Wait, what?

Insåg precis en grej: den 24:e januari skrev jag ett inlägg om målsättningar under 2019. Och faktum är att jag faktiskt tror att typ alla är gjorda eller uppnådda. Whaaat?! Måste vara något slags rekord! Kanske måste man göra nya vid halvårsskiftet i sånt fall? Jag menar, kolla här:

• jag har kommit igång med träningen och håller i den, minst en gång i veckan i gymmet men oftast två.
• jag dansar igen och har två väldigt olika uppträdanden inplanerade, som jag borde skriva ett inlägg om nån gång.
• jag har satt igång med en slags föräldravänlig 5:2-version och håller i den också. Inte riktigt lika nitisk som innan graviditeten så vikten går inte neråt i riktigt lika rask takt som då, men det gör inget. Den smyger ändå åt rätt håll, om vågen i gymmet går att lita på.
• jag har färgat håret! Det behöver också ett eget inlägg nu snart. Med bilder. Jävla iPhone.
• Johannes har fått en ny njure.

Nu ska jag bara göra mitt bästa för att inte gå in i väggen så har vi full pott...!

Och nu ska jag gå och käka lunch och sen ge mig på registratorsmailen igen.

Talk the talk

Jag insåg en grej häromkvällen när jag stod och borstade tänderna. I snart ett års tid har Johannes och jag med något enstaka undantag bara pratat om sånt vi "måste" prata om. Praktikaliteter, logistik, tjaffs osv. Jag har inte ens reflekterat över det. Men mitt under tandborstningen så kom jag på en kul grej som hände på dansträningen och kände "det måste jag berätta för Johannes"! Och sen gjorde jag det.

Det låter trivialt, men det känns så himla stort. Det vardagliga samtalet om allt och inget är en så fundamental del av en relation att det inte ens märks förrän det inte finns längre, eller som i mitt fall - när det till slut återkommer. Tänk dig att under ett års tid inte ha någon att berätta alla såna där småsaker för, att fnissa eller himla med ögonen tillsammans med. Inte för att det inte finns personer i din omgivning utan för att reaktionerna och därmed interaktionerna i stort sett uteblir eller för att effekten aldrig blir den du tänkt.

Ju mer jag tänker på det desto mer tragiskt känns det som att livet varit. Dessutom av en anledning som jag inte ens har reflekterat över. Känner lite att jag inte riktigt lyckas förmedla det här så jag slutar nu. Helt enkelt.

Andra saker som har hänt är att dialysmaskinen äntligen är hämtad! Känns som att vi har ett dubbelt så stort vardagsrum helt plötsligt och en trapp som är som ett hål nu när den inte är belamrad med kartonger med engångsmaterial.

Dessutom har mamma åkt hem, så nu är det tillbaka till den riktiga vardagen. Saknar henne! Det är mycket på jobbet och jag måste nog inse att det inte kommer bli jättemycket gjort en månad eller två framöver med tanke på att jag måste lämna och hämta Emil tills Johannes sår har läkt tillräckligt bra. Jag har liksom i stort sett noll möjligheter att jobba över och riva av uppgifterna. Idag är det tisdag men ingen dans, dock har jag med rutin i åtanke ändå startat upp med barnvakten igen. Hon hämtar och har hand om Emil fram till middag och Frida stöttar upp från middag till sängdags. Det borde gå bra. Och jag behöver ta tillbaka mina egenkvällar oavsett aktivitet. Kanske sticker jag bara och äter en hamburgare i Farsta och läser min bok till det stänger. Spela roll, egentligen.

Egenkväll är egenkväll.

Touchy-feely

Idag hoppas vi att Johannes får komma hem. Jag börjar på allvar bli desperat efter beröring. Svältfödd. Vill gosa i soffan länge, somna i sked, vakna i sked, hångla. Det har inte varit så värst mycket med något av det det senaste året. 

