Terminsavslutning

Igår var det dags för mitt livs första terminsavslutning. Inte i egenskap av elev, men i egenskap av lärare! Min allra första grundkurs i ATS är klar och det har varit så vansinnigt roligt, för att inte tala om lärorikt... Shit va man analyserar och funderar mer på varför och hur man gör saker och ting när man ska försöka förklara dom pedagogiskt för andra - inte bara visa liksom. Nu blir det inte mer undervisning förrän till våren, troligen i slutet av februari (men det är inte spikat än). Det är egentligen lite skönt att få tillbaka mina onsdagkvällar för ett tag framöver, men jag kommer börja sakna det igen långt innan nästa kursstart! Dans är livet. Livet är dans. Åtminstone mitt liv.

Och det kan jag säga: modigare grundkursare får man leta efter! Jag hade aldrig ställt mig och uppträtt efter bara en termin, oavsett hur opretentiös och kravlös tillställning det handlade om (fast det har jag inte sagt till dom)! :) Cred till mina grundkursare! Och ett par bilder kommer här.

Piff

Socialdans, the Beauty of ATS :)

Konfrontation

Fråga: Kan man fortsätta vara medlem i en förening där inte alla förväntas bidra i samma utsträckning? En förening där önskan om förändring inom gruppen inte bara faller för döva öron utan returneras på volley tillbaka på den som tog upp det? En förening där resterande medlemmar uppenbart inte bara har en helt annan vision, utan även ett förhållningssätt som för mig känns oseriöst och skadligt för föreningens intressen?

Det är frågan. Jag tror jag stänger av facebookaviseringarna och känner efter en stund. Det kanske är rätt åt mig för att jag för en gångs skull inte förberedde mig minutiöst, och därför inte lade fram saken på det absolut mest ultimata genomtänkta sättet..? Jag trodde inte det skulle behövas, att jag skulle bli hörd och att vi skulle kunna mötas ändå... Så mycket för ett års terapi.

Allt bara känns så himla trist nu. Kanske är dags att göra bloggen hemlig så att jag verkligen kan skriva vad som helst.

Men vem skulle då läsa den?

Födelsedagsfirande!

Igår var det dags! Det var kvällen vi har planerat och ordnat och grejat och ångestat för i typ 1,5 månad. Vårt stora 30-årsfirande =D Vi har ju båda fyllt 30 under året och kände väl att vi ville fira det lite mer ordentligt än bara med fika och restaurangbesök, men helt plötsligt var året på väg att ta slut för oss, så själva beslutet om att ha en större fest blev lite abrupt men sen har det rullat på bra. Folkets hus i Sundbyberg blev en jättefin och stämningsfull lokal och föreningen/stiftelsen var enormt rara och lättsamma att ha att göra med (plus att vi fick en bukett helt fantastiska liljor helt oprovocerat..! "till födelsedagsbarnen" liksom. How about that?!). Cateringfirman har också varit extremt enkel och flexibel på alla sätt, och maten var verkligen superb - det var alla gästerna mycket överens om!

Vi hade så enormt trevligt och det blev både blött och sent (efterfesten slutade vid fyrasnåret), så idag är vi precis så mosiga som vi förtjänar, men det var det lätt värt. Vi var totalt 32 sittande men det var tyvärr några som föll bort under dagen igår på grund av sjukdomar och dylikt, så vår bordsplacering som vi hade kämpat så med fick ändå möbleras om i sista stund, men det funkade bra och alla vi var lite osäkra på om vi hade placerat rätt har helt oavhängigt varandra sagt hur trevligt dom hade, så det verkade som att vi lyckades.

Tiktaalikarna med viss förstärkning stod för jättehärlig underhållning med stort överraskningsmoment och våra musikansvariga hade verkligen tänkt till med musiklistorna. Lillebror och pappa hjälpte oss massor med både iordningställande igår på dagen och kvällen, och idag när vi städade efter oss. Det var tungt att dra sig upp ur sängen och promenera ner till centrum och städa i ett par timmar, men vi var förvånansvärt effektiva och lämnade nog stället mer välstädat än vad det var när vi kom dit.

Pappa hade med kameran och jag hann lägga över bilderna innan dom åkte hem idag, så jag tänkte dela med mig av ett litet urval:

Mingel!

Välkomna!

 

Middag

 

Tiktaalik med förstärkning!

Ett helt nytt grepp på ATS - Archaeology Tribal Style! Observera att alla tre par med arbetsbyxor har varit i fält.

