Jag är konstig. Eller?

Jag sitter här med håret i turban efter en varm dusch - mätt, nöjd och belåten, och undrar om jag borde ha ångest över det faktum att jag ska på arbetsintervju på fredag.

Jag har pratat med facket inför löneanspråket, har kontaktat lite potentiella referenser.. ska packa ner alla intyg som behöver kopieras så att jag kan göra det imorgon på jobbet. Jag har en idé om vad jag ska ha på mig och jag har skrivit ut både annons+personligtbrev och karta, och kollat närmaste station så att jag ska kunna hitta dit. Imorgon kväll planerar jag att fundera på bra frågor att ställa och bra svar att få fram någon gång under intervjun. Det låter inte så illa när man radar upp det såhär.

Kanske beror det på att jag passar mer eller mindre perfekt in på profilen i annonsen, så det känns som om det står och faller med personliga egenskaper som det så fint heter - och såna kan man inte öva på? Kanske beror det på att jag inför intervjuerna för drömjobben på stadsarkivet förberedde mig minutiöst och det ändå inte gick vägen? Kanske minns jag hur bra det trots allt gick på intervjun på landstingsarkivet i västerås för så längesen, där jag också var helt kolugn innan och inte orkade stressa upp mig? Kanske beror det helt enkelt på att jag inte känner att det är på liv och död om jag får det här jobbet eller inte... Men jag har faktiskt ingen ångest alls, ingen nervositet, ingenting.

Det känns liksom fel. Fast skönt, på något skevt sätt. Det är jobbigt att gå runt och vara stressad och nervös på det där viset, men jag tror att ett visst mått av nervositet kan förhöja prestationen och kanske är det därför jag nästan har dåligt samvete inför mig själv för att jag inte bryr mig mer. Det börjar närma sig ett fint litet moment 22, ångest för att jag inte har någon ångest liksom.. Hur knäpp är jag?

Men det känns ju alltid bättre när man får skriva av sig lite. Och jag har ju alltid imorgon...

tisdagshumor

Mailkonversation med hjärtat under förmiddagen (ingen tillrättaläggning!):

Hjärtat:
Något för dig? http://www.dn.se/blogg/leonelsguldkorn/2011/11/28/labbhundar-ser-sol-och-gras-for-forsta-gangen/ De är rätt söta när de tar sina första steg…

Jag:
åh jag får så blandade känslor...! det är så himla fint att dom får ett nytt liv och får uppleva allt det där! och det är så extremt bra att laboratoriet skänker bort dem till vanliga människor när dom är klara med försöken. men samtidigt är det där usa. att använda ordet "befria" tycker jag är helt fel i sammanhanget (dessutom känns det ju som att föreningen har tagit på sig all cred för något som laboratoriet faktiskt gjort av sig själva), och i sverige skulle hundarna aldrig få leva sina liv i såna där små burar utan att få leka med kompisar och vara utomhus - om än på en asfalterad rastplats - TACK VARE ATT AKTIVISTER "BEFRIAR" DOM OM MAN GÅR UT MED DEM SOM VANLIGT (det finns alltså ingen medicinsk anledning att inte gå ut med dem i koppel som vanligt, men det har jag ju pratat om förr). i sverige blir de kelade med dagligen och får socialisera med både människor och andra hundar, de får sova bland filtar och kuddar, busa med pipleksaker och gosedjur, och så vidare. i usa är det verkligen hemskt med försöksdjur och i sverige är det hemskt med djurförsök - men djuren tas om hand på en helt annan nivå! även om djurförsök inte 'borde' finnas..

blandade känslor som sagt! och sen är det ju bara amerikaner som skulle ta en beagle - en utpräglad jaktras oavsett hur den levt sitt liv - som ren sällskapshund mitt i stan! ;)

Hjärtat:
Jag visste att det skulle komma något djuplodande tillbaka :)

Jag:
inte så värst djuplodande väl..? ;)

Hjärtat:
Inte? Jag tänkte: ”åh så fint, titta vad den vinglar gulligt när den tar sina första steg…”
Du tänkte: ” åh jag får så blandade känslor... WALL OF TEXT”

:) Puss

Sometimes it's the little things that makes me laugh!