Inte för att det är Johannes fel. Han kan ju inte hjälpa att han har haft ont av diverse katetrar, haft svårt att reglera temperaturen med mig för nära osv. Men det börjar bli rätt gammalt att bara röra vid varandra försiktigt och i förbifarten. Det räcker inte med en snabb kram längre liksom. 

Jag har alltid varit ganska fysisk i den mening att jag behöver mycket kroppskontakt med den eller dom som är mig närmast. Sen ska jag inte sticka under stol med att jag tycker kramkulturen är problematisk, det kommer inte naturligt att kramas till höger och vänster hur som helst. Men Johannes är nåt annat såklart. Han är mitt hemma. Jag längtar hem. Så jävla mycket! 

Hoppas jag får kramas ikväll! Och att operationssåret läker fort.

Hello goodbye

Igår fick Johannes hastigt och lustigt lov att åka hem. Tidigare var det sagt slutet av veckan, men han trodde att dom började få trångt med vårdplatser och han har ju blivit piggare väldigt stadigt. Vi hade bestämt att Emil nog borde få hälsa på honom på sjukhuset en gång i alla fall för förståelsens skull, så vi körde på med den planen ändå och sen åkte alla hem ungefär samtidigt - vissa med buss och vissa med sjuktransport. Emil var så glad över att se Johannes men det var ju väldigt svårt att bara vara stillsam inne på avdelningen så det var bra att det inte var ett särskilt långt besök.

Imorse var Emil sitt vanliga 2-åriga jag, med humörsvängningar och allt annat. Men han var jätteglad över att Johannes var hemma i sängen när vi vaknade och han skulle prompt sitta i Johannes knä en liten stund på morgonen - djupt upprörd när det inte gick snabbt nog.

Stackars Johannes hade en jobbig kväll och natt, med ganska mycket smärtor och lite frossa och nästan-feber. Jag har själv sovit dåligt, kunde konstatera att jag har vant mig vid att sova själv och tycker det är svårt med alla extra ljud, snarkningar osv, när vi är fler i sovrummet. Dessutom vaknade Emil halv 6 imorse och jag orkade bara inte bråka med honom om amningen när både Johannes och jag hade sovit så dåligt och det dessutom var ljust ute, så vi tog en maratonamning helt enkelt. Och så kom vi upp i så bra tid att jag kunde fixa håret lite. Har experimenterat igen med att sova med rullar på nedre längderna. Vi får se hur bra det håller, men resultatet var fint i alla fall!

Eftersom Johannes var lite orolig över nästan-febern igår pratade han med läkaren på kvällen, och bestämde att han skulle in på kontroll nu på morgonen om det inte blev värre under natten vilket det som tur var inte blev. För en liten stund sedan sa han att det verkar vara någon slags infektion i alla fall och att dom lägger in honom igen, för vidare kontroll och uppföljning. Oklart ännu vad det beror på.

Det känns så typiskt. Men å andra sidan har det gått så bra hittills. Lite bakslag är ju bara att vänta sig när det handlar om såna här komplicerade grejer. Hjärtat var lite ledsen över att det blev en så antiklimaktisk hemkomst när han ju varit så pigg på sjukhuset, men han får ju möjlighet att göra om igen nu. Oh well.

Post-transpl.

Det var verkligen en urladdning senast jag skrev. Jag har inte ens varit inne och läst det i efterhand vilket är ovanligt för mig, ofta går jag tillbaka och läser, rättar till lite och redigerar efter att jag publicerat inlägget. Det har hänt mycket sedan dess.