Kaffe och placeringsrotation
 

Tyvärr inga bilder från den senare delen av tillställningen, ni får nöja er med vetskapen om att det involverade dansgolv, ganska stora mängder alkohol och efterfest hemma hos oss till egentligen alldeles för sent (eller tidigt) på morgonen. :) Helt enkelt en galet bra födelsedagsfest!

Snart!

Idag är det en antydan till frost i luften, en sån där höstligt krispig morgon som jag gillar så mycket. Faktum är att jag älskar hösten, åtminstone dagarna det inte regnar småspik och blåser snålblåst och man måste ut i rusket. Rusk generellt har jag annars inte så mycket emot. Det här årets långa höst har varit fantastisk! Inte minst för att jag i slutet av november fortfarande går i skinnjackan varje dag..!

Men de senaste veckorna har jag börjat känna en längtan efter snö och riktig vinter.. Jag tror det är för att det börjar bli så jäkla mörkt. Det är kolsvart när man går upp, mörkt när man går till jobbet, sen får man några glimtar solljus på dagen och sen är det mörkt när man går hem igen... Snö ljusar upp det där mörkret och dessutom är det snart december och då är det snart jul. Jag längtar efter julen! Jättemycket! Och snö är julkänsla för mig.
Som uppvuxen på västkusten är det iofs först i vuxen ålder jag börjat förknippa snö med jul. Eller, det gjorde man ju när man var liten oxå, det kom bara aldrig nån :) men i Uppsala och i Stockholm har vi haft snö om inte varje jul så varje december så numera hör det till. Fast om jag hade fått bestämma hade vi haft höst fram till slutet av november, snö hela december och sedan vår i mitten av januari. ;) man är ju mer än lovligt trött på slask i mars om man säger så.

But still, jag är faktiskt glad att jag bor i ett land med riktiga årstider!

Men julen! Den ser jag fram emot! Jag har ju en princip att jag inte börjar med julen (inget julpynt, ingen julmat, ingen julmust osv) förrän i december, så att jag verkligen kan frossa i julkänslor hela månaden sen utan risk för att tröttna. Än så länge har det funkat. Och nu längtar jag till den 1:a så att jag ska få börja pynta nya lägenheten, äta lussekatter och dricka julmust!! Och i år kommer hela familjen hit och firar jul! Lillasyster med hälft stannar en hel vecka och resten några dagar. Det innebär (för första gången) gran och gardiner och the whole shebang. Can't wait!! :D

Dubbelfail

Det blev inget foundationköp igår, jag gick på Bolinsvisning efter jobbet och hamnade sen i Gamla stan istället - med indisk take away och scones och monsterkatt. Mycket mycket bra fredag.

Så idag var jag ju så illa tvungen att pallra mig ner till Åhlens i centrum och plocka upp en förpackning. Hade bestämt mig för L'Oréal till slut. Hjärtat följde med, trots att han inte har tålamod att stå och vänta när jag köper smink, men jag tänkte att jag ju visste vad jag skulle ha så det borde gå fort.

Tänk så fel man kan ha.

När jag stod i kön till kassan insåg jag att det visst var spf i den. Små små bokstäver inklämda bland all annan text på baksideetiketten visade att det minsann visst var spf 17. Så jag svor och tänkte att det väl får bli den andra då. Gick tillbaks och plockade upp en Maybelline istället, bara för att vid dubbelkoll inse att den också hade spf. Spf 18. Precis lika väl gömt på baksidan. Vid det här laget började jag bli lite stressad, och jag visste ju att den jag gillat bäst egentligen var Facefinity från Max Factor - men den försvann på grund av just spf. Oh the irony. Tänkte att jag ju lika gärna kan ta den då, bara för att inse att den hade högst spf av alla tre. Inte för att jag vet om det finns gradskillnader där, men det slutade iaf med att jag tog den jag hade tänkt från början. Det var minst spf, den har fått väldigt bra omdömen på Paulas Choice och den har pumpflaska. Plus att jag visste precis vilken nyans jag skulle ha. Inte direkt så att man ställer sig och börjar testa igen, särskilt inte utan hjälp från expedit och dom var väldigt upptagna med den långa kön.

Sneaky bastards. Borde stå klart och tydligt på framsidan!

