Hur minska självförakt?

För att väga upp för helgens missade jobbsök så sökte jag idag ett jobb INNAN sista ansökningsdag. Och jag planerar göra detsamma imorgon, tro det eller ej. Kanske hjälper det marginellt. Och det är ju bra att få gjort före flytten...

Besvikelse!

ÅÅååååh! Jag är så vansinnigt besviken på mig själv just nu! Dels är jag frustrerad på min kropp som inte reagerar på min självmedicinering mot urinvägsinfektionen (ärligt, en helg av vatten-, juice- och saftbälgande får faktikst räcka - idag går jag till doktorn!) men framförallt är jag så galet less på mig själv för att jag missade att söka ett jobb igår.

Försäkringskassan söker nämligen arkivarier (i plural!), med sista ansökningsdag den 26/2 - dvs igår. Jag tänkte på det i fredags eftermiddag på jobbet, och kom sedan på det igen när jag var på väg till spårvagnen i morse. Och vad har jag gjort i helgen? Packat lite, handlat lite, fikat lite, pysslat lite, bakat lite bröd, tittat en hel del på tv, väntat på sms och varit nervös å hjärtats vägar, betalat räkningar... jag hade med andra ord verkligen haft tid att söka det där jobbet!!

Hur ska jag någonsin komma bort från Proffice och få fast anställning om jag inte söker dom jävla jobb som finns att söka?! ÅÅÅH FRUSTRATION ditt namn är Maja! X(



Jag tänkte i mitt stilla sinne att jag skulle kunna svänga ihop ett brev och skicka nu på förmiddagen, något i stil med "ber om ursäkt för förseningen, här är min ansökan", och därmed på något vis döva frustrationen och självföraktet men det blir inget med det! Annonsen finns nämligen inte kvar på internet. Alls. Och självföraktet når nya höjder.

Edit: Följdaktligen tänkte jag att jag skulle ringa enhetschefen och spela dum. "Hej, jag har hört via djungeltrumman att ni söker arkivarier men hittar ingen annons på er hemsida. Nu undrar jag om detta stämmer och om jag i sådant fall får lov att skicka en ansökan till dig? Jaha annonsen gick ut igår? Men gud så dålig tajming från min sida. Är det okej om jag skickar in ändå?" etc. Lyckades till och med googla rätt på enhetschefens nummer och vad händer? Hon svarar inte. På hela dagen.

Och självföraktet når ytterligare nya höjder...

Och trots sina egna tvivel gick han precis i mål! Han är så vansinnigt duktig och jag är världens stoltaste flickvän just nu! XD

REKLAAAM!!

Om ni ska se något av kulturellt värde överhuvudtaget i Uppsala i år, om det så bara är en endaste grej, så ska ni gå på Kulturernas Karneval! Ärligt, ni måste! :) Jag gick med i tåget som fanbärare förra året och det var fullständigt fenomenalt häftigt! Här är ett klipp som fångar lite av stämningen och mångfalden!

Vilken alg?

Jag ska ge er ett mer uttömmande akvarieinlägg snart, jag lovar, men just nu behöver jag mest visa en bild för att kunna få hjälp med en fråga. Akvariet har varit igång i ungefär fem månader och det är alltså dags för algangreppet. Jag ser ett par tofsar (tror jag) men det är väldigt begränsat och litet, däremot kom jag hem förra veckan och såg något som såg ut som spindelväv typ, kors och tvärs mellan växterna.. Jag städade och gjorde vattenbyte och dagen efter var det tillbaka lika mycket igen! Den gången tog jag kort på det så gott jag kunde. Det måste ju vara en alg av något slag, men vilken?!



Tillsatte nya fiskar och några nya fina flytväxter och sedan dess ser jag ingen spindelväv alls. Mycket mystiskt.

