Livet

Det går framåt. Livet post-transplantation  börjar ta form. Allt är inte som innan, men det börjar kännas som att man vågar hoppas att det kommer bli det så småningom.

Jag kommer börja gå hos terapeutstudenten på Kognitiva Beteendeinstitutet efter sommaren. Jag fick ju gå på utvärdering hos någon slags grundare/handledare/whatever och satt och fulgrät hos honom i en dryg timme innan han bedömde att det jag vill ha hjälp med är något dom kan erbjuda och deras behandlingsmodell är funkis med mina behov typ.

Det var en väldigt konstig upplevelse egentligen. Han var väldigt klinisk och visade inte en tillstymmelse till värme, medkänsla eller förståelse utan ställde bara frågor och följdfrågor fram tills alldeles på slutet. Jag sa något i stil med att jag ju uppenbarligen inte kan ha det så här - så fort någon frågar hur jag mår på riktigt så börjar jag gråta. Han suckade, lade ner sina anteckningsprylar, tog av sig glasögonen och sa "hur ska jag säga det här så att du förstår?" (jag vet, det ser väldigt nedlåtande ut i skrift men det kändes inte nedlåtande där och då). Sen så sa han ungefär så här:

"En del av din personlighet är väldigt lyhörd och formbar gentemot din omgivning och den innebär att du lägger väldigt mycket band på dina reaktioner och dina känsloyttringar. Du har haft den hela livet och den har tidigare fått ta väldigt stor plats, och du har fått hjälp med det, men sen har yttre omständigheter gjort att den har vuxit till sig lite för mycket igen. Den är inte dålig eller konstig. En annan del av din personlighet, som inte har fått så stort utrymme, är mer "genuint" du eller vad man ska säga, och tillåter dig att bara vara. En reaktion av allt som hänt hade kunnat vara att du stängde av alla känslorna, men det har du inte gjort och det är bra. Det är jättefint att du kan känna så här mycket och du ska vara glad för det! Och det du behöver är att hitta en balans mellan dom båda sidorna."

Han sa inte ordagrant så, men ungefär. Helt plötsligt blev han människa med stor medkänsla och värme. Jag var inte säker på att KBT var rätt sätt att tackla det här, men nu ser jag faktiskt fram emot att få påbörja behandlingen. Inte minst för att han förklarade att dom inte på något sätt tillhandahåller renodlad KBT. Studenten heter Katti och vi ska ses i nästa vecka för ett första uppstartssamtal. Det kommer bli jobbigt. Det är jobbigt att jobba med sig själv. Men det är värt det.

Igår åt jag lunch med Johanna och Vega. Det var första gången på jag vet inte hur länge som vi sågs (nästan) utan barn och pratade som goda vänner och om oss själva, inte bara ytligheter. Det var så skönt. Dom har ju också gått igenom en del. En sak som vi pratade om är att det har börjat dyka upp stunder då allt känns som förr. Bara små stunder till att börja med, men dom har börjat komma, dom kommer oftare och blir längre. Till exempel så skulle jag sitta i farsta en torsdag för några veckor sedan och det var Johannes tur att lämna Emil. Jag bestämde mig för att flexa och låg kvar i sängen och tittade på regnet genom fönstret när han kom tillbaka, så då kröp han ner hos mig igen och så låg vi och bara var tillsammans och lyssnade på åskan en stund.

Såna stunder gör att jag vågar hoppas på att allt kommer bli bra igen, till slut.