktikst) hade dansgolv i vardagsrummet halva natten. W.T.F.!? Det är ju meningen med hemmafester ffs och det var dom andra som inte dansade som var tråkiga! Men hjälper logiskt resonemang..? Hjälper det att jag logiskt sett vet att alkohol är ångestframkallande och att det bara är kemi i hjärnan som spökar? Nej.

SHUT UP BRAIN!

Tankar om framtiden

Jag valde att skaffa två hanfåglar för att jag inte har några som helst planer på att häcka dem. Dels för att det är ett väldigt stort ansvar som jag inte vill ta lätt på och hasta in i, dels för att det kräver mer tid och inte minst mer plats,  och dels för att jag inte tycker att det ska vara syftet med ett fågelägande. Det känns lika fel som att köpa hund för att man vill ha valpar eller katt för att man vill ha kattungar. Därför är det lustigt att det inte tagit mer än ett halvår för mig att ändå börja tänka i häckningsbanorna.

Det har lite att göra med att jag (oväntat nog) tycker att det är lite spännande med hur färgerna ärvs ner - även om jag kanske inte gillar alla lika mycket.

Men framför allt beror det på att jag börjar förstå att vi inte är så många som tänker som mig när det handlar om fågelhållning. Det verkar vara försvinnande få uppfödare (och nu menar jag uppfödare i bred bemärkelse, alltså alla som tar katarinakullar) som tänker på att Katarinor är lika mycket papegojor som conurer, vitbukar och jako:s, och att dom kanske därmed har ett litet större ansvar gentemot både de nya fåglarna och de blivande ägarna... Ingen ifrågasätter varför det är viktigt att bygga en bra relation till sin "riktiga papegoja " -typ en Amazon - men ändå är det försvinnande få Katarinaägare överlag som ser på sina fåglar som något mer än prydnad.

Missförstå mig rätt - jag tycker inte att det är fel att hålla Katarinor i flock i voljär. Jag tycker verkligen att de är vackra. Det jag tycker är synd är när folk håller dem i en bur som ligger exakt på de lagliga L80-måtten och sen inte ens överväger att behandla sina Katarinor som de intelligenta och nyfikna djur de faktiskt är.
En Katarina lever ungefär lika länge som en hund. Fundera på vilket arbete en hunduppfödare lägger ner på varje valp som föds.. De ska vänja sig vid att man tar i dem, lyfter dem, att man klipper klor och öppnar mun och borstar tänder. De ska vänja sig vid att ha på sig sele/halsband/koppel. Man vänjer dem vid olika ljud, olika dofter, olika typer av underlag och vid att träffa nya personer. Man börjar kanske träna inkallning så smått, och kanske att sitta och stå still på kommando. Man börjar jobba på rumsrenheten och introducerar kanske transport och bilåkning. Allt detta och mer ändå gör en seriös hunduppfödare för att valpen ska få en så solid start som möjligt i livet, för att den ska kunna bli en harmonisk vuxen, och för att den nya ägaren ska ha en bra utgångspunkt.

Men en fågelunge? Om man har tur, som jag har haft med findus, så har den vant sig vid att människan är inne i buren och röjer runt med jämna mellanrum, och levt såpass stort att den har fått lära sig flyga när den kommit ut ur holken. Om man har otur, som jag haft med Douglas, så har den bildat en negativ bild av händer och blivit blyg. Båda har tack och lov få testa en varierad kost från start, vilket jag är oändligt tacksam för!

Men tänk om uppfödaren varsamt och försiktigt vant dem vid händer och hantering, visat att kloklippning inte är farligt och att människor är roliga klätterträd? Tänk om sele redan var introducerad? Tänk om ungarna vid försäljning var mer eller mindre handtama och hade en grundträning/-vana som gjorde att övergången till nytt hem och rollen som sällskapsfågel gick så smidigt och odramatiskt som möjligt...
Om jag födde upp Katarinor, så vore det för att testa hur stor skillnad man som uppfödare kan göra i den här frågan. Med tanke på hur avancerade djurskyddsregler vi har i det här landet tycker jag att du är anmärkningsvärt att det inte redan är praxis även med de små papegojorna.

On second thought...

Jag skrev senast häromdan att jag inte har varit såhär besatt av en serie sedan OC gick för en massa år sedan, som ni kanske minns? Nå, jag har mediterat flera varv kring detta sedan dess, och har kommit fram till att det inte stämmer.

Jag tror att jag i själva verket blir så här besatt varje gång jag hittar en ny serie. Men OC var liksom första gången och därför minns jag den särskilt. Jag var aldrig sådär tonårsbesatt av musikidoler och skådespelare när jag var yngre, och blev helt enkelt lite chockad när jag plötsligt och oväntat hittade denna okända sida hos mig själv. Och uppenbarligen kom den för att stanna.

Jag har funderat och tänkt en himla massa på det här, som sagt, och om jag ska hobbypsykologicera mig själv i detta så tror jag att jag är redo att sätta ord på en teori om varför jag blir sån. Jag har nämligen hittat något som kan liknas vid ett mönster. Det går även att applicera på böcker. För jag har insett att jag blir precis lika besatt av mina läsupplevelser, det är bara inte lika lätt att grotta ner sig då. Mönstret är kärlekshistorier.

Visst kan det finnas många andra saker som gör att jag fastnar för såväl böcker som serier, men generellt kan man nog säga att jag är en sucker för love stories. Finstämda, dramatiska, förutsägbara, stormande, lågmälda, omöjliga, vackra, oväntade kärlekshistorier. Det enda jag inte står ut med är otrohetshistorier, det gör mig nästan fysiskt illamående.

Om man ska dra hobbypsykologiserandet ett steg till, så tror jag att det är för att jag älskar att bli påmind om känslan av nyförälskelse. Jag har dejtat två personer i mitt liv. Varit nykär med allt vad det innebär av förhoppningar, ovisshet, pirr och uppvaktning - två gånger. Det är egentligen väldigt lite när man har levt i över 30 år, och jag vågar påstå att de flesta i min ålder har varit med om det fler gånger. Och eftersom jag inte är beredd att slänga bort 12 års förhållande för något så trivialt som att jaga nyförälskelse (doh!) så njuter jag av att uppleva andras istället och använder det för att minnas hur det var.

Det är anledningen till att jag blev så förtjust i exempelvis Twilight (let's face it - det är mer kärlekshistoria än något annat), samma sak med Grottbjörnens folk och dess uppföljare (sexscenerna blir rätt trista i längden), OC som jag redan nämnt, True blood, Vampire diaries, och typ alla serier jag har sett de senaste åren. Det är därför jag tycker sista boken i 50 shades är bäst. Till mina favoritfilmer hör Love actually, the Holiday och New Years Eve och när jag var yngre var jag våldsamt förtjust i She's all that och vi ska inte ens prata om Pearl Harbor. The night circus, the Tamir triad, Warbreaker, the Nightrunner series, Mistborn-trilogin, Rachel Vincents böcker om Faythe Sanders, chicklittböckerna av Marian Keyes som står i bokhyllan... Mfl mfl mfl. Överallt gömmer det sig en kärlekshistoria. And I love it!

Och ju bättre den är desto snabbare tar jag mig igenom den, bara för att få se hur det går. Inatt har jag avslutat ett av mina mer intensiva maraton, och hädanefter blir det till att titta på Reign ett avsnitt i veckan. Suck.

Tillbaka till verkligheten.

BAAAAARN!!!!!

Det bubblar runt en massa tankar i huvudet idag, kring ämnet barn. Av denna anledning lämnar jag bloggens trivialiteter en stund i ett försök att få lite klarhet i vad jag tänker och varför. Om det går. We shall se.

Det är ju onekligen så att man har kommit in i en ålder där folk förökar sig. Vissa började "tidigt" och har redan klämt ut unge nr 2 eller till och med 3, andra är gravida eller nyförlösta för första gången, eller har en liten som fortfarande är under året. Några enstaka verkar nöja sig med ett barn, för stunden i alla fall.

Det är gamla vänner, fd kollegor, nyare vänner, exkursare, bekanta, hjärtats vänner... Släkten oxå för övrigt, storkusinerna ligger några år före och har ynglat av sig så det stänker om det den senaste ~5-årsperioden. Med tanke på att jag har närmare 20 kusiner vågar jag inte ens räkna efter hur många kusinbarn jag är uppe i.

Facebooksidor, bloggar och instagramflöden är fyllda av statusuppdateringar/berättelser om och bilder på: barn, barn, barn. Var snäll och notera att jag inte lägger någon värdering i detta. Det finns inställningsmöjligheter för den som vill slippa. För mig går det väldigt mycket upp och ner, ibland sitter jag och ler och fnissar åt alla snoriga ansikten och glada flin, maskeradutstyrslar, dagsutflykter och sovbilder, och ibland är jag så vansinnigt trött på dem. Och apropå trött, don't get me started on kollegornas barnbarn. DET stör jag mig på något infernaliskt av någon anledning. Tell someone who gives a shit!