Jag har äntligen, äntligen, färgat håret! Det är lila/magentaaktigt i grunden med röda slingor och ljusrosa toppar/längder och det är så jävla fint! Ingen skarp utväxt heller, utan det kommer växa ut snyggt. Och jag är typ kär i mig själv.. :) Blev liknad vid Molly Sandén första veckan och idag fick jag en rolig kommentar av en kollega som inte sett min nya hårfärg tidigare: "men va piffig du är i håret! Du ser ut som hon, vahetteron som är med i Let's Dance nu, handbollsspelaren!". Han menade alltså Linnea Claesson, och jag ska erkänna att det känns väldigt fint att bli liknad vid henne (oavsett hur stor liknelsen egentligen är haha). Så mycket komplimanger! Så mycket självkänsla! Jag spanar på mig själv i spegeln varje chans jag får och trivs makalöst bra. Det var helt rätt grej att göra så här tätt inpå transplantationen, en vitaminkick och en uppiggare! Borde jag ha förvarnat Johannes istället för att ha smugit med frisörbesöket? Kanske. Det var iofs lite roligt att jag råkade outa mig i gruppchatten så att alla fick se hans reaktion. Men ja.. Kostade det hutlöst mycket pengar? Ja. Det är inget jag kommer göra om med någon tät regelbundenhet om vi säger så. Var det värt det? Lätt.

Dessvärre har min kollega Caroline slutat :( Hon har inte trivts med sin chef och sin närmaste kollega på flera år och jag är glad för hennes skull, men det känns så himla tomt utan henne! Jag kunde åtminstone gå på hennes avskeds-aw tack vare Eva och det var supertrevligt. Fick dessutom visat upp håret för alla dom bra :) Det var bra! Och trevligt!

Emil blev sjuk veckan innan transplantationen, till vår stora fasa. Eller rättare sagt, han blev hemskickad på grund av feber och snor, och hade sedan inte en grad feber på typ en veckas tid. Grönsnorig var han däremot med besked så vi bestämde oss för att hålla honom hemma tills Johannes skrevs in för säkerhets skull. Stackars unge... Han var ganska hängig, det var helt rätt att hålla honom hemma den där torsdag-fredagen, men under helgen piggade han på sig ordentligt och måndagen sen fick han hänga med farmor istället för att vara på förskolan. Jag tror att båda två blev rätt slut av upplevelsen :)

Lagom på måndagen i förra veckan gick jag också och drog på mig en förkylning istället, samma dag som mamma och Pelle kom hit. Det var bara att isolera sig och försöka lida igenom. Jag tillbringade en dag och två nätter nere hos Frida och fick knappt se någon annan. Tack och lov att mamma kunde ha hand om Emil och vi alla kunde hjälpas åt med markservicen. Johannes och Pelle fick ju bara inte lov att bli sjuka, då hade transplantationen flyttats fram. Jag fortsatte att hålla mig på replängds avstånd när Nathalie kom och bodde hos oss tisdag-torsdag, så gott det gick i alla fall. Emil var ju tillbaka på förskolan igen på onsdagen och hela dagen satt Nathalie och jag och oroade oss över operationen. Den tog typ hela dagen och vi fick ringa några gånger för att få reda på hur allt hade gått. Men det gick bra. Jag upprepar alltså: Johannes är transplanterad och det har gått bra!

Jag är så lättad. Hade ju tänkt ta ut semesterdagar ons-tors men det blev sjukskrivning hela veckan istället. På torsdagen tyckte jag att det inte hade blivit tillräckligt mycket bättre, så jag lyckades få tid på vårdcentralen (min sambo är nytransplanterad-kortet funkade utmärkt!) och blev konstaterad med halsfluss. Penicillin och hela baletten. Vad är oddsen?! Så jag fick inte hälsa på på sjukhuset förrän igår eftersom hans läkare ville att jag skulle känna mig helt frisk innan jag kom dit. Har fått nöja mig med telefon- och videosamtal och lite rapporter från Nathalie som (såklart) åkte dit redan dagen efter och flera gånger till under helgen. Så som jag också hade velat göra. Det blev lite känslomässigt när jag äntligen fick träffa honom igår. Jag tog ut en halv semesterdag och hängde med honom och Pelle hela eftermiddagen. Fick kramats försiktigt, pratat en hel del om allt och inget, hålla handen under korridorspromenader, spelat lite kort och fikat. Sen fick jag hjälpa Pelle att komma till sin sjuktaxi så att han kunde påbörja resan hem och så kom jag hem lagom för att äta lite våfflor och lägga Emil. Jag försöker göra det så ofta som jag kan, så att det finns någon slags rutin för honom nu. Jag är lite orolig över hur han ska reagera när Johannes kommer hem, men han är hemskt söt och rar i alla fall, även om det kommer en del trots och bråk. Tvåårstrots eller reaktion - ingen aning. Jag hoppas innerligt på det första.