Surdegsinspiration

Ju mer man googlar på surdeg och den ädla surdegsbrödbakarkonsten, desto mer får man känslan av att det är riktig jävla rocket science. Man behöver ha bakstenar och brödspadar och degblandare och mjölade handdukar och degskrapor och hushållsassistenter och jäskorgar och hushållstermometrar och digitala hushållsvågar och importerat specialmjöl och gu'vet vad! Man ska veta hur många grader man har i ugnen om bara lampan är på, bredvid diskmaskinen, i skåpet ovanför kylskåpet, i badrummet, på balkongen och i olika delar av kylen. Dessutom tar det dagar att baka med surdeg. Man får från olika håll rådet att umgås med sin surdeg så man vet hur det ser ut/luktar/känns när den mår bra och därigenom lär sig känna av med någon slags surdegsintuition ifall den börjar bli ledsen eller missnöjd. Dessutom ska man gärna importera specialsurdegar från olika håll i världen, så att man kan komplettera de två byttorna med hemgjord surdeg man naturligtvis har hemma i kylen "alltid" (en rågsur och en vetesur, fyi). När man sedan reser bort, lämnar man helt enkelt in surdegarna på surdegshotell så att de tas om hand enligt konstens alla regler när man inte kan göra det själv.

Det är nästan så man börjar förvänta sig instruktioner om hur ofta surdegen ska rastas och vilket sorts koppel som passar bäst. Matar den gör man som bekant en gång i veckan.

Jag blev faktiskt väldigt avskräckt när jag sonderade internetterrängen i torsdagskväll efter att ha ställt Marta i kylen. Att börja baka surdegsbröd är uppenbarligen att involvera sig i en prylsport utan dess like, som slår såväl hockey som ridning i kategorin. Och det är inte vem som helst som klarar av det heller. De lyckade surdegsbagarna ingår i en liten väljäst klick av inbördes beundran som hyllas högt och lågt i informationsflödet, och som med gemensamma krafter uppmanar hela svenska folket att baka med surdeg för det är så vansinnigt nyttigt och gott - som om det vore det enklaste i världen.

Jag var själv beredd att ge upp redan innan jag hade börjat (ack, jag äger ju ingen hushållsassistent!) när jag till slut - tack och lov - sprang på det här receptet på "Kastrullbröd". Eureka! Det ska bara jäsa i sammanlagt en natt och typ tre timmar och kan bakas utan både degblandare och jäskorg. Med andra ord ungefär såpass avancerat och tidskrävande som jag någonsin kommer att ge mig på, känns det åtminstone som i nuläget. Detta trots att receptförfattarens blogg är ständigt återkommande när folk ska tipsa om favoritbröd osv. Vi snackar avancerad rocket science.

Så om du någonsin äter hembakt surdegsbröd i mitt kök så är det med största sannolikhet ett kastrullbröd. Dock utan kummin. Kanske rapporterar jag till och med om mitt första försök här på bloggen.

Mmm.. bröd.

Surdegen är här!

I torsdags var jag hemma hos J på mer eller mindre spontanmiddag och allmänt häng. Och då fick jag en present: mitt livs första surdeg. Den bor i mitt kylskåp och jag har precis matat den för första gången. Ska bli spännande detta. Jag älskar ju surdegsbröd, men framtiden får utvisa om jag har tålamod nog att baka det själv. Som tur är är det inte så betungande att mata surdegen (som är döpt till Marta) och gör man bara det regelbundet så kan den uppenbarligen leva hur länge som helst mer eller mindre. Så nu är jag redo om andan och experimentationslusten skulle falla på!

Marta bor i en urdiskad smörgåsgurkburk! Återstår att se om den är stor nog eller ej...

Jag tror att jag har ägnat helgen åt att halvt omedvetet förbereda mig mentalt på vad som komma skall de närmaste två veckorna. Idag börjar flyttpackningen. Två veckor av fullständigt kaos som jag verkligen inte ser fram emot. Den antiklimaktiska finalen med flytt sker lördagen den 3:e mars och sen på söndagen ska vi flyttstäda. Suck... Jag vill inte flytta igen! Särskilt inte som det är tillfälligt även denna gång. Andrahand i ett år.

