Livet

Det går framåt. Livet post-transplantation  börjar ta form. Allt är inte som innan, men det börjar kännas som att man vågar hoppas att det kommer bli det så småningom.

Jag kommer börja gå hos terapeutstudenten på Kognitiva Beteendeinstitutet efter sommaren. Jag fick ju gå på utvärdering hos någon slags grundare/handledare/whatever och satt och fulgrät hos honom i en dryg timme innan han bedömde att det jag vill ha hjälp med är något dom kan erbjuda och deras behandlingsmodell är funkis med mina behov typ.

Det var en väldigt konstig upplevelse egentligen. Han var väldigt klinisk och visade inte en tillstymmelse till värme, medkänsla eller förståelse utan ställde bara frågor och följdfrågor fram tills alldeles på slutet. Jag sa något i stil med att jag ju uppenbarligen inte kan ha det så här - så fort någon frågar hur jag mår på riktigt så börjar jag gråta. Han suckade, lade ner sina anteckningsprylar, tog av sig glasögonen och sa "hur ska jag säga det här så att du förstår?" (jag vet, det ser väldigt nedlåtande ut i skrift men det kändes inte nedlåtande där och då). Sen så sa han ungefär så här:

"En del av din personlighet är väldigt lyhörd och formbar gentemot din omgivning och den innebär att du lägger väldigt mycket band på dina reaktioner och dina känsloyttringar. Du har haft den hela livet och den har tidigare fått ta väldigt stor plats, och du har fått hjälp med det, men sen har yttre omständigheter gjort att den har vuxit till sig lite för mycket igen. Den är inte dålig eller konstig. En annan del av din personlighet, som inte har fått så stort utrymme, är mer "genuint" du eller vad man ska säga, och tillåter dig att bara vara. En reaktion av allt som hänt hade kunnat vara att du stängde av alla känslorna, men det har du inte gjort och det är bra. Det är jättefint att du kan känna så här mycket och du ska vara glad för det! Och det du behöver är att hitta en balans mellan dom båda sidorna."

Han sa inte ordagrant så, men ungefär. Helt plötsligt blev han människa med stor medkänsla och värme. Jag var inte säker på att KBT var rätt sätt att tackla det här, men nu ser jag faktiskt fram emot att få påbörja behandlingen. Inte minst för att han förklarade att dom inte på något sätt tillhandahåller renodlad KBT. Studenten heter Katti och vi ska ses i nästa vecka för ett första uppstartssamtal. Det kommer bli jobbigt. Det är jobbigt att jobba med sig själv. Men det är värt det.

Igår åt jag lunch med Johanna och Vega. Det var första gången på jag vet inte hur länge som vi sågs (nästan) utan barn och pratade som goda vänner och om oss själva, inte bara ytligheter. Det var så skönt. Dom har ju också gått igenom en del. En sak som vi pratade om är att det har börjat dyka upp stunder då allt känns som förr. Bara små stunder till att börja med, men dom har börjat komma, dom kommer oftare och blir längre. Till exempel så skulle jag sitta i farsta en torsdag för några veckor sedan och det var Johannes tur att lämna Emil. Jag bestämde mig för att flexa och låg kvar i sängen och tittade på regnet genom fönstret när han kom tillbaka, så då kröp han ner hos mig igen och så låg vi och bara var tillsammans och lyssnade på åskan en stund.

Såna stunder gör att jag vågar hoppas på att allt kommer bli bra igen, till slut.

Långhelg! Bröllop! Kognitiva institutet!

Idag fyller Frida år! Vi har firat med paketutdelning och hemmafrukost trots att det är tisdag. Ikväll ska vi käka nåt ihop också, vet inte riktigt vad ännu. Grattis lillasysterkanin!

Långhelgen kristihimm (torsdag-söndag) har tillbringats på västkusten. Vi tog bilen ner på torsdagen och hade möjligen vår bästa långkörning hittills med Emil. Vi åkte vid halv 11 och höll honom vaken fram till ca kl 12, sen sov han i ungefär tre timmar och sista timmen satt jag bak och höll honom sällskap (med mobilen - "blabblarna" har fått ett nytt uppsving igen). Lagom många pauser och bra humör på samtliga hela resan. Sen när vi kom fram blev det lyckligt återförenande av barnbarn och mormor och så åt vi middag. Efteråt gick jag spontant på quiz med Kalle och Bella och lite annat folk. Man får ju passa på.