Varje gång han ser att dörren till vardagsrummet är stängd säger han "pappa sover" och då säger jag att pappa är på sjukhuset, att han kommer hem när han mår bättre och att han saknar Emil jättemycket. Något av det har han plockat upp i alla fall för när han ser Johannes i telefonen skiner han upp och säger "pappa hukhuset". Igår lekte dom tittut i videosamtalet. Fruktansvärt fint.

En nackdel är ju att jag hade massa planer på saker jag skulle få gjort när Johannes var borta och mamma var här, men jag har ju varit sjuk och mått som en räv nästan en hel vecka så det har inte blivit något med det. Jag är superstressad över det. Önskar så att jag kunde bara ta ett steg tillbaka och sansa mig. Vara lite snäll mot mig själv osv. Men det går högst sådär. Mamma försöker hjälpa mig att beta av listan lite långsamt under dagarna då hon är ensam hemma, så lite framåt går det ju. Och trots det har jag bestämt mig för att gå och dansa idag efter jobbet. Planerar att ta ut några timmar och gå och hälsa på Johannes först eftersom jag inte kommer kunna sluta tidigare någon av de kommande dagarna i veckan.

Senaste beskedet är att Johannes ska få komma hem i slutet av veckan. Detaljer som dag låter fortfarande vänta på sig. Och nu måste jag jobba lite. Håhåjaja.

Främlingar

2019-03-10


Behovet av att skriva av mig har brunnit i huvet och hjärtat den senaste timmen men nu när jag väl har satt mig så kommer det inget. Det känns som att inlägget redan är skrivet inombords men nu vet jag inte ens var jag ska börja. Skraj för var det ska sluta också. Rädd för att sätta saker på pränt för att det gör att det känns mer på riktigt och det finns delar av livet jag inte alls vill ska vara på riktigt.

Ibland, för ofta, är det som att vi är två främlingar som bara fortsätter rubba varandras cirklar. Vi stryker varandra mothårs utan att det är meningen och kommunikationen går bara inte fram. Jag är övertygad om att vi är exakt lika frustrerade på varandra i dom situationerna. Vi har olika fokus, väljer totalt olika saker att konfrontera varandra om och reagerar sen på sätt som är helt barocka för den andre och jag vet inte hur vi ska komma härifrån och komma vidare! Ibland känns det inte som vi längre. Det är då jag blir rädd på riktigt att vi kommer komma ut på andra sidan av det här och välja att gå skilda vägar. Blir typ gråtfärdig bara av att läsa orden nu när jag skrev dom, men det är den rena skära sanningen och det skrämmer mig så jävla mycket.

Jag satt och läste igenom det senaste årets inlägg härom natten. Det var ju inte förrän i somras som jag stängde bloggen och det innebär att hela våren och försommaren gick utan att jag bloggade om något som jag börjar förstå har satt väldigt djupa spår: johannes personlighetsförändring. Det är inte ovanligt i samband med svår njursvikt men det var det ingen som sa till mig och jag visste inte att det var något jag borde förbereda mig mentalt på. I våras eskalerade det i takt med att njurvärdena blev sämre och så här i efterhand kan jag inte förstå att jag inte nämnde det mer i bloggen, men så är det väl när man vet om att vem som helst kan läsa. Inte för att jag någonsin har varit välbesökt, men när man vet att svärmor och gemensamma vänner kan få för sig att surfa förbi så censurerar man sig ändå lite mer än vad som kanske hade varit nyttigt. Kanske för att man är rädd att visa sig... ja, vadå egentligen? Jag vet inte. Svag? Oförstående och därmed icke-stöttande sambo? Jag vet bara att det sitter oerhört långt inne att erkänna att förhållandet blev destruktivt för mig när det gäller vissa aspekter. För det blev det.