Men hur som helst, gnäll åsido så har jag knappt varit hemma på hela helgen och därmed lyckats med konststycket att vara riktigt social. Otroligt välbehövligt vilket nog inte kommer som någon chock med tanke på mitt förra inlägg. Det var after work med J i fredags, hundutställning i sollentuna med kusinS och lunch- och långfika med I i lördags. Igår tillbringade jag dagen med dansvänner, vi hade en heldag på stan som avrundades med middag och band-shopping hos en tjej som brukar köpa med sig saker till oss när hon är i Indien. Redigt pysselnörderi alltså. Resultatet av både aw, luncher, fikor och shopping är att det gått rätt mycket pengar i helgen, men jag känner att det var värt det. Jag behövde det som uppladdning. Nu är det bara att bita i det sura äpplet och inse att det kommer vara svinjobbigt i typ tre veckor framåt.

Och sen blir det bättre.

Många timmars pyssel att se fram emot! Pretty shiny! (och mycket finare färger än vad det ser ut som här!) :)

Livspusslet

Jag började skriva på det här inlägget för ett par dagar sedan, men det har liksom levt ett väldigt eget liv sen dess. Det handlar om något jag känner väldigt starkt just nu, en brist i mitt liv - som för övrigt mest känns bestå av brister för stunden...

---------------------------------------------

Det är något vi alla jobbar för att få ihop, det här med livspusslet. Det räcker inte med att komma iväg till jobbet i tid varje morgon. Nej man ska också ta hand om sig själv med träning regelbundet, man ska laga och äta näringsriktig mat i tillräckliga mängder för både middagar och matlådor, man ska ta hand om sin kärleksrelation om man är i en sån och liksom inte börja ta varandra för givet bara för att det är vardag. Dessutom ska man handla, städa, diska, och tvätta. Betala räkningar, underhålla en eller flera hobbys och gå och lägga sig i vettig tid varje kväll så att man får den sömn man behöver.

För mig som de senaste två åren haft tillfälliga anställningar tillkommer dessutom att jag ska söka jobb när sådana finns att söka. Och så ligger ju det här med att inte ha en egen bostad och gnager i bakhuvudet. Det är en big fucking pusselbit som saknas helt.

Sånt här brottas vi med lite till mans lite hela tiden. Det var någon klok person i min närhet som en gång sa "alla hinner med några av dom där sakerna, men ingen hinner med allt!" och det stämmer nog. Men en sak jag har förstått att jag är ovanlig med är att jag värderar den sociala biten oerhört högt i mitt livspussel. När jag började jobba heltid efter studierna svor jag dyrt och heligt att jag inte skulle bli en sån som slutar umgås med vännerna bara för att jag fick ett jobb. Och det blev jag inte heller, vilket jag faktiskt är mycket stolt över.

Det hade bara varit så mycket lättare om fler hade den värderingen. För faktum är att jag under en ganska lång tid har känt att vänskapsrelationerna glider mig ur händerna. Och inte för att jag släpper taget och låter det ske, utan för att det saknas engagemang från andra sidan.

Det gör mig jätteledsen. Jag känner mig övergiven. Det ger flashbacks från såväl året efter nian som tiden efter studenten, den där frågan om varför jag inte är värd att hålla kontakten med, varför min vänskap inte anses viktig nog att anstränga sig lite för när livsförhållanden ändras. För det gör dom ju förr eller senare. Folk flyttar. Skaffar barn. Byter jobb. Träffar en ny partner. Separerar från sambos. Och så vidare...

Min söta brorsa försökte pigga upp mig lite och sa följande visdomsord:

man får våldgästa och tvinga sig till att träffa folk ibland, så länge det fortfarande är kul att ses så tror jag inte du ska ta för hårt på att folk inte hör av sig, folk har planerings- och logistikproblem samt är oerhört lata.

Det stämmer förmodligen men jag är trött på att ständigt agera glidmedel i relationer, om ni ursäktar min grova liknelse. Jag är trött på att vara förstående vid avbokningar och jag är trött på att ingen ringer, mailar, föreslår fikor och promenader eller kommer och hälsar på. Faktum är att jag har flera vänner som jobbar i stockholm och alltså är i stan varje dag, men som ändå aldrig kan ses. Vänner som bor i stockholm som sällan har tid att umgås eller tar initiativ till det. Jag vet att det inte låter så just nu men jag har faktiskt väldigt stor förståelse och acceptans för att det kan vara ekonomin som begränsar, eller orken, eller tiden... under ganska långa perioder ibland. Och det är en sak om det är en eller några stycken personer i taget, men nu verkar det vara hela vänskapskretsen på en och samma gång! Under lång tid!