Men anyhew. Sen finns det andra delar av bekant- och vänskapskretsen som står vid pendelns precis motsatta sida: som antingen inte kan få barn, eller som inte vill få barn, eller i vissa fall både och. Vänligen notera igen att jag inte lägger någon som helst värdering i det heller. Det är en ståndpunkt som ingen har rätt att ifrågasätta, oavsett om man råkar hålla med eller inte, och det föds så många oönskade barn här i världen ändå. Om man inte vill ha - låt bli. Om man vill men inte kan - hitta alternativ, typ konstgjord befruktning eller adoption eller något. Vart du står i frågan bryr jag mig inte nämnvärt om.

Summan av kardemumman är i alla fall att jag på vardaglig basis blir mer eller mindre bombarderad av bilder, berättelser och tankar om barn.

Och jag gillar barn. Eller ja, som med så mycket annat är det en sanning med modifikation. När jag var mindre var jag nästan rädd för dem och trodde att alla barn avskydde mig. Det har ju ändrats med tiden... När jag sommarjobbade som ridlägerledare för ett antal år sedan blev jag för min sinnesfrids skull tvungen att instifta en personlig regel som jag faktiskt fortfarande följer: det är okej att inte gilla alla barn. Det är till och med okej att tycka illa om vissa barn. Så länge du inte visar det. Oftast blir den naturliga utgången att jag gillar barn som gillar mig :) vissa gillar jag lite mer, utan att jag riktigt kan säga varför. Ibland klickar det bara extra bra helt enkelt.

Jag vill ha barn. Med hjärtat.

Det är bara så mycket som har stått ivägen de senaste åren. Vi är på tok för pragmatiska för att ta ett så stort beslut utan att ha vissa förutsättningar klara för oss. Där ingår bland annat en viss ekonomisk trygghet, ett stabilt boende och en del andra saker. Sånt vi inte vill stå utan när den dagen kommer, helt enkelt. Inte för att det inte kan gå bra ändå, utan för att bespara oss den oron och stressen det innebär med osäkerheter i den situationen. Av samma anledning har vi fortsatt att skydda oss i alla år, inte slutat och tänkt att "blir det nåt så blir det nåt". Man kan förmodligen kalla det för ett visst kontrollbehov. Vissa har skrattande upplyst oss om att man faktiskt inte kan kontrollera allt här i världen.

Men om jag medvetet ska skapa ett nytt litet liv, så vill jag veta att jag har så goda förutsättningar som möjligt att ta hand om det så som jag vill kunna göra. Både jag och hjärtat är uppvuxna under ganska ekonomiskt ansträngda förhållanden. Inte fattigt på något sätt, men vi minns hur det är att som barn uppleva att det inte finns något som helst överskott på pengafronten, vilket ju begränsar ganska många andra saker i tillvaron.

En annan aspekt är ju mitt eget mående under de senaste årens omkringflackande på andrahandsmarknaden. Det hade inte känts schysst och riktigt rätt att utsätta både mig själv och ett litet nytt liv för den ångesten.

Och nu känner jag att jag håller på att bli omsprungen. Jag har ju, som de flesta andra föreställer jag mig, tänkt att jag skulle få barn ungefär samtidigt som mina vänner. Inte hade jag tänkt att jag skulle vara över 30 innan det hände, men här står vi nu mitt i livet mitt i verkligheten, med större delen av den närmre kretsen i fullt utblommat familjeliv.

Nej, jag är inte gravid. Om jag var det hade jag förmodligen inte skrivit det här. Har jag bråttom att bli det? Nja. Man kan skoja om den biologiska klockan hur mycket man vill, men när den väl sätter igång är det inget skämt länge. Och igång är den. Är jag redo att gå in i nästa stadie i livet? Nja. Jag tror egentligen det, men jag ska ärligt säga att jag är jääävligt skraj för det oxå. Det är så fundamentalt annorlunda från min nuvarande situation, och så slutgiltigt. Ingen återvändo när processen väl är igång, man får liksom inte lämna tillbaka bebisen om det inte blev riktigt som man tänkte sig. Jag trivs med mitt liv nu - bortsett från jobbet då.

Till den saken hör oxå att många av våra närmaste vänner har haft en riktigt jobbig spädbarnstid. Jag vågar påstå att vi sedan länge har slipat bort eventuella romantiska och rosenskimrande idylliska bilder om hur det är att bli föräldrar. Jag säger inte att det inte är värt det. Bara att vi fattar att det kan bli tufft. Och att det inte är det lättaste, det här med föräldraskap och uppfostran och alltihop. Tänk om man inte blir nån bra förälder? Det vet man ju inte i förväg!

Och trots att det är så mycket tabu och hysch pysch förknippat med just graviditet och samtal kring detta så är det inte bara en eller två som gärna petar på oss och frågar om det inte är dags snart, när ska det bli vår tur, varför dröjer det? När det händer blir jag oftast lite stött och försöker skoja bort det, eller så säger jag bara att jag inte vet. Om vi inte vill så vill vi inte. Och om vi hade försökt utan framgång en tid är det knappast nåt man skyltar med, eller hur, och i själva verket är det ju ingens business förutom vår.

Min mor fick inte mig förrän hon var 33. Fast hjärtats mamma var bara i 19-20-årsåldern när hon fick honom. Vi är båda äldst i en skara på tre... Folk gör olika och naturen har oxå en del att säga till om innan allt är klart.

Suck. Jag inser att jag inte kommer någonstans med detta. Inga slutsatser och inga stora uttalanden. Triggern idag var att en nyfödd liten pojk annonserades på Facebook samma morgon som jag fick veta att en nära vän är gravid.

Barnen är överallt..!

Ett år senare...

Igår var det exakt ett år sedan jag gjorde min parotidektomi, dvs för ett år sedan hade jag legat inne en natt på karolinska efter en halv face off för borttagning av en 2-centimeterstumör på min vänstra öronspottkörtel.

Den hade suttit där i många år utan att göra särskilt mycket väsen av sig, men ni minns säkert anledningarna... Det finns inget som garanterar att den inte skulle ha vuxit något mer bara för att den stått still några år. Den var godartad, men det är ganska vanligt att de utvecklar malignitet efter hand. Plus att jag tyckte att själva knölen var ful, även om det bara var jag som såg den.

Det var en medelstor rutinoperation och jag blev sövd, vilket jag inte förstod förrän i efterhand hur mycket det sliter på kroppen. På grund av ansiktsnerven finns det ganska gott om tänkbara bieffekter och rätt läskiga komplikationer förknippade med ingreppet, från nedsatt känsel i huden runt örat och på kinden (vilket jag fick) till permanent nedsatt funktion i västra ansiktshalvan (vilket jag slapp) och egentligen allt möjligt däremellan. Jag hade förberett mig på allt, utom en grop - och den gropen tog det ett bra tag innan jag kunde acceptera, även om jag inte ens tänker på den dagligen längre.

Jag valde att förlägga större delen av min sjukskrivning hemma hos mamma och pappa i Göteborg, vilket jag i efterhand är väldigt glad för. Där kunde jag hasa runt i pyjamas och otvättat hår (på grund av sårets placering var jag beordrad att vänta med hårtvätt så länge jag bara kunde - tror jag stod ut i drygt 10 dar) och bara sova, äta och hämta krafterna igen.

Efter 6 veckor var jag på återbesök och hade då läkt så ihop så galet bra att jag blev friskförklarad och slapp fler kontroller. Jag hade såret tejpat i nästan 6 månader för att det skulle bli ett så litet och osynligt ärr som möjligt och upplevde mycket märkliga känselfenomen när de kapade ytliga nerverna växte ihop igen. De enda bestående menen jag har kvar idag är att jag inte har någon känsel alls i örsnibben och att vissa nerver har kopplat ihop sig lite fel: om jag petar på ett särskilt ställe på ärret så känns det uppe på kanten på ytterörat oxå. Lite freaky och samtidigt coolt vad kroppen klarar av att göra. Gropen är kvar och kommer alltid vara det, och jag har slutit fred med den.

Igår insåg jag dock att jag helt har missat en annan bestående biverkning. Årsdagen till ära så att säga.. När jag gick i godan ro på Åhléns och åt lite nötter efter jobbet så råkade jag kika mig i en spegel, och insåg att jag hade en röd fläck på kinden. Jag blev såklart tvungen att kolla vad det var, och insåg då att fläcken inte bara var röd utan även fuktig av svett.

Nu är detta inte en helt ovanlig respons från kroppen efter just en parotidektomi, så egentligen är det inget konstigt, men jag blev lite chockad ändå. Den har säkert funnits där länge utan att jag märkt den (hur ofta kollar man sig i spegeln samtidigt som man tuggar intensivt liksom?) men jag måste ändå erkänna att det väckte mycket tankar och jag var inte så lite disträ när jag mötte upp hjärtat en stund senare.

Så, på det stora hela måste jag nog säga att jag tills igår eftermiddag hade lagt operationen bakom mig, medan jag efter gårdagens "bakslag" nog behöver lite mer tid innan jag hamnar där igen. Men jag kommer komma dit. Ska bara smälta lite först...

Och här kommer lite bilder från operationsdagen med dränslang, dagen efter utan dränslang, en månad efter op, och ett år efter op med synlig grop. Knäppt vad sjukvården och kroppen är kapabla till ändå.

Manifestation

Alltså, jag kanske är petig, men jag tycker att om man gör reklam för ett stort opolitiskt evenemang så ska man inte ändra på beskrivningen i efterhand.