Johannes blev i brist på bättre ord grälsjuk. Han har alltid haft humör, men det eskalerade som sagt  fullständigt. Han fick kortare och kortare stubin, han kunde svänga oerhört snabbt och det blev till slut tydligt att det inte handlade alls om konstruktivt bråkande längre utan det var helt enkelt så att han behövde ventilera och då var det jag som fick ta emot. Den som har känt mig länge vet att jag på mitt första jobb hade en chef som påbörjade varje tilltal till mig med ett av två alternativ: "Maja du måste..." eller "Maja du får inte...". Det var alltid kritik i någon form, något jag hade gjort som jag inte skulle eller som inte var tillräckligt bra, eller något jag borde ha gjort men av någon anledning hade missat/glömt bort/inte hunnit/inte vetat om. Precis så blev det hemma. Jag upplevde mig nästan bevakad, påhoppad för minsta lilla och attackerad av Johannes ilska utan urskiljning. Det spelade ingen roll om felet var stort eller litet, om effekterna var små eller stora, ilskan var på samma nivå oavsett och den kvävde mig och mina reaktioner.

Det var alltid något som var fel, jag upplevde att inget blev rätt eller tillräckligt, och jag började till slut få stresspåslag när mobilen ringde när jag var på jobbet eftersom jag tog för givet att Johannes hade kommit på något nytt att skälla ut mig för. Det handlade om allt från att passa tider till att göra rent filtret i diskmaskinen, från hur middagen var tillagad till om jag hade kommit ihåg att ringa den där hantverkaren eller någon annan person, från om jag hade tvättat för lite underkläder till att jag växlade fel när jag körde bil eller att jag glömt säga till att jag tog det sista vällingpulvret. Att försöka förklara eller ursäkta sig gjorde honom om något ännu argare och jag slutade helt enkelt argumentera tillbaka och försökte bara be om ursäkt, hålla låg profil, och blidka honom så att konflikten gick över så fort som möjligt för jag orkade inte ta alla dessa bråk. Jag tassade på tå, försökte förutse, slätade över, var ständigt positiv i överkant för att på något vis försöka väga upp negativiteten som kom från andra hållet. Dessutom blev han sämre och sämre och man får inte lov att vara arg eller besviken eller ledsen på någon som är sjuk. Så är det. Vi har pratat om det i efterhand, tro inget annat. Han upplevde bland annat att jag inte tog honom på allvar för att det "var njurarna" och därmed förminskade hans ilska. Som sagt - främlingar helt oförstående av varandra.

Jag ska inte gå in mer på det än så, bara säga att det satte spår jag känner av fortfarande och jag hoppas att det ska vara en av sakerna jag får hjälp att bearbeta hos vårdcentralens psykolog (som har tid för besök först 1 april). Jag är osäker på ett sätt jag inte minns att jag var tidigare. Dubbelkollar allt med honom och ogillar att ta beslut som påverkar fler än mig själv. Är även klumpigare och mer tankspridd, vilket iofs kan bero på andra saker också. Jag lägger osunt stor vikt vid hans reaktioner och jag är väldigt känslig för kritik i alla format. Och jag har backat så många steg i min konflikträdsla att jag knappt klarar av att bråka konstruktivt längre. Samma problem som jag gick till psykologmottagningen med för många år sedan brottas jag med i varje bråk nu. Jag får enormt stresspåslag och blir ofta så arg att det brinner i huvudet på mig, jag får tunghäfta, spelar upp hela bråket inuti huvudet med alla tänkbara argument, för att sedan inte veta vad jag faktiskt har sagt och inte. Jag försöker vara saklig men trasslar in mig i känslorna. Gråter. Numera vet jag att kroppen inte orkar ha så stark ångest särskilt länge i sträck, och det är det som händer sen - jag tappar tråden om och om igen, går över i någon slags apati, får blackout och kan nästan inte minnas vad konflikten handlade om från början, vet bara att den måste ta slut nu för jag orkar inte mer. Herregud va sjukt det låter när man skriver ut det på det här viset.