Jag tror att en del av 'problemet' är att de allra flesta av mina och våra vänner numera är folk vi lärt känna under studietiden och då är det så otroligt lätt att hitta tid och möjligheter till umgänge. Sen när man måste börja strukturera upp sina dagar och veckor så glömmer man bort att det kräver prioritering och engagemang att hålla liv i en vänskapsrelation när man inte längre bor i samma hus, eller stad, eller träffas naturligt på seminarier eller andra gemensamma tillställningar. Hör ni det, vänner, vänskap kräver att man prioriterar! Och att man faktiskt utmanar sig själv och får tummen ur, och bestämmer sig för att det kanske inte gör något att det blir lite knöligt en dag ibland, om det innebär att man får träffa någon man inte träffat på länge!

Ett förhållandevis enkelt sätt att vifta bort det här problemet är att säga att man ska göra sig av med eller skala bort relationer som inte är jämlika och som inte ger en energi utan snarare tar den. Men ska jag skala bort strre delen av min vänskapskrets eller? Jag går inte med på det! Det handlar ju om människor som betyder hemskt mycket för mig, som jag saknar innerligt, och som jag vill ska vilja umgås med mig. Jag vet bara inte vad jag ska förändra för att det ska bli så igen. Och om du trodde att jag skriver det här på bloggen för att på ett passivt-aggressivt vis får folk att förstå så tror du fel. Ni är väldigt få som följer mig här, det skulle inte få något som helst genomslag. Detta är enbart ventilation. För att jag är ledsen över något jag inte vet hur jag ska förändra.

Igår hade jag vårkänslor - idag är jag heldeppig. Livspusslet går vidare.

Grattis på allahjärtans

Nu tycker jag egentligen att alla hjärtans dag mest är ett kommersiellt jippo. Jag förstår inte varför man ska visa sin kärlek extra mycket ett särskilt datum som någon annan har kommit på. Egna högtidsdagar ska man förstås ha, men jag tycker man borde vara kärleksfull varje dag! Eller kanske lite extra helt random, vilken dag som helst. För blir man egentligen extra glad om man får en kärleksförklaring just på alla hjärtans dag? Blir man inte gladare om det kommer oväntat någon helt annan dag? Nä, jag tycker att allahjärtans är överreklamerat, särskilt när det börjar skapa någon slags present- och upplevelsehets. Det måste inte vara stort, men det får gärna vara oväntat brukar jag tänka. För det är faktiskt tanken som räknas. Varje dag - inte bara den 14:e februari!

Mer Pon and Zi finns här..

I-landsproblem...

Inte för att jag på något sätt känner mig gammal eller så, och jag är än så länge begåvad med ungdomlig ansiktshy vad gäller de flesta aspekter (från fet t-zon till knappt några rynkor) men åren går och gravitationen kommer förr eller senare göra sig påmind. Jag har insett att det börjar bli dags att ta hand om sig om man inte ska behöva ta till det tunga anti-rynk-artilleriet i framtiden och därför har jag börjat använda ansiktskrämer "mot de första ålderstecknen" som det så fint heter. Men ett problem har uppstått!

För vissa av mina fåtaliga läsare är det numera välbekant fakta att jag letar efter en ny ögonkräm. Faktum är att jag letar efter en helt ny serie, eftersom jag insett att jag lever över mina tillgångar i och med Estée Lauders trestegsraket Advanced Night Repair Serum, Advanced Night Repair Eye, och DayWear Creme SPF 15 for Dry Skin.

Jag har redan stora planer på att byta ut rengöringen (som just nu är av mycket billig och inte särskilt effektiv kaliber) till Mary Kay som är den bästa jag någonsin testat även om den är i dyraste laget, så fort den gamla är slut vill säga - är man ekonomisk så är man. Men sedan har jag också tvingats inse att jag inte har råd med min älskade Estée Lauder. Det är riktigt bra produkter, jag gillar dom skarpt, men det är alltså ekonomin som sätter stopp. Tyvärr.