Idag var jag och hjärtat på en manifestation. Den första för oss båda faktiskt, vi har aldrig varit politiskt aktiva eller särskilt reaktionära av oss. I en och en halv timme stod vi i snöfall och minusgrader och lyssnade på mer (eller mindre) begåvade talare och åsikter. Det hela gick under namnet Mot sexuellt våld - För samtycke, och det var efter viss eftertanke vi bestämde oss för att gå. Som sagt är ingen av oss särskilt reaktionärt lagd, och det som lockade åtminstone mig var beskrivningen i facebookeventet, som fick mig att tro att det var något för alla som tycker att den nuvarande situationen med alla dessa friande våldtäktsdomar är ohållbar och måste förändras. En sådan manifestation står jag bakom av hela mitt hjärta.

"Alla som vill visa sitt stöd för att samtycke ska vara en självklarhet vid sex är hjärtligt välkomna".

Men i efterhand, i mediarapporteringen, kallas det att 3000 personer samlades på Medborgarplatsen för att manifestera för en samtyckeslag. Och kalla mig hårklyvare men jag tycker inte att det är riktigt samma sak. Jag och hjärtat är (tillsammans med många andra) med på bild på DN:s hemsida, under rubriken "Stor uppslutning för samtyckeslag", men det har jag aldrig påstått att jag är.

Jag är inte säker på att en samtyckeslag är den bästa eller den enda vägen att gå. Jag är inte heller säker på att det inte är det. Jag är helt enkelt inte tillräckligt påläst för att uttala mig i frågan, för att jag förstår att det är en ganska komplicerad diskussion med många aspekter som behöver tas i beaktande.

Jag håller helhjärtat med om att det inte kan få fortsätta som det är nu. Det kändes fantastiskt bra att på något litet enkelt vis kunna visa det. Men jag känner att anordnarna av manifestationen har lagt åsikter och ord i min mun, och det gillar jag inte. Funderar på att skriva ett mail till anordnarna och påtala det.

Konfrontation

Fråga: Kan man fortsätta vara medlem i en förening där inte alla förväntas bidra i samma utsträckning? En förening där önskan om förändring inom gruppen inte bara faller för döva öron utan returneras på volley tillbaka på den som tog upp det? En förening där resterande medlemmar uppenbart inte bara har en helt annan vision, utan även ett förhållningssätt som för mig känns oseriöst och skadligt för föreningens intressen?

Det är frågan. Jag tror jag stänger av facebookaviseringarna och känner efter en stund. Det kanske är rätt åt mig för att jag för en gångs skull inte förberedde mig minutiöst, och därför inte lade fram saken på det absolut mest ultimata genomtänkta sättet..? Jag trodde inte det skulle behövas, att jag skulle bli hörd och att vi skulle kunna mötas ändå... Så mycket för ett års terapi.

Allt bara känns så himla trist nu. Kanske är dags att göra bloggen hemlig så att jag verkligen kan skriva vad som helst.

Men vem skulle då läsa den?

gymnasieångest

Jag vet inte varför jag får sån ångest varje gång det dyker upp en inbjudan till återträff med gymnasieklassen. Egentligen har jag väldigt mycket fina minnen från de åren och av många jag umgicks med då och träffade där. Kanske beror det på att jag aldrig riktigt blev en i gänget med någon av klickarna, även om jag var välkommen överallt..? Kanske är det för att jag upplever en liten avundsjuka över att många av de där klickarna fortfarande har kontakt såhär 11 år efter studenten, men inte har visat något som helst intresse av att träffa mig? Kanske är det för att jag inte känner att jag har något gemensamt med någon av dem längre, och att de som grupp skrämmer mig lite: majoriteten bor kvar inom en förhållandevis snäv omkrets kring skolan, ytterst få studerade vidare efter studenten, många gifte sig med varandra (!) och mer eller mindre allihop har fått minst ett barn. Kanske är det en rädsla för att alla - mig själv inkluderad, trots att jag utvecklats som person något oerhört sedan dess - ska hamna i samma gamla roller och inte kunna bryta sig loss. Tanken på att återigen bli den tysta, introverta, konflikträdda, självkritiska, hyperkänsliga, blyga Majan från den tiden, om så bara för en eftermiddag, känns lätt motbjudande. Kanske är det bara mina fördomar och farhågor som får fritt spelrum.

Men varje gång den där inbjudan kommer i brevlådan så får jag i vilket fall som helst hjärtsnörp. Döm min lättnad när jag insåg att återträffen infaller samma helg som Kulturernas Karneval och terminsavslutningen på Sfr. Jag har giltig frånvaro!

Och sen när det raskt bildades grupp på facebook insåg jag att det kanske trots allt vore lite roligt att träffa några av dem.

Motsägelse, ditt namn är Maja.

2012 - året då jag....ja?

Läser med stort nöje alla häftiga sammanfattningsinlägg på bloggarna jag följer. Mycket avancerat och väldigt kul för mig som läsare, men samtidigt (litelite) ångestframkallande med tanke på att jag själv inte kommer orka skriva och klippa ihop något liknande. Den som verkligen vill veta kan ju titta i bloggarkivet till vänster... Men man borde väl försöka sammanfatta lite kort i alla fall. För min egen skull, om inte annat, så som det mesta här på bloggen nu för tiden. På nyårsmiddagen vi var på kom den oundvikliga frågan om att sammanfatta året som gått, och jag valde att kalla 2012 ett mellanår - då det egentligen inte hände så mycket. Vi får väl se om jag fortfarande tycker det när jag är klar med det här inlägget.

2012: året då jag....

...dansade mer än jag gjort hittills i mitt liv. Regelbundet pendlande till Uppsala, massor med uppträdanden, nya dansvänner, General Skills i Göteborg för the mothership, Tribal Camp Oslo, och mycket mycket mer.

 

...gjorde en hemlig kupp mot Proffice och bytte bemanningsföretag men inte arbetsplats. Fick också utmattningssymptom under sommaren på grund av arbetsbelastningen och personalbristen. Jobbet har definitivt tagit för mycket energi under 2012.

...skaffade smartphone, bakåtsträvare till trots. Har instagrammat flitigt sedan dess, och facebook och ljudböcker i mobilen har varit en räddare i nöden under uppsalapendlandet.

...hade problemmed ryggen. Trist men sant, jag har haft ryggproblem sedan före påsk. Fortfarande inte riktigt bra även om det inte är tillnärmelsevis lika illa som det var i våras. Skrämmande att bli äldre.

...gick på Gröna Lund för första gången i mitt liv, när vi firade 10 år tillsammans hjärtat och jag! Vi åt pizza, tittade på Stockholm över vattnet, åkte berg- och dalbana och körde sjukamp - jag vann! :)

...tog tag i det där med knölen under örat. Åkte på remissrunda runt halva Stockholms läns sjukvårdsområde och blev tillslut lovad operation i Huddinge - som fortfarande inte blivit av eftersom jag uppenbarligen inte är högprioriterad i kön.

...fick rutin på att söka jobb. Har sökt så oerhört många jobb nästan i förbifarten, varit på enormt många intervjuer, och fått så otroligt många 'tyvärr, vi har tillsatt tjänsten med en annan sökande men din intervju var jättebra!'-samtal att jag nästan kräkts. Ända tills det gick vägen.

...fick jobb! Äntligen, äntligen, äntligen! I skrivande stund har jag jobbat mina tre första dagar på Förvaltningsrätten i Stockholm, och det kommer jag återkomma till i ett alldeles eget inlägg.

...började springa. "A small step for mankind..", osv. Tack vare kollegorna på SoS, appen C25K och en födelsedagspresent i form av en löparsko är jag nu mer vältränad än en amerikansk soffpotatis, och har lyckats hålla igång löpandet i regn och rusk och snö - även under långhelgerna. Faktiskt.

Och det är nog det hela.

Fast det bör nog också sägas att om 2010 var bröllopsåret, så var 2012 barnfödaråret. Så väldigt många vänner och bekanta har fått tillökning att det är svårt att räkna så här på rak arm. En hel del bebishäng har det blivit (detta är bara tre av bebisarna som har råkat fastna på bild) :)

God fortsättning på er!

Välkommen till SoS:s enhet för utmattningssymptom

Jag tillhör inte gruppen som hävdar att ett jobb måste vara roligt för att det ska vara värt att gå tillbaka till dag efter dag. Alla är vi olika. Visst är det större livskvalitet, för mig, att ha ett arbete jag finner stimulerande, utmanande och intressant, men för andra kan det precis lika gärna vara så att ett tråkigt jobb genererar en pigg och aktiv fritid istället. Det är lite så jag har resonerat med mitt jobb som registrator på Socialstyrelsen. Jag har inte världens starkaste karriärdriv och även om jag för drygt 1,5 år sedan tackade ja till en tremånadersanställning jag innerst inne visste att jag kanske inte skulle ha valt om jag hade ett val, så dör jag inte inombords av att ha ett mindre upphetsande jobb. Jag ser till att ha en givande fritid istället. Ännu tillhör jag inte de lyckligt lottade som lyckats ordna så att de kan ha båda delarna.

Men något som under det senaste halvåret har gjort mig mer och mer frustrerad, är att mitt mindre upphetsande jobb har börjat bli så krävande att min fritid har fått stryka på foten. Krävande på ett dåligt sätt.