Med andra ord köpte jag idag en foundation jag egentligen inte vill ha. Har haft på mig den ikväll, och den glider på plats väldigt bra, blandar sig med min naturliga hudton väldigt bra och verkar sitta väldigt bra (även om jag inte svettats floder på just det här giget). Därmed kvarstår bara det sista testet - att kolla in bilderna från kvällen när dom väl dyker upp. Ser allt bra ut där så är det nog bara att inse att det trots allt blev ganska bra. Ser allt inte bra ut där blir jag nog tvungen att försöka lämna tillbaka den. Får skylla på fel nyans eller nåt....

Sjukt störande är det i alla fall. Men kvällens uppträdande gick bra! :)

Fail

Vet ni vilka skillnader gårdagens vardagstest genererade?

Inga.

Zero. Nil. Inget alls. Jag kontrollerade vid flera tillfällen under dagen, och jag kan konstatera att båda produkterna satt exakt lika bra och exakt lika länge. Blankhet uppkom framåt eftermiddagen, men det är precis som vanligt. När jag kom hem på kvällen såg man över huvud taget inte att det var två olika foundations i fejan.

Jag är besviken och tvingas inse att morgondagens uppträdande får bli det ultimata testet av den jag nu väljer. Lutar åt L'Oréal mest för pumpflaskans skull. Plus att den fått bättre omdöme på Paulas Choice än Maybelline.

Svåra val

Jag är ju alltid på jakt på en bättre/billigare/snyggare [insert random skönhetsprodukt here]. Den perfekta produkten med rätt balans mellan pris och prestation. Miraklet i budgetform som passar mig och min kropp bäst. Det kan vara allt ifrån deodoranter och balsam till ansiktskrämer och eyeliners.

Just nu är det Foundations. Jag använder egentligen foundation mest när jag uppträder, men även ungefär som concealer till vardags på valda delar i ansiktet: under ögonen, runt näsvingarna och på hakan. Min senaste var en lite dyrare variant, en flytande halvtäckande version från Makeup store. Och den var helt okej. Men inte fantastisk, priset till trots.

Så när den tog slut lagom till kulturnatten (lyckades krama ut det sista så att jag slapp gå utan, men nu är den verkligen jätteslut) inleddes jakten på "min perfekta foundation i budgetklass". Jag gick till Åhléns i Sumpan och hade en mycket trevlig stund med en av tjejerna på kosmetikavdelningen och testade nyanser och pratade skillnader. Med mig hem följde så fyra prover som jag testat omväxlande sen dess.

Nu är det ju lite som måste stämma utöver nyansen... Jag vill inte ha supertäckande spackel till exempel, utan en lite lättare formula. Den får gärna ha någon slags nedmattande funktion eftersom att jag har ganska fet T-zon. Den måste sitta länge. Den får dessutom inte ha spf,  av anledningar jag kan förklara om någon särskilt frågar.

Ett par stycken har fallit bort längs med vägen, på grund av konsistens och just spf (borde kollat det noggrannare när jag plockade upp dem). Så nu står det mellan Maybellines Fit me och L'Oréals True match. Färgerna ser förvånansvärt olika ut i burkarna men är ändå "osynliga" på plats och båda är medeltäckande i ett lager men heltäckande i två. Prisklassen är den samma... Och jag har testat och testat. Men nu börjar tiden rinna ut! På lördag ska jag uppträda och då måste jag ha bestämt mig.

Idag utför jag således testernas test: vardagstestet. En sort på vardera ansiktshalva, med exakt samma underlag (Face magnet från POP Beauty) och efterbehandling (lite löspuder från Makeup store). Så nu får vi se om det är någon skillnad...

Mina gröna byxor

Ingen extragod frukostfralla idag. Damn you Ica Duvbo!

Men on the good side så har jag på mig mina gamla gröna byxor idag. Dom har hängt med länge men jag använder dom mest på somrarna av någon anledning. Kanske för att dom är så tunna. Och för att de är gjorda i ett material som känns väldigt svalt mot huden och det är lite obehagligt när det blir kallare ute... Men idag var jag så frusen när jag vinglade upp ur sängen på morgonen att jag bestämde mig för att dra på de tunnaste långkalsongerna, och helt plötsligt kom jag att tänka på de gröna byxorna.

Och vad är det med det, undrar ni? Varför denna utläggning? Jo. För att jag idag kände mig nödgad att dra på mig skärpet också. Liksom jag numera även behöver göra med mina favoritpösjeans. De har annars en tendens att halka lite väl långt ner på höften.