Falling down-måndag

Jag har ingen bra måndag idag (och klockan är inte ens nio än, vart ska detta sluta?). Har med nöd och näppe lyckats ta mig till jobbet (visserligen lagom försenad, men ändå) men inser att jag nog inte kan ta mig genom dagen på ett tillnärmelsevis samlat vis utan att få avreagera mig lite, so here it goes.

Vid halvfemsnåret i natt vaknade jag och hjärtat av att sovrumsfönstret gick sönder rakt ovanför våra huvuden. Åtminstone var det vår första tanke när fönstret blåste upp och med dunder och brak (och klirr) välte ner blomkrukor, värmeljushållare och en liten buddhafigur i trä rakt på våra huvudkuddar. I själva verket var fönstret helt - det blåste bara storm ute, men adrenalitet börjar ju pumpa när man vaknar sådär i shock, så det tog väldigt lång tid innan vi kunde somna om efter att vi hade rensat sängen från skräp.

När klockan väl ringde imorse gjorde jag givetvis det enda naturliga efter en sådan skräckupplevelse. Jag stängde av den och sov vidare.

Vaknade alldeles för sent för att hinna med ordinarie vagn och fick ta en senare. Var fullständigt död av trötthet, alltså mer eller mindre dreggelzombie-stadie, men lyckades på något vis ta mig till Liljeholmen där jag byter till buss varje morgon. För att hålla mig vaken tog jag fram boken medan jag väntade, och fortsatte läsa när jag väl kommit på bussen.

Två hållplatser kvar innan jag ska av, var det i vanlig ordning en del folk på bussen men inte trängre än vanligt på något vis. Jag 'väcktes' ur mitt bokstirrande av en röst från andra sidan gången som uppfordrande sa "den här kvinnan behöver sitta!". Jag tittade upp och kunde inte riktigt greppa situationen (zombiestadie, remember?), mitt över gången satt en kvinna i äldre medelåldern iklädd lustig frisyr och stirrade på mig. Ett trappsteg ner stod en massa folk, bland annat en annan kvinna som i mina ögon inte skiljde sig från mängden över huvud taget. Möjligen att hon var lite yngre än kvinnan som tydligen pratade med mig. "Hon behöver sitta!" sa rösten igen, "Jag har ont i knät så jag kan inte stå, men hon behöver sitta. Du som är ung, ställ dig upp!". Jag tittade från kvinna till kvinna, klippte med ögonlocken och förstod inte vad som var problemet, varför bråkade dom på mig? Vid det laget var det bara en hållplats kvar tills jag skulle av och jag tänkte i min zombiehjärna att om hon inte hoppar på kryckor eller har en inkopplad droppställning bredvid sig kan hon stå en hållplats till så kan hon få min plats sen. Jag var ju så trött att jag mådde illa, bara tanken att ställa mig upp gjorde typ fysiskt ont i hjärnan. Fast det är klart, jag hade ju inte öppnat munnen än, bara tittat fram och tillbaka mellan kvinnorna och inte gjort en ansats att ställa mig upp. Kvinnan som uppenbarligen behövde sitta tittade på mig och sa "nejnej jag kan stå..". Och då tänkte jag att det var det, hon kan stå - jag får sitta - jag ska snart av och då får hon min plats, alla nöjda. Men blickarna och ytterligare ett "men ställ dig upp!" från kvinnan i frisyren visade att så inte var fallet. Tydligen hade hon tagit på sig det medmänskliga ansvaret för att den där andra kvinnan SKULLE sitta, oavsett vad eller vem hon behövde köra över.