Som den duktiga flicka jag är och alltid har varit, vill jag känna att jag gör ett bra jobb - även om det är tråkigt. Nu säger jag verkligen inte att exakt alla aspekter av mitt nuvarande arbete är dödstrist, men sammantaget är det inte särskilt spännande. Det är mycket rutiner, mycket göra samma sak i oändlighet. Samma knapptryckningar och korta formuleringar dag ut och dag in. I våras, när jag hade varit på SoS i ungefär ett år, började vi inse att fyra personer - antalet registratorer som servar Enskildas klagomål - inte längre var tillräckligt. Vi vidarebefordrade detta till närmaste chef, knegade på efter bästa förmåga, och gick så småningom in i sommarledigheterna. Utan att få någon sommarvikarie. Och vi bet ihop och tänkte att "Herregud, det är ju trots allt bara för en begränsad tid. Det klarar vi. Vi kommer hamna efter men vi kommer att ta ikapp det när vi blir full styrka igen efter semestrarna."

Någonstans mitt i sommaren började jag få utmattningssymptom, vilket jag inte förstod förrän efter ett tag. Jag sov mer än jag gjort sedan jag slutade plugga (jag skulle vilja säga 'mer än någonsin', men faktum är att så mycket som jag sov när jag var student kommer jag nog aldrig att kunna göra igen), utan att någonsin känna mig utvilad. Jag orkade knappt laga mat, eller ens vattna blommorna. Blev oerhört lättretlig och kunde börja gråta för minsta lilla. Stackars hjärtat! Mina kvällar gick ut på att jag köpte något enkelt ätbart på vägen hem (så kort tillagningstid som möjligt), ordnade med middag, satte mig i soffan, och sen reste jag mig inte upp igen förrän det var dags att gå och lägga sig. Bara att duscha blev ett stort projekt. Dag ut och dag in. Arbetsdagarna präglades av en enorm uppgivenhet och hela min tillvaro blev en enda lång nedräkning till den glittrande magiska semestern. Som om tre lediga veckor skulle reparera en skada som tagit flera månader att bygga upp..

Det är inte ett roligt liv. Det är inte heller hållbart. Jag bestämde mig för att bli 'bara konsult', dvs inte bry mig så jävla mycket utan gå till jobbet, göra vad jag hinner och kan, och sen gå hem. Inte jobba över, inte ta en massa ansvar. Ni kan läsa om det i mina blogginlägg från i somras. Men det hade gått för långt, det gjorde ingen större skillnad.

Efter semestrarna försökte vi åter igen begära hjälp. Fyra personer var fortfarande för lite och vi hade inte en chans att komma ikapp eftersom inflödet av handlingar av någon anledning hade ökat över sommaren - inte minskat som vi hade hoppats. Och nu, tre månader senare, ligger vi mer efter än någonsin. Nog har vi varit nära att komma i fas igen ett par gånger sedan slutet av augusti, men då brukar det vara någon som blir sjuk eller så dras vår hjälp in av någon anledning som vi inte kan påverka och så halkar vi lika långt tillbaka igen och får börja om från början, så att säga.

Vi behöver just nu hjälp av två personer bara för att hålla oss flytande och inte öka på våra redan tämligen stora högar. Högar som vi egentligen inte får lov att ha till att börja med. Och problemet är att det är likadant över hela registraturen. Det finns ingen extra hjälp att få om det inte ska bli högar någon annanstans istället. Och här kommer det oerhört fina i kråksången: Socialstyrelsen får inte lov att nyanställa. Inte ens konsulter. Vem som har bestämt detta är det inte riktigt någon som kan svara på, det är något slags luddigt "direktiv uppifrån". Från vem då? Har denna anonyme person någon som helst insikt i hur verksamheten fungerar?

För detta innebär att hela registraturenheten sedan flera månader tillbaka går på knäna. Ingen är i fas, alla är superstressade och alla har hamnat i någon slags depressiv megafrustration som vi anstränger oss för att inte ta ut på varandra. Många har magkatarr eller början till magsår. Alla har maxade flexkonton men ingen möjlighet att ta kompledigt. Vi försöker och försöker och försöker men det räcker inte. För att vi är för få! Inser ni hur nedbrytande det är?

Detta gör att jag har fått dra ner på min fritid, för att jag ska klara av att överleva arbetsveckan. Och det, Socialstyrelsen, är inte okej. INTE OKEJ! Inom en ganska överskådlig framtid, snarare förr än senare, kommer registraturen att kollapsa och gå in i kollektiv utbrändhet. Är inte det slöseri med skattebetalarnas pengar vet jag inte vad som är det, för att inte tala om de 20-tal liv ni håller på att förstöra. Ärligt talat är jag så förbannad att jag nästan smäller av, inte minst för att jag inte kan göra ett jävla jota för att förändra situationen.

This was NOT what I signed up for!

Bild härifrån.

Öppet brev till Svenska folket #2

Stockholm 2012-10-11

Hej Svenska folket!
Som registrator på Socialstyrelsens enhet för enskildas klagomål har jag daglig telefonkontakt med människor som på ett eller annat sätt har råkat ut för fel i halso- och sjukvården, eller som på ett eller annat sätt respresenterar någon som gjort det. Jag får även min beskärda del av samtal från journalister och 'vanlig' allmänhet som har frågor eller vill begära ut handlingar. Under de senaste 1½ åren har jag dock inte kunnat undgå att lägga märke till att Er telefonetikett lämnar en del att önska för mig som sitter i den mottagande änden, och jag skulle därför vilja ta tillfället i akt och förklara för Er hur man enklast får snabbast möjliga hjälp av en registrator på Socialstyrelsen, i form av en lista med do's and don't's vid telefonkontakt med myndighet.

Vi börjar med do's, det vill säga hur man ska bete sig för att få effektivast tänkbara hjälp. Jag tror på fullt allvar att det funkar på i stort sett alla myndigheter så detta är något av ett universaltips:

¤ Var artig.
Du behöver inte göra avkall på Dig själv och Dina känslor genom att fjäska, och det är för all del tillåtet att vara upprörd, men med helt vanlig artighet kan jag garantera att hjälpen, svaret, kommer så snabbt det bara är möjligt. Det är faktikst hela hemligheten, även om det absolut inte skadar att vara trevlig också.

Och därmed övergår vi till don't's, det vill säga hur man inte ska bete sig om målet är att få effektivast tänkbara hjälp. Tyvärr är det en något längre lista, vilket också är anledningen till att jag insett behovet av dessa upplysningar. Jag och mina kollegor upplever att det hos Er, Svenska folket, existerar en djupt liggande övertygelse att man kommer längre och får bättre service om man är otrevlig mot personer som representerar myndigheten, att Ni är övertygade om att vi är allmänt ovilliga och motvilliga till att hjälpa till och att man måste sparka på oss för att vi ska ta tag i saker. Jag kan härmed meddela å det bestämdaste att så inte är fallet. Faktum är att det är tvärt om. Varje gång jag svarar i telefonen är det med en önskan att så snabbt och smidigt som möjligt hjälpa Dig som ringer, men den övergår ganska snabbt i en stark ovilja och en önskan att helt enkelt bli av med Dig om någon eller flera av följande företeelser inträffar:

¤ Skrikande
Om Du inte kan föra ett civiliserat samtal med mig är det ingen mening med att jag ska försöka göra det tillbaka. Det är nästan utan undantag inte mig personligen Du är arg på och min tid och skattebetalarnas pengar kan användas till oändligt mycket mer och bättre saker än oavbrutet skrikande haranger som inte leder någonstans. Om Du vägrar att sluta skrika på mig kommer jag att avsluta samtalet.

¤ Ältande/Aldrig sluta prata
Jag behöver inte veta hela Din historia, jag behöver bara veta vad jag kan hjälpa Dig med precis här och nu. När Du sagt det uppskattar jag om jag överhuvudtaget får en syl i vädret så att jag kan svara på frågan eller göra det Du ber mig om. Om Du har ett stort behov av att prata av Dig och få medkänsla kan jag rekommendera Jourhavande Medmänniska på nummer 08-702 16 80 eller någon annan ideell företeelse med liknande syfte. I samma härad ligger självmordssamtal, som över huvud taget inte hör hemma hos registrator, så var snäll att bespara oss upplevelsen av sådana. Det finns andra i samhället som har utbildning och erfarenhet av att hjälpa till i det läget.

¤ Allmän otrevlighet
Snäsighet, nedlåtande kommentarer och/eller en mästrande och överlägsen attityd är inte något som motiverar mig till att göra mitt bästa. Det skrämmer mig inte heller, utan skapar bara motsträvighet vilket knappast hjälper Dig i slutändan - vilket Du säkert förstår om Du bara tänker efter.

¤ Ovillighet att lyssna
Jag förstår, kanske bättre än många med tanke på mitt inifrånperspektiv, vilken djungel det kan vara att försöka få grepp om hur utredningsprocesser och byråkratiska system fungerar och ibland kan det vara svårt nog bara att få tag på rätt person. Det jag verkligen skulle vilja att Ni förstår, är att det på en myndighet som har många tusen anställda är omöjligt för varje enskild tjänsteman att vara fullständigt insatt i myndighetens arbete och samtliga övriga anställdas uppgifter och specialuppdrag. Om jag inte kan hjälpa Dig personligen kommer jag att göra mitt bästa för att hjälpa Dig vidare till någon som kan, och då uppskattar jag inte att Du vägrar att lyssna på eller ta till Dig av det jag har att säga. Om det är så att Du faktiskt hamnade helt rätt när Du blev kopplad till mig, uppskattar jag det ännu mindre. Tyvärr hör det till sakens natur att Socialstyrelsen inte alltid tycker likadant som medborgarna eller fungerar precis på det sätt som Ni vill och i det läget hjälper det inte att låtsas att man spelar bingo. Du kommer få samma svar oavsett vem av oss Du pratar med även om Du inte tycker om det Du hör. Se även föregående punkt Allmän otrevlighet.  