Som tur är bråkar vi inte jämt. Och vissa gånger är bättre och andra är sämre. När dialysen kom igång blev det markant skillnad och eftersom vi gått till bättre och bättre dialys har effekterna även märkts på grälsjukheten. Men han är fortfarande snar till kritik, ofta grinig och han är perfektionist ut i fingerspetsarna. Är det inte gjort på hans sätt är det inte bra nog. Men samtidigt frustrerar det honom utan gräns att han "måste vara den drivande". Och det måste han, för jag har tappat all lust och förmåga. Han dubbelkollar allt och kan inte lämna något över huvud taget opåpekat, om (när) han märker att något inte blivit rätt eller tillräckligt bra gjort. Härom månaden lyckades jag faktiskt fräsa ifrån när han kritiserade hur jag hanterade Emil en gång för mycket och bägaren rann över. Jag blev snorförbannad till hans stora förvåning, och jag minns inte allt jag sa men jag avslutade i alla fall med något i stil med "hur vore det med lite jävla stöd i föräldraskapet?!". Då blev han tyst och jag vann. Det händer inte ofta. Inte för att man ska se det som en tävling heller men jag tror att det på nåt vis kokar ner till att jag känner mig i underläge. Och jag försätter mig själv där också genom att fortsätta att vika mig, fortsätta att göra saker halvdant och bjuda in till kritik, fortsätta glömma grejer, fortsätta att bry mig för mycket om hans reaktioner och ord. Och innerst inne fortsätter jag också att förutsätta att det är jag som är känslig och att det är det som behöver ändras. Långt ifrån allt av det han säger är ogenomtänkt eller utstuderat elakt, tvärt om. Men han har dåligt tålamod och jag är tunnhudad.

Ett av dom tydligaste minnena jag har från behandlingen i Uppsala var efter att vi hade pratat om vad som hände varje gång jag bråkade med pappa under uppväxten. Det gick ut på ungefär samma förlopp som jag beskrev ett par stycken längre upp (och jag jobbade mig förbi alltihop med Johannes - han har varit typ den enda jag har kunnat bråkat konstruktivt med, tills nu då). Psykologen frågade mig vad jag skulle vilja säga till mig själv när jag var mindre, med mitt nuvarande facit i hand. Vad skulle jag vilja säga till barnet Maja som känner sig kvävd av den andres stora känslor. Jag minns inte exakt vad det var, men det hade att göra med att den som är argast inte automatiskt har "rätt" eller "vinner". Att känslor är viktiga oavsett om man har argument att backa upp dom med, och att jag har rätt till min ilska och mina reaktioner oavsett vad motparten säger och tycker.

Samtidigt vet jag att jag var väldigt dramatisk under uppväxten och tonåren. Dramaqueen deluxe. Det gör att jag även om jag har rätt till mina reaktioner inte riktigt litar på att dom är sunda eller bra eller rätt. Det är som att jag har backat 15 år i min personliga utveckling och jag vet inte hur jag ska komma tillbaka igen, bara att jag är olycklig.

Imorse ställde sig johannes fullständigt ifrågasättande och oförstående till mina försök att få hjälp med att prata med Emil i allt detta som pågår och som är på väg att hända med transplantation, sjukskrivning osv. När vi röjde verkstaden nu ikväll, för att relining-firman kommer imorgon bitti och ska börja jobba, så råkade jag tappa ett gardinstångsfäste på Johannes guldklimp (räsercykeln) och jag fick genast en verbal skrapa. Sen skulle jag flytta ett gammalt element och lyckades droppa rostvatten över halva källaren innan han på ett enligt mig ganska bryskt sätt gjorde mig uppmärksam på det. För mig lät det ingen skillnad. Sen blev jag gråtfärdig för att han frågade om han skulle plocka i en disk (vilken fråga egentligen.. behövs det? ja eller ej?). Och sen satte jag mig och bloggade i soffan.