Det må vara ett minimalt tomtesteg i de stora sammanhangen (jag har inte direkt behövt göra nya hål i svångremmen. Än.) men det är ganska stort för mig! :)

Jag har så länge jag kan minnas haft ganska mycket hull och legat i den övre periferin på bmi-skalan "på gränsen till överviktig"... Mat har intagits med blandade känslor, för jag gillar verkligen god mat men inser ju att den sätter sig på ställen jag inte riktigt vill. Muffin top-effekten ger mig mer eller mindre allergiska reaktioner, och är som företeelse sett något jag är enormt oförlåtande till och formligen avskyr att se på mig själv. Men jag har alltid haft den. Har alltid försökt glömma mig bakom kläder istället för att försöka visa upp mig genom dem. Har alltid brottats med diverse olika kroppsnojor och en inte alltför positiv självbild utseendemässigt. Har alltid avskytt att köpa jeans, till exempel, och är väldigt medveten om att visa snitt och modeller på kläder gör att jag ser groteskt stor ut.

(Parantes: förstå då hur stort det var för mig att för ett par år sedan övergå till att dansa med bar mage...... Här pratar vi INTE tomtesteg inte! Slut parantes)

Nu är det visserligen inte så att jag har gått upp lavinartat sedan studenten eller något. Fem-sex kilo på drygt tio år ser jag inte som någon lavin. Men kryper uppåt gör det ju med åldern helt naturligt, hur gärna man än skulle vilja det motsatta. Att jag i sakta mak kan vända trenden och börja bli lättare istället, bara genom att begränsa kaloriintaget och vara lite hungrig två dagar i veckan känns som en enormt lyxig lösning, i brist på bättre ord. Rör på mig regelbundet gör jag ju redan. Och att faktiskt kunna äta precis som vanligt resten av tiden gör att det känns hållbart även i längden.

Jag tror definitift att det finns gränser för vilka viktnedgångsmirakel 5:2 kan åstadkomma, men om jag kan komma ner på 65-kilosnivå är jag mer än nöjd. There, I said it. Ett uttalat mål. Borde inte vara omöjligt heller.

Det får ta den tid det tar, jag har ingen brådska. Och uppenbarligen går det efter två månader åt rätt håll, om man ska se till mina gröna byxor iallafall...

Zzzz

Det känns lite orättvist faktiskt, att vara så här trött när jag haft en lugn och mycket vilsam helg..! Det händer iofs att jag blir extratrött på fastedagarna (ungefär lika vanligt som att jag blir jättepigg - ingen aning om varför det är så olika men jag antar att det är dagsform osv som spelar in), men idag är det extremt.. Och dessutom jättekallt så jag sitter och huttrar och halvsover och undrar vad jag ska göra för att pigga upp migsjälv.

Tips tages tacksamt emot.

Namnlöst

Jag blir så mörkrädd och illa berörd och sjuk ända in i själen när jag ser dokumentärer som den som nyss slutade på kunskapskanalen. Den handlade om stureplansmålet, enligt programmets berättare ett av de mest omskrivna våldtäktsmålen hittills. Det var visserligen 2007, och jag är inte säker på att det fortfarande stämmer med tanke på de senaste månadernas medierapportering, men det säger ändå något om vilken stor grej det var då.

 

Jag ska inte gå in på detaljer, men det är så mycket som är så sjukt och fel och orättvist i hela historien att jag får svårt att andas när jag tänker på det. Det är som om en okänd kraft kramar om mitt hjärta så hårt att jag själv trappar all min kraft och blir helt paralyserad av hopplöshet och en luddig och pulserande känsla av ilska som liksom inte går att kanalisera. Och jag kan inte sluta titta, kan inte sluta läsa. Jag vet inte om det är något slags sjukligt behov av att veta hur det gick (ett fåfängt hopp kanske, om att förövarna ska få det straff dom förtjänar, trots att motsatsen verkar ske gång på gång på gång), eller någon slags bakvänd känsla av solidaritet (det kan de facto hända vem som helst och offren förtjänar att bli hörda, oavsett om jag på något vis kan påverka eller ej) som gör det...