Sedan finns det en del saker som kanske inte har så mycket med beteende som med förberedelser att göra, saker som underlättar för både Dig och mig, som jag tänkte att jag också skulle nämna.  

¤ om Du har ett ärende: ha koll på diarienumret och berätta det för mig.  

¤ om Du har en handläggare är det alltid hen Du ska prata med i första hand, oavsett om telefontiden har gått ut för dagen. Jag är inte involverad i utredningsprocessen och definitift inte insatt i specifika ärenden, och det ingår inte heller i mitt jobb att upplysa handläggare om att deras anmälare har sökt dem.  

¤ om Du vill begära ut handlingar: gör Din läxa. Jag behöver specifika uppgifter att söka på, det räcker inte med att det enligt en halvstor lokalblaska i Helsingland handlade om "en kvinna vars son fick vänta på akutmottagningen i två dygn i januari förra året" om jag inte vet vad personen och vårdinrättningen heter. Ofta kan Du dessutom få diarienumret om Du bara pratar med lokalblaskan först och i sådant fall finns det faktiskt möjlighet att utlämnandet går med blixtens hastighet.  

¤ om Du kontaktar oss via e-post: var väldigt tydlig med Ditt ärende. Säg inte att Du "vill ha ut dnr **-****/****" om det är endast anmälan/beslutet Du vill titta på och inte hela akten. Ju mer luddig Du är i Din förfrågan desto mindre specifikt svar kommer Du att få, och eftersom vi troligen behöver ställa följdfrågor för att få reda på vad Du egentligen vill kommer det också att dra ut på tiden.

¤ om Du ringer från mobiltelefon: se till att det är tyst och lugnt i bakgrunden och att Du har bra mottagning. Gnälliga småbarn, exempelvis, utgör ingen bra ljudkuliss och det är praktiskt taget omöjligt att föra en konversation om man bara hör var tredje stavelse.

¤ inse att vi har ganska begränsade sökmöjligheter och att Socialstyrelsen inte i första hand finns till för att serva Dig. Att vi inte kan tillhandahålla den information Du söker handlar faktiskt aldrig någonsin om att vi inte vill. Det handlar antingen om att vi inte får eller att vi inte kan.

Om Ni, Svenska folket, kunde finna inom Er en vilja att hjälpa en stackars registrator med detta skulle jag förhoppningsvis sluta sky telefonsamtalen som ingår i mitt jobb. Faktum är att det förmodligen skulle göra stor skillnad i min inställning till människor i största allmänhet. Även om det är otroligt givande att kunna hjälpa människor är det också otroligt nedbrytande att bli utskälld och utsatt för allmänna otrevligheter i tid och otid, särskilt när man varje gång verkligen försöker hjälpa till. Dessutom vågar jag påstå att Ni, om Ni anammade de tips och förslag jag har listat här, med största sannolikhet skulle få en bättre service och bli nöjdare med Er kontakt med Socialstyrelsen. För alla inblandades skull vore det alltså positivt om Ni kunde lägga bort egot en stund och på allvar överväga att ta till Er innehållet i detta brev.


Med vänliga hälsningar,
Maja Hultman
Registrator


P.S: Avslutningsvis vill jag också förklara följande: när jag säger att jag inte kan koppla Er för att jag inte har den funktionen på min telefon, så menar jag verkligen vad jag säger. Jag kan inte koppla samtal, varken tillbaka till växeln eller någon annanstans, och oavsett vad Ni säger kan jag inte ändra på den saken. D.S.

P.P.S: Socialstyrelsens registratorer är också mycket medvetna om att det står skrivet att en begäran om utlämnande ska hanteras "skyndsamt" - vad som däremot inte står är att det innebär att vi ska släppa allt vi har för händer i samma sekund den kommer in. Utlämnanden tas om hand i den ordning vi har fått in dem och om det är saker som ska sekretessgranskas innan leverans har vi inte heller möjlighet att skynda på den processen eftersom det inte är vi registratorer som utför granskningen. Att läsa lagtext för oss kommer inte att ändra på detta, och inte heller en mästrande attityd eller en kort deadline. Om Du behöver handlingarna inom två timmar borde Du ha skickat Din begäran igår, och faktum är att det inte är mitt problem att Du gjorde beställningen med för kort varsel. D.D.S.
   

Öppet vykort till Svenska Folket

Stockholm 2012-09-19

Kära Svenska Folket!
Jag har tidigare författat ett öppet brev till er som jag hoppas och tror att Ni tog emot på rätt sätt. Jag vill inte bara hjälpa mig själv utan även Er i kontakten med myndigheterna. Detta är något av en uppföljande parantes, ett vykort så att säga (och ja, jag vet vad jag sa om val av vykort som media men faktum är att jag inte tillskriver en myndighet i det här fallet), eller kanske ett post scriptum. Håll till godo.

¤ Ordning på insända handlingar.

När Ni sänder in kompletteringar i pågående ärenden underlättar det oändligt för mig som registrator om det finns någon slags ordning på handlingarna. Jag har givetvis full förståelse för att Ni inte kan veta exakt vilken ordning jag vill ha handlingstyperna men jag skulle vilja be Er att inte blanda typerna hej vilt. Alltså:

"Bra ordning": missiv - yttranden - övrigt - journaler - kopior på anmälan/begäran från SoS

"Dålig ordning": missiv - journal - kopia på anmälan - yttrande - övrigt - journal - kopia på begäran om yttrande - journal .... etc.

Detta sista exempel är ett problem som uppkommit alldeles nyligen och jag vet inte varför Ni helt plötsligt har börjat med det, men snälla sluta! Det tar extremt lång tid att ta hand om dagens inkomna post om jag måste sortera om innehållet i varje kuvert. Tack på förhand.

Höstiga hälsningar från Stockholm.

Maja Hultman
Registrator

emotion-junkie (tack och adjö)

Jahaja. Jag vet att det haglade tätt med inlägg i förra veckan för att sedan sluta helt, men jag kan stolt meddela att jag faktiskt läste ut sista boken i söndags. Jag fuskade lite lite i fredags och läste några sidor i lördags också, men överlag så var det great success vad gäller strategin. Nu är den slut. Boken alltså. Och med andra ord kanske strategin också nu när jag tänker efter. För den här gången. Däremot känner jag att jag måste säga några ord om slutet, så Lina FFS, läs inte vidare här nu! :P
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Jag har varit så extremt känslomässigt uppe i varv över den här serien så länge i sträck nu att jag tror att jag liksom blev lite avtrubbad till slut. Det var så mycket i storyn som gick 'fel' i sista boken att jag till slut inte orkade uppamma samma känslostormar som tidigare, vilket innebar att jag upplevde slutet litegrann som ett antiklimax. Jo, det är sant. Serien är överlag väldigt bra, den pryder sin plats i bokhyllan och jag tvivlar inte på att jag kommer läsa om den, men kanske är den ett exempel på problemet med längre serier...

Varje del eller bok i serien (6 st i det här fallet) måste liksom - för att uppehålla intresset hos läsaren - ha en egen plot och upplösning, som gemensamt med de andra delarna/böckerna leder fram emot den övergripande upplösningen. Och då känns det ganska logiskt att om det kommer ett nytt och gradvis större crescendo för varje del/bok, så måste det faktiska avslutande slutet vara enormt stort och tungt och bombastiskt för att väga upp och inte liksom bara försvinna i mängden av crescendon. Kanske är det så att det inte gjorde det den här gången. Det levde liksom inte upp till de skyhögt uppbyggda förväntningarna. Och faktum är att jag hade velat se ett kapitel till. Med tanke på alla allt hårdare åtdragna tumskruvar och komplikationerna som var invävda i slutskedet så tycker jag att den slutade lite abrupt och lite för enkelt, vilket jag tycker är synd. Liksom "och så levde de lyckliga i alla sina dagar", punkt. Ett kapitel till, eller en liten epilog, hade gjort stor skillnad.

Men, sak samma. Ytterligare en läsupplevelse är all och jag ser det absolut inte som ett slöseri med tid och känslomässig energi, snarare tvärt om. Efter en sån här urladdning brukar det ta ett litet tag innan jag ger mig på det igen och det innebär kanske att jag kan koncentrera mig på jobbsökandet och jobbet en period. Jag var faktiskt på andra intervju på Förvaltningsrätten igår, till exempel, och väntar svar från Försvaret den här veckan.

emotion-junkie (ogillar)

Disclaimer: Lina ska inte läsa detta om hon fortfarande planerar att läsa böckerna..! :) Bara så hon vet.



Fortsätter med ytterligare ett inlägg på samma emotion-junkiespår som de senaste två dagarna. Det handlar om böcker, bra böcker, känslostormar och om att ofrivilligt sätta livet på stand by medan man läser ut sin senaste bok. Eller serie. Jag tänker vidare...