Big mistake. Självklart märkte han att det var något och frågade vad det var och självklart kunde jag inte ens börja nysta i det på ett sakligt sätt utan fick bara ur mig att det är grejer jag behöver få ur mig för att kunna titta på dom lite utifrån och få lite perspektiv. En stund senare frågade han vad han hade gjort och igen kunde jag inte säga något vettigt utan blev upprörd och förklarade med darr på rösten och tårar i ögonen att det är en situation som byggts på under lång tid och jag orkar inte ta det hela nu för jag vet inte hur jag ska ta upp det utan att det blir en stor konflikt och jag orkar inte ta en stor konflikt. Satte mig i köket istället. Nu märker jag att han är grinig. Kanske med rätta.

Med tanke på att jag plöjer skönlitteratur i samma takt som när jag läste littvet och allt är på engelska är det kanske inte så konstigt att jag har lättare för att uttrycka mig på just engelska för någon slags slutkläm.

It's so messed up that I don't know how to get myself out of this fucking situation! Everything is fine until it's not, and then my anxiety goes through the roof at the same time that I try to avoid whatever it was that triggered him this time. I miss us. I miss me. And I'm not even the one with the disease.

Om man får tro på johannes är en anledning till att vi har så svårt att prata om saker nu att han försöker se framåt och fokusera på positiva saker, medan han tycker att jag fokuserar på det som har varit och på det negativa. Han har säkert rätt. Och jag blir provocerad när han säger att "familjer går ju igenom sånt här hela tiden, det utförs massor med transplantationer varje år, och det går bra - dom kommer ut starkare på andra sidan", som att det automatiskt betyder att det kommer göra det för oss också. Helt ärligt: när vi lyckas samarbeta och faktiskt ta oss an vardagen som ett par och ett team vågar jag tro att det kommer bli bra igen, någonstans i slutet av den här jävla vägen. Men det kan gå långt mellan gångerna.


-------------------------------------------------------------
2019-03-11


Det här ovanför skrev jag igår kväll innan allt gick åt skogen. Jag började bli klar och redo för sängen när Johannes kom och sa att det inte är okej att jag gör så här och låter honom sitta en hel kväll och grubbla över vad han har gjort för fel, jag måste prata med honom. Till slut gjorde jag det och vi hade ett långt och jobbigt samtal där jag fick berätta för honom om alla mina farhågor och om hur jag mår i det här klimatet vi har. Han erkände vid något tillfälle att han tar mig för givet och har slutat bekräfta mig, vilket var skönt att få "kvitto" på. Men han sa också att jag måste komma på ett sätt att sluta bry mig så avgrundsdjupt mycket om vad han säger och tycker. Med hans egna ord: "Jag är SJUK. Jag är hela tiden förgiftad. Den där femåringen som kom fram när jag inte hade ätit ordentligt när jag var 25 brottas jag med hela dagarna nu. Det är inte rimligt att det är mina reaktioner som är norm". Kanske låter som en knasig liknelse men det ligger mycket sanning i det och det är ju också en av grejerna jag vill få hjälp med hos vårdcentralspsykologen.

Det var väldigt längesen vi pratade så ärligt och prestigelöst med varandra. Skönt att få släppa fram min oro över vår framtid tillsammans i ljuset och skönt att inte behöva hålla tillbaka varesig tårar eller ord och att han faktiskt lyssnade. Vi har båda två skuldkänslor över att vi inte tycker att vi varit bra föräldrar åt Emil det senaste året. Jag bad för första gången om ursäkt för att jag gjorde det svårare än det behövde vara för honom i våras, det är baksidan av min egen upplevelse - johannes visste att han hade begränsad ork och jag utmanade den gränsen om och om och om igen. Inte för att han var så värst tydlig med det, men jag kan ändå inte säga att jag var helt ovetande. Jag fick säga till honom att jag inte alls upplever honom som en så "vettig och resonabel person" (hans ord) som han var innan och att det finns en hårdhet i hur han förhåller sig till mig som inte har funnits tidigare och som jag har väldigt svårt att stå ut med. Att jag känner att min självkänsla trycks ner hela tiden av att han bara kritiserar. Han fick förklara att han inte klarar av att gå igenom det här med alla känslorna på utan han måste stänga av dom för att stå ut och bara stånga sig igenom. Vet inte hur friskt det är i längden men den mest bestående av alla behandlingar står ju ändå inför dörren nu snart.