Då var det en vänlig själ bakom mig som sa "du kan sitta här, jag kan stå", och jag tänkte ännu en gång lättat att problemet var löst och jag slapp interagera mer med folk, men där misstog jag mig! Kvinnan med det onda knät kunde uppenbarligen inte låta mig vara ifred efter detta. "Varför ställer du dig inte upp?! Du är ju ung! Är det något fel på dig? Jag har ont i knät, annars hade jag ställt mig upp! Varför ställde du dig inte upp?! Hon behövde ju sitta!" kom i en ändlös harang som jag liksom var för trött för att reda ut. Plus att jag började bli grinig. Kvinnan hade ju fått sin sittplats för fan! Dessutom började halva bussen prata halvhögt att utomlands ställer sig minsanna alla upp när någon gammal kommer på bussen (och jag tänkte irriterat att hon var ju inte så jävla gammal! Det syntes inget fel på henne!). Där någonstans insåg jag att harangen från kvinnan med frisyren fortfarande pågick.. "..är det något fel på dig? Har du också ont i knät? Eller har du ont i ryggen eller nåt? Varför ställde du dig inte upp?!"... Jag hade mest lust att säga "för att jag inte ville!" eller att jag helt enkelt inte har för vana att göra som otrevliga främlingar säger åt mig, men väste istället till henne att jag har ont i ryggen och tittade sen demonstrativt åt andra hållet de kvarvarande minuterna av min resa, medan passagerarna runt mig muttrade om dagens ungdomar.

Som den drama-queen jag är, fejkade jag förstås också att jag hade ont i ryggen när jag gick av, kokandes inombords.

Nu vill jag bara poängtera att jag inte är någon hjärtlös människa. Om en gravid kvinna eller en gammal eller skadad person som uppenbarligen har svårt att ta sig fram kommer på bussen ställer jag mig givetvis upp! Jag har ibland blivit skälld på för att personen i fråga minsann inte är så gammal att man behöver ge dom plats på bussen. Men just idag orkade jag bara inte. Det var fel dag! Och det är faktiskt upp till mig att avgöra om jag kan stå eller inte, inte någon jävla frisyrkärring. Bara för att jag är "ung" (vilket uppenbarligen är ett relativt begrepp - jag var knappast yngst på bussen och kvinnan som behövde sittplats var knappast äldst) betyder det inte automatiskt att jag kan stå en hel en bussresa, eller att jag inte har några invändningar mot att bli bortskuffad från min plats. Nu syns det ju inte alltid på utsidan att man behöver sitta, men varför ska jag behöva försvara mig gentemot en vilt främmande människa på en buss!? Jesus effing christ, jag blir så arg så jag smäller av!

Ärligt, jag hatar människor! Kan jag inte bara få gå i ide idag?

Tea Party på Etnografiska

Lagom stor bildkavalkad kommer här. Förhoppningsvis kan jag komplettera med någon bild från uppträdandena snart!

Samma på båda, som omväxling!

Uppdatering!

Nu har brigittorna och Kräkan bott i akvariet i nästan två månader! Än så länge inga alger! Och idag köpte jag dropptest för nitrit, så jag kunde kolla läget med filtret - och faktum är att allt verkar prima! Inga nitrithalter att tala om!

Något tråkigt som har hänt är att en av brigittorna har dött, den som hela tiden sett minst och klenast ut, så det var fyra nya såna jag var ute efter när jag gick till Fridhems Akvarier idag. Dom är ju stimfisk trots allt!

Tyvärr hade dom inga brigittor hemma, förhoppningsvis ska dom få in igen innan jul men det är inte säkert, så jag kom hem med en annan liten mojäng istället. En svartprickig! :D Och en ny Gälört. Ska hålla bättre koll på den den här gången...


Sämsta bilden ever, men krypet sitter ju aldrig still! På engelska heter den Crystal Black Shrimp eller Bee shrimp, och enligt uppgift ska den inte kunna korsas med körsbärsräka vilket ju är en förutsättning för att jag ska ens överväga den. Jag vill INTE ha räkinvasion i ett akvarium med fiskar som inte äter småräkor. Nejtack!


Såhär ser den ut när någon tar en lite proffsigare bild. Såvitt jag kan se har jag fått hem en S+ "Tiger tooth"-tecknad variant (ni har ingen aning om hur nördig man kan bli med räkor!) men jag har ingen aning om ifall det är bra eller dåligt och jag kunde ju inte bry mig mindre eftersom jag inte vill avla.

Så.. nu är det nytt liv i akvariet..! Nästa gång blir det förhoppningsvis ett litet stim brigittor!