Så, nu i dagarna har jag gett mig ut på diverse Kicks-butiker och Åhlénsvaruhus för att införskaffa prover på alternativ jag blivit tipsad om. Eftersom det är ögonkrämen som är mest akut är det sådan jag varit på jakt på i första hand och just nu har jag två varianter för prövning hemma på byrån:

Clinique All About Eyes Rich
och
Boots no 7 Protect and Perfect Eye Creme (varning för trög länk!)

Jag ska förstås testa båda men lutar redan i förväg åt Boots no 7 eftersom det märket ligger mycket bättre i pris, och dessutom innehåller en hel serie i bra prisklass med mycket goda recensioner. Missförstå mig rätt, jag tror inte att Clinique är sämre eller så - bara att man i viss mån betalar även för märket och inte bara för produkten. Och en hel serie från Clinique, ja då kan jag lika gärna fortsätta med Estée Lauder! Prismässigt alltså! Och även fast jag någonstans innerst inne undrar om det är ett pr-trick från tillverkarna så inbillar jag mig att produkterna är gjorda att fungera mest/bäst/optimalt tillsammans med resten av serien. Inte blanda märken hej vilt alltså. Det blir säkert inte nödvändigtvis dåligt men jag tror att resultatet blir bättre om man håller sig till ett och samma.

Så jag har ett kärt besvär framför mig, att pröva ögonkrämer kan ju knappast anses vara betungande. Tänkte köra på den gamla klassikern med en på vardera ögat så länge som proven räcker. Fast då får mna ha i åtanke också att provet från Kicks (Boots no 7) är extremt mycket mindre.

Nu undrar ni kanske varför jag väljer att dela med mig av något så trivialt på bloggen? Mest för min egen del faktiskt, det blir bra ordning i huvudet när jag skriver ner saker såhär har jag märkt.

Något jag dock har lagt märke till, som jag gärna delar med mig av, är att Kickspersonal är extremt negativt inställd till att ge bort prover. Åhlénspersonal är något bättre men det beror på vilket märke man är intresserad av, såvitt jag kan avgöra. Det är en trist inställning hos en kedja som profilerar sig som särskilt inriktad på skönhetsprodukter tycker jag!

Tips på rolig skönhetsblogg (gillar hennes recensioner!):
MAKE it UP

Perfekt när man är vilse i skönhetsdjungeln och behöver lite inspiration när det ska förnyas i badrumsskåpet eller sminkväskan!

Göteborgsgig

Den första helgen i februari 2012 kommer gå till historien som helgen då vi hade vårt första nationsgig. Det var en privat födelsedagsfest med Tusen och en natt-tema och vi var överaskningsunderhållningen som inledde släppet. Och vi hade så vansinnigt roligt! Jag hade vansinnigt roligt! Det kommer säkert att komma nåt litet inlägg på Tiktaalikbloggen (länk i listan till vänster) framöver men det här handlar mer om min egen högst personliga upplevelse på vad som fortfarande känns som hemmaplan.

Det var ett gäng med reccar som firade kollektiv födelsedag så jag trodde nog inte att det skulle vara så många jag kände där och det var det inte. Sammanlagt kan man nog säga att det var tre personer jag träffat tidigare, varav två är gamla vänner. Vännerna hade suttit på sittningen och var sådär lagom förfriskade när fyra tiktaalikmedlemmar stormade in i puben helt oförhappandes och till hackig musik tog över dansgolvet. När jag tittar på den något skakiga filmen så ser jag som vanligt massor med misstag men jag är så glad att vi har den för den gör det möjligt att på något litet vis återuppleva alltihop. Studenter lär vara den mest tacksamma och lättsamma publik vi någonsin kommer att ha och jag hoppas verkligen att vi får fler nationsgig. Jag hade en tämligen högljudd tvåpersonersfanclub (!) och sen efteråt var det mängder med mer eller mindre berusade "småtjejer" (har studenterna alltid varit så unga? ;) ) som ville prata och ta kort och jag vet inte allt. Överlag en allmänt upplyftande och jätterolig kväll som jag kommer att minnas länge!