Kanske är det så att det här kommer ändra sig om 10 dagar. Om vi har tur. Och om vi har tur kan vi få fler såna här tillfällen att gråta tillsammans, istället för att gå runt och lida på varsitt håll. Om vi har tur.

Det blev för lite sömn i natt och idag är jag helt känslomässigt urladdad. Hoppas att det leder till något bättre.

Mitt i natten

Jag hade en idé om att jag skulle blogga i sängen, men Emil verkar bli störd a ljudet från tangenterna så det blir inget med det. Alla app-helveten går åt skogen. När ska jag få möjlighet att lägga till bilder från mobilen? Jävla iPhone!?

"Vara snäll" och knasballongsfödelsedag!

Hurra! Idag firar vi Emil som fyller hela 2 år! Helt sjukt. Johannes och jag hade tänkt väcka honom med sång imorse, men givetvis vaknade monstret redan halvsex och vägrade somna om så Johannes fick komma in med ljus och presenter och sång när han var klar med maskinen medan vi låg kvar i sängen. Presenterna bestod av ett nytt par blåa byxor (istället för det urvuxna favoritparet), ett litet batteridrivet lok som körde själv på tågbanan (nästan lika roligt för pappan som för barnet) och en ny bok om lillasysterkanin (favoriten) som kommit med posten från mormor och morfar.

Vi åt frukost alla tillsammans med lyxyoghurt och födelsedagsbröd med extragod ost. Sen fulländade vi dagens outfit med en epictijshört och så hässlen (hängslen) till byxorna som var lite stora. Fruktansvärt söt och mycket nöjt födelsedagsbarn! Så gick vi till förskolan en timme senare än vanligt. Jag anar en tradition i vardande.

 

Först hade jag lite dåligt samvete för att jag ville gå och dansa på Emils födelsedag, men det var jättemysigt att fira i lugn och ro på morgonen och kvällarna är ändå så trötta och rutinmässiga att det kändes mycket bättre att göra så här. När han blir större får vi nog tänka ett varv till, men nu är han ändå så liten att han inte förstår vad födelsedag betyder och har inga förväntningar på det heller.

Jag har funderat mer på det jag skrev i förra inlägget. Om man nu ska vara lite snäll mot sig själv och försöka förstå varför det känns som att jag aldrig får något gjort, så kanske det kan vara värt att rada upp alla begränsningar man jobbar runt hela tiden. For example:

¤ Jag jobbar bara ca 90% på grund av hämtningar och lämningar.
¤ Varannan måndag jobbar jag enbart med registratorsmailen för att avlasta registraturen. Det är ett gäng timmar som försvinner varje månad.
¤ Jag förbereder, genomför och följer upp kanslimöte varje vecka och arkivmöte var tredje vecka, genom att sammanställa dragningslista, boka lokal osv.
¤ Jag förbereder och genomför internutbildningar, stationsbesök, bollplanksmöten.
¤ Jag blir avbruten flera gånger om dagen med utlämnanden som gör att jag tappar tråden och måste börja om.
¤ Jag tränar två gånger i veckan på arbetstid, och varje gång går det ca 1,5 timmar.

Det är heller inte helt lätt att navigera de personligheter som tillsammans bildar kansliet, och det tar mycket energi. Om man har allt detta (och dessutom en sak som Johannes sa häromkvällen: en chef producerar ju nästan ingenting utöver möten och nu är jag ju arbetsledare om än inte personalansvarig) i åtanke så känns det lite bättre ändå. Det är inte så konstigt att min produktion har gått ner i jämförelse med när jag jobbade heltid, använde friskvårdstimmarna efter arbetstid och "bara" var arkivarie!