Det är ju trots allt så att det är i relationerna mellan karaktärerna den allra största delen av en bok utspelar sig (om någon har ett exempel där det inte är så - säg till! kunde vara intressant..). Det är också där de allra flesta av mina känslostormar utgår ifrån - jag menar hur många relationsrelaterade (!) erfarenheter har man inte efter snart 30 år i livet? Klart det berör. Som jag sagt tidigare så är persongalleriet och dess mångfald och djup en otroligt viktig del i en bok enligt mig. Komplicerade karaktärer brukar leda till komplicerade relationer och det har jag generellt inte något emot, tvärt om. Däremot finns det en företeelse jag formligen avskyr att läsa om, och det är otrohet. Jag vet inte varför det är värre än andra sorters svek, eller ond bråd död för den delen (vi pratar ju som sagt mest om fantasygenren här och av någon anledning verkar de höra ihop), men det är något med just otrohet som berör mig oerhört starkt och negativt.

Jag har mina aningar om varför. Jag har vissa ganska jobbiga minnen inom ramen för ämnet och det är säkert i minnena av min egen förvirring, frustration och faktiskt äckel som den här aversionen kommer fram. Det var mer än 10 år sedan händelsen i fråga och jag har intalat mig själv att jag har accepterat, kommit över och gått vidare, men varje gång jag läser om otrohet så väcks alla de där känslorna till liv igen och det är fruktansvärt obehagligt.

Häromdagen, ni vet när jag sörjde Ethan Sanders så väldigt, så var jag även fullständigt matt av en totalt oväntad otrohetscen som gjorde mig väldigt illa berörd. Död och otrohet i samma kapitel är inte min idé om en bra bok, även om serien i sin helhet är alldeles för bra för att detta ska dra ner den nämnvärt. Det var hemskt jobbigt bara. Och verklighetstroget nog så går efterdyningarna fortfarande tätt (läser sista boken nu, började idag) och det är också hemskt jobbigt. Usch.

Ärligt talat, jag kan inte låta bli att undra om det verkligen är hälsosamt med denna ständiga känslomässiga berg-och-dalbana som egentligen inte ens härrör ur mitt eget liv. Samtidigt som jag inte skulle klara mig utan skönlitteratur. It's my drug of choice helt enkelt. Är det över huvud taget någon annan som känner igen detta?

emotion-junkie (en bra bok)

Jag spinner vidare lite på spåret från igår, det här med att leva sig in i skönlitterära böcker så totalt att resten av livet hamnar på stand by utan att man kan göra något åt det... Ända sedan jag i 1:a klass, först i klassen (!), lärde mig att läsa (och fick hoppa över till den lite mer avancerade läseboken medan alla andra fortsatte med den vanliga) har jag fullständigt slukat skönlitteratur. Först var det hästböcker. Du milde tid så mycket hästböcker jag har läst i mina dagar! Vitnosböckerna, Mariaböckerna, Annikaböckerna, Svarta Hingstenböckerna, Pirkkoböckerna, Ponnyklubben.. Inga fåniga Kitty eller Biggles eller Kalle Anka pocketar eller något sånt. Några tvillingböcker blev det förstås av rent grupptryck, men inga mängder. Lite äventyrsböcker av varierande slag och en och annan historisk ungdomsroman, förutom sådant man blev tvingad att läsa i skolan. Sedan gjorde fantasyn intåg i mitt liv och den kom för att stanna. Och tog med sig sin side kick sci-fi också. Det började med Narnia och fortsatte med David Eddings samlade verk, Sagan om Ringen, Liftarens guide till galaxen osv osv osv. Bokslukandet går förstås i perioder men när jag får välja själv läser jag numera framförallt fantasy, sci-fi och historiska romaner. Ett och annat sidospår dyker upp emellanåt men det är dessa genrer jag alltid återkommer till, och som övervägande fyller min bokhylla.

Något jag har funderat mycket över genom mina år som bokslukare är vad som gör en bok bra. Och det roliga är att jag har kommit fram till att det egentligen inte har så mycket med genre att göra för min del, trots att jag håller mig ganska snävt till ett fåtal sådana. Ända sedan jag började läsa har jag alltid använt läsandet som verklighetsflykt, från början tämligen omedvetet och sedan med allt större medvetenhet. Jag vill uppleva sådant jag inte gör i det vanliga livet, jag vill bli begeistrad, förvånad, indragen i författarens fantasi och berättarförmåga och jag tycker helt enkelt att det blir mer och bättre verklighetsflykt om det utspelar sig någon annanstans och(/eller) i en annan tid. Och det är nu vi återkommer till det här med känslorna.  

Jag har nämligen kommit fram till följande: en riktigt bra bok spänner över hela, eller åtminstone stora delar, av känsloregistret. Hade det inte funnits någon slags balans mellan de positiva och negativa känslorna skulle det inte beröra mig lika mycket. Faktum är att en av anledningarna till min enorma aversion mot svensk litteratur är att det ständigt handlar om negativitet, det är lera och sörja och jämmerdal hela vägen - enligt min erfarenhet. Jag har läst litteraturvetenskap, remember?  Fullständigt okomplicerade sockersöta historier är inte heller underhållande i längden. Jag behöver motvikt och balans helt enkelt!

Dessutom (och detta är minst lika viktigt) kan jag ofta dela upp en bok i "beståndsdelar", som i mångt och mycket avgör ifall den är dålig, helt okej eller fullständigt fantastisk. Jag tror att den enklaste och naturligaste uppdelningen är story, karaktärsteckning och språk. En fantastisk bok är överväldigande på alla dessa vis. Storyn är genomtänkt och oförutsägbar, karaktärerna är levande och mångfacetterade, språket är funktionellt och/eller författarpersonligt på ett eller annat vis. En helt okej bok har kanske ett fantastiskt språk men platta och onyanserade karaktärer eller en förutsägbar eller trist story. Eller omvänt, en otroligt originell och intressant story men ett trist persongalleri. Eller otroligt fascinerande karaktärer men ett språk eller en berättarstil som inte gör dem rättvisa. En dålig bok har ingetdera, eller extremt lite av någon av dem.

Utöver detta brukar de böcker jag tycker bäst om även ha ett drag av originalitet på ett eller annat sätt. Om vi ska se till fantasyn som genre så kan det exempelvis röra synen på magi - vad magi är och hur man använder den. Eller exempelvis världen som storyn utspelar sig i (stiliserad medeltid som inte gått framåt på några tusen år är INTE originellt). Eller om vi ska vara lite mer generella: ett ovanligt vackert språkbruk som inte påminner om något annat jag läst.

En riktigt bra bok spänner alltså över stora delar av känsloregistret, har en genomtänkt och oförutsägbar story, levande och mångfacetterande karaktärer, ett funktionellt och(/eller) berättarpersonligt språk, samt ett visst mått av originalitet. Enkelt va? :)

Jag är konstig (emotion-junkie?)

Ibland undrar jag om jag är riktigt normal. Eller förresten, stryk ordet normal.. ibland undrar jag hur pass sunt förhållande jag har till böcker.

Jag känner få som kan bli så fast i en bok som jag, som liksom kan lägga resten av livet på stand by tills man har läst ut den för man måste få veta hur det går..! Man glömmer bort (eller struntar i) att äta, sova, tvätta, ja egentligen allt vardagligt som måste göras.. bara för att det är så vansinnigt spännande - och inte alltid i den positiva bemärkelsen. Det går väl kanske an när det bara gäller en bok. När jag verkligen fastnar ska det mycket till för att jag det ska ta mer än ett par tre dagar innan jag har läst ut den och kan börja återgå till det normala igen. Men eftersom jag oftast rör mig inom en genre som tenderar att producera trilogier eller längre serier kan dessa tillstånd av fullständig verklighetsfrånvaro ibland vara i veckor. Och det gick väl an när man hade sommarlov hemma hos mamma och pappa och kunde vara helt världsfrånvänd ett par månader i sträck utan att tillvaron blev märkbart lidande, men nu när man förväntas gå till jobbet fem dagar i veckan och faktiskt prestera något kan det bli ganska jobbigt. För att inte tala om det där med vanlig markservice. Tvätt, disk, matlagning...

En riktigt bra bok lägger jag ner hela min själ, ja hela mitt väsen, i. Jag kan inte rå för det, inte stoppa det, och jag slutar aldrig att leta efter den sortens böcker heller. Jag har alltid varit något av en känslomänniska, men det är som att det är när jag läser som jag verkligen spelar på hela känsloregistret - på insidan. Beroende på författaren i fråga upplever jag fullständiga fyrverkerier av lycka, glädje, irritation, ilska, upphetsning, sorg... och det är fantastiskt! Och jättejobbigt. Och utifrån sett är jag bara disträ och frånvarande.

Men det räcker inte med att jag lever mig in i berättelsen jag läser för stunden. Jag identifierar mig förstås väldigt starkt med karaktärerna, men många gånger kan jag dessutom dra paralleller till relationer eller upplevelser jag själv varit med om vilket förstärker bokupplevelsen ytterligare. När det är positiva känslor inblandade är detta underbart. När det rör sig om negativa känslor är det desto värre. Ibland tror jag att det är ett privilegium att ha sådan livlig "fantasi" (eller vad det nu rör sig om). Tänk så tråkigt om alla böcker bara var platta och icke-berörande.. men ibland tror jag istället att det är något av ett handikapp. Att mitt liv i vissa hänseenden styrs av döda ting utan att jag kan göra något åt saken.