Vi tog typ inga bilder alls och filmen kommer jag inte lägga ut här eftersom det är massa fler folk med och den inte ligger lättlänkat på internet. Ska försöka lyfta några stillbilder från filmen fast jag vet inte riktigt när jag ska hinna med det. Men ni kan ju alltid fråga mig hur det var, och jag kommer garanterat att ha på mig mitt superförbättrade tofsbälte igen, som jag återinvigde i lördags! Ge mig fler såna kvällar och fler såna dansupplevelser! Det är uppträdanden som detta som får mig att redan se fram emot nästa!


Edit, fundering: jag tror att jag ger ett mycket sansat och liksom 'halvtråkigt' intryck till folk som känner mig men inte jättenära, om ni förstår vad jag menar. Av de två vännerna som såg mig i lördags visste den ena att jag håller på med dans och den andra inte, men ingen hade sett mig uppträda förut och även om båda var uttryckligen mycket imponerade (vilket ju alltid är roligt!) så var den som inte visste om mitt dansintresse mycket mer högljudd i fancluben och ännu mer pratsam efteråt a'la "hur länge har du hållt på med detta?" osv... Det var lite pinsamt de första takterna av tjoande och skrikande men sen blev det faktikst kul! Jag ser exakt på filmen när det slog över från genant till roligt, för övrigt. :)

Jag har efter lite reflektion kommit på att jag tycker det är roligt att dansa inför folk jag känner (fast kanske några få i taget om jag får välja, tror jag), särskilt såna som jag vet inte har sett mig eller inte vet så mycket mer om min hobby än att jag har den. Den sansade vardags-Majan som helst undviker att stå i centrum och har en ganska slätstruken stil är liksom ljusår ifrån Maja Tiktaalikmedlemmen som spökar ut sig i smink av in-your-face-kaliber, uppseendeväckande kläder/smycken och uppträder helt frivilligt inför publik! Det är helt enkelt roligt att utmana folks bild av en!

Symaskin-skin-skin

Det har varit mer eller mindre misär på symaskinsfronten ett tag. Jag har ju ärvt min farmors gamla Hugin Kompakt och jag har extremt starka emotionella band till den av den anledningen, men trots att jag lämnade in den på service när jag äntligen fått hit den i slutet av sommaren (den stod ju i göteborg, oanvänd, i säkert 10 år och det skulle förvåna mig stort om den innan dess blev använd på kanske 5 år - så ca 15 år oanvänd alltså), så har den krånglat för mig. Det är dessutom ett problem som kommer och går, vilket ju ökar frustrationen markant, och senast jag hade den framme - förra helgen - så sydde jag flera långa raksömmar och sicksackade och hade mig, och helt plötsligt tog det stopp. Bokstavligt talat. Den kom inte en centimeter och gjorde en stor fin knut på tråden, oavsett hur jag experimenterade med trådspänning osv. Jag plockade till och med fram skruvmejseln och plockade isär lite för att se om jag kunde se något men icke.

Så, igår gick jag till en symaskinsaffär och -reparatör på Odenplan och pratade med en mycket kunnig tjej där. Man vill ju veta om det ens är något som går att fixa liksom, innan man biter i det sura äpplet och lämnar in den IGEN. Det är dyrt att reparera symaskiner och jag vill ju egentligen inte ha någon annan! Jag kan verkligen rekommendera stället, det ligger på Hagagatan, och trots att jag varken köpt maskinen där eller haft den inne på service hos dem så var hon ändå mycket hjälpsam.

Efter förhör och diskussion tyckte hon att det lät som att det inte nödvändigtvis måste vara fel på maskinen. Det skulle lika gärna kunna vara ett handhavandefel, vilket är det allra vanligaste (surprice surprice!). Hon sa att den brukar bete sig precis sådär om man trär maskinen med pressarfoten nere. En sån enkel grej, som fått så stora konsekvenser för mig. Om det nu är det som är felet, men det kan det mycket väl vara och jag hoppas ju att det är det!

Hellre att det är fel på mig än fel på maskinen i det här läget. Så nu till helgen måste jag sätta mig och testa igen. Om universum kan tänka sig att vara på min sida för en gångs skull så går det vägen, och jag har en fungerande symaskin igen! Så kanske jag äntligen kan komma mig för att laga mina jeans..

Hugin, I heart you!