 

Det värsta är att det fortsätter hända, hela tiden. Tänk Tenstamålet. Några få mål blir uppmärksammade i media och därmed inympade i det kollektiva medvetandet, och det är ju illa nog men tänk på alla andra..! Det är ju inte direkt ovanligt förekommande att kvinnliga våldtäktsoffer (ett ord som finns i min mobils ordlista trots att jag aldrig använt det förut) blir misstrodda och utsatta för integritetskränkande granskningar medan förövare helt slipper den typen av granskning. Att offret blir misstänkliggjort och skuldbelagt för sånt som inte alls har med händelsen i sak att göra, medan förövaren (mannen, oftast då) ursäktas mer eller mindre genom dumförklaring (när jag hör eller läser det tänker jag alltid på citatet "männen föds med ett kön och en hjärna och bara blod nog att förse en i taget" - something like that, men jag minns inte vart det kommer ifrån). Usch, jag hade kunnat hålla på hur länge som helst, men detta var bara nödvändigt mycket ventilation för att jag förhoppningsvis ska kunna somna.

 

Det säger jag: är det något jag är rädd för i den här världen och det här samhället, så är det att bli våldtagen, göra en anmälan och bli tvungen att manglas genom det svenska rättsväsendet.

 

Felfelfel

Insåg igår när vi hade borrat upp vägghyllsystemet på vardagsrumsväggen att vi tänkt helt fel. Det blev inte bra alls.

Suck. Första riktiga felköpet till nya lägenheten, så med tanke på hur mycket grejer vi trots allt fått till helt rätt kanske vi inte ska vara så hårda mot oss själva, men det är så störande. För att inte tala om att det blir dyrt att rätta till så att det blir som vi vill ha det.

Fail på typ alla plan, således.

Antar att det är såhär det är att inreda på riktigt. Bryt ihop, tänk om och gå vidare. Oh well.

En punkt att stryka på åtgärdas-listan

Apropå vissa tidigare inlägg. Gissa hur det har gått med köksgolvet och dörrkarmen?

...det är klart!

I onsdags, eller om det var torsdags, gjordes det sista och nu hoppas jag innerligt att jag slipper träffa någon av de inblandade någonsin igen. Fläcken hamnade på golvet i mitten av augusti, så allt som allt tog det typ två och en halv månad att åtgärda. 2,5 månader av tjatande, jagande och skällande från vår sida, och sammanlagt minst nio inbokade och sju faktiska besök av klåpare till "hantverkare". Patetiskt dåligt och fullständigt oacceptabelt. Dom borde skämmas ögonen ur sig och byta bransch. Kalla sig seriös firma... My ass. Men vad gör man? Nu är det åtminstone färdigt.

Det kommer dröja länge innan jag slutar hugga på ordet "hantverkare", anar jag.

Halloween 2.0

Inte tillnärmelsevis lika mycket misär idag som förra söndagen, men mycket trevlig kväll igår. Tack AlabamaSthlm för dokumentation!

Nu: brunch!

Truth of the day

Vet ni vad som dödar varje liten lust att göra något med lägenheten (måla runt fönster, tömma bokhylla för att kunna montera ned och sätta upp ny bokhylla, montera upp akvariet igen, städa efter gårdagens middag...)?

En sambo som beter sig som om man vore född med tummen mitt i handen eller som om man inte kan räkna med har ett sunt förnuft, som när man efter frukost entusiastiskt säger 'jag tror jag ska måla i den avskavda färgen på dörrkarmarna efter flytten idag' inte kan lämna huset utan diverse olika förmaningar ("men har du ens googlat hur man gör? om det blir ojämnt måste vi slipa och göra om alltihop."), som inte accepterar att man testar sig fram lite försiktigt när man gör något man aldrig gjort förr ("Men varför har du satt tejp här, tänk om det blir märken i färgen! Varför tog du bort tejpen, nu trampade jag ju på den klibbiga listen!"), och som inte ens kan låta en städa utan att påpeka uppenbarligen generella och allmänt erkända (?) fel man gör ("Maja, häng inte golvhandduken på handdukstorken. Maja, lämna inte balkongdörren öppen om du ska gå upp på vinden, tänk om det börjar regna. Maja använd inte disktrasan till att torka upp om du spiller på köksgolvet. Maja om du använder starka rengöringsmedel på ytorna i köket måste du torka av med bara vatten flera gånger efteråt. Maja du kan inte använda sköljmedel i sköljmedelsfacket på tvättmaskinen här uppe." etc etc).

Resultat: all lust att göra i ordning hemma är död och jag har ingen lust att lyfta ett finger ens. Efter att filmen nyss tog slut, tänker jag nu gå och lägga mig och läsa. I pyjamas. You say tomato, I say fuck you.