Fredagen var stillsam. Vi sov ut, strosade på stan med mamma, hängde lite hos Bella och Kalle och katterna och åkte upp till Johanna och Oscar där vi åt fantastisk middag (som alltid!) och hade spelkväll efter att alla barn hade somnat. Vi sov halvbra av olika anledningar, men hade sen en jättemysig morgon innan vi åkte tillbaka och lämnade Emil på Carl Grimbergsgatan och packade om i bilen.

Sen körde vi nämligen till Tjörn för att göra oss i ordning hos Pelle och Nathalie och gå på bröllop! Mörke och Nelly gifte sig och jag hade träffat ungefär fem personer av de 80-ish gästerna tidigare (Johannes och brudgummen inräknade). Det var kallt men vi var snygga (så jävla snygga faktiskt!) och det blev en eftermiddag/kväll/natt av socialt umgänge - nostalgiska samtal med Johannes barndomsvänner och lärakännautfrågningar med fruar och bordsgrannar), fantastiskt bra middag (igen!), lagom alkoholintag och dans. Vi sov över hos Pelle och Nathalies mammas stuga 10 minuter bort från Billströmska där bröllopet var. Ingen bakfylla, bara vanlig trötthet som till viss del motverkades av fabulös sovmorgon. :D Knappt en enda bild blev tagen, så trevligt var det!

Tyvärr gick hemresan inte lika bra som vägen ner. Vi kom hem till mamma och pappa efter lunch nån gång och det första som hände var att Emil, som varit ett solsken sedan vi åkt, gick tillbaka till sitt vanliga missnöjda tvååringstrotsande jag. Medan Johannes vilade sig inför körningen försökte jag sysselsätta och distrahera och leka tills det var dags för middag, med halvdant resultat. Efter en tidig middag satte vi oss i bilen. Vi hade planerat allt rätt, men verkligheten är en annan femma, så när Emil hade bytt om till pyjamas och fått välling tänkte vi att han skulle somna och sova resten av vägen, men det som faktiskt hände var att han grät och klagade på allt i typ 2,5 timmar innan han slocknade av ren utmattning. Sista timmen fick vi någon slags lugn och ro, men det var typ tortyr innan dess. :( Man känner sig inte som årets förälder då direkt.

Som tur var har han varit lite mer som vanligt igår och idag. Lilla hjärtat. Han är ju så go när han är på bra humör, och kanske hade han visat den sidan hela helgen och behövde få släppa fram resten eller nåt. Kanske var han arg på oss för att vi hade varit borta så länge, trots att det hade gått jättebra att sova hos mormor och morfar? Jag vet inte. Men igår hade vi fullt fungerande teamwork i projekt vardag trots att min dag var fullständigt usel och jag fick klippt gräsmattan, vi åt hemlagad mat bara lite sent och Emil somnade i vettig tid i sin egen säng.

Min usla dag berodde på massor med grejer. Jag kom iväg sent till jobbet, bvc ringde och avbokade tiden vi skulle på på eftermiddagen och hänvisade till vårdcentralen istället, jag hade mens och mensvärk OCH fastedag, och sen visade det sig att väntetiden hos vårdcentralen var 4-6 veckor. Vi vill kolla upp en fläck på Emils rygg och det känns så himla störigt att behöva vänta så länge. Dessutom satt jag på andra besöket hos terapeuten på VC och grät och kände mig alldeles jättelåg i största allmänhet. När jag tittade på födelsedagspresent till Frida gick brandlarmet i Farsta centrum och jag hann lagom gå in igen och köpa presenten innan det var dags att hämta Emil. Sen blev kvällen riktigt bra till slut, men ja.

Idag känns det bättre.

I eftermiddag ska jag på utvärderingssamtal på Kognitiva Institutet, för att se om jag ska genomgå en studentbehandling hos dom. Terapeuten P på vårdcentralen ska nämligen sluta efter sommaren och våra två samtal hittills har mest handlat om vad det är jag vill ha hjälp med och vem hon ska slussa mig vidare till. Studenten ifråga håller på att utbilda sig till just terapeut och P hade bra erfarenheter av institutet. Innan allt bestäms ska en handledare intervjua mig för att se om det är rätt sorts behandling för mig och om inte har vi (P och jag) ytterligare ett samtal inbokat om två veckor för att följa upp och se om det finns andra alternativ. Det lutar åt att jag dels ska gå i egen behandling och dels att Johannes och jag ska ta några parsessioner också. Det känns som att vi behöver lära oss att prata med varandra igen, och kanske också få lite hjälp med att bearbeta det senaste året så att vi blir ett team på riktigt igen. Jag hoppas att det ska gå bra. Vi får se. Och nu måste jag gå och äta så att jag hinner jobba lite till innan jag sticker till Sabbatsberg.