Den må gå upp och ner i perioder, men det är allstädes närvarande - husdjursabstinensen. Ända sedan jag flyttade hemifrån har jag längtat efter att få (kunna) skaffa sällskapsdjur, men under uppsalatiden var det alltid förbjudet med pälsdjur i rummen/lägenheterna och när vi till slut flyttade till Stockholm var det istället att vår boendesituation var så osäker som gjorde att jag inte med gott samvete kunde med att utöka familjen med ett litet pälstroll. Periodvis har jag verkligen varit sjuk av längtan, faktiskt. Lite lätt besatt och allmänt ur gängorna liksom.
Hjärtat hade visserligen katt ett tag under sin uppväxt, men han har inte alls samma abstinens som jag. Tvärt om faktiskt. Han ser mer den potentiella problematiken än de garanterade vinsterna, så att säga. Och visst blir det krångligare att åka bort, det kostar pengar och det är ett stort ansvar, och det ska man ta på allvar. Men jag dör lite inombords varje gång jag kommer hem till en tom lägenhet, och jag vet att mitt och vårt liv skulle berikas så enormt mycket av ett sällskapsdjur. Eller två.
Jag ska inte göra några långa utläggningar om varför det inte känns aktuellt med hund i nuläget. Det är helt enkelt tiden som saknas och det gör mig så himla ledsen, för helst av allt skulle jag verkligen vilja ha en hund. Eftersom hjärtat är kattallergisk och jag inte är särskilt förtjust i varken gnagare eller reptiler är de kvarvarande alternativen ganska få. Men skam den som ger sig! Det som skulle passa oss bäst just nu är onekligen katt, och det finns ju några raser som anses vara mindre allergena än gemene katt...
Därför var vi på utflykt i lördags, på ett katteri ute på Ingarö, för att träffa (och i hjärtats fall gosa med och lukta på) katter av rasen Cornish Rex. Jag vet. Det är inte vackra katter. Men jag blev mycket positivt överaskad över de vuxna katterna vi fick träffa, en hane och två honom. Nätta i storleken, luddigt lockiga och lustiga i pälsen såklart, men väldigt oblyga, keliga och trevliga. Vi fick också under ungefär en timmes tid klämma lite på de tre små kattungarna som bodde i köket:
Sitt rynkiga, mer eller mindre hårlösa och något råttliknande utseende till trots (hjärtat kallade dom mycket träffande för 'Benjamin Button-kattungar') var dom helt ljuvliga. Jag är förvånad över min egen reaktion, minst sagt, och känner att jag mycket väl skulle kunna tänka mig att ha en sån här eller två i framtiden trots mina tidigare uttalanden om alienkatter osv. Men det blir inget med det.
Hjärtat reagerade nämligen på mindre än tio minuter. Ordentligt, dessutom.
Förtvivlan. Jag hade verkligen ansträngt mig för att inte bygga upp några förväntningar, men hoppet är som bekant det sista som lämnar människan, och det vore ren lögn att säga att jag inte blev enormt besviken - för det blev jag.
Nu är uppfödaren själv allergiker, och hon menade att deras nuvarande situation med en fertil hanne, två fertila honor och en kull kattungar är typ det värsta man kan utsätta sig för allergenmässigt. Det vore alltså kanske värt att försöka få hälsa på hemma hos någon med bara en eller två vuxna kastrerade individer, för att se om det gör någon skillnad. Men jag tappade sugen. Hade hjärtat bara känt litegrann hade det kanske känts mera värt att leta rätt på en annan uppfödare att hälsa på, men som det var nu... Nä. Det känns fåfängt och långsökt.
Dagen idag har därför ägnats åt internetresearch på ämnet 'papegojfåglar'. Det var hjärtats egen idé när vi pratade om saken igår, trots att han egentligen inte gillar fåglar. Han känner sig som världens sämsta pojkvän som hindrar mig från att skaffa sällskapsdjur och jag känner att jag inte vill skaffa ett djur som inte han är intresserad av att interagera med. Jag vill att vi ska skaffa husdjur tillsammans, inte att jag ska skaffa husdjur som jag håller i vår gemensamma lägenhet. Men trots att han alltså inte gillar fåglar (av konstiga anledningar, medges - jag har vuxit upp med sällskapsfågel och tycker dom kan vara helt underbara) så tag han själv upp det som förslag igår.
Problemet, har jag upptäckt, är att det knappt finns någon tillförlitlig information om burfåglar på internet. Alls. Jag hade velat ha en lista på vanligt förekommande sällskapsfåglar, och så en länk till varje sort med en bild och lite informationstext om hurdana dom är osv. Men icke! Det finns tusentals privata hemsidor av typen 'hej här kommer jag berätta lite om olika sorters fåglar som jag har skrivit om' (jag skojar inte... amatörmässigt är liksom inte ens förnamnet), men inte ens de rikstäckande föreningarna har information om särskilt mycket mer än undulater, nymfer, kakaduor, jakos och amazoner.
Någonstans i allt virrvarret lyckades jag dock hitta något som skulle kunna passa: Sparvpapegoja. Alternativt namn Lessons Sparvpapegoja. Den minsta papegojan som hålls i fångenskap eller nåt i den stilen. Tystlåten, nyfiken och lite tuff som de flesta papegojfåglar, lätt att få handtam även om den sällan eller aldrig lär sig prata, och i samma storlek som en undulat ungefär. Inte för att jag vet vad jag väljer bort om jag väljer en sån här (thanks for NOTHING, internet), men det finns några jättefina videos på youtube och så hittade jag en mycket charmig blogg av en tjej som har just sparvpapegojor som vanliga sällskapsdjur i ett vanligt hem liksom (hon har även undulater och två whippetar.. avundsjuk någon?). Jag börjar gilla sparvpapegojorna allt mer... Och kommer säkert återkomma till dom inom en inte alltför avlägsen framtid.
Men faktum kvarstår - det skulle verkligen passa bäst med katt. Två för att de ska kunna hålla varandra sällskap dagtid. Och eftersom Cornisharna gått bort nu, så är nästa förslag Sibirisk katt. Helt klart mer tilltalande utseendemässigt enligt både mig och hjärtat, och faktiskt så pass vedertaget allergivänlig(-are) i jämförelse med andra katter att rasföreningen har testhemsförmedlare som hjälper till med kontakt mellan allergiker som vill testa om dom känner av sibbarna och sib-ägare som ställer upp med hem och katt för detta ändamål. Har mailat ikväll, vi får se vad som händer...
Och nu är jag så slut i huvudet att jag måste ta en bokpaus.