Det ultimata festtemat

Jag har alltid (eller sen jag flyttade till uppsala i alla fall) varit svag för temafester och maskerader. Det är så grymt kul att få klä ut sig! Dessvärre blir det ju inte så ofta nu för tiden.. Jag minns med stor nostalgi mina första år i uppsala när det var två temafester per termin. Chartertema (mitt i vintern), hippietema, längst-in-i-garderoben-tema, pirattema, cowboy-och-indianer-tema, 80-talstema osv osv osv. På senare år har jag kännt att jag saknat ett särskilt tema, nämligen 90-talstemat, och igårkväll var det äntligen dags! Tyvärr har jag ingen uppställningsbild i helfigur på oss, men jag tänkte lägga upp två halvbra bilder i alla fall. Hjärtat gick som pojkbandsmedlem och jag som Fucking Åmål-inspirerad 90-talsfjortis. Alla bilderna från kvällen är jääättesuddiga och de allra flesta riktigt dåliga dessutom, så jag bjuder på detta och ni får hålla till godo helt enkelt... :)

Synd att jag la de två hårslingorna bakom öronen just här. Men jag tycker att man får känna sig nöjd med många kommentarer i stil med "Herregud, du ser ut precis som jag gjorde". Jag hade på mig kort kjol, nedhasade knästrumpor, flera spagettilinnen och synliga bh-band, lädersnöre runt halsen och så får ni föreställa er den påtejpade Acqua Limone-loggan på baksidan av luvtröjan. Det var faktiskt lite jobbigt att se sig själv i spegeln! :)

Hjärtat som pojkbandsmedlem. Synd att man inte ser hur fint sminkad han var, han klär så himla bra i lite kajal! :)
Så summan av allt är att vi hade supertrevligt, att jag mår mycket bättre idag än jag förtjänar, och att jag känner mig liksom färdig med 90-talstemat för ett tag framöver nu!

Det har hänt så mycket det senaste att jag inte ens tänker försöka rapportera allt. Ni får nöja er med vetskapen om att jag var i London, och hade så himla trevligt, och att jag sen var hemma i två dar och jobbade som vanligt, och att jag sedan var på konferens i två dar i Uppsala, där doktoreringsplanerna väcktes till liv igen, och att jag igår kväll träffade en alldeles förtjusande liten leende köttbulle och hans föräldrar, samt att jag natten till idag sov hos KusinS. Det är med andra ord mycket som har hänt.

Idag har jag inte gjort något särskilt alls. Träffat hjärtat igen efter att ha haft alldeles för lite kvalitetstid de senaste veckorna. Ätit godis. Gjort mig uppdaterad på internet igen (inte kollat mail och facebook på flera dar). Och så har jag lekt med smink igen! :D Det var förstås lika svårt som vanligt att fånga på bild; vi har vansinnigt dåligt ljus här i lägenheten och blixtljus ger ju inte direkt ett naturligt sken heller... men ja. Här är idéerna inför den 27:e. Samma tanke gjord med olika paletter och på olika underlag. Vet inte riktigt vilken som blev bäst, men det var roligt i alla fall!


Och så bjuder jag på en bild från fyrverkerierna på Blackheath, där vi firade Guy Fawkes Day! :D

Veckan har varit minst sagt stressig, med strömavbrott, uppsalatripp på tisdagen istället för idag, jobbsökande och hetspackande. Imorgon är det nämligen klämdag och ikväll åker jag till London och lillasyster med hälft! Imorgon joinar bruschan och sen har vi Hultmanian Madness hela helgen! :D Med besök på London Zoo, bland annat!

Jag är ju inte världens mest världsvane resenär om man säger så, särskilt inte på egen hand, så jag har varit lite stissig bara av det - plus att jag hela tiden har tyckt att tiden inte räckt till.

Lite ironiskt då att arbetsdagen har varit uneventful, med väldigt lite att göra. Så jag såg till att få sökt ett jobb jag hittade igårkväll med sista ansökningsdag idag. Jag skäms faktiskt, söka jobb på jobbet liksom! Det är ju inte som att sitta i Arninge där man bara behövde just sitta på plats och sen fick fördriva tiden bäst man kunde. Men jag tröstar mig med att ingen av kollegorna fick extraarbete av mitt jobbsökande i alla fall.. counts for something va?

Bäst av allt är nog att jag har tagit ledigt på måndag också! Långhelg ftw! :)