Just nu, eller egentligen sedan igår (vilket är en av anledningarna till att jag försöker bli av med lite känsloöverflöd genom att skriva ned det här) är jag fullständigt förstörd, eftersom en av de viktigaste bikaraktärerna i min nuvarande serie dog i natt. Helt oförhappandes bara. Jag ser nog mest trött och lite frånvarande ut men på insidan vadar jag midjehögt i sorg över Ethan Sanders, och kunde varken  fokusera på min jobbintervju imorse eller på mina arbetsuppgifter nu när jag är på jobbet. Visserligen skulle det mycket väl kunna vara så att detta är anledningen till att jag inte har varit nervös eller oroat mig över huvud taget inför den här intervjun, vilket ju är bra på sitt sätt. Men det tar väldigt mycket energi och fokus och jag har svårt att lägga det åt sidan. Det enda jag vill är att få läsa lite till! Trots att jag inte vill att boken ska ta slut så måste jag desperat få veta hur det går! Contradiction, thy name is Maja.

Hur sunt är detta på en skala?! Hur gör man för att hålla sig själv på ett lagomt normalt avstånd från det man läser? Och vill man verkligen minska ner sin läsupplevelse...?

Känner mig som en emotion-junkie.

Öppet brev till Svenska Folket

Stockholm 2012-05-23


Hej Svenska Folket!

Jag har via mitt arbete som registrator (aka kanonmat/första anhalt inför anstormningen från allmänhet och media) på Socialstyrelsen förstått att det under ganska lång tid funnits vissa brister i det svenska skolsystemet, som yttrar sig i att Ni generellt har svårt för det här med att skriva brev - särskilt till en myndighet. Med Er tillåtelse skulle jag därför vilja gå igenom det mest basala i hur man skriver officiella brev så att Ni hädanefter kan göra mitt jobb lite enklare. Hoppas det är okej och att Ni inte tar illa upp, men det skulle verkligen underlätta mitt arbete om bara vissa enkla regler kunde få råda i hur man formulerar ett brev. Jag tänker helt enkelt spalta upp dem i punkter utan inbördes ordning och så får ni säga till om ni tycker att jag har fel.

¤ Skriv datum/diarienummer.

Datum är vitalt eftersom det i myndighetsvärlden är ganska viktigt när ett dokument upprättades eller skapades. Det underlättar väldigt mycket för mig om datumet står i sidhuvudet eller åtminstone på förstasidan, eller för all del alls. Finns det en ruta för datum, vänligen använd den. Är det så att det Ni dessutom har ett ärende med ett diarienummer, kan jag inte nog understryka hur glada vi registratorer blir om detta också står i sidhuvudet eller på förstasidan, eller för all del alls. Att skriva diarienumret på kuvertet är mindre bra, men för all del, om Ni inte orkar skriva in det i själva skrivelsen må det väl vara hänt. Gör det bara inte till en vana!

¤ Underskrift.

En handling (typ ett klagomål eller en fullmakt) är egentligen inte officiell och liksom giltig om den inte är underskriven. Av rätt person. Det hjälper exempelvis inte att patienten skriver under anmälan om det är någon annan som skickar in den. Finns det en rad för underskrift, vänligen använd den.

¤ Val av skrivdon.

Det är faktiskt rent ut sagt korkat att skriva officiella dokument med blyerts. Ursäkta, men det är sant. Använd bläck för guds skull om Ni inte skriver på dator, så syns det åtminstone tydligt om något har ändrats i efterhand! Av samma anledning är det dumt att skriva under dokument/handlingar/papper med något annat än bläck, oavsett om dokumentet är skrivet på dator eller ej. För att bläck är svårare att förfalska. Dessutom "syns" bläck i skanningprogrammet utan att jag måste gå in och mickla med inställningarna och då går det snabbare att skanna handlingarna!

¤ Val av media.

I arkivarietermer är "media" enkelt uttryckt vad informationen är fastsatt på. Jag antar att man skulle skulle kunna kalla det informationsbärare... Papper/cd-rom/USB-minne osv är exempel på olika sorters media. Det är inte okej att skicka in klagomål på vilket media som helst. Kaffefilter, till exempel, är inte bra media. Dels gör den skrovliga ytan att det är nästintill omöjligt att se vad det står, och dessutom är det svårt att skanna. Även servetter undanbedes. Vykort är gränsfall och skall undvikas så långt det går. Och var snäll och undvik även tidningspapper och -urklipp i längsta möjliga mån, liksom pappersark som tidigare använts i annan korrespondens eller dylikt.

Annat man kan tänka på i det här sammanhanget är att det är tämligen osäkert att skicka skannade kopior av journalhandlingar över mailen eller faxen. Om Ni tycker att det är känsliga uppgifter alltså. Socialstyrelsen tycker att det är det, och därför måste jag först skriva ut och sen skanna både mailet och bilagorna om ni bifogar journaler. Annars kan jag koppla skrivelsen till rätt diarienummer och dokumentkort direkt från e-posthanteraren och det är oändligt mycket smidigare. Med andra ord - skicka inte känsliga saker som läkarutlåtanden eller liknande med e-post.

¤ Tydligt syfte.

Jag tar, kanske lite naivt (?), för givet att Ni när Ni skriver brev och mail till myndigheten har ett specifikt syfte med det. Det underlättar väldigt mycket för mig som registrator om man redan i inledningen i skrivelsen får veta vad Ert syfte är. Fraser som "Jag vill anmäla.." eller "Jag har en fråga..." uppmuntras å det starkaste. Ett 5 A4-sidor långt brev som inleds med "Detta är vad jag har varit med om" är inte uppskattat hos varken registratorer eller handläggare.

¤ Tänk på språkbruket.

Det här är kanske något av en överkurs, men som den högutbildade person jag är vill jag ändå gärna tro att man som avsändare vill ge ett någotsånär rationellt och respektabelt intryck och liksom därmed bli tagen på allvar? Ett hett tips är då att undvika talspråk och svordomar. Jag kan också  varmt rekommendera användning av punkter, styckesindelning och andra skiljetecken som förekommer i det svenska skrivspråket. Med måtta, naturligtvis. texter.med.punkter-istället.för.mellanslag-är.generellt.lika.jobbiga.att.läsa.somtexterheltutanmellanslagellerannankommatering.

Till syvende och sist är det nämligen såhär: ju mer lättläst Din skrivelse är, desto snabbare kan vi ta hand om den. Vilket osökt för mig in på ytterligare en överkursaspekt i brevförfattande: stavning, syftesfel, sär- och ihopskrivning, samt handstil. Ett sätt att undvika stav- och syftningsfel är att läsa igenom texten innan man skickar den. Samma sak gäller ihop- och särskrivningar som man också bör undvika i längsta möjliga mån. Ett annat sätt är att låta någon annan läsa Er text innan Ni skickar den, och då märker Ni också genast om det är så att den är fullständigt oläslig för alla andra utom Er själva!

¤ Placering av textmassa.

När vi ändå är inne på detta med överkurs, kan jag passa på att nämna att vi registratorer har som uppgift att ankomststämla posten som kommer in till myndigheten. Det betyder att det måste finnas plats för en poststämpel. Om Ni känner ett behov av att använda marginaler, sidhuvud och sidfot till text, var snäll och lämna en yta på ca 5x7 cm fri för poststämpeln - företrädelsevis i högra hörnet!

¤ Adressering.

Ett sista önskemål från mig till Er gäller det här med adressering. Om ni skickar försändelser till en särskild handläggare eller annan person på en myndighet, skriv då dennes namn UNDER myndighetsnamnet i adressen. Exempel: Socialstyrelsen, Att. Maja Hultman, postadress och ort. Det är nämligen så att om Ni inte gör det utan skriver personens namn överst, så räknas det som privat post och då måste jag kontrollera att det finns en fullmakt innan jag får lov att öppna brevet. Det försenar dagens posthantering.

Slutligen vill jag bara säga att jag hoppas att Ni, Svenska Folket, kan läsa detta brev med öppna ögon och finna inom er en önskan att hjälpa en stackars registrator i hennes dagliga arbete. Jag skulle verkligen uppskatta det!

Med vänlig hälsning,
Maja Hultman
Registrator

armhålehåret

Håll i hatten, nu kommer det åsikter!

Jag har nästan helt missat den stora debatten efter melodifestivalsbilderna med håriga armhålor, ända tills den nådde facebook och flera av mina vänner engagerade sig. Nu har jag till slut inte kunnat låta bli att kika på den där reaktiva gruppen som bildats, och folks bilder och kommentarer. Man börjar ju tänka.

Dels så tänker jag på en sak som jag tror jag hörde under terapi-året. Det finns människor som har svårt att skilja på [åsikter] och [universella sanningar]. I själva verket är det svårt att bevisa universella sanningar och man skulle därför kunna hävda att dom inte finns. Jag vet egentligen inte riktigt vad jag tror i just den frågan, däremot är det ofta så att människor med detta urskiljningsproblem ofta också anser att det är deras rätt, för att inte säga plikt, att framföra dessa [åsikter/universella sanningar] till de mindre vetande.

