Plötsligt har hela helgen gått och det är bara några få ynka dagar kvar innan jag åker ner till Göteborg för att fira jul. Idag borde jag repetera inför den individuella examinationen vi ska ha imorgon eftermiddag (vi får ha viss kurslitteratur med så det är ingen vanlig tenta). Vi får väl se hur det blir med det. Annars så försöker jag hinna träffa folk en sista gång innan jag försvinner, samtidigt som jag funderar på julklappar och allt det där andra som hör till såhär års. Det har ju gått och blivit smällkallt i Uppsala över natten också, det gör att julstämningen kommer ett par centimeter närmare. I like.
I fredags gjorde vi inte mycket annat än att mysa hemma. Nu när hjärtat jobbar blir det inte lika mycket sånt på vardagarna.. det är synd. Men vi går på så extremt olika scheman och dygnsrytmer. Antar att det blir bättring med det i vår när jag praktiserar och skriver examensarbete...
Egentligen skulle jag ju åkt till KusinS och stannat över natten, för att sedan gå på HUND2009 tillsammans med henne på lördagen. Nu gjorde jag det själv i alla fall, gick på hundutställning alltså, men tidigare i veckan fick jag ett sms som sa att KusinS's lilla pyre som skulle födas efter nyår ville ut 5 veckor i förtid så hon låg på sjukhuset och troligen inte skulle hinna hem till lördagen. Himla roligt i största allmänhet, men trist att jag inte hinner träffa dem innan jul. :) Så kan det vara.
HUND2009 var i alla fall lika roligt som förra året! Jag tittade på lite vinthundsuställningar som råkade pågå precis när jag gick förbi, på rasparaden, och strosade på rastorget. Träffade extremt trevliga Basenjis, Whippetar och Galgo Espaniol:er stod och pratade med folket i montrarna jättelänge. En liten basenjitik på 10 månader var smått förtrollande när hon försökte få igång dom andra på bus, och återigen var whippetarna
helt ljuvliga. Vi (okejdå,
jag) har valt helt rätt. Jag håller
verkligen tummarna för att jag inte sitter likadant nästa år efter HUND2010 och inte har kommit längre i hunderiet.
Men jag kunde ju inte stanna hur länge som helst, eftersom det var Luccegask på kvällen, så jag fick börja ta mig hemåt igen efter lunchtid. Jag kom hem alldeles lagom, och hann piffa mig och ta på klänningen med urringningen och den nya röda juliga sidensjalen. Snyggt blev det, särskilt med örhängen i form av snöstjärnor :). Och hjärtat var lika stilig som vanligt! När vi kom ner visade det sig att vi knappt kände någon alls av gästerna, kanske en åtta stycken allt som allt. Helt knäppt. Vi har verkligen fasat ut från nationen det senaste året. Vi hade överlag mycket trevligt bordssällskap (fastän stackars hjärtat satt på kanten och tjejen mittemot inte var särskilt lättkonvercerad) och det 'räddade' åtminstone sittningen för min del. Men som gask var det en besvikelse. Det var färre som satt än förra året ('katastrofåret' med rekordfå sittande på en luccegask). Den kalla maten var ok, tills det visade sig att en del grejer hade tagit slut innan vi fick ta. Den varma maten var kall, plus att köttbullarna var smått brända och otraditionellt kryddade. Efterrätten bestod av risgrynsgröt. Med kanel och socker. Och en låda köpta pepparkakor. Ingen saftsås, ingen mjölk, ingen ris ala malta, inget julgodis... så otroligt tråkigt. Det var
extremt få och tråkiga tal under kvällen, kanske med undantag för den nya hedersledamotens tal. Spexet var under all kritik och lämnade en avslagen, generad och ledsen eftersmak hos hela göteborgsbordet. Mytomanienpristagaren blev (dåligt) presenterad av spexet, hade inte på sig frack och sa typ "tack" och gick och satte sig igen.
Hjärtat och jag gick direkt efter att sittningen var bruten. Vi hade egentligen velat gå tidigare men vi kunde bara inte med. Vi hade intrycket av att alla som varit på luccegask tidigare satt och tyst höll god min. För det kändes inte ens som en gask. Vad hände med alla roliga tal, hände med herrbaletten, vad hände med den höga stämningen, vad hände med...glädjen, känslan? Hjärtat fångade det ganska bra när han sa att han inte vill ha en massa dåliga tråkiga nationsminnen som överspeglar alla grymma nationsminnen från när vi var aktiva. Det är så det känns. Jag tror att det är en kombination av att vi själva har vuxit ifrån nationslivet, att vi båda varit bakom kulisserna och ser sprickorna i fasaden så tydligt, och att sittningarna helt enkelt inte håller lika hög kvalitet längre. Det är sorgligt men sant. Det kommer bli svårt, om inte omöjligt, att få hjärtat att gå på fler nationstillställningar. Själv tror jag att de små interna grejerna fortfarande kan vara värda att gå på, men inga fler större sittningar för mig heller, inte på göteborgs. Vilket betyder inte alls, tror jag. Den här lojaliteten, att gå trots att man kanske inte är supersugen och har blivit besviken så många gånger, den börjar bli totalt missriktad. Men det är inte roligt att vara gnällig och bitter föredetting heller, inte när det
finns anledning. Jag menar, nationen har varit otroligt viktig för oss båda under flera års tid. Det är ledsamt att se den falla ihop. Kanske är det dags att släppa taget helt? Men
kan man det så länge man bor här? Det sägs ju att hoppet är det sista som överger människan. Gnäll gnäll gnäll :)
Aja, vi sov oss igenom släppet med öronproppar och lyssnade halvsovandes på gossarnas luciatåg på morgonen. Tydligen hade släppet inte varit helt illa, men vår feststämning låg ju och skvalpade nere vid fotknölarna så jag tror inte vi missade något. Vi slappade hela dagen, spelade wow, pysslade lite, och sen eftersom vi skulle få besök på kvällen, så städade vi och bakade lussekatter! Efter middagen kom nämligen A, K och P på glöggmys. Det var tur. Jag tror det räddade vår helg :) Jättemysigt, även om det inte blev sent. K fyller för övrigt år idag (GRATTIS!) och fick därför sin present igår: ett halsband jag gjort. Ser vi en tendens i presenterna nu för tiden?
Materialen är fejkmetall och agat i två färger. Ingen plast! ;)I morse blev jag väckt av hjärtat när han sa hejdå, i vanlig ordning. Sen sov jag till kl 10, i vanlig ordning. :) Åter i vardagen. Ska kanske börja ta tag i min dag nu?