Jag har träffat en del såna människor. Personer som tycker att det är inte bara tillåtet utan direkt nödvändigt att tala om för mig "hur jag är" (och därmed vad jag borde ändra på i min personlighet) enligt deras egna hobbypsykologiska analyser. Som i sin plumphet och okänslighet för sociala sammanhang ursäktar alla förolämpningar som hoppar munnen på dem med orden "jag är bara ärlig". Etcetera.

Jag tror att man i viss mån kan lokalisera sådana personer genom facebook. Det är människorna som tittar på en bild (eller läser en textrad för den delen) och sedan inte kan hålla sina negativa åsikter för sig själva, utan måste upplysa de mindre vetande om [sanningar] som "du är ful" eller dela med sig av viktiga frågor som "är det en kille eller tjej på bilden?".

Jag tänker också på en sommar i slutet av tonåren då jag hade en bekant som vanligen attenderade samma fester som jag, men som jag inte umgicks med utöver det. Hon hade mycket starka åsikter om det här med rakning och brukade sådär lite stridslystet gå runt och köra in fingrarna i armhålorna på tjejerna och fråga "rakar du dig under armarna?". Om svaret var ja (beviset hade hon ju precis kännt på) så kom oundvikligen den skarpa följdfrågan "varför då?!", och sedan var man fast. Hon vägrade acceptera argumentet att man tyckte att det var snyggt och ja, egentligen accepterade hon väl inte något argument alls. Det var fel på alla sätt man kunde tänka sig, och oacceptabelt. Punkt.

För mig representerar hon den ena av två motsatser i det här sammanhanget. Min fd bekant tillhör dem som vildsint hävdar att det är moraliskt förkastligt, för att inte tala om fult, att raka sig under armarna. Personerna jag beskrev i facebookexemplet tillhör dem som precis lika vildsint hävdar att det är äckligt med armhålehår. Gemensamt för dessa två extremer är driften att pracka på folk deras åsikter som om de vore [sanningar]. Kanske, kanske inte, med ärlighet som främsta argument. Gemensamt är också oförmågan att acceptera att folk tycker olika och att det kanske inte finns något rätt eller fel.

Mitt förhållande till armhålor och deras behåring är faktiskt tämligen okomplicerad, åtminstone i mina egna ögon. Jag tycker egentligen att det är sådär vardagssnyggast när det är en liten utväxt, halvcentimetern kanske, men där stannar det ju inte så länge så oftast återfinns mina armhålor i orakat eller nyrakat skick. Kanske är det något vanligare med nyrakat eftersom jag tycker det är snyggare än helt orakat och det inte är särskilt betungande att dra ett par tag med hyveln när jag ändå står i duschen. Jag har heller aldrig upplevt hudirritation, klåda och andra bieffekter av rakning så det är liksom inget jag 'står ut med' för att få vara renrakad. Hjärtat bryr sig inte det minsta. Och jag bryr mig heller inte det minsta om andras preferenser i frågan.

Tänk om folk bara kunde vara lite överseende och liksom applicera sin 'ärlighet' och sina [åsikter/sanningar] med lite sunt förnuft? Behöver man verkligen säga till en person som lägger upp en bild på nätet att hen är ful om man nu tycker det? Behöver man verkligen ondgöra sig över halva svenska folkets ohygien offentligt bara för att man ser lite kroppsbehåring på en löpsedel? Och för att vända på det: ska man verkligen behöva försvara sin rätt att permanent eller opermanent modifiera sin kropp som man vill? Rakning, frisyr, piercing, tatuering... Det viktiga är väl att man gör som man själv vill för sin egen skull och inte någon annans?

Okej, jag erkänner att jag personligen har svårare att tåla folk som tycker det är äckligt med hår på kvinnokroppen. Men jag har också svårt för det min gamla bekant utsatte kvinnliga festdeltagare för. Det tål att funderas på både en och två gånger. Vad det säger om svenska folket och landet vi bor i, att lite hår på ett foto kan generera så mycket hätsk debatt och oförståelse, det vill jag däremot helst inte tänka på.

Livspusslet

Jag började skriva på det här inlägget för ett par dagar sedan, men det har liksom levt ett väldigt eget liv sen dess. Det handlar om något jag känner väldigt starkt just nu, en brist i mitt liv - som för övrigt mest känns bestå av brister för stunden...

---------------------------------------------

Det är något vi alla jobbar för att få ihop, det här med livspusslet. Det räcker inte med att komma iväg till jobbet i tid varje morgon. Nej man ska också ta hand om sig själv med träning regelbundet, man ska laga och äta näringsriktig mat i tillräckliga mängder för både middagar och matlådor, man ska ta hand om sin kärleksrelation om man är i en sån och liksom inte börja ta varandra för givet bara för att det är vardag. Dessutom ska man handla, städa, diska, och tvätta. Betala räkningar, underhålla en eller flera hobbys och gå och lägga sig i vettig tid varje kväll så att man får den sömn man behöver.

För mig som de senaste två åren haft tillfälliga anställningar tillkommer dessutom att jag ska söka jobb när sådana finns att söka. Och så ligger ju det här med att inte ha en egen bostad och gnager i bakhuvudet. Det är en big fucking pusselbit som saknas helt.

Sånt här brottas vi med lite till mans lite hela tiden. Det var någon klok person i min närhet som en gång sa "alla hinner med några av dom där sakerna, men ingen hinner med allt!" och det stämmer nog. Men en sak jag har förstått att jag är ovanlig med är att jag värderar den sociala biten oerhört högt i mitt livspussel. När jag började jobba heltid efter studierna svor jag dyrt och heligt att jag inte skulle bli en sån som slutar umgås med vännerna bara för att jag fick ett jobb. Och det blev jag inte heller, vilket jag faktiskt är mycket stolt över.

Det hade bara varit så mycket lättare om fler hade den värderingen. För faktum är att jag under en ganska lång tid har känt att vänskapsrelationerna glider mig ur händerna. Och inte för att jag släpper taget och låter det ske, utan för att det saknas engagemang från andra sidan.

Det gör mig jätteledsen. Jag känner mig övergiven. Det ger flashbacks från såväl året efter nian som tiden efter studenten, den där frågan om varför jag inte är värd att hålla kontakten med, varför min vänskap inte anses viktig nog att anstränga sig lite för när livsförhållanden ändras. För det gör dom ju förr eller senare. Folk flyttar. Skaffar barn. Byter jobb. Träffar en ny partner. Separerar från sambos. Och så vidare...

Min söta brorsa försökte pigga upp mig lite och sa följande visdomsord:

man får våldgästa och tvinga sig till att träffa folk ibland, så länge det fortfarande är kul att ses så tror jag inte du ska ta för hårt på att folk inte hör av sig, folk har planerings- och logistikproblem samt är oerhört lata.

Det stämmer förmodligen men jag är trött på att ständigt agera glidmedel i relationer, om ni ursäktar min grova liknelse. Jag är trött på att vara förstående vid avbokningar och jag är trött på att ingen ringer, mailar, föreslår fikor och promenader eller kommer och hälsar på. Faktum är att jag har flera vänner som jobbar i stockholm och alltså är i stan varje dag, men som ändå aldrig kan ses. Vänner som bor i stockholm som sällan har tid att umgås eller tar initiativ till det. Jag vet att det inte låter så just nu men jag har faktiskt väldigt stor förståelse och acceptans för att det kan vara ekonomin som begränsar, eller orken, eller tiden... under ganska långa perioder ibland. Och det är en sak om det är en eller några stycken personer i taget, men nu verkar det vara hela vänskapskretsen på en och samma gång! Under lång tid!

Jag tror att en del av 'problemet' är att de allra flesta av mina och våra vänner numera är folk vi lärt känna under studietiden och då är det så otroligt lätt att hitta tid och möjligheter till umgänge. Sen när man måste börja strukturera upp sina dagar och veckor så glömmer man bort att det kräver prioritering och engagemang att hålla liv i en vänskapsrelation när man inte längre bor i samma hus, eller stad, eller träffas naturligt på seminarier eller andra gemensamma tillställningar. Hör ni det, vänner, vänskap kräver att man prioriterar! Och att man faktiskt utmanar sig själv och får tummen ur, och bestämmer sig för att det kanske inte gör något att det blir lite knöligt en dag ibland, om det innebär att man får träffa någon man inte träffat på länge!

Ett förhållandevis enkelt sätt att vifta bort det här problemet är att säga att man ska göra sig av med eller skala bort relationer som inte är jämlika och som inte ger en energi utan snarare tar den. Men ska jag skala bort strre delen av min vänskapskrets eller? Jag går inte med på det! Det handlar ju om människor som betyder hemskt mycket för mig, som jag saknar innerligt, och som jag vill ska vilja umgås med mig. Jag vet bara inte vad jag ska förändra för att det ska bli så igen. Och om du trodde att jag skriver det här på bloggen för att på ett passivt-aggressivt vis får folk att förstå så tror du fel. Ni är väldigt få som följer mig här, det skulle inte få något som helst genomslag. Detta är enbart ventilation. För att jag är ledsen över något jag inte vet hur jag ska förändra.

Igår hade jag vårkänslor - idag är jag heldeppig. Livspusslet